Per Gudmunsson i SvD skriver lite om Spara & Slösa, och om hur man förr byggde ekonomin på sparande och investeringar, istället för skuldsättning och konsumtion. På den tiden förlitade sig också världen på USA:s guldmyntfot i Bretton Woods-systemet, och vi visade också upp högre tillväxt än under skuldsättnings- och konsumtionsdecennierna efter USA övergav Bretton Woods.
Slösa-metoden får alltså underkänt, tillväxten var bättre än Spara var politiskt korrekt.
Men Spara & Slösa lever fortfarande vidare i Swedbanks tidning Lyckoslanten, vilken jag ibland recenserar, t ex här eller här. Fast numer handlar det mest om att Slösa är så mycket vackrare och har så mycket roligare än Spara.
I politiken tar Östros på sig Slösas blonda peruk, medan Reinfeldt och Borg har Sparas lite mer luggslitna naturliga hår. (Ja, lite rolig liknelse med tanke på politikerelitens hårfästen.) Det är lite lustigt, eftersom socialdemokraterna om och om igen vill påtala att det var deras sparpolitik under 1990-talet som räddade Sverige från det slöseri som de brukar anklaga den borgerliga regeringen 1991-1994 för. Men nu när man är i opposition så vill man helt plötsligt slösa igen.
Sanningen är den att Sverige är och förblir ett exportland, och vi är därför beroende av utvecklingen i omvärlden. Och den kommer inte förändras även om Östros-Sahlins rödgröna axelmakter höjer ersättningen i den svenska a-kassan. Vad vi istället behöver är sparande och återhållsamhet till ekonomin tillfälligt vänder i våra exportmarknader, vilket kan ta många år.
Det går inte att beskylla alliansregimen för finanskrisen, hur gärna de rödgröna axelmakterna än vill det. Den lånebubbla som byggdes upp i Sverige skapades främst under Göran Perssons socialdemokratiska regim. Som bekant toppade det hela 2007 och bubblan började pysa, strax efter att alliansen tog över makten. Nu måste man spara för att kompensera för överdådet under Göran Perssons år.