Dags för lite seriöst fredagsmys och ni får gnälla precis hur mycket som helst. Som egenföretagare med fri disponering av min tid de senaste sexton åren undrar jag hur vanligt folk hinner med med alla krav från offentligheten och privat nödvändighet som måste klaras av dagtid?
Kan konstatera att ibland hinner jag själv inte med och hade igår i princip inte jobbat under eftermiddagen vid 18:30 på kvällen. Detta pga bland annat det statliga kravet bilprovning, vilket tog ca 90 minuter inklusive bil till och från besiktningen.
Jag bet dock ihop och fortsatte jobba till 21-tiden och fick rent av flow och skrev dubbla dagens kvot på min nästa roman Jägarhjärta, som i vanlig ordning skrivs mot deadline.
Som egenföretagare finns det ju ingen som betalar min lön om jag inte jobbar, och om jag inte skriver en ny roman typ halveras mina inkomster.
En del undrar hur jag och vi hinner med allt vi gör, men jag undrar snarare hur hinner vanligt folk och ni kära läsare med allt ni gör, när ni har arbetstider 08 – 17 och samtidigt alla offentliga krav på er. Själv har jag fri tid och har i sexton år nu kunnat avbryta jobbet fritt för att utföra offentliga krav, och jobbar i övrigt på 60-80-100 timmar i veckan.
Jag nämnde bilprovning. Några lagkrav där är 1) bilprovning 2) skifte däck höst och vår och några andra privata krav är 3) årlig service för att bibehålla maskinskadegaranti och värde på bilen. Bor du inte i villa kanske det är svårt att ens förvara vinterdäcken, än mindre byta dem själv på gatan, utan du behöver dagtid åka till däckhotell och verkstad.
Sedan har vi de som har barn. Där är det förutom 1) hämtning och lämning dagis även 2) BVC-besök upp till någon ålder 3) folktandvården där skolorna inte tillåter att barnen går själva förrän de är typ 13 år 4) utvecklingssamtal i skolan 5) föräldramöten och säkert något mer. Föräldramöten läggs väl kvällstid, men inte utvecklingssamtal och inte BVC och inte tandvård. Och det givet att barnen är friska.
Bostaden. Där har vi t ex 1) sotarn om man har villa med skorsten. Bor man i lägenhet har man 2) ventilationskontroller och 3) avloppskontroller i förekommande fall. Dessa sker förstås dagtid. För att inte tala om reparationer och hantverkare.
Har man synvariationer ska man till optikern. Något jag själv trots fri tid inte haft tid att göra, trots att mina glas nu är så repiga att jag är i det närmaste halvblind på datoravstånd (men bättre när man fokuserar långt bort).
Husdjur? Då ska det vaccineras årligen. Plus eventuella sjukdomsfall eller skador. Vilket förstås även gäller barnen.
Leveranser. Ja, visst kan man ofta få saker lämnade till ombud, men så kommer det ett paket som väger över 20 kg och som därmed inte får lyftas utan måste levereras hem av PostNord Logistik någon gång mellan 08 och 17 en viss dag. Även vissa leveranser av FedEx, UPS etc vägras lämnas till ombud utan ska tvunget levereras hem. Hur gör man då om man inte får eller kan jobba hemifrån? Tar ledigt en hel dag och väntar på paketbudet?
Det finns kanske en liten skön tid någonstans där barn blir tonåringar och flyttar hemifrån där allt är relativt lugnt, men sedan börjar dina föräldrar drabbas av åkommor som kräver administration, att bråka till sig hemtjänst, att bråka till sig diagnos, att bråka till sig hemsjukvård, och även då måste man sedan ordna fullmakter och annat för att kunna hämta ut mediciner åt föräldrarna. Blir det hemsjukvård är det särskilt framtagna medicinrullar, som måste hämtas ut på ett specifikt apotek under ca 2-3 dagar innan den nya rullen ska användas och den gamla ta slut, och det varannan vecka. Går alltså inte att hantera via onlineapotek. Bor din förälder inte i närheten måste du således åka en bra bit, och hämta ut rullen på ett visst apotek. För att inte nämna ekonomiska aspekter, postgång, bråka med inkasso och potentiellt fogden vid demens om du missar ett brev för mycket osv.
Sedan finns det andra myndighetskontroller. Har du tamdjur är det slumpmässigt besök av djurskyddet som ska inspektera, dvs även om du är månskensbonde eller bara har några hobbyhöns. Och detta sker förstås dagtid på arbetstid.
Så hur hinner ni med? Bara skiter i jobbet, tar semester, låtsas VAB:a, flexar och jobbar över någon annan dag, kallar det friskvårdspromenad och gör det på arbetstid? Alla kan inte flexa för övrigt, utan det är en lyx främst kontorsarbetande tjänstemän kan utnyttja, men inte ens alla av dem (t ex kundtjänst etc) – och vissa jobb kan inte ens avbryta vid panikinsatser för att barnet har börjat spruta blod på dagis och måste till sjukvården, t ex personer som jobbar järnväg, flyg eller är resande i jobbet.
Det är helt okej att lätta på trycket i kommentarerna. I Facebook och Instagramvärlden är ju allt alltid rosenrosa och så där härligt underbart, men verkligheten måste vara ett ständigt parerande.
Om jag själv inte alltid hinner med, hur gör ni som inte disponerar fri tid?
Ordet är (ganska) fritt. Härligt fredagsmys på er!
155 kommentarer
När barnen var små gick jag ner till 90% tjänst för att hinna lämna/hämta på förskolan. Annars har jag möjlighet till att arbeta flextid och jobba in tid för exempelvis optiker- eller tandläkartid någon annan dag.
Jobba bushårt, men släpp allt korta perioder.
In vino Veritas. 🥳
Det jag uppfattar som det vanligaste när det kommer till barnfamiljer, är att en eller båda föräldrarna går ned i arbetstid.
Sen är samhället halvt uppbyggt på att man har någon support av mor- eller farföräldrar till barnen för att få det att gå ihop.
Svaret är väl helt enkelt att det får lösa sig! Man får vara kreativ, samarbeta och dela upp saker mellan sig om man är ett par. Så enkelt och så komplicerat är det. För skolrelaterade grejer så är det det som sparade föräldradagar är till för, om man inte har en flexibel arbetsgivare.
Men jag är mer intresserad av din progressrapport på skrivningen. Vad är det för program? Och är de 100 000 orden som ska levereras innan deadline före eller efter vidare bearbetning och redaktör? Nu är jag visserligen inte författare, men texten lär väl behöva både en och tre omskrivningar innan den är färdig.
Nä, det är färdigt råmanus. Gör bara småändringar. Redaktör föreslår småändringar. 95-99% av mina romaner är första skrivningen. Är lite kommatecken, bryt av meningar etc som tillkommer.
Jag skriver underhållningslitteratur, inte Augustprisnivå. Jag ältar inte text i åratal. Det kan man inte leva på. Skriver en gång, småjusterar enstaka ord. Tillräckligt bra är tillräckligt bra. Måste man ändra mycket har man problem och kanske ska fundera på karriärbyte.
Jätteintressant att höra, tack. Händer det att du upptäcker inkonsekvenser och liknande i efterhand som du hade velat ändra? Alltså när det redan är publicerat.
Låter på dig som att du skriver från början till slut, eller hoppar du omkring i manuset och jobbar på flera kapitel parallellt? Det verkar vara sån skillnad på hur olika författare skriver.
Hoppar omkring. Det jag skrev igår var sista kapitlet i boken.
Det låter som att det liknar att skriva ett stort datorprogram. Det skriver man inte linjärt från början till slut, heller.
Jobbar med i princip fria tider – givet att alla deadlines och leveranser sitter som de ska. Förväntas vara tillgänglig på mobilen.
Den stora frågan är väl hur man disponerar de ca 128 timmar i veckan som inte är jobb. Dumscrollandet tillgodoser inte alla behov, mål och önskningar.
Jag provade att läsa en av böckerna – det fanns en intressant idé, men texten var inte utförd. Det kändes som att läsa ett första utkast. Då har jag fått bekräftat att så var fallet.
Tycker det är synd att slösa bort en talang på att släppa sånt som inte är genomarbetat.
Hemmakontor sedan 2015 så flexar så mycket som det behövs för att hinna med barn osv. Det kompenseras med alla timmar som går åt vid tjänsteresor osv
Hyresrätt, 2st som jobbar 80%
4kids
Som pensionär bör jag ha “all tid i världen” men känner ändå en viss tidspress och stress i vardagen. När man var yngre kunde mycket göras senare men senare har fått en annan, mycket obehaglig, innebörd på senare år och kanske inte ens finns när det blir aktuellt.
När jag jobbade fick tandläkaren, frissan, bilprovning ,, vänta till det var skollov
Jag är utlandssvensk i USA så mitt svar kommer från det perspektivet. Jag jobbar som försäljare/inside sales inom HVAC/VVS. Väldigt stressigt jobb, ibland pga tidsbegränsning, ibland pga att man inte kan få säsongslämplig produkt till kunder som behöver det (gamla människor utan värme mitt i vintern är ett reellt skräckexempel). Jag är oftast på jobbet 06:15, och lämnar 16:00.
Det är ofta väldigt intensiva dagar, så när jag är hemma är energin slut och det blir inget mer gjort utom i undantagsfall. Helgerna är den tid då “chores” måste göras. Om det går så försöker jag klumpa ihop dem till samma helg så att jag får fler helger lediga till annat – prokrastinering egentligen, snarare än strategiskt beslut. Min fru och jag försöker också minimera sociala planer för att få tid ihop och ifred. (Vi är inte jättesociala ändå så ingen förlust egentligen). Det hjälper en del.
Faktumet är dock att det inte finns tillräckligt med tid för att göra allt vi vill göra. Vi flyttar till Sverige i vår förhoppningsvis – och min förhoppning är att vi kommer att ha mer tid till nöje och mindre obligations då.
