Ulf kisade i kvälldiset. Huset låg avskilt uppe på en höjd, och fast det lyste såg ingen ut att vara hemma. Någonstans i fjärran kunde han höra en hund skälla. Ulf gillade inte hundar, men hans far hade lärt honom vad man gör om man stöter på en hund, så rädd var han inte. Tillsammans hade de skickat både en och annan vakthund till graven.
Ulf hade uppfostrats väl av sina stränga föräldrar, och familjen hade hållit sig för sig själva som många andra yrkeskriminella familjer. Man tog vad man kom åt, oftast ensamma offer man mötte ute på vägarna, men helst från dåligt bevakade villor på landsbygden.
Men Ulf hade nu tröttnat på att vara så hårt hållen inom familjen och hade en dag bestämt sig för att ge sig ut på egen hand för att söka sin lycka ute i världen. Så han hade brutit upp från familjens normala trakter uppe i Dalarna och Värmland och istället gett sig ut på turné. Han hade klarat av Uppsala, Stockholm, Örebro och var nu nere runt Linköping.
Huset var omgärdat av en rejäl stenmur, och det fanns även skyltar om kameraövervakning. En guldglänsande skylt från Securitas blänkte bredvid porten genom stenmuren. Ulf hade gått några varv runt murarna, och hade hittat en punkt där han kunde hoppa över från en liten bergsklack och sedan med lätthet klättra över muren. Han stod nu och laddade inför hoppet och spanade upp mot huset, där bytet skulle vänta.
Ulf hade fått nys om det lyxiga och ensligt belägna huset tidigare under dagen. Och ingen verkade vara hemma heller. Husets ägare hade tittat förbi under förmiddagen, men hade sedan åkt iväg igen och syntes inte till. Larmet oroade han sig inte över. Snabbt in, ta det som verkar värdefullt och ut igen. Han hade aldrig varit med om att Securitas hade hunnit dit innan han redan snabbt hade försvunnit.
Ett djupt andetag, och så tog han sats. Han nästan flög upp på murens krön, och hoppade sedan snabbt ner på den välklippta gräsmattan nedanför och rusade upp mot huset. Ytterdörren var låst, men det var inget problem. Han krossade ett av de höga fönstrena i vardagsrummet och klev in genom glassplittret. Någonstans började larmet pipa, och han tog på sig hörselskydden innan ljudet successivt började skruvas upp.
Det var ett väldekorerat och smakfullt inrett vardagsrum. Det fanns mycket att stjäla, men hans ögon drogs åt konsten på väggarna. Han kunde inte bedöma om konstverken var värda något, eller om de ens var äkta. Men ramarna, ramarna var fantastiska. De visste han att han kunde få betalt för och leva gott på ett tag. Tavlor kunde spåras, men ramarna, det var aldrig någon som märkte upp ramarna.
Ulf slet snabbt fram kniven och skar bort tavlorna från de fantastiska ramarna. Han brydde sig inte om att det stod van Gogh eller Picasso signerat nere i hörnet på de olika tavlorna. Visserligen kunde han bara bära 2-3 stycken ramar just nu, men han skar ändå ur samtliga tavlor. Han skulle komma tillbaka igen, och då skulle det spara tid att ha gjort det mesta av jobbet redan.
Med tre av de förgyllda ramarna under armen sprang han ut i natten igen. Efter sig lämnade han sönderskurna och förstörda tavlor. Det var lite besvärligt att komma över muren igen, men han klättrade upp i ett äppleträd och tog sig modösamt ut igen. Genom hörselskydden hörde han ljudet av larmet, men han såg inte till Securitas.
Ulf Ulvsson gav sig ut i mörkret, trygg i förvissningen om att han nu skulle klara försörjningen några dagar. Och han skulle komma tillbaka.
Naturligtvis handlade denna saga inte om en kriminell. Och kriminella måste ju också få leva. Dessutom finns det ju försäkringsbolag.
Problemet är ju att inte bara känner sig brottsoffret sig kränkt, utan dessutom kan brottet orsaka skador som inte går att reparera. Det finns hundratusentals kriminella i världen, men det finns bara kanske ett hundratal tavlor av van Gogh.
Nej, vad det här handlar om är det sk utrotningshotade djuret vargen. Ulven, gråben. Det finns över 200 000 individer gråvarg i världen, men trots detta så klassas den som utrotningshotad i svensk media.
Medan det finns ca 200 000 gråvargar i världen, så finns det t ex 167 tackor av rasen roslagsfår, eller t ex ca 2000 av de utrotningshotade gutefåren. En enda varg kan alltså likt Ulf Ulvsson ovan orsaka oersättliga skador på andra verkligt utrotningshotade djur.
Vargfrågan är inte svart-vit, men glöm inte att vargen inte är utrotningshotad globalt. Däremot finns det flera utrotningshotade lantraser där en strövande ungvarg kan orsaka oersättliga skador på en redan smal avelsbas.
Vad hjälper stängsel, ersättningar från länsstyrelsen och försäkringar när vargen ändå kan lämna en avelsbesättning av utrotningshotad lantras med avslitna strupar? Den som menar att rovdjur bara slår det den behöver för stunden kan ta sig en titt på en talande bild här.
Jan Guillou lägger en demokratiaspekt på vargfrågan. Trots allt bor ju majoriteten av befolkningen i städerna, och tycker alltså om att läsa om att varg käkar upp lite tamdjur då och då. Alltså får minoriteten finna sig i majoritetens önskan om varg. Trots allt får man ju ersättning från länsstyrelsen om djur blir rivna, och det finns ju stängsel. Antar att stadsbor tycker det är OK med lite inbrott då och då, trots allt har de ju försäkring, och dörren är ju låst. Är man orolig över inbrott får man väl vara hemma hela tiden och vakta?
Demokrati är som bekant när tre vargar och två får går till val kring frågan huruvida fåren skall ätas upp.