Som ni inte missat så förbjuder Finansinspektionen att man skall kunna köpa kollektivtrafikbiljetter med oregistrerade anonyma kontantkort. Det är ett stort problem att [t-ordet] finansierar sin verksamhet genom att åka kollektivt fram och tillbaka, och det är ju välkänt med alla som står på Plattan och langar kontantkort för att tvätta pengar.
“Asså, skall du ha ett riktigt hett Tele-2? Inte? Jag kan fixa dig en Telia, billigt mannen, bara femti spänn!”
Den svenska krishanteringen lämnar som bekant en del att önska. Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap är återigen kritisk mot svenska kommuner och länsstyrelsers krishanteringsförmåga i en ny rapport vid namn Uppföljning av samhällets krisberedskapsförmåga 2010.
Rapporten fokuserar för övrigt på tre scenarion; pandemi, angrepp mot transporter av farligt gods och isstorm. Det har skett en viss förbättring sedan senaste uppföljningen, men alla tidigare problem kvarstår. Dit räknas brist på uthållighet i ledningsfunktioner, sårbarhet inom dricksvatten– och elförsörjning mm.
Bloggrannen och författaren Kaj Karlsson, som i dagarna kommer ut med sin roman Operation Nordvind, har tidigare skrivit om ett behov av förändrad krisledningsförmåga i Sverige då det saknas samordnad krisledning inom landet. Istället skall hundratals myndigheter samordna med hundratals myndigheter.
I en blänkare i sitt Twitterflöde skrev Kaj Karlsson igår följande:
“Finns indikationer att regeringskansliet arb. med frågor kring undantagslag och grundlagsändringar vad gäller krisberedskap och -hantering.”
Det låter alltså som regeringen har insett problemet och svarar med att fundera på den mest extrema åtgärden. Nämligen att förändra grundlagen så att vi tillåter undantagstillstånd i Sverige. Kort sagt att vid vad som beslutande organ anser vara en kris så åsidosätter man normal lagstiftning och någon tillåts ta över och peka med hela handen.
Från Wikipedia om undantagstillstånd:
“Undantagstillstånd är ett rättsligt tillstånd där vissa normala lagar och rättigheter sätts ur spel och vissa myndigheter får utökade befogenheter. Undantagstillstånd kan antingen ske inom ramen för ett statsskick och dess konstitution, eller i samband med att just statsskicket upphävs (statsvälvning, revolution, etc.). Ett undantagstillstånd förklaras av regeringen och oftast till följd av naturkatastrofer, civila oroligheter, krig eller liknande omständigheter som hotar samhällets struktur eller existens. En vanlig åtgärd vid undantagstillstånd är införande av utegångsförbud. Det är vanligtvis olagligt att ändra undantagslagarna eller konstitutionen så länge undantagstillstånd råder, vid inomkonstitutionella undantagstillstånd. I Sverige finns inte möjligheten att förklara undantagstillstånd generellt, då man ändå kan ändra på lagar och regler som myndighet utan att bli straffad. Däremot kan särskilda förfaranden för lagstiftningsåtgärder användas vid krig eller krigsfara.”
Frågan är om vi vill se att våra högst normalbegåvade politiker skall ges möjligheten att i framtid vid godtycklig bedömning utlysa undantagstillstånd i Sverige, vilket t ex kan göra att vi kan få direkt ministerstyre, godtycklig expropriering av privat egendom, indragna fri- och rättigheter etc. Fetstilen ovan är dock intressant, dvs att myndigheter redan idag kan ändra på lagar och regler utan att bli straffade. Ansvar (=straff) är ju okänt i Sverige när det gäller myndigheter. Men vid undantagstillstånd så är det dessutom officiellt sanktionerat och makthavare kan köra över myndighetsgränser.
Nu finns det ingen annan information än Kaj Karlssons blänkare ovan, så exakt utformning och omfattning av svenska undantagslagar återstår att se. Skall man dock ha någon samordnad krisledning så är det antagligen nödvändigt, då det annars inte är möjligt att tvinga myndigheter, företag, organisationer och privatpersoner att samarbeta och samordna med varandra.
Existensen av grundlagsskyddade undantagslagar betyder förstås inte att man kommer tillämpa dem. Och de kan förhoppningsvis vara begränsade i omfattning. Väsentligt är att det finns någon form av balansering som åtminstone retroaktivt gör att man kan utkräva ansvar av beslutsfattare för övertramp.