Det korta, enkla svaret är: man hinner inte med…..
Någonting blir alltid lidande, i bästa fall kan man välja ungefär vad.
Exakt så! Kollega som utbrast att hon inte förstod hur vi hann med renovering. ”Ja men nu tror du att vi lagar mat om kvällarna som normala människor, sånt struntar vi i för att hinna annat.”
Jag jobbar hemifrån och har lyxen som egenföretagare i smalt fält att kunna jobba deltid men få motsvande vettig heltidslön. Min man jobbar 80%. Men med husrenovering och därmed hantverkare, pappersgöra, förberedelser, byggstäd mm, barn i nedre skolåldern, ledare i barnidrotten, svärföräldrar som börjar behöva hjälp – så går det ändå inte ihop.
Det haltar på sömnen, det blir gröt till middag, vi tvättar när tvättstugan hotar explodera av tvätt, delar på studiedagarna i skolan med andra föräldrar i närområdet, missar tandläkarbesök, kör runt med en månads återvinning bak i bilen osv.
…och det när vi kan styra över vad som blir lidande. Värre när det ”bara blir” och det som skiter sig inte är aktivt nedprioriterat. 😅
Sambo utan barn. Har lyxen att ha ett väldigt fritt jobb där jag styr mycket själv. Privat prokrastinerar jag och svär varje gång en besiktningning närmar sig.
Semester tas ut när ingen annan vill vara ledig och sen med ett fördelaktigt flex och ATK så kommer man långt.
Skulle jag mäta vad jag gör om dagarna skulle jag antagligen bli orolig för hur mycket tid jag “slösar”. AEller så är slösande av tid min form av guilty pleasure.
Ha en fin fredag!
Deltid, flex.
Gäster med barn, gästade hos folk med barn.
Nu pensionerad och förstår inte hur vi hann då, idag är det en heldag att åka och handla – som gjordes på väg mellan jobb och dagis när barnen var små.
Familjen består av 2 vuxna och 2 kids under 10 år.
Tja det är ju körigt ibland men faktum är att vi inte jobbat bägge 100% sen vi blev föräldrar.
Tidvis har vi gjort det på pappret men det är ju inte så i verkligheten pga alla studiedgr, vabb, lov etc.
Nu går vi ner bägge till 80% och testar det ett tag. Risken i tjänstemannayrken som jag ser det är dock att man ligger kvar och producerar som tidigare mot 80% av lönen.
Bilen är tjänstebil så allt meck med den görs ju på betald arbetstid.
Mycket annat priv görs ju oxå på arbetstid, sk.”flex”.
“Flex” samt mor och farföräldrar är väl det som gör att det funkar.
Jag kan garantera att ni kommer att leverera minst 100%.
Jobbade på ett företag där vi på grund av låg orderingång gick med på 80/90, jobbade 80% för 90% av lönen.
Inga missade deadlines men det var tidig start på dagen och långa dagar, ingen övertid skrevs. I vissa fall varken för eller eftermiddags fika.
Men det var ändå värt det, för en extra dag ledigt i veckan var 10% av lönen billigt.
Jag hade en anställd för länge sedan som var på firman och höll ställningarna. Det gjorde att jag ofta kunde ta tredagarshelg, ledigt på måndag. Det gav en helt annat känsla av att vara utvilad när jag var tillbaka på tisdagen vilket gjorde mig effektivare.
Ska man jobba deltid MÅSTE man har förmågan att resa sig från skrivbordet vid utsatt tid och bara släppa grejerna. Annars blir det precis som du antyder att man jobbar 90-95-100 % med bara 80% lön. Därför är det mycket enklare att vid 80% jobba 4 dagar i veckan än att jobba 6,4 h/dag – av erfarenhet.
Precis, vi tröttnade och jobbar båda 100% av den anledningen. Sedan reser vi en del i jobbet och bygger då upp flex som kan användas för att hinna med bestyren. Men jag ligger väl ungefär lika mycket back som min fru ligger plus. Men är ju ändå mer av ett ackord jobb så det funkar.
Jag är ganska lyckligt lottad vad gäller tillgång till tid. Arbetar som konsult inom offentlig sektor där det normalt inte är problem att ta ledigt när man känner för det. Visst, det blir färre debiterbara timmar. En enkel tandläkarundersökning kostar mig således ca 4000-5000 kr i utebliven inkomst.
För ett par år sedan fick jag reda på att man kan lämna in skjortor till kemtvätten för tvätt/strykning och få RUT-avdrag. Då jag har en tvätt typ 20 meter från bostaden blev det en no-brainer. Det har sparat mig mycket tid.
Btw. Den där ordmätaren hade stressat ihjäl mig.
Skulle inte fixa att vara författare inser jag direkt.
Hellre 5 ungar till.
Jag vill inte gnälla utan gratulera.
Då jag läst en del av dina böcker som jag tycker är bra. Men att nå dit som författare och bloggardjävul krävs ju talang vilket du har. Själv är jag ok på annat och styr delvis min tid som anställd. Vilket ej hör hit utan jag unnar dig all tid och frihet. Och en spontan applåd som i en amerikansk film för det du och din fru gör för Ukraina.
Nu när jag enligt din tids plan är mellan fritid och åkommor, de har börjat komma tråkigt nog. Så missar du att när vi slutar 16-17 så behöver vi inte tänka på jobbet, vi kan göra vad vi vill, vi har våran inkomst. Sedan har jag personligen löst det här med ledighet genom att vara politiskt aktiv, vilket betyder att jag kan ta ledigt när jag vill i praktiken!
Så man kan planera ganska fritt i mitt fall. Däremot känner jag en stor beundran för er som är egna och har pressen på er för att ha någon inkomst. Så ingen avundsjuka här på er som lyckas utan mer ett grattis.
Nu när jag enligt din tids plan är mellan fritid och åkommor, de har börjat komma tråkigt nog. Så missar du att när vi slutar 16-17 så behöver vi inte tänka på jobbet, vi kan göra vad vi vill, vi har våran inkomst. Sedan har jag personligen löst det här med ledighet genom att vara politiskt aktiv, vilket betyder att jag kan ta ledigt när jag vill i praktiken!
Så man kan planera ganska fritt i mitt fall. Däremot känner jag en stor beundran för er som är egna och har pressen på er för att ha någon inkomst. Så ingen avundsjuka här på er som lyckas utan mer ett grattis.
Jag är väl en sådan där lyckligt lottad kontorsarbetande tjänsteman utan barn, men jag har aldrig upplevt några problem. Jobbar hemifrån två dagar i veckan så alla hantverkare och andra som tvunget måste in i hemmet på kontorstid får ju komma måndagar eller fredagar. Så länge jag inte missar deadlines eller viktiga möten är det ingen som bryr sig om jag går tidigare eller dyker upp senare lite då och då. Alla mina kollegor har också ärenden att uträtta, de vet hur det är.
Jobba hemma måndag och fredag.
Det får nog många HR människor att gå igång.
Helt plötsligt blir man kallad till flera slumpmässiga drogtest.
“slumpmässiga” således
Jobbar med i princip fria tider – givet att alla deadlines och leveranser sitter som de ska. Förväntas vara tillgänglig på mobilen.
Den stora frågan är väl hur man disponerar de ca 128 timmar i veckan som inte är jobb. Dumscrollandet tillgodoser inte alla behov, mål och önskningar.
Har numera lyxen att ha ett kontorsjobb med fri flex så länge man sköter sina åtaganden och före det gick jag skiftgång.
Men hade tidigare ett fast 7-16 jobb och man fick försöka att alltid ha några dagar semester eller ett gäng komptimmar sparade men det var ett rejält pusslande och då hade jag inte ens barn.
Det är inte så städat hemma som ”man borde ha”. Avstår sociala event som tar för mycket tid. Skiter lite i att framstå så jäkla lyckad, framgångsrik och populär. Sparar en hel del tid på det.
En del av svaret till bloggarens frågeställning är verkligen inte fredagsmys och kommer att provocera många, men sanningen är nog att majoriteten av whitecollar-heltidsanställda som är etablerade inom sina yrken inte jobbar särskilt många timmar per vecka. Min gissning är att många (inklusive jag själv) inte har mer än ca 25 timmars effektiv arbetstid per vecka, max… Undantaget är de som aldrig slutar att vilja göra karriär, de som aldrig blir av med Luther som sitter på axeln, arbetsnarkomaner, eller yngre personer som ännu inte har etablerat sig inom ett yrke.
Under ett antal år snittade jag säkert 60 timmar i veckan, etablerade mig, lärde mig spelreglerna och gjorde lagom karriär. Efter ett tag inser man att ersättningen eller omgivningens beundran är i stort sett densamma oavsett hur få timmar man jobbar så länge man gör det man ska och inte sätter andra i klistret. Faktorer som smidig, lätt att arbeta tillsammans med, glad, ställer inte till det för andra, snackar inte skit, etc etc, alltid trumfar antalet timmar man faktiskt arbetar och ger i längden bättre utdelning i ersättning, karriär och omgivningens beundran.
”Bevis” för 25 timmars arbetsvecka utspelar sig varje dag i Sthlms tunnelbana – grovt generaliserat, men det är först runt kl 9 på morgonen som ovanstående börjar proppa tunnelbanetågen fulla, samma gäng ser man sedan åt andra hållet vid 15:30-16-tiden.
Så först vid typ 9:30 kommer arbetet igång och arbetsplatsen lämnas 15:30.
Ca en timmes lunch.
Minus tid för skitsnack med kollegor & kolla matrecept, shoppa, läsa Cornucopia, etc, etc
Man ursäktar sig själv med att ”man alltid finns tillgänglig”, och att man jobbar en halvtimme en kväll någon gång då och då.
Jag inser att det jag skriver är provocerande och att det är jävligt orättvist.
