Gästartikel: Hjälpen stannar inte av

Nedanstående är en gästartikel av Lena Wilderäng adrenalena.se.

Sedan min senaste uppdatering i januari har jag inte haft möjlighet att posta, trots att jag fortsätter jobba för att hjälpa Ukraina. Det har helt enkelt berott på att jag inte fått sitta framför ett tangentbord ostört någon längre stund. Jag är bara en enda människa, och det finns så mycket att göra. Men nu får jag några korta stunder, bl.a på väg till Stockholm för ett föredrag om krisberedskap på ”Offentlig Chef”. Så här kommer en kort uppdatering. Det får ske på bekostnad av sömn, men det är det värt. Jag ska försöka att åstadkomma fler poster, förhoppningsvis om vardagslivet i Ukraina lika mycket som om dem vid “nollan”. Men först detta.

Vad som hänt sedan januariartikeln som inte är relaterat till volontärsarbete och crowdfunding? Jag har fortsatt forska om civilsamhället i Sverige vs Ukraina, det är några resultat som förbereds för publicering snart. Treårsdagen av fullskaliga ockupationskriget spenderades i Stockholm, bl.a som åhörare på manifestationen, men även på en bokhandel – tack alla som kom och besökte boksigneringen. Solroseffekten har ju kommit ut i nytryck, med citat från recensioner på omslaget, det är fint. Även Lars senaste bok kretsar kring Ukraina, och som provläsare så vet jag att ni inte blir besvikna på nästa. Det är allt jag får säga – Hanna Hjerta får berätta resten.

I det här inlägget vill jag framför allt framföra tacksamhet från olika håll i Ukraina, som har blivit hjälpta av era donationer. Får bilder på fordon som rullar, både senaste bilarna och tidigare. Det är alltid kul att få en sådan bild till frukost, eller när man är på väg hem från larm. Samtidigt så påminns man om att den här verkligheten pågår utan avbrott, utan helger eller semestrar, utan vila eller sömn. Vi har enorm tur som kan välja när och hur vi engagerar oss, och huruvida vi gör det eller inte. Ukraina har inte det valet. Att inte göra det är inte ett alternativ – de har på nära håll fått se vad den ”ryska freden”, eller ”ryska världen”, betyder.

Ibland kommer det foton på fordon som har blivit utslagna. Ibland har folk lyckats rädda sig, med skador fast med liv i behåll. Ibland inte. Det är tungt att höra. Det är de här människorna som har riskerat sina liv för demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och en stats rätt till suveränitet. Och de betalar det yttersta priset.

Jag får ibland videos med stort tack till dem som donerat pengar, och som har hjälpt till med allt som har med bilen att göra. Det blir dock svårt att publicera dem, där avsändaren oftast vill slippa synas i sin arbetsmiljö, eller bli publik på nätet med ansikte och namn. Jo, jag vet att många ukrainska militärer inte har bekymmer med det. Men det finns flera som inte är lika bekväma med sådant. Ryssen lägger pussel, med databaser som visar upp ansikten, namn, rang och enhetstillhörighet, fordon, närstående med mera. Det spelar kanske inte någon stor roll om man dör i strid, eller blir sårad och får åka hem. Men blir man tillfångatagen och igenkänd ”från nätet” så blir det extra bekymmer. Fångar blir brutalt torterade som det är, och ingen vill förvärra sitt eller sina närståendes lidande.

Ett bekymmer jag får höra när jag pratar med ukrainare är att vissa skickar ner bilar som är helt “slut”.

Det handlar om underreden som är så pass rostiga att de är “ruttna”, att de inte går att reparera, så bilen blir obrukbar och duger bara till reservdelar. Skulle man ta bort rosten så finns nämligen ingenting kvar. Och då går det inte att göra någonting, det finns inte något att svetsa i.

Jag har själv sett hur organisationer väljer att ta ett fordon som absolut inte skulle gå igenom besiktningen och skicka ner det till Ukraina. Skulle man själv vilja sitta i en sån bil, och färdas i 100 kmh på en skumpig skogsväg, för att försöka rädda en kamrats liv samtidigt som man är jagad av drönare? Slutar bilen funka så kommer inte någon klaga till avsändaren, eftersom alla är döda.

Det här är en uppmaning till alla som skickar hjälp till Ukraina: se till att det som skickas dit är välfungerande och av bra kvalitet (och efterfrågat). Det kanske kostar mer, men det får inte sätta liv i fara. Jag kommer inte sluta tjata, eftersom någon måste föra vidare ukrainarnas röster, och förstärka dem. Det är inte kul att behöva säga det, speciellt när det handlar om donationer – “man skådar inte given häst i mun” lyder det även på ukrainska. Så jag får fortsätta vara den som är obekväm.

Har man redan kvalitetskontroller på donationer så är det helt lugnt. Men se till att endast skicka det som behövs. Och skicka inte skräp.

Men är det en pigg bil som inte är rutten så får den användning på många olika sätt. Varenda fordon som Ukraina får är ett fordon fler än vad fienden får, och det betyder mycket. Ukrainarna är flinka med att trolla med knäna när det gäller reparationer så länge det finns något att rädda. En vanlig personbil kan till exempel få ett nytt liv som ett pansarfordon om rätt mekaniker får tag i den.

Här har jag fått foton på en blivande sådan. Mina egna tankar går till war stories från andra världskriget där man svetsade fast plåt på traktorer så tyskar flydde när de blott såg de hemska maskinerna som lät fruktansvärt och såg ut som inget man har sett förut… nåja, jag var inte där och kan inte bedöma sanningshalten i det hela. Jag ser dock potential i detta här. Men helst av allt hade jag sett riktiga stridsfordon som skickas till Ukraina. I mängder. Nu.

Kriget fortsätter och man måste lösa de situationer som uppkommer på det sätt man kan. Jag får hela tiden en massa förfrågningar, gällande bilar, drönare, elverk, Ecoflow, tourniquéer, och mer – som jag själv har svårt att möta, men vet att det jobbas på andra håll för att ordna. Där vet jag att Power Up Ukraine har distribuerat flera elverk, både genom myndigheter och genom andra organisationer. Jag vet att OperationAid har ambulanser på gång, och mycket annat. Jag vet att Jonas fortsätter stötta med det viktigaste vid fronten. Jag vet att Repower har fullt upp med att hjälpa att rehabilitera stridssjukvårdare både i Sverige och i andra länder, och jag har sett resultat av detta på nära håll. Jag vet att lastbilar från Blågula Bilen rullar österut, säkert i detta nu. Jag vet hur Drones2Ukraine har ändrat krigets balans sedan början, och fortsätter göra det. Jag vet att Skicka Vidare till Ukraina jobbar utan vila med att samla in medel, köra ner konvojer, prata med ukrainare och på alla sätt göra världen lite bättre, för att balansera upp ett läge där makthavare missbrukar sin makt för att skapa den sämsta möjliga världen för så många.

Jag vet att det är så många fler organisationer och privatpersoner som gör så mycket mer, ni som inte är nämnda är absolut inte glömda.

Jag är tacksam över att ha fått träffa så många fantastiska, tappra medmänniskor, volontärer, donatorer. Ingen människa klarar av att göra allting själv, men alla vi kan göra vår lilla del och det gör att vi är oerhört starka tillsammans. Vi finns, vi är många, och det är viktigt att vi hjälps åt och står enade, på rätt sida av historien.

Tack alla.