Men vad är en kris? Kommer den permanenta energikrisen vi kommer uppleva när konsekvenserna av peak oil blir kännbara räknas som en kris, och skulle Sverige i så fall sättas i permanent undantagstillstånd där normala lagar och regler inte gäller, utan bara centralmaktens knutna näve godtyckligt bestämmer tills vidare?
Låter som en tanke. Men knappast en önskvärd sådan.
Med tanke på alla de skärpta integritets- och frihetsbegränsande lagar som införts de senaste åren genom att skylla på [t-ordet], penningtvätt eller EU, så är undantagslagar bara en logisk fortsättning på rådande utveckling.
I slutändan är det en demokratifråga. Grundlagsändringar kräver förstås att det av folkfårket valda politikerfårket nickar med partipiskorna och godkänner en grundlagsändring. Naturligtvis förutsätter man att undantagslagar kommer styras av en till folket välvillig statsmakt. Men vad händer om t ex populisthögern (sd) eller populistvänstern (v) har avsevärt större inflytande i en framtid där undantagstillstånd införs på förekommen krisanledning?
Man kan tänka sig att ett undantagstillstånd för att undvika förvirring och ryktesspridning begränsar yttrandefriheten, där endast myndighet eller av myndighet godkänd media får sprida information om pågående kris. Samtidigt kan svenska undantagslagar införas med tydliga avgränsningar, t ex att andra grundlagsskyddade rättigheter som yttrandefrihet inte får begränsas ens vid undantagstillstånd, så jag målar fan på väggen ovan.
Men än så länge finns det bara en blänkare på en Twitterrad. Ovanstående är bara undertecknad som sticker iväg i tangentens riktning. Återstår att se om det blir något konkret och hur den grundlagsändringen skall smygas igenom utan mediauppmärksamhet. Grundlagsförändringar brukar smygas igenom utan offentlig debatt.
Ordet är någorlunda fritt nedan. Vi har ju inte ännu ett undantagstillstånd där myndigheterna kanske begränsar fritt informationsflöde.
Via läsaren med signatur Professor Pelotard blev jag uppmärksammad på att EU tänker visa ytterligare förakt för Island och demokrati. EU tänker pumpa in den för Island enorma summan 28 miljoner euro för att övertyga islänningarna att de skall gå med EU.
Från Daily Mail:
För att först få ut det: Jag är förbannad. Så, genast bättre.
Med reservation för att det hela är en medial bluff, så finns det faktiskt gränser för även vad diktaturer och diktatorer kan göra mot sitt folk medan världen bara pratar och fördömer. Det finns nu flera rapporter om att Libyens regim beordrat ut både stridsflygplan och krigsfartyg för att bomba protesterande folkmassor. Där har man passerat en gräns för makthunger och önskan att sitta kvar vid makten och gått över på rent folkmord. Stridsvagnar kan användas för att kontrollera och avgränsa folkmassor, de måste inte skjuta för att fungera.
Dessutom sitter det människor i stridsfordon, människor som får närkontakt med folkmassorna och alltså kan beröras mänskligt.
Det sitter även människor i flygplan, attackhelikoptrar och stridsfartyg. Men avståndet gör att det bara blir en skjutbana. Det finns faktiskt lägen där rätt åtgärd är att vägra lyda order. Ursäkten “jag lydde bara order” är inte godtagbar här. Jag misstänker och hoppas att många flygvapenkollegor världen över skäms över Libyens flygvapen idag, men samtidigt är stolta över de två libyiska överstar som vägrade lyda order att attackera folkmassorna och det egna folket och flög sina plan till Malta istället.
Ett lands interna angelägenheter är ett lands interna angelägenheter, men när man går över gränsen till folkmord så upphör de vara interna.
Jag trodde aldrig jag skulle säga något sådant, men det är faktiskt dags för ett militärt ingripande. Och ansvaret ligger på grannarna. Det inkluderar EU, som också är den granne som kommer drabbas värst av sekundära effekter i form av en enorm miljonhövdad flyktingvåg med utsatta båtflyktingar, samt kapad oljeimport.