Förlåt alla lärare, läkare, hantverkare, eller ni med stämpelklocka eller schemalagda arbetstider. Med en stor dos ödmjukhet och beundran så undrar jag precis som bloggaren, hur hinner ni med?
Stämmer nog bra det där.
Känner igen mig.
I mitt fall kallar jag den där skillnaden för flex 😏
Årets kommentar. Mitt i prick. Skitjobbigt för oss med Luther på båda axlarna som faktiskt tycker att vi är anställda för att jobba och avskyr att skitsnacka oss igenom dagarna. Men det stämmer 100%. Jag har iallafall lyckats sluta jobba övertid (gratis) men att klocka mindre än kontrakterade 40 timmar per vecka det klarar jag inte.
Sedan är det som bloggaren skriver – tiden räcker helt omöjligt till. Det är ett ständigt parerande. Till och med när man har 100% flex och förstående kollegor är det tidvis nästan omöjligt att få ihop ens en 40 timmars arbetsvecka av exakt de anledningar bloggaren beskriver.
Utöver det kommer givetvis alla självpåtagna måsten. Dvs, sådant man VILL göra för att man finner glädje eller får någon annan vinning av det. Även det är svårt att hinna med och får göras med vänsternäven för det mesta.
Men jag skulle inte vilja ha det annorlunda. Finns inget tråkigare än dötid. Den ska fyllas.
Mer styr över sin egen tid, ja, det vore trevligt men då får man bli eremit på något ensamt berg ute i obygden och det har jag då rakt inte tid med.
Det är tack vare sådana som du och din inställning som länderna i nordeuropa blev framgångsrika och välmående. Länge kände jag själv en stor plikttrogenhet och i början av mitt yrkesliv var jag anställd som konsult och jobbade mot olika kunder och trots att jag jobbat 60 timmar en vecka åt en kund fick jag ibland nästintill panik att rapportera/debitera 40 timmar då jag kunde känna att jag inte hade levererat 40 timmars värde åt kunden…
Lång historia, men efter 15 år körde jag slut på mig själv och blev tvungen att börja tänka på ett uselt olutherskt och tvivelaktigt sätt som verkligen inte går att ge en yngre person som råd… men jag fick logiskt halvt ihop det tillslut:
Som anställd är varken lönebildning eller skattesystemet riggat för att lägga manken till och jobba ihjäl sig, det enda som händer är att man kan få en liten löjlig löneförhöjning som dessutom till största delen äts upp av marginalskatt. Och man betalar med det dyrbaraste man har – sin tid och sin hälsa. Dessutom – med åren skaffar man sig erfarenhet vilket gör att man kan mer, man undviker misstag, man gör oftare rätt från början, man vet vad man ska fokusera och lägga sin tid på och man vet vad man ska välja bort, man vet var man ska leta svar, man vet hur man löser det mesta då man har stött på liknande situationer tidigare, etc, etc. Med andra ord, med senioritet blir man enormt mycket mer produktiv per timme men pga hur systemet är riggat får man inte proportionerlig ersättning för detta. Det enda sätt man kan balansera detta på och få ekvationen att gå ihop är att arbeta färre timmar. Att arbeta mindre än kontrakterade 40 timmar efter många år i yrket är inte särskilt mycket värre än att kanske bara leverera 25 timmar värde av en 40-timmarsvecka i början av sin karriär? Typ… (…och jag känner att jag nog lite har snackat upp mig själv på läktaren för att få det att gå ihop för mig själv, haha!)
Men Butter – testa att utmana dig själv – du lyckades ju få bort gratis övertidsarbete, är inte nästa steg att minska tiden du faktiskt arbetar lite grann i iallafall – på fredag tycker jag att du slutar arbeta kl 15 och låter att bli att ha dåligt samvete pga av hur mycket effektivare och duktigare du är nuförtiden jämfört med förr om åren 🙂
Satan vad känner igen mig i att halvt jobba ihjäl mig men ha ångest över att det inte är tillräckligt bra för att ens kunna sätta upp 40 timmar i veckan på kund.
Resultat: ständigt stressad, liten eller ingen sömn eller fritid, en arg sambo som tycker att man prioriterar bort henne, negativ komptid även om man jobbar gott och väl 40 timmar i veckan, försummade barn, osv.
Det funkade när man var helt ny och ens enda fritid bestod av att dricka öl. Men nu drygt 10 år senare med småbarnsfamilj börjar min personlighet att bli rätt tung att bära och jag känner verkligen hur man håller på att kuta rakt in i den omtalade väggen. Ändå är det så jäkla svårt att förändra sig, det gör liksom fysiskt ont att faktiskt sätta upp alla timmar man jobbat för man tycker synd om kunden.
Jag hade nog mått mycket bättre av att vara läkare eller nått annat yrke där man har en stämpelklocka där ”det räcker” att jobba svinhårt under tiden man är på jobbet. Som 100% hemmajobbande kontorsråtta är det så himla lätt att jobba gratis på kvällarna, ”nä men jag gick ju förbi ICA på lunchen [som man annars äter framför datorn om man äter nån alls] så jag är ju skyldig kunden en extra timme” och så sitter man och jobbar gratis från att sambon gått och lagt sig till klockan två på natten.
Men jo, just att få logistiken kring olika ärenden att funka är oftast inget problem. Jag får ju ta allt sånt för jag ”är ju ändå alltid bara hemma” i sambons ögon.
Fast baserat på Sumegs kommentar nedan verkar man behöva jobba även utanför stämpelklockans tider och då försvinner ju de eventuella fördelarna med ett vårdjobb fullständigt.
Frågan är ju vem som sätter pressen? Är det du själv, eller är det så att det faktiskt är stor risk att förlora kunder om du håller nere intensiteten något? Det ÄR en svår balansgång, men ingen tackar en för att man bränner ut sig.
Ja, det är väl till 95% en själv. Det mesta är ju inbillning, att man tror att nån kommer bli arg eller missnöjd med en även om man empiriskt borde veta att det räcker med en betydligt mindre insats för att alla ska bli nöjda. Så det är ju helt klart mer föreställd än faktiskt yttre press. Men det känns ungefär samma.
Det där med att löneökningen äts upp med marginalskatt är ju att ta i…
Marginalskatten inträffar idag vid 61 000 kr i månadslön. Så långt har inte jag hunnit nå ännu, så jag betalar fortfarande ~26.5% i kommunalskatt (ligger lite över 50 000).
Men, även om jag så skulle ha en lön på 100 000 kr i månaden, skulle jag fortfarande bara betala ~40% skatt, totalt sett, på allt jag tjänar. Sedan kan man absolut säga att det utöver detta är ytterligare 25% skatt (momspengar), men det förutsätter ju att jag spenderar all den inkomsten på prylar. Ännu roligare blir det om man räknar att man spenderar hela månadslönen på att röka cigaretter. Inte ens då kommer man dock upp i Timbros skräckexempel på 95% skatt av inkomsten…
Även om man räknar in arbetsgivaravgifterna är skatterna hanterbara – vid 100k är det 54% (mina pengar i plånboken vs vad arbetstagaren betalar ut) och vid 60k är det 46%.
Många som behöver gå en snabbkurs i hur skattesystemet och Sveriges skattetrappa fungerar, speciellt bland höginkomsttagare. Men nu har jag nog fått blodet att koka lite väl länge för vissa på bloggen 🙂
”Marginalskatten inträffar idag vid 61 000 kr i månadslön.”
Nej. Marginalskatt är den skatt man betalar på den sist intjänade kronan.
Tjänar man två kronor om året så är det marginalskatt på den andra kronan.
Tjänar man 65000kr i en kommun med skattetabell 34 och får en löneökning med 1000kr så får man behålla 430kr av den tusenlappen, alltså 57% marginalskatt på löneökningen.
”Många som behöver gå en snabbkurs i hur skattesystemet och Sveriges skattetrappa fungerar, speciellt bland höginkomsttagare.”
Eller hur 😉
På något sätt är det skönt att höra att vi är fler som känner så här. Jag ser majoriteten av kollegorna flyta omkring till synes obekymrade av att göra sitt absolut yttersta för kunden, kollegorna och, till syvende och sidst, sig själv.
Korrekt iakttagelse är att det är främst den egna attityden som resulterar i detta och lika korrekt är att ingen värderar detta. Inte ens cheferna. Det var det som till sist fick mig att sluta med gratis övertid då det enda resultatet blev att jag fick mer att göra för jag hann ju med!
Kommer bli svårt att gå så långt att jag slackar men jag har sedan länge slutat att ha dåligt samvete för att jag inte hinner med en orealistisk arbetsbörda och rationaliserar precis som du skriver genom att veta att senioriteten gör att sådant som kan ta timmar, dagar – eller i värsta fall veckor – kan jag lösa på 15 minuter i extremfall. Helt enkelt för att det kan hamna så snett att möteskarusellen och konsultcirkusen blir självrullande och ingen annan har erfarenheten eller viljan att kortsluta processen.
Som akademiker och arbetande i sjukvården i storstan känner jag inte alls igen mig, personligen.
Stämpelklocka (med ombyte före och efter stämpling) och 150÷ arbetstakt mellan stämplingarna. Inga raster, lunch 20-30 min när det passar. Pga administrativa uppgifter 10 tim obetalt jobb hemifrån utöver det.
Sömn, arbete, barn, träning, socialt liv / relation – välj fyra. Tur att man är mer eller mindre asocial. Tur/skicklighet också att man sparat och investerat så det finns en utväg ur denna skittillvaro.
Jag tycker att det är förbannat orättvist som du och många andra har det. Från att ha tyckt att förkortad arbetstid (typ 6-timmars arbetsdag) var det dummaste jag någonsin hört och var något som kom från arbetsskygga vänsterflummare så har jag helt ändrat åsikt. Vi/jag som har möjlighet löser det på egen hand men även resten av samhället måste kunna ta del av effektiviseringar och ökad produktion i samhället. Att kompensera ökad produktivitet med mer pengar är varken hållbart eller gör någon särskilt mycket lyckligare (med tanke på det välstånd vi redan har) – det enda vettiga är att vi delar på produktionsvinsterna genom att ge tillbaka tid till alla människor.
