Gästartikel: Humanitär hjälp till Ukraina – lärdomar från Harvard

Detta är en gästartikel av Lena Wilderäng.

Nu när kriget är i ett nytt stadium gäller det att fundera lite extra hur man kan hjälpa Ukraina. Jag har gjort ett flertal insatser på plats, från början endast med fokus på humanitär hjälp och sedan mer hands-on. På senaste tiden har jag försökt höja blicken: forska, föreläsa, släppt en bok men även fortsatt rapportera från Ukraina. I mina försök att utvecklas har jag även läst vidare kring ämnet, och här är mina tankar och funderingar.

När jag skriver detta har jag precis gått en certifierande kurs i humanitär respons till konflikter och katastrofer. Det är en kurs som ges av Harvard University, genom deras online-initiativ. Jag har tidigare gått ett par kurser hos dem – bl.a Neuroscience (vem vill inte lära sig om hjärnan på Harvard!) och Molekulär matlagning (ett måste för foodienördar med kemi- och fysikintresse samt vilja att lära sig från några av världens mest kända stjärnkockar). Nu var det dags igen, och kursvalet låg nära det jag har sysslat rätt mycket med under senaste tiden. I tillägg har jag gått en webinar med Arthur Brooks som berättar om nya idéer för non-profit leaders, ett riktigt bra sätt att spendera kvällen.

Min allmänna åsikt om kurser på Harvards online-initiativ är att de är innehållsrika, underhållande och har rätt bandbredd för att stimulera hjärnan lagom mycket utan att det ska bli helt obegripligt. Kurserna består av text, videoföreläsningar, ibland datorgrafikvideos, länkar till obligatorisk litteratur, onlinetester, obligatoriska diskussioner i forum, och ibland även laborationer. Riktigt bra mix, och man slipper bli uttråkad (fast jag kollar på filmerna i upp till dubbla hastigheten beroende på vem som talar).

Just den här kursen var inget undantag, mycket informativt och väldigt utvecklande. 

Kursen började med en genomgång av humanitära principer. Det här är något som tidigare var okänt för mig som volontär, och det väckte mycket tankar. Mer om det senare. Sedan fortsatte man se på International Humanitarian Law. Detta var förstås känt för mig som har gått försvarets kurs Folkrätt i Krig, samt intresserat mig för ämnet överlag. Det är förstås helt obegripligt hur det kan finnas så väldefinierade regler – och hur ryska ockupanter kan bryta mot dem så frekvent, så brutalt, och helt utan konsekvenser. Om vi tar sommarens händelser som exempel – en kallblodig attack på barnsjukhus, det kan liksom inte bli värre. Men faktiska reaktioner uteblir. Ingen gör något konkret. Det är som vi inte lärt oss något av historien – förövaren kommer fortsätta med detta tills den konsekvensutsätts. Eller kommer det bli som på nittiotalet? Att det blir någon slags process och någon slags resultat, fast först flera år efter konfliktens slut? Vi har ett kollektivt ansvar, vi som inte är i kris eller krig, att se till att reglerna följs. Jag känner av det ansvaret. Jag ser bara inte att politikerna i Sverige, Europa eller Väst också gör det.

Det blev klart för mig att Ryssland skapar egna humanitära lagar, och applicerar dem systematiskt under krigföringen. Man konsekvensutsätts inte, och det hela normaliseras därmed till den milda grad att andra aktörer numera spelar efter de ryska reglerna. När hände det? Efter att ryssen besköt humanitära korridorer medan civila flyktingar försökte evakuera? Efter att det blev tydligt att sjukhus, ambulanser och sjukvårdare är prioriterade mål för bombningar och beskjutningar? Eller efter att skyddsrum tydligt markerade med ”barn” blev till massgravar? Det fortsätter hursomhelst, och de vet att det är deras regler som gäller nu, det finns inga konsekvenser (utöver positiva, i form av beröm från befäl). Man har gjort det till rutin att beskjuta civila, tortera fångar, försåtsminera sårade och stupade… Det finns många fler exempel på hur de omdefinierar vad som är acceptabelt. Jag läser intervjuer med överlevare och ögonvittnen, och det är riktigt illa. Men nu är det ryssen som visar andra vad som är ”den nya ordningen”. Och de förblir ostraffade och oemotsagda, vilket är ofattbart för mig.

Brott mot folkrätt är en sak. Men det finns också något som heter genocid. Vad är definitionen? Jo, att man försöker förinta en hel grupp (eller delar av den) baserad på nationell, etnisk, rasrelaterad eller religiös tillhörighet, genom att antingen döda, tillfoga kroppslig eller själslig skada, påtvinga levnadsvillkor som medför undergång, genomföra åtgärder för att förhindra barnfödslar, eller att med våld bortföra gruppens barn. Det räcker med att en av de sakerna ska vara uppfylld för att det ska räknas som genocid. Men vi har sett hur ryssen har gjort allt detta. Inklusive förhindrande av barnfödslar, eftersom systematiska våldtäkter som ryska ockupanter genomför faller inom den här kategorin. Vi kan inte heller utesluta fler sätt, eftersom vi inte vet hur ukrainarna som hamnat i ryska händer behandlas. Och ja, om man ska hårddra det – alla ryska bombningar av BB i Ukraina kan strikt sett betraktas som förhindrande av barnfödslar. Det är inte direkt en engångshändelse. Men åter igen, en enda punkt från listan räcker för att det ska räknas som genocid per definition. Ukraina kallar det för genocid legislativt, och de baltiska länderna likaså. Det finns en handfull länder som har utropat det ”inofficiellt”. För mig är det obegripligt hur man inte kallar saker för dess rätta namn, och därmed låter angriparens fejknarrativ slå rötter. Å andra sidan så verkar det vara jäkligt segt för vissa länder att ta någon slags ställning överhuvudtaget – när man tittar på listan av länder som erkänt Holodomor som genocid så är det kanske ett 40-tal länder i världen, och många har vaknat så sent som 2022-2023, inklusive EU.