Till en början bör man göra en begränsad insats med stridsflyg och sopa bort Libyens flygvapen, och eventuellt även Libyens flotta från jordens yta. Det finns dock problem här. Återkommer längre ner kring detta. Men min slutsats är att vad f-n har vi EU:s stridsgrupper och beredskapsförband till, om vi inte skall ingripa mot en granndiktator som väljer att med stridsflyg bomba folkmassor som kräver demokrati? Strunt samma om det inte är i Europa.
Men min stora ilska är över hur EU-länderna fjäskat för Libyen de senaste åren och rent av släppt in landet i diverse finrum. Varför? Svaret är peak oil och oljan. Storbritannien släppte en av Lockerbiemännen i utbyte mot att BP fick börja leta efter olja i Libyen. Frankrike har sålt på Libyen sina Rafale-stridsflygplan, då landet är i desperat behov av att modernisera sin krigsmakt tekniskt, och de exploderande oljepriserna från 2005 och framåt har gett landet de pengar som behövs för att köpa in moderna vapen. Och med de stigande oljepriserna har EU-länderna, inklusive Sverige, börjat samarbeta allt mer med den islamosocialistiska extremdiktatorn Khadaffi.
Så skäms, EU. FN bör också skämmas för att Libyen är inröstat i diverse utskott för de mänskliga rättigheterna.
Libyen inväntar leverans av 14 st franska Dassault Rafale, och även ryska långdistansjaktplan som Sukhoi Su-35 och Sukhoi Su-30. Man sägs även ha beställt det ryska moderna (moderniserade) långdistans- och strategiska luftvärnssystemet S-300PMU. Eventuellt finns de redan på plats, men om det även finns utbildad och övad personal är en annan sak. S-200 har man iaf sedan tidigare. De moderna stridsflygplanen skall iaf inte ha levererats än.
Så länge består Libyens flygvapen och luftvärn av system från 1950- och 60-talet. Modernt stridsflyg och luftvärn skulle sopa mattan med dessa plan. Men folksamlingar har förstås ingen chans i världen.
Vad ett land som Libyen skall ha Su-35 och Su-30 till låter jag vara osagt. Man har även lufttankningsflygplan i sitt flygvapen. Enda syftet borde väl vara att kunna flyga upp till Europa. Eller Israel för den delen. Med modernt strategiskt luftvärn skulle man också kunna hålla borta en inkräktare, långt från landets gränser.
Men där är man inte än, även om S-200 har en räckvidd på 300 km och alltså kan slå mot flygplan halvvägs till Kreta eller Malta.
Notera halvvägs till Kreta eller Malta. Här ligger EU:s problem att ingripa. EU förfogar över ett enda hangarfartyg via franska Charles de Gaulle, nu när Storbritannien lagt sitt hangarfartyg i malpåse. Avståndet till Libyen är åtminstone 700 km till Kreta och 800 km till Malta. Det är inga avstånd som det är enkelt att verka på om man vill ta ner Libyens folkmördande flygvapen, inklusive det 40-tal attackhelikoptrar Mi-24 Hind som har satts in mot befolkningen. Speciellt blir avståndet ett problem om man skall gå in i bränslekrävande luftstrid. Det skulle i så fall eventuellt krävas lufttankning både på vägen dit och vägen hem igen, vilket ställer stora krav på samordning och logistik inom ett militärt EU-samarbete. Man måste också ha möjlighet att fiska upp eventuella nedskjutna flygförare, vilket antagligen ställer krav på att ha fartygsbaserade räddningshelikoptrar i närområdet. Att flytta 800km med räddningshelikopter är nog inte aktuellt…
EU är inte USA, som hade kunnat hantera det här, och dessutom har hangarfartyg att tillgå, även om den hangarfartyggrupp man just nu har i Medelhavet är fullt upptagen med bevakning av de iranska krigsfartygen som passerar genom Suezkanalen just nu.
Jag hävdar att det är moraliskt rätt att ingripa och åtminstone plocka bort Libyens flygvapen. Annars kan lika gärna EU:s militära beredskap upphöra per omgående.
Den centrala frågan är nämligen om inte EU kommer tvingas att gripa in av nöd senare istället. 10% av oljeimporten från Libyen, 1.5 miljoner fat olja per dag, plus en hel del gas. Faller även Algeriet bort så försvinner en export till EU på ytterligare 1.8 miljoner fat och vi närmar oss ett importbortfall på upp mot 25% för unionen.