….jag har till och med börjat tänka att medborgarlön kanske inte är en så dålig ide egentligen
…och det kommer från någon som i grunden är jävligt höger och tror på marknadskrafter 🙂
Kan komma på mig att tänka på samma sätt ibland.
Det är nog åldern och insikten av vad som betyder något.
När fan blir gammal blir han religös 😉
Håller med i stora stycken. I min bransch, IT, tror jag orsaken till ineffektiviteten i många fall helt enkelt är stora och ineffektiva organisationer och att de ofta styrs av folk som inte egentligen begriper sig på vad det är för arbete som ska utföras. Planer och projekt hittas på och “planeras” av folk som inte är kunniga om vad man gör i verksamheten, man stoppar pågående projekt för att de inte kommer att hinnas med för de kommande nya projekten, men det tar MYCKET längre tid att konkretisera vad som faktiskt ska göras, och under tiden sitter folk och rullar tummarna och letar efter saker att sysselsätta sig med i väntan på att det ska uppstå något konkret att göra med de nya sakerna.
Och när det väl kommer så långt så är den ursprungliga tidplanen fullständigt irrelevant, och de ursprungligen avbruta sakerna hade haft gott om tid att göras färdiga.
Jobbar vi på samma företag? 🤣
Asgarv.
Senaste 15-20 åren jobbat på större företag. Bra betalt för att lyssna på inkompetenta chefer och deras idéer . Motsägelsefulla chefer som blivit ditsatta som chefer men är ”noll” (0) ledare. Inkompetens in absurdum. Hade tid att sitta i styrelser, ta hand om familj, vara fritidsledare, hämta/lämna (tillsammans med partner), mecka med investeringsportfölj (inget avancerat), renovera en lägenhet och ett hus, träna, skjutsa till/från träningar, etc.
Insåg att efter ett gäng år utomlands där kraven var höga på leverans och det var långa dagar/veckor (ibland 6 dagars vecka) att svensk effektivitet är bullshit. Många svenska företag är feta katter i överbearbetade processer och idéer om effektivitet. Plättlätt att effektivisera i många led. Borde vara lagkrav att ha en enhet inom varje företag/kommun/region/stat som jobbar som ”10’nde mannen”, med uppgift att ifrågasätta beslut som ta men också se över verksamheten i ett brett perspektiv.
Nu pancho, och känner mig som Owe. Lol!
Skift i 24/7 verksamhet med mycket nattid ger lägre veckoarbetstid och ledig när man behöver.
Jobbar över ca 40h i månaden som tas ut i komp vid lov och alla andra behov. Inga problem att få ledigt på jobbet. Fru och fyra barn.
Jag är pensionär nu, och har varit i sex år, men kommer fortfarande på mig med att göra grejor som jag borde hunnit med när jag fortfarande arbetade. Det är enorma mängder av arbete som lades på hög för senare hantering under framför allt den senare delen av yrkeslivet. Utöver det slutade jag med nöjen, och läste inte en bok på 15 år. Men jag fortsatte att köpa böcker, och har köpt fler efter pensioneringen i fåfängt hopp om att få tid att läsa dem. Det ligger ca 1000 olästa böcker i huset. Skulle jag läsa alla skulle min hälsa fördärvas så att jag skulle dö innan jag hunnit igenom dem. I min ålder måste man röra på sig om inte kroppen skall fördärvas. Och när böckerna är lästa skall jag ge mig på min frimärkssamling. Jag har samlat i 40 år utan att en enda gång sortera dem. Jag behöver bli 100 år gammal innan jag kan stämpla ut med gott samvete.
Tihi, du sa stämpla.
Snackar vi prokrastinering eller helt enkelt högt satta ambitioner? Båda lika fina i min bok.
Jag jobbar enligt mitt anställningsavtal 37,5h / vecka. I verkligheten blir det mindre än så. Har utöver semester också 82 minuter arbetstidsförkortning per månad, och har rätt till 5 läkarbesök per år på betald arbetstid. Dit räknas också tandläkare. Har även rätt till flex mellan kl 07-08 och 15-16. Brukar hinna det jag behöver med hjälp av detta. I värsta fall har jag fått ta semester en dag för att serva och besikta bil.
Hyresrätt med kodlås på dörren och en bil- och cykelpool som ingår? Det skulle pricka av mycket på listan =)
Ser ju till att ha ett jobb där man kan jobba remote 4 dagar i veckan och man följs upp på prestation istället för vilken tid man är närvarande. Det betyder att jag kan sprida ut min arbetstid
Prestation istället för tid är helt klart en nyckel. För oss som har såna jobb.
Jag ch som utvecklingen går, så känns det som att det mer och mer blir lösningen. Men jag oroas över hur de som inte jobbar med jobb som utgår ifrån prestation ska orka med. Typ omsorgspersonal, lärare, räddningstjänst och liknande. För att det ska gå ihop behövs deltid men som ger samma lön som idag. Förbaskat glad att jobba med det jag gör.
Det gäller även att ha ork. Väljer ofta att slappa eller så efter förrättat värv istället för att fixa med fordon, bostad, trädgård… Jobbet ger inte energi direkt. Som uppfostrad trygghetsknarkare står man ut.
Ska man prioritera borde ungarna gå först, bara vara med dem räcker gott men så klart ska de på diverse aktiviteter, dels för att lära sig annat än det skolan ger men även odla lite intressen och vänskaper.
Kan flexa mycket fritt genom “förtroendetid” – så länge jag inte får sparken har jag inte skolat för mycket? Skjuter på saker in absurdum – hur många gånger kommer Transportstyrelsens brev med körbud innan jag besiktar? Fast det är ju rationellt med det system vi har nu egentligen.
Som ‘kontorsdrabbad’ egenföretagare känner jag igen mig. Kom precis hem efter en dag på lavafältet. Gav min fru en puss där hon sitter ‘drabbad av sitt kontor’. Hon blev glad och jag också.
Har funderat på samma sak.. och om det bästa för moderna människan verkligen är en heltidstjänst med produktivitet 40h/vecka i sträck?
Skulle aldrig funka för mig att inte kunna styra min tillgänglighet och plats att vara på.
Är egenföretagare sedan många år med fria arbetstider, tjänsteresor och kundkrav, frihet -att jobba hur mycket som helst, ofta var som helst, har kontor men är aldrig på plats en hel vecka. Kan ta samtal och möten på språng.
Har friheten att inte behöva stå till svars för någon annan när jag vill (behöver) ta en sovmorgon, besiktiga bilen eller gå en extra lång hundpromenad. Men eftersom pengarna måste in så måste jag jobba igen det senare. Vilket innebär att allt flyter ihop, jobb, fritid, livet. Konstant, som ett långt flöde, avbrutet av olika händelser.
Tror inte att det hade fungerat öht för oss om jag inte hade haft den här friheten bl.a. med tanke på alla möten gällande barnens (problematiska) skolgång, ändå har det bitvis varit riktigt tufft att få ihop livspusslet med städning, träning, scouter, handla och laga mat, sotning och renovering.
Nu är barnen unga vuxna och behöver inte lika mycket stöttning men tidsbristen känns fortsatt konstant. Märkligt.
Skulle oavsett inte vilja byta, varken familj eller jobbet.
-Däremot vill jag lära mig bli bättre på prioritering, planering och strukturering.
Gör det ändå bra och får ihop livet på nåt sätt, med ett överskott på banken trots underskott på tid. Försöker lära mig att stanna upp, vara närvarande och njuta emellanåt.
Hög igenkänning där. Man gör så gott man kan och biter sig fast, typ, och försöker bli bättre på att insupa livet som forsar omkring en.
Svaret är enkelt, man hinner inte med sig.
Frågan man får ställa sig är vem man ska göra minst besviken.
Grejjen är ju att bloggens läsare till stor del är manliga tjänstemän med förtroendearbetstid.
Det är kanske därför sså få lärare och sjuksköterskor hänger här. De måste sköta sitt jobb och hantera livets andra krav övrig tid och har inte tid hänga på en blogg
Sen är det väl så att hemarbetet/hybridkontoret/distans används till precis det bloggarn nämner ovan. Istället för att producera arbete som arbetstagaren de fakto betalar för
Detta gör att man kan misstänka att det kommer komma en våg av back to office eller krav på mätbar produktivitet.
I princip ALLA tjänstemän som jobbar hemma idag stjäl från arbetsgivaren. Jag med. Och även du som blir kränkt som läser detta.
Det är många saker som sker på arbetstid som aldrig kompenseras.
“Men jag jobbar så hårt övrig tid”
Sant. Men hur mycket hade du fått gjort om du faktiskt jobbade 40 timmar. Då kanske det inte skulle kännas som ni alltid är en man/kvinnokraft kort på avdelningen.
Missförstå mig rätt. Jag älskar hybridarbetet och det ger en stor ökning i livskvalitet. Men en skarp lågkonjuntur och det kommer vara borta.
Håller med, men jag ser det så här.
Har jag mycket att göra jobbar jag mycket hellre hemma, ostört.
Har lite eller inget att göra borde arbetsgivaren förstå att det är bättre att jag är hemma och smygjobbar i stället att jag går runt på kontoret och pratar/stör dom som har fullt upp.
Upplever att det har blivit svårare och i vissa fall omöjligt att få tag i folk efter att hemarbetet minskade, men det beror väl på att man går runt och pratar eller sitter å fikar.
Möten. Ständiga möten. Man tackar NEJ om där inte finns en agenda och tydligt utsatta mål. Eh, jag gör det, iallafall, men många verkar trivas. Därav den minskade tillgängligheten.
