Nedanstående är en gästkrönika signerad “Civil handläggare i staten”:
Efter att regeringen presenterat sin höstbudget kom de ekonomiska konsekvenserna på den linje som presenterades av kulturminister Parisa Liljestrand på Göteborgs filmfestival. Ackompanjerat av burop deklarerades att hon hade som uppgift att verkställa regeringens politik och inte se till att kultursektorn fick mer resurser.
”Det är ju helt sinnessjukt”, sammanfattade Ylva Gustafsson, regionutvecklare för film och litteratur kulturministerns besked och Ylva var inte ensam. En samstämmig kör av kulturarbetare beskrev regeringens politik och framförallt synen på tilldelning av medel på liknande sätt.
”Jag har tänkt mycket på dessa familjer som berörs. Visst ser jag att de sitter vid köksbordet och är förtvivlade.
– Eller är urarga. Det ska de vara, det får de vara. Bara det inte stannar där. Ilskan kan vändas till något bra, leda till att man vågar tänka i nya banor, tänka på ett nytt sätt, ett nytt, annat liv.”
Citatet är inte från kulturministern utan från dåvarande försvarsminister Leni Björklund som i en intervju med Aftonbladet försökte vägleda en officerskår som drabbades av neddragningarna i samband med försvarsbeslut 04. Budskapet till Sveriges försvarsanställda var tydligt när den samlade politiken presenterades. Du arbetar inom ett område som regeringen inte tycker är prioriterat.
Det går att föra ideologiska argument ”det här är inte samma sak” och ”kultur är någonting annorlunda” men jag vill här påminna läsaren om att en budget och policyprocess i en demokrati sällan har några heliga undantag . I slutändan ska statens resurser fördelas och resurserna är ändliga.
Så till alla kulturarbetare som just nu, för att citera Leni Björklund, ”sitter vid köksborden och är förtvivlade” har jag ett konkret förslag.
Sök upp en officer som valde eller i praktiken var tvungen att avsluta sin militära karriär under 90 eller 00 talet. Lyssna på hur dom valde att vända vreden till något konstruktivt. Du hittar dom troligast som mellanchefer i offentlig sektor, som rektorer eller som egenföretagare. De finns överallt och även om många gått i pension finns erfarenheterna kvar.
Jag skulle särskilt rekommendera en före detta luftvärnsofficer som hade arbetat med eldrörsluftvärn hela sin karriär vars kunskaper inte skulle behövas i en framtida konflikt. Eller om du har närmare till en ort med en nedlagd flygflottilj ta kontakt med en före detta flygvapenofficer i bastjänst vars kunskaper hur en krigsflygbas ska hållas operativ inte längre ansågs vara önskvärda.
De kan berätta för dig hur är det är att brinna för något samtidigt som den demokratiskt valda regeringen i ord och handling visar ett kyligt och avmätt intresse för ditt yrkeskunnande. De kan förklara för dig hur du tar dig igenom frustrationen över att skrika högt att det du gör är viktigt för att bygga ett stabilt och fungerande samhälle för att mötas av en tom tystnad och uppmaningar om att det är dags att gå vidare. De kan också hjälpa dig att skapa en ny identitet efter att den gamla inte längre anses vara viktig nog att finansieras av skattemedel. De kan också lära dig hur du omvandlar dina kunskaper och erfarenheter som staten investerat i dig till inkomstbringande verksamhet.
Att ha samtalet kan hjälpa dig att uthärda i dessa mörka tider. För i slutändan är en av de mest framgångsrika strategierna för att ta sig ur en kris insikten om att man inte är ensam eller den förste att drabbas. Andra har klarat det innan och det om något kan ge hopp om framtiden.
När du gjort detta kan du säkert i nästa led hjälpa en anställd på SIDA eller en folkhögskollärare som kanske behöver samma hjälp i sitt sökande efter nya mål och mening i sitt yrkesliv.
//Civil handläggare i staten och på grund av dåtidens ekonomiska ramar ej anställd yrkesofficer från yrkesofficersprogrammet 2003-2005.