Speciellt när det gäller Libyen saknas också helt strukturer som kan ta över ledningen av landet, och likt Irak kan man kastas in i sekteriskt våld och inbördeskrig. Ett inbördeskrig som kommer förvägra EU den där oljan tills vidare. Skall en ny demokratisk struktur kunna införas kan det behövas fredsskapande styrkor på plats. Likt Irak kommer ett demokratibygge dessutom ta många år.
Det finns här en risk att vi kommer dras in förr eller senare. Antagligen är det bättre att ta tjuren i hornen och sätta ner foten direkt.
Libyen måste också exportera sin olja för att få pengar till 91% av det spannmålsbehov man importerar, annars kan vi nog prata svältkatastrof ovanpå folkmord, flyktingströmmar, utebliven olja och inbördeskrig.
Nordafrika och speciellt Libyen (och möjligen oljeexportören Algeriet) kan komma att utvecklas till EU:s Irak om EU griper in. Men vad har EU för val? Vi sitter hopplöst fast i olje- och gasberoendet och Italien och andra medelhavsländer kommer drunkna av flyktingvågen. Och hur skall världssamfundet kunna skeppa in humanitärt bistånd till en svältkatastrof om man inte också säkrar åtminstone inskeppningspunkterna militärt?
Bättre att ingripa förr än senare. Erfarenheten av inbördeskrigen i ex-Jugoslavien visar dock att det antagligen blir senare när vi pratar EU. Likheterna kan komma att vara väldigt stora med ett land som splittras i olika etniska eller i fallet Libyen stambaserade delar.
Det går förstås att argumentera att vi inte skall lägga oss i, afrikaner, islam bla bla bla. Men att ingripa är det mänskligt riktiga att göra. Sedan kan man vara omänsklig och skita i att Libyens regim bombar sitt eget folk. Men det kommer bli ett himla gnäll vid bensinpumparna i sommar och de kommande åren…
Ber om ursäkt för krigshetsandet och alla de som riskerar sina liv, inklusive Nordic Battlegroup, NBG 2011, som har beredskap just nu. NBG 2011 har 2200 man, varav 1600 svenskar. Men nu är det i första hand flygvapen och flotta som behövs för att få ner Libyens flygvapen och bort deras flotta som enligt rapporter beskjuter civilbefolkningen längs kusten.
Men om inte mot Khadaffi, vad skall EUs insatsstyrkor då användas till? Men man får väl förmoda att Frankrike vägrar eftersom det är sittande regim de sålt 14 Rafale till, och 14 exporterade stridsflygplan är mer värda än bombade folkmassor. För övrigt kanske Ryssland blockerar eventuella åtgärder i FN:s säkerhetsråd. Även för dem står många miljarder i vapenexport på spel.
Vill påminna om att käre Dubya, George W Bush inledde sin regim med att minska USA:s engagemang i världen och sluta sig inåt. 9/11 ändrade förstås detta och gav hökarna i regimen en möjlighet att bryta denna isolationspolitik (obs, ingen konspiration, men man smider när järnet är varmt). Detta ledde tids nog till Irakkriget och ockupationen. Av detta kan man lära sig mycket, inte bara att EU inte skall ingripa. Man kan kanske göra det på ett bättre sätt istället? Hur lämnar jag öppet.
Moraliskt är det iaf rätt att ingripa. Men det vore att erkänna att de senaste årens Khadaffi-kramande pga oljan var moraliskt fel. Enklare då att inte göra något.
En annan reflektion är att vi i Libyen kan se hur det kommer se ut den dagen Saudi-Arabien rasar samman. Där finns inte heller några strukturer som kan ta över kungahusets styre, utan man kommer falla samman i klaner och stammar. Samtidigt är officerskåren i armén och definitivt flygvapnet bestående av kungahusets 20 000+ prinsar. För att bli stridsflygare i Saudi-Arabien skall man vara prins. Så där kommer definitivt själva försvarsmakten att stå på regimens sida, om de nu inte förr eller senare ger sig på varandra i kampen om vem som skall få störst del av kakan.
Och diktaturen i Saudi-Arabien är minst lika hård som i Libyen.
Och lika kramad av västvärlden.
De exporterar ju olja…
Priset på Nordsjöoljans referensolja, den sk Brent-oljan, fortsätter att rusa och noteras i skrivande stund i över 104 USD.