Tror du har mycket rätt i det du skriver men en någorlunda närvarande chef kan ganska enkelt bilda sig en uppfattning om hur produktiva olika personer är, och det är stor skillnad! Min uppfattning är också att det finns många som inte är sådär värst produktiva på kontoret heller. Det går faktiskt att få den allra hopplöse att vara produktiv om man testar och provar sig fram, och om de inte är mottagliga för jobb i någon form kommer de att söka sig till ett annat jobb när krav ställs.
Hehe så sant. När vi hade kontorstvång 4 dagar i veckan fick jag mindre gjort på grund av alla avbrott så jag började gå och sätta mig på andra avdelningar och jobba för att kunna vara effektiv. Tack it-avdelningen för att ni inte skvallrade att det var hos er jag satt!
+1
”I princip ALLA tjänstemän som jobbar hemma idag stjäl från arbetsgivaren”
Man skulle kanske lika gärna kunna vända på det – jobbar man fler timmar än vad som krävs för att nå ett visst resultat utan att få ersättning i pengar eller tid så är kanske arbetsgivaren som stjäl från arbetstagaren istället?
Tjänstemän har ofta möjlighet att med minskad nedlagd tid själva kompensera för ökad effektivitet och produktivitet. Men tex inom sjukvården har den enskilde inte den möjligheten och jag ser det som ett systemfel som skapar stor orättvisa som dessutom bara ökar med tiden. För även inom sjukvården har det skett stora effektiviseringar och ökad produktivitet (output) men dessa vinster delas inte med de som arbetar inom vården (genom tex förkortad arbetstid). Följden blir att de som arbetar inom vården betalar detsamma som alltid (med sin tid) medan jag och övriga samhället får hela vinsten över tid med ”mer vård” per skattekrona.
En mycket orättvis samhällsutveckling…
Mmm.
Å andra sidan har du ju redan fått ersättning för din “övertid” med den där extra veckan semester. Så den är betald faktiskt.
Och åter igen. Är det den anställde eller arbetsgivaren som har rätt till effektiviseringen.
Men det är väl som det där talesättet.
Ett rederi har en båt som man inte klarar av att få igång igen och har haft många mekaniker ute.
Sen anlitar man superproffset SebGunnar som kommer och lyssnar på motorn och sen tar fram en slägga. Drämmer till och så börjar allt fungerar som det ska
Sen när de frågar “vad kostar det”
Då säger SebGunnar “400.000”
“Oj. Det var dyrt. Du slog ju bara”
“Ja släggslaget kostar 500. Men kunskapen att veta VAR man ska slå kostar 399.500”
Så man kan se effektiviseringen på det sättet med. Man har en specialist tillgänglig som annars skulle kosta miljoner att köpa in separat.
Iaf lurar jag mig själv med det 😀
(Jag har kommit in i projekt där man suttit flera personer i veckor och försökt göra något. På en timme har jag sen strukturerat upp vad som är gjort, vad som är användbart, vad återstår att göra, tidsplan, externastakeholders och fördelar ansvar)
“Är det den anställde eller arbetsgivaren som har rätt till effektiviseringen.”
Hade du frågat mig för 15-20 år sedan hade jag sagt att arbetsgivaren har rätt till effektiviseringen och att marknadskrafter/tillgång/efterfrågan på kompetens, hade löst den ersättningen som ges till arbetstagarna.
Men idag tror jag att systemet delvis är satt ur spel pga marginalskatter och lönemodeller. Men framförallt tror jag idag att trots vad som kanske är rättvist i grunden (att den som äger och investerar får utdelning på detta) inte är vad som är bäst för alla – rikedomar måste delas med alla, annars blir det dåligt för alla.
Rikedomarm i händerna på få skapar tillslut en revolution. Rikedomar delade på alla skapar tillslut ett större välstånd för alla (tillväxt, efterfrågan på varor och tjänster), inklusive ännu större rikedomar för de redan rika.
Lycka till med att mäta produktivitet 🙂 Det är redan konstaterat att det inte går att mäta på något bra sätt. Är det mer produktivitet att sjunka ner 16 timmar för att lösa en jättejobbig bugg som saktar ner allting på bygget med 10%, eller spendera 16 timmar på att lösa 10 triviala buggar?
Arbetar deltid 75%, 4 barn, alla under 10 år. Sambon jobbar 100%. Funkar, men det är alltid stökigt och ibland blir det helfabrikat till middag.
Vissa har undrat om det inte blir så att man jobbar 100% med får 75% av lönen. Svaret är nej, kl 15 stänger jag av datorn och går, jag ska hämta barnen. Klart man kan känna press från arbetsgivaren, men det är bara att skaka av sig. Familjen är prio 1, det måste man komma ihåg.
Jag har fantastiska föräldrar som är pensionerade och kan fixa vissa ärenden och besiktning samt service av bilen ibland. Sedan har strategin varit att köpa tid, installera bergvärme, undvika att laga alltför mycket själv , skänka saker istället för att sälja begagnat, betala för allt med bilen även om jag försöker byta däck på helgerna osv. Med barn är det riktigt svårt att få ihop allt. Varje vecka är det något som ska göras utöver jobb. Någon borde precis som bloggaren nu gör gå över allt som ska göras och kartlägga det.
Lugn, LW. Vi hinner, men inte att ta hand om oss själva på sättet vi borde.
+
Plågsamt korrekt.
Jag är pensionär och i princip kan jag disponera min tid fritt, så borde det var i alla fall. Men den enda tid jag egentligen hade att disponera fritt för mig och min fru var från det att våra barn flyttade hemifrån till det att svärfar dog och det var cirka två år. Sedan blev jag vaktmästare så att säga, på en fastighet jag inte ägde och utan lön. Vi blev en del av den privata vården utan betalning då svärmor ville dö hemma. När detta var över så fick vi en lucka på cirka 2 år sedan kom det barnbarn och ett sprucket förhållande, så då blev vi reserv förälder och barnvakt med jourtider. Det vill säga hela tiden. Där till har jag min hobby som programmakare, filmare, programledare, tekniker och alla andra roller som behövs i tv-branschen, i en lokal-tv kanal. Så rent praktiskt så jobbar jag mer nu som pensionär än när vi var aktiva inom våra yrken. Så nu jobbar jag som minst 6 timmar om dagen och som mest 16-18 timmar. Det är hårt men roligt. Ständigt stressad och när man säger NEJ, då är man osolidarisk och taskig, för då måste de själva ta mer ansvar för sina liv och hobbys. Blodtrycket är skyhögt, även med blodtrycksmediciner. Men som jag säger, det är roligt att leva och jag vet inte vad jag skulle göra om alla skulle säga att: Nej, nu vi tar över nu så du kan ta det lugnt. Jag tror att jag skulle dö inom någon vecka av ren tristess. Så, nu har jag gnällt av mig lite. Ha det bra allihop, tänk på att andas in genom näsan och ut genom munnen och räkna baklänges från 20 till noll.
Vi som bara jobbar 40 timmar per vecka har ju 60 timmar över jämfört med LW:s 100-timmars vecka! Man hinner rätt mycke på dessa 60 timmar även om 10 av dem går åt för att ta sig till och från jobbet.
Jag tror att många gapar efter för mycket, dvs. de jobbar onödigt mycket för att kunna göra och köpa onödigt mycket.
När barnen var små levde vi på en ganska låg statsanställds lön inom forskning och utveckling plus 25 % av en egenföretagarlön inom dans och gymnastik. Vi slapp dagis och dagisavgifter, men gick på gratis Öppna förskolan när det passade istället.
Det vi offrade var i princip ingenting för oss, men det hade säkert andra som gillar att springa i ekorhjul för att vara framgångsrika tyckt. Vi prioriterade inte så, men känner oss båda två tillräckligt framgångsrika i våra yrkesliv.
Vi valde att bo mindre än många och semestrarna hölls nästan uteslutande inom Norden minus Island när barnen bodde hemma. En gratissemester som hela familjen uppskattade var cykelsemester lite här och var och att bo i tält vid havet eller någon sjö.
En annan billig semesterform var mina tjänsteresor, men då lyxade vi ofta till det och tältade på camping och ibland bodde vi tom. på hotell. En gång kom vi så långt som till Frankrike och en annan gång till Moskva. Nackdelen var väl att det blev vissa långa bilresor (som krävde semesterdagar), men för oss var ofta även resan målet.
Låna kanoter hos scouterna nästan gratis och paddla på något sjösystem eller i åar och älvar var ocjså en uppskattad lågbudgetsemester.
Våra barn har vad jag förstår inte tagit någon skada av att bo i ett litet radhus, att inte gå på dagis och utan att få resa till Grekland, Kanarieöarna, Thailand eller något annat avlägset resmål, fast de reste ju tidigt själva långt bort med idrottskliubbar och scauter.
Nu är vi pensionärer och våra lågavlönade arbetsliv (fast det blev två heltider när barnen flyttat ut) avspeglar sig delvis i vår gemensamma pensionspott, men vi har lyckats spara undan så att vi har mera än vi behöver och ändå har vi på olika vis kunnat resa till Indien, flera länder i Afrika och flera önationer i Söderhavet under arbetslivet (men inte med barnen som barn, men som vuxna utan egna barn har de följt med några gånger).
Vi har valt bort dyra nya kläder till förmån för secondhand, möbler har köpts begagnat och radhuset har inte renoverats allt för ofta, snarare för sällan och delvis aldrig.
Om man tänker utanför ekorhjulet så finns det ofta både tid och tillräckligt med pengar för de flesta, men givetvis inte för alla. Vi har säkert lite tur också som trivs med en mindre kostsam livsstil till förmån för ett lite enklare vardagsliv och vi jämför oss inte med varesig grannar, släktingar eller vänner. Vi gör det vi tycker är bra för just oss just för tillfället.
Vi har ju också upplevt svårigheter med att tider måste pasas ibland, men vi kom ju lindrigt undan när barnen bodde hemma. Senare har det löst sig med flex eller föräldralediget.
Föräldraledigheten var ju naturligtvis under tiden barnen bodde hemma, tror vi fick spara dagar till barnet fyllde 12 år.
Precis som Surtrutn säger. Det här med 60-100h-veckor är inte det normala på något vis, då hade det jävlar i mig inte gått ihop.
Däcken byter man själv, bilen lämnas in nära hemmet eller jobbet på service(man planerar således bilköp efter vart det finns vettiga verkstäder som tar hand om det bilmärket man kör) När sotaren kommer så jobbar man hemifrån eller tar ledigt en förmiddag. Ungarna hämtas och lämnas och slipper gå 10 timmar på förskola om den ena lämnar och den andra hämtar. Här går en av oss på mer fasta arbetstider men det hade förmodligen gått att lösa genom att smälla in de sista timmarna efter nattning av ungarna.
Sen går man ner lite i tid tills ungarna når åldern när de är skapligt självgående så vinner man några timmar i veckan.
Allt detta leder till att den där rätt bra lönen man har på papperet i slutändan är lite lägre de flesta månader men det är ju så.
Kan bara drömma om hur det vore att vara DINK.
DINK var man ju ett tag. Resultatet blev att jag jobbade och tränade mycket. Ofta tjänsteresor. Helgerna utgjordes av renoveringar och massa andra ”viktiga” projekt. Det var roligt men tiden fyllde man lätt.
Kan tro det. Man har en jäkla förmåga att fylla ut sin tid.
Kloka ord. Något som jag har märkt med åren är att pengar inte alltid är likställt med lycka och glädje. Det kan hjälpa definitivt, särskilt när det gäller rent praktiska saker, men mycket glädje går att finna så nära och med enkla medel om man bara tar bort skygglappar och statustänk.
Hela inlägget understryker ju hur tid faktiskt är pengar men tid går inte tjäna in. Den rinner undan lika snabbt hur man än gör.
Den stora koncernen jag arbetade under styckades upp och såldes av. Tidigare schemalagd tid och inrutade arbetsuppgifter upplöstes till utköpt avdelning, en ny egenägd rörelse med fri arbetstid, dvs obegränsat med arbete tills man stupade. Tog mod till mig och slutade efter sju svettiga år, sålde min andel av firman till de andra delägarna med facit en halv miljon i startkapital år 2000. Raggade inte på mina fd kunder, men valde att behålla mitt mobilnr och startade firma under mitt unika efternamn. Tidigare kunder som kontaktade mig självmant därefter blev min nya kundstock. Höjde priserna successivt så jag bara behövde arbeta hälften så mkt, det visade sig att jag tidigare försörjt minst 3 medarbetare förutom mig själv. Modern digitalteknik med mer avancerad programvara (Adobepaketet) förenklade mitt arbete, jag kunde göra mer och mer själv inhouse och behövde inte leja ut annat än ren teknisk produktion. Trappat ned antal uppdrag med stigande år och har bara behållt de mest lönsamma och trevliga kunderna, valde bort att slita för de som betalade sämre och alltid begärde mer. Arbetar nu bara en tredjedel av året med det jag tycker är roligast. Mår bra och går i pension 2025.
Känner igen det där. För länge sedan, hyfsat ung, så jobbade jag i tre månader för 140K. Det var jag nöjd med, men chefen hos den mycket stora slutkunden var inte bekväm så han arrangerade långt senare en läcka som meddelade att ett mellanled korpat åt sig minst 600K för mitt arbete. Jag hade alltså slitit ihop minst 750K på tre månader och fått 140 själv.
Idag gör jag så som du skriver, höjer priserna med inställningen att om det brister så får jag hitta på något annat.
Småbarn med diagnoser, svinstort gammalt hus med renoveringsbehov.
Har löst det genom att vara överjävligt bra på mitt jobb så jag bara behöver jobba fyra timmar om dagen för 100% lön.
Jag provade ett riktigt jobb ett tag. Det höll på att gå kapitalt åt h.
Vad jag inte löst är att jag bara levererar det jag kan. Snart kommer något hända som gör min kunskap obsolet. Då kommer jag få problem.
Håller tummarna att kunskapen inte blir obsolete än på ett tag!
Kan känna igen mig i svinstort hus med renoveringsbehov (jag har två) och en kunskap som var hyfsat unik inom trading.
Kastar in handduken nu och blir utköpt i ett av husen då tradingen inte fungerar längre. AI är mycket snabbare än jag.
Så kör hårt så länge din kompetens är unik. Det är riktigt jobbigt när det man en gång var bra på inte gäller längre.
Jobbat skift i ca 20 år. 17 år i treskift. Dels lite kortare veckoarbetstid samt ledig på vissa vardagar. Negativa dock att man inte kan jobba hemifrån. Vidare negativt alla Storhelger jag jobbat, bortsett från all misär som blir lite extra tydlig på ”aftnar”
Sen får man prioritera bort vissa saker men sånt är livet.
Ta kontroll över din kalender och värna om din tid. Säg nej till otydliga tidsramar, som “vi kommer någon gång mellan 7 och 12.” Din tid är värdefull, och du ska inte behöva lägga den på att vänta i onödan. Samtidigt vill jag inte ockupera andras tid mer än nödvändigt – det handlar om ömsesidig respekt.
Ett exempel: för några år sedan hade jag en konflikt med Göteborgs VA-verk om byte av vattenmätare. De skickade ett brev med en vag tidsangivelse: “vi kommer mellan 7 och 12.” Jag avbokade och svarade artigt: “Vänligen specificera en exakt tid.” Detta upprepades flera gånger under fyra månader. Till slut ringde de upp, och vi enades om ett klockslag – som de höll. Bytet tog bara 15 minuter.
Lärdom: respektera både din egen och andras tid genom att ställa krav på tydlighet och planering.
Fyllan värmer bäst.. 2 jobb och NAFO konto.. för att bli hel måste man få gå sönder. Vet inte var tiden tar vägen men försöker att hinna med så gott jag kan. Nackdelen med att vara bäst i klassen är att alla andra latar sig mot dig…
Garderoben städas och ut kommer New Order tisha från 1984. Hoppsan vart tog dessa 40 år vägen? Alla planer man har kommer aldrig hinnas med innan man drar gräsmattan över huvudet. Så nu elimineras eller åtminstone minimeras allt som man inte vill ha i sitt liv för att byta ut mot det som skall maximeras eller introduceras.
Nä allt hinns inte med, man får prioritera helt enkelt och släppa krav och förväntningar på vad som ska uppnås.
Många säger t ex att de inte har tid att träna. Men det handlar om prioriteringar. Att konsekvent köra två riktigt bra pass i veckan. Det är inte mkt men det är hundra pass per år.
Läser man 30 sidor om dan har man läst många böcker på ett år.
Jag kan inte prioritera mer träning än så just nu men tog ändå pb i marklyft långt över min kroppsvikt nyligen.
Vad hinner man inte? Renovera.
Laga avancerad mat. Sortera upp gamla hårddiskar. Lära mig mitt nya redovisningsprogram. Prokastrinering.
Nu ska jag tydligen jobba ideellt i ungens förening i fyra timmar på lördag. Jippi. Mkt man kunde gjort med de timmarna. Men men.
Att ha barn är en tidsslukare. Men lite vägs upp av att man blir mkt effektiv på vissa grejer.
Kul att läsa om er alla och er tid!
Statsanställd över 40. 35 semesterdagar. Flex.
Jag ligger typ 2 år efter. Behöver serva bilen, klippa mig, gå till tandläkaren, uppsöka läkare, gå på gym, renovera badrummet, hålla kontakten med overseas släktingar, umgås nån enstaka dag med vänner och handla julklappar. Handla julklappar gör jag förvisso i tid – med mobil i sängen på natten. Där bedömer jag för övrigt också elevtexter och läser in mig på texter vi ska diskutera på APT. Har inte läst en bok för nöjes skull sen i somras. Har barn i skolåldern som har två aktiviteter i veckan. Att sitta på den här bloggen, på mobilen, är vad jag kan göra, för då kan jag genast avbryta om någon ropar…
Varit egen från och till (har företag nu). Min erfarenhet är att man jobbar ungefär1,5 ggr mer än en avställd person. Mentalt jobbar man mer än så för företaget finns alltid med i bakhuvudet även om man sippar på en whiskey och kollar på Netflix.
Frågan är då hur mycket en avställd person jobbar?
Villa, sambo och fyra barn – vi har var sina två från annat håll..
Ungarna är ganska självgående, så de äter inte så mycket tid längre. Men den jobbiga biten är nattandet vid halv sju. De har ju blivit så starka nu, och är inte samarbetsvilliga längre.
Äldsta är 36 och yngsta 25.
.
..
…
(Nej, ingen har bott hemma på flera år.)
Hähähä.
Vi bor i villa norr om Stockholm med pendling men har båda möjlighet att delvis jobba hemifrån, så det är i princip hela svaret. Tack riktas till en viss pandemi och dess följdverkningar.
Till sommaren slutar barn nr 2 på förskolan, och eftersom vi bor bredvid skolan som båda barnen kommer gå i så kommer det lätta upp nåt enormt. Kommer inte sakna “lämna-hämta på förskola”-eran, har hållit på med det i 7 år nu och är trött på det!
Och vilka idrotter skall de börja med?
Är fortfarande av inställningen att man skall ta betalt för vad man får gjort , inte tiden man spenderar på kontoret, har tyvärr inte kommit på hur man skall lösa det rent praktiskt. men gör man det o är effektiv, så kan man lösa sina föräldramöten, postpaket mm
Instämmer. Inte speciellt imponerad av de som säger sig jobba 100h/v, men imponeras storligen av de som presterar 100h/v och ännu mer av de som jobbar 5h/dag och producerar lika mycket som en 8h anställd.