Det är kanske inte så underligt. En av de större exportörerna till Europa, nämligen OPEC-landet Libyen håller på att kastas in i vad som kan bli ett regelrätt inbördeskrig. Allas vår Carl Bildt (m) varnar för en total kollaps.
2009 exporterade Libyen ca 1 525 000 fat olja per dag, eller ca 3.4% av all exportolja som säljs på världsmarknaden.
Då vi redan lider av att vara på platåfasen för peak oil och inte längre globalt kan öka oljeproduktionen eller har någon väsentlig reservkapacitet att tillgå, så slår bara tanken på att 3.4% av oljeexportmarknaden kan riskera försvinna kort- eller långsiktigt direkt mot oljepriset. Oljeexportmarknaden peakade dessutom globalt redan 2005 och har fallit sedan dess pga ökad konsumtion inom exportländerna. Libyens inhemska konsumtion är dock förhållandevis låg, och det var först 2009 som landets oljeexport började falla, eventuellt pga politiska beslut att dra ner oljeproduktionen pga låga världsmarknadspriser.
Det finns väl i princip fyra mer eller mindre sannolika utfall av oroligheterna i Libyen. Den första och kanske minst sannolika är att regimen återigen tar makten och kväser upproren och protesterna. Den andra är att landet kastas in i ett inbördeskrig på obestämd framtid. Den tredje är att landet förvandlas till någon form av fundamentalistisk religös regim, medan endast det fjärde alternativet är det som alla i väst hopas på, dvs att landet blir en fredlig demokrati som förtjänar sin plats som en av 48 invalda länder i United Nations Human Rights Council, UNHRC. Tyvärr är det antagligen den näst minst sannolika utvecklingen.
Konsekvenser för oss i Europa blir förstås förutom båtflyktingar och andra flyktingströmmar att vi får betala lite mer för vårt bränsle, dels direkt vid pumpen och dels via höjda räntor på våra bostadslån för att stoppa importerade prisökningar, aka “inflation”.
Stratfor har för en gångs skull inte så mycket mer att tillfoga än vad som redan skrivs i svenska media, så jag skall inte citera dem.
Faller iaf Libyens oljeproduktion bort från världsmarknaden så motsvarar det 5x Sveriges konsumtion, som alltså får tas bort någonstans. Antagligen i några fattiga länder, där man inte har råd att betala rådande priser. Vi själva kan för några kronor mer i månaden fortsätta som om inget hade hänt.
Nu skrev jag alla i väst ovan. Det är en sanning med modifikation. Schibsted släpper i en debattartikel fram gamla förvirrade svenska revolutionära kommunister som fortfarande drömmer om en väpnad revolution i Sverige och Europa. Specifikt skådespelaren Sven Wollter, som försörjts en stor del av sitt liv på hårt arbetande företagares, tjänstemän och arbetares skattepengar via bl a SVT och olika skattefinansierade scener.
Drar mig till minnes 1990-talet då det skedde ett tragiskt mord i Kungälv, specifikt Kode, med rasistiska förtecken. Det blev en manifestation “mot våldet” där just Sven Wollter var en av talarna och tog kraftfullt avstånd mot det “politiska våldet”. En studiekamrat vid universitetet, en Kungälvsbo som mycket väl visste om Wollters riktiga politiska åsikter konfronterade honom efter talet. “Här står du och tar avstånd från politiskt våld, men är framträdande medlem i ett våldsamt revolutionärt kommunistiskt parti?” Svaret från Sven Wollter var blixtsnabbt. “Väpnad klasskamp är ALLTID motiverat.”
Bara så ni vet. Det finns fortfarande i Sverige, i verkligheten, idag, människor som vill se en väpnad kommunistisk revolution. Får Wollter som han vill är jag och andra kapitalister de första som åker upp mot väggen när revolutionen kommer. Kul typ.
Men visst finns det risk att våldet sprider sig till Europa. Men det blir knappast en kommunistisk revolution i så fall.
Tillägg: Enligt Reuters evakuerar nu oljebolagen sin personal från Libyen. Åtminstone ett oljebolag skruvar ner sin produktion med 100 000 fat olja per dag, medan det är oklart hur det ser ut för övriga. Framför allt verkar utbyggnad och oljeprospektering, där andel utländsk personal är större än inom produktion, stängas ner.