Beror förstås på vad man gör. Sitta och glo in i en bildskärm klarar man nog inte långsiktigt mer än 6h/dag, men jag tror att en snickare som lärt sig att jobba utan att slita ner kroppen mycket väl kan prestera 10h/dag under lång tid.
Tre barn. Vi jobbar båda deltid för att hinna med.
Tror det är klokt och ärligt mot sig själv.
Som utvecklingsingenjör jobbade jag hemifrån från och med 2020. Det var aldrig några problem att hinna med något. Det enda jag behövde passa var möten, annars kunde jag jobba när jag ville. Har nog inte jobbat vid datorn mer än 6 timmar per dag i jobbet de senaste 20 åren. Å andra sidan pågick hela tiden en bakgrundsprocess som löser problem, dygnet runt, även på natten. Jag brukade kalla det nattskiftet då jag vaknade vid 1 och löste problem i huvudet till 4 på morgonen.
Sedan drygt ett år tillbaka lever jag på ett frivilligt avgångspaket (full lön med förmåner) i ett år till, utan att arbeta. Har förstås inga problem att hinna med nu heller. Vi gjorde oss av med villan för drygt ett år sedan, och där försvann genast en massa måsten.
När man slutar arbeta går man in i en annan mod, där det inte är bråttom med någonting, och man kan göra vad man vill, när man vill. Det tillståndet kan inte uppnås så läge man arbetar. Det tar några månader innan man vant sig. Jag trivs jättebra. Jag kommer förmodligen aldrig att skriva en kodrad igen. Inte för att jag tycker illa om det utan för att det inte finns någon anledning. Jag spelar hellre golf, tränar och målar landskap.
LW brukar ju säga att han “tjänar pengar” på att inte byta däck på sina bilar. Detta då däckbyte vid huset tar 45 minuter och att åka till någon som gör jobbet är klart fördelaktigt. Då vet vi att LW:s inkomst per timma är … väldigt hög. Tänk att ha en sådan inkomst efter skatt. Det skulle jag vilja ha.
Nåväl. Sotaren var hemma hos mig i torsdags, det tog mig 30 minuter att prata med personen och få honom att göra sitt jobb. Sotaren kom vid 07:30 och innan dess JOBBADE jag. Efter sotarens besök tog jag bilen till jobbet och JOBBADE vidare.
Jag har flex på mitt jobb och det jag rapporterar är i underkant. Tro vad ni vill.
100%. Om man tjänar så mycket på att spendera 90 minuter på att låta någon annan göra jobbet man själv skulle gjort på 45 (gör samma själv). så har man ju äntligen funnit bly-till-guld lösningen. Grattis.
I övrigt är jag lika faschinerad som många andra över hur folk med 3 barn och villa och tesla i storstadsregioner lyckas hålla allting flytande och fortfarande verkar kunna börja pendlingen 15.30 då allt uppenbarligen är igenkorkat i alla trafikslag.
Också faschinerad över hur många inklusive bloggaren verkar prioritera sotning och tandläkarbesök i jobbighetsskala framför tex träning som enligt mening och många andra är betydligt viktigare och bör ske med betydligt högre intervall.
Tränar 3-5x i veckan. Artikeln handlar om sådant andra tvingar en till, bl a myndigheter.
“och privat nödvändighet” Jag tränar 7 dagar i veckan. Det är i 5 av fallen för mig en nödvändighet.
Träna kan du liksom diska-tvätta-städa förlägga utanför arbetstid.
Egen företagare. 3 barn, jobbar för mycket. Ett barn varit allvarligt sjukt länge. Allt orkas och hinns inte med. Bara att acceptera. Är tyvärr för noggrann lagd för att acceptera ett halvdant jobb så det blir lätt stresspåslag när mycket ska hinnas med. Ej pedant och har det väl ställt ekonomiskt som tur är. Hinner med barnens aktiviteter med hjälp av andra.
Mycket intressant ämne. Jag känner igen tankarna från egentligen alla personer man pratar med. Dock har jag själv ett jobb inom ett bolag där jag effektivt gör 2-4h/dag. Detta är sant. Jag har aldrig jobbet så lite till så hög lön som jag har idag. Kravbilden är inte högre samt att jag vet vad som krävs för att hålla allt flytande utan att det märks på mitt förväntade resultat. Företaget har en produkt som samhället inte klarar sig utan så bolaget mår väldigt bra.
Är på kontoret 2 dagar i veckan och resten av veckan sker hemifrån. Då sker också mycket av markservicen.
Detta låter kanske som en stor lyx att kunna “alibijobba” så som jag gör men jag blir samtidigt mentalt dränerad. Det finns noll stimulans och det är bara vetskapen om att det inte hade funkat med två kids med aktiviteter varje dag som gör att man fortsätter så här. Frugan däremot jobbar inom en sektor med 8-17 på plats varje dag.
Sen kommentar men låter precis som min situation.
Men jag får även mentalt dränage, inte bara utav avsaknad av stimulans, men känner mig hela tiden jagad och övervakad. De dagar jag är på kontoret och alla andra stressar och pratar om allt de har att göra, så får man själv frågan, vad gör du just nu?
Tja… 😂
Låter väl helt galet, men det är stressande som skam att ha lite att göra.
Tjänsteman i privat sektor. Tjänar mer än vanligt. Jobbar tills saker är klara nog.
Frun jobbar också heltid.
Har en hel flock med barn, små samt halvstora. Har bostadsrätt och stuga. Har 2st husdjur. Äger bil.
Jag hinner banne mig inte nånting nånsin, utöver sånt som är riktigt akut.
Gör alldeles för lite hemmavid. Jag är ändå alltid efter med allt och sätter – mot bättre vetande – mig själv samt egen hälsa sist.
Jag drabbas som många andra av väntade resp. oväntade saker som APT, föräldramöten, besök på verkstan, fixa/dona/boka hantverkare, hämta fruns paket på utlämningsställen, gå till optikern, köra barn till träningar, göra rent vattenlåsen, deklarera, hjälpa barn med läxor. Med mera. Allt det där är en pärs.
Och när klockan slagit 20.30 är jag helt slut. I regel.
En dag är det slut, och då får jag väl vila.
Jag tror att det du beskriver är det som kallas “livet”. Och det som är viktigt där, är vilka prioriteringar du gör.
På tiden då jag prioriterade fel, var enda gången jag såg min fyraåring vaken på två veckor, när han fick en ärta avlägsnad från hörselgången. Och då för att han hade begärt min närvaro. Efteråt åkte jag tillbaka till jobbet.
(Saknade “göra rent kaninburen” i din beskrivning.)
Lite mer generellt så är det väl vad man producerar som är av värde för arbetsgivaren. Huruvida löneslaven har arbetat X timmar är ganska egalt.
För en intelligent människa är det så. Har haft arbetsgivare vars mantra har varit: timmarna ska göras.
Egen företagare sen jag var 20, fyllde 60 nu i höst.
Mottot sedan start har varit: jag jobbar alltid, jag har alltid semester.
Jag är nöjd med livet.
Löser det främst genom att låta sömnen bli lidande.
Vi har tre barn på förskola och lågstadie. Det är dessutom separata utvecklingssamtal för skola och fritids. Ena barnet går hos logoped varannan vecka ungefär. Inga mor/farföräldrar eller dylikt som kan hjälpa till. Båda jobbar heltid, hade inte haft råd att gå ner i tid.
Men båda jobbar mycket hemifrån vilket spar transporttid och ger flexibilitet. Jag sätter mig normalt sätt och jobbar igen när jag lagt barnen vid kl 20, och trycker in minst 4 timmar jobb till. Loggar ofta ut runt midnatt, ibland framåt 02. Går upp 06.30, så får mellan 4 och 6 timmar sömn. Inte så hälsosamt.
Vad jag inte förstår är hur så många kan ha tid att se på diverse serier som Game of Thrones och dylikt. Finns liksom inte på kartan hos oss.
Inte riktat till ‘en vanlig man’, skulle bli eget inlägg
Får jag fråga om det finns en möjlighet för dig att ta det lite lugnare? Vi alla här uppskattar dig och även om vi vill ha dagliga uppdateringar, är du helt säker på att du klarar det hela tiden?
På din fråga, nej jag klarar mig inte. Men nu börjar jag oroa mig för om du gör det.
Jag menar allt väl och hoppas att det går bra!
Jag har också noterat samma tanke, Orkar inte. Men de senaste veckorna känns det ändå som om Bloggarn har trappat ner lite och ägnat sig åt annat, på andra platser. Det kan nog funka som en sorts Ersatz-semester i miniformat, tänker jag.
Kommentariatet är väl numera tämligen självgående, bortsett från för oss osynliga städinsatser och tidvis sporadiska inhopp från Admin m fl.
Lite som att elda i tältkamin, eldposten kastar in ett par pinnar med jämna mellanrum men får aldrig släppa vaksamheten.
Tack, jag gick ju ner från 100 timmar i veckan 2022 till 80 under 2023, och nu är jag nog nere på 70-80. Fortfarande inte 60-80 som innan kriget.
Jag har kört 60-80 timmar i sexton år. Det är hållbart.
Jobbat två decennier i privata sektorn, och två i den statliga. Tog rätt tidigt beslutet att om lönen inte anpassas till min prestation, så får jag anpassa prestationen till lönen.
Nuff said.
Sympatiserar till fullo med synsättet.
Vi jobbar alla 100 timmar i veckan!
En del av timmarna åt någon annan, vilket ger oss kronor. En del av timmarna åt oss själva, vilket ger oss ett rent hus, hemlagad mat och fungerande bilar.
Några timmar går till kroppslig och själslig vård på träning och (blogg) läsande.
Sexualdriften och ”snabba cash” mentaliteten styrde mig tidigt i karriären.
Nu är all fokus på avkomman och deras start på livsresan.
Har ensamstående barnlösa vänner som jobbar 4 timmar om dagen utan hobby, som aldrig har tid till något. Och 4-barns pappor med 16 timmars jobbdagar som hinner med alla andra aktiviteter.
Så mycket är nog inställningen och förväntningarna från omvärldens själv pålagda krav som spökar. Balans och självinsikt hjälper, men glaset är alltid halvfullt här hemma.
Man får inte allt med pengar, men ingenting utan dem.
Rent generellt tror jag det alltid kommer finnas människor som utnyttjar systemet. Det finns på den arbetsplats jag arbetar på nu och det kommer finnas i framtiden om man inte inför striktare kontroller.
Men, det är så som det är. Man får förhålla sig till verkligheten. Om man vill ha en förändring så får man börja arbeta privat.
Det stämmer jättebra det du beskriver.
I september efter skolstart blev det massa utvecklingssamtal och föräldramöte (3 barn), sedan fick jag kamma ut lösen på långt hår (3 tjejer) och någon hälsoundersökning för min del och så hjälpa min mamma med optikern för att hon är ukrainsk flykting och kan ingen svenska. Då undrade jag med hur är det tänkt att man ska hinna med högpresterande heltidsjobb mellan alla aktiviteter utanför jobbet… fick stress symptom och fick skala bort allt som gick under oktober.
Så det är inte lätt
Ordet är planering sa Bill, planering är ordet sa Bull. Inte jättesvårt.
Jag hann inte, har gått ner till 30-timmarsvecka, klarar mig på det jag får ändå gott och väl. Finns ingen anledning att dö med för fett bankkonto när man hade råd att köpa sig mer tid. Skiter i om det står 10 000 eller 10 000 000 i tillgångar min egna bouppteckning..
Fick tyvärr byta jobb då min arbetsgivare påstod att man inte fick ihop verksamheten och de hade så mycket att göra och många nya som skulle läras upp, ända tills man lämnade in uppsägningbrevet, men då hade man reda signat en annan.
Som tur var är jag i bristyrke och hade många som accepterade mindre tid bara man kom..
Jag fattar inte heller hur folk orkar och hinner…
Ingen som har barn som testat ishockey? De yngsta får de sämsta tiderna vilket innebär vardag kl 16. Ombyte tar 30 min, innan dess mellanmål samt tiden att ta sig till ishallen. Tillkommer att ta sig hem från jobbet. Egentligen gäller det all idrott i varierande grad.
En avslappnande stund med en kopp ljummet kaffe på bilprovning är väl det närmaste en typisk anställd småbarsförälder kommit en avdragsgill golfresa de senaste åren.
Eller borsta tänderna på småbarnet, det blir tyst i nästan två minuter.
Jag hinner av samma anledning som alla andra i kommentarsfältet. Hur folk med riktiga jobb klarar sig undrar jag också.
Post pandemi har förenklat mitt liv något otroligt.
Jag är mest nöjd över att fått se planen över när Jägarhjärta beräknas vara klar.
Om texten är hyfsad 31 jan, kan man då räkna med en hardcover till påsk? Eller tar det ända till midsommar innan boken kommer i handeln?
Jag jobbar med något jag älskar, på två jobb, i teorin 50% vardera, men i praktiken mer. Flexibiliteten löser mycket (jag har aldrig trivts i serviceyrken, där man måste vara på plats vid säljdisken från 9 till 18). När jag var yngre kunde man lägga in 80-100-timmarsveckor, men inte nu längre. Inte värt det, även om barnen är utflugna.
Nej, den kommer som vanligt till sommaren.
Hjärta på det, LW <3
Ta hand om dig!
Har särbo 1.5 timmars bilfärd bort, inga barn. Jobbar som Lokförare, så är låst i mitt jobb.
Dock jobbar jag komprimerat (en vecka på, en vecka av, men kommer alltid hem för natten), jobbar treskift, en vecka 06-19, en vecka 10-22, den sista veckan 21-05.
Det är schemaupplägget som gör att jag kan göra vad jag vill, behöver och måste på dagtid.
Är man låst till en viss arbetsplats på vissa tider är det viktigt med planerbarhet, anser jag. Detta var en viktig orsak till att jag slutade min fasta anställning och startade eget i liknande bransch – det gick inte att veta när dagen skulle ta slut, det gick inte att ta småknäck vid sidan av för att man inte kunde garanterat vara där då, så man måste tacka nej. Till det kom att de stora småknäcken tenderade att kollidera med att det var full rulle på jobbet och alla kollegerna/konkurrenterna också var låsta; då var det bra att ha lämnat och stå fri! 😊
Visst var det en del hektiska veckor, men snuskigt bra betalt också. Där lade jag undan rätt mycket i pensionsförsäkring, på den tiden gick det nämligen. Och fick stor frihet att styra min tid mellan jobben, klippa gräs, mecka bilen, handla på Ica osv.
1. Säg Nej 7/10
2. Brutal filtrering av allt brus som skapar noll värde och lycka
3. Karriär är ett säkert kort till misär
4. 3 F:n – Fitness, Family, Finance
5. Skit högaktningsfullt vad alla andra tycker.
6. Byt däcken på verkstan (wink wink Tandemcykeln 😉
Klockren lista! Aldrig sett en så konkret väg till allmänt välstånd för gemene man. Kan säga att jag kan skriva under på samtliga punkter och har även praktiserat det i verkligheten så jag vet att det fungerar. Jag skulle vilja utveckla punkt nummer 6 – serva och laga bilen på verkstad och det behöver inte vara märkesverkstad åtminstone medans barnen är små. Sen skulle jag också föreslå en aktiv granskning av en hobbys. Det finns hobbys som stjäl och äter tid medans andra kan du lägga en halvtimme/timme på och så är du nöjd. Det passar liksom mycket bättre med familj och andra åttaganden med lite mindre avancerade hobbys. Ex. jag ska elkonvertera en gammal entusiastbil är ett exempel på hobbys som man kan hålla på med som pensionär, men inte när man är mitt uppe i livet.
Jobbar hemifrån.
Det bästa för mig att utnyttja tiden och hinna med allt jag vill är och har varit:
– flytta från villa med tomt till enkelt radhus
– flytta närmare stan
– cykla/springa till jobbet året om
– träna på lunchen
– träna under tiden barnen har aktiviteter
– skippa tv och streaming
– autogiro
– sänka kraven
– prioritera min hälsa, psykiskt och fysiskt
– att barnen blir äldre
– uppfostra barnen till att bli självgående och ansvarstagande
– inte hetsa kring inredning och “vitt och fräscht”
– robotdammsugare
– skippa alkohol
– göra listor som jag följer oavsett känslor eller vilja
Från mitt perspektiv handlar det om att vara så fräsch i nyllet att all arbetstid är tid då saker uträttas, men om jag lyckas är en annan sak.
Efter arbetsdagen brukar jag summera. Ibland tittar jag bara på timmarna i relation till ihoparbetade pengar, ibland separerar jag timmarna för administration, produktion och underhåll av företaget. Kravet är att få ihop minst sju effektiva timmar. Blir det färre än så tar jag ledigt om möjlighet finnes. När jag är tillbaka så jobbar jag 10-12 effektiva timmar per dag och har tid till annat, är jag utarbetad så lyckas jag inte med speciellt mycket, tiden liksom bara förtärs.
Snart 40, sambo & 1 barn under 10, villa på landet. “Blue collar” 3-skift. Dygnet runt, året runt.
Jobbar efter modellen 5-4. Jobba 5 dagar, ledig 4 (sanning med modifikation då första lediga dagen regelbundet infaller efter nattskift så man sover bort x-antal “lediga timmar”).
Försöker att undvika övertid då jag inte känner behov av att jaga dom extra kronorna eller komp-timmarna, överlåter sånt åt dom yngre kollegorna utan familjer.
Känner att jag hinner med det mesta.
Dom dagar jag jobbar förmiddag slutar jag 14:00, eftermiddagar börjar jag samma tid och nätterna, ja då har man så mkt “fritid” som man väljer att ha (det man inte sover bort).
Nackdelen är väl att “alla” runtomkring, privat, lever sina liv 7-16, Måndag – Fredag.
Nej tyvärr, jag kan inte komma på middag nästa Lördag, jag jobbar då..
Slutligen är ändå stjärnan i vardagen min sambo, som av diverse anledningar, är hemmafru.
Utan henne hade familjelivet varit avsevärt mycket svårare. Ser inte att jag hade fått ihop vardagen om jag, hypotetisk sett, hade varit ensamstående pappa med samma jobb.
Jag hinner inte med. Jag ligger oftast 2-3 dagar efter i läsningen av den här bloggen.
Är du nöjd med svaren du fått på detta blogginlägg?
Folks möjligheter att styra sina egna liv gällande arbetstid kontra fritid tycker jag är en klassfråga. Jag kännar igen mig i mycket i det som redan skrivits, men jag är tjänsteman. Inte LO-arbetare. Känns som att den här bloggen har en snedfördelning i inläggen som skrivs.
Är själv företagare så är inte rätt person att svara på frågorna men har ändå lite tankar som arbetsgivare. Jag har nog alltid haft stor förståelse för att våra anställda också har ett privatliv men att själv få barn (som båda är 10+ nu) ökade absolut den. De allra flesta av våra anställda är tjänstemän så det underlättar givetvis men vi säger i princip aldrig nej om någon behöver vara frånvarande av privata skäl (då talar vi om allt från läkarbesök med eller utan barn till klipptid) Snarare är det så att alla stämmer av med sina kollegor så att det finns någon som kan täcka upp vid behov bara.
Jag förstår att det är svårt om man jobbar vid produktionsband men kort om det så går det väl alltid att lösa om behovet är tillräckligt stort. Att neka någon av ren princip har jag väldigt liten förståelse för men gissningsvis görs det väl oftast av chefer som av någon anledning inte kan sätta sig in i personens situation alls.