Tillbaka till kursen. Det mest intressanta var de fyra studiefallen, med historiebakgrund, intervjuer, och diskussionsfrågor. Kursen ställde fler frågor än vad den gav svar, och det är riktigt bra att de vågar låta bli postulera olika saker – och istället låter de studerande komma fram till hur komplext det här är, med hjälp av flera olika fall där humanitära organisationer hade kommit till brytpunkter.

Vad är det som utmärker en bra mission? Den räddar liv, tar bort lidande, gör att folk kan leva i värdighet. Den följer humanitära principer. Den är effektiv, behovsbaserad, koordinerad med andra aktörer inklusive lokala myndigheter. Den är säker för alla inblandade, den är hållbar utifrån lokala perspektivet – skapar ej beroende mot humanitär hjälp, eller konkurrens mot lokala aktörer. Det finns fullständig transparens, och utföraren är accountable – det vill säga kan svara för processer och beslut. Man anpassar sig hela tiden utifrån behov och andra förutsättningar som ändras. Och slutligen har man en bra balans mellan att hjälpa på kort sikt och på längre sikt, där lokala samhället får en större resiliens och återhämtning. Enkelt, eller hur?

Till att börja med måste vi kika på de fyra humanitära principerna. Mycket kan sägas, men det viktigaste är att väldigt många små organisationer bryter mot en av dem – neutralitet. Det är ju välkänt att många skickar fordon till stridande förband, eller drönare, eller medicinsk utrustning. Så fort man gör det så kan man sluta kalla sin verksamhet för humanitär. Du är en volontär som hjälper stridande part. Vad innebär det för din status, för din säkerhet och din integritet? Det är inte många som funderar på det.

Å andra sidan är det viktigt att komma ihåg att behovet just nu är i stort sett helt och hållet på den militära sidan. Om vi nu tittar på sektorer som hör till humanitär hjälp, så finns nämligen vatten och sanitet, mat, skydd, och sjukvård. Jag känner till en handfull organisationer som körde ut vatten till befriade områden som var i akut behov 2022. Det var även en av uppgifterna jag hade när jag själv var på plats i östra Ukraina den hösten. Finns det ett systematiskt behov av vattenförsörjning som inte Ukraina själv kan tillgodose för tillfället? Det är nog minimalt relativt sett. I de områden där det finns grava behov har man istället försökt evakuera kvarvarande befolkningen, inte minst för att det finns större faror än vattenbrist. I vissa fall har de stannat trots anmodan om evakuering. I vissa fall har de valt att stanna på grund av en organisation har systematiskt kört dit vatten, mat och andra resurser som de annars skulle gå miste om. Om en sådan person till slut mister livet i en artilleribeskjutning, vad har den organisationen för ansvar då?

När det kommer till mat så är frågeställningen i stort sett likadan. Finns det matbrist i Ukraina? Svaret är nej. De är självförsörjande på mat, och de gulliga försändelserna som ibland skickas från Väst går ofta till djurfoder eftersom det inte finns något annat behov. Redan några kilometer ifrån fronten går det att köpa matvaror, och 2,5 mil ifrån finns det överflöd. De finns förstås de som går hungriga, men det är på grund av att de saknar resurser i övrigt – nu pratar jag om de utsatta grupperna i samhället. Hur kommer mat åt dem? Det finns oftast redan en struktur på plats, genom lokala NGOs. De känner till exakta behoven, har lokal kännedom och jobbar systematiskt. Det enklaste är att donera till dem, så de kan köpa och distribuera lokala matvaror som folk är vana vid, till rimliga priser, så att lokala ekonomin stödjs. Det kanske känns jättefint att skicka sötsaker och torrvaror ”för att man vill väl”, men det strider mot det jag nämnde ovan – det är inte effektivt, behovsbaserat, eller koordinerat med någon, plus att det inte bidrar till hållbarheten lokalt.

När det kommer till att ordna skydd så vet jag att tex MSB har haft ett projekt där man levererat hus för flyktingar. Jag kommer inte djupdyka in i det, utöver att en av lessons learned var åter igen att behovsanpassa stödet mycket noga. Boendekrisen var som högst i början av 2022, nu är det andra bekymmer, som staten kan lösa delvis – och civilsamhällsorganisationer såsom Dobrobat hjälper till med. Det finns dessutom jättestora risker att börja göda korruptionen om man börjar hjälpa med återuppbyggnad och liknande projekt – så där behövs verkligen erfarenhet, transparens och samarbete med myndigheter på många olika nivåer.

Och det sista var sjukvård. Läkare utan Gränser har verksamhet i Ukraina och det är kanon. De är vana vid sådana typer av insatser och sköter det själva. Det blir svårt för en nystartad organisation att återuppfinna det hjulet – att kunna sköta allt från självberoende gällande vatten, mat, bränsle och mediciner, säkerhet och tolkar, samarbete med Hälsoministeriet, korrekta kontrakt/avtal och så vidare. Det går förstås att åka ner som läkare eller sjuksköterska och bidra med ett par händer, men risken är stor att man blir besviken. Det kan finnas en romantiserad bild av hur det skulle kunna se ut. I själva verket kommer man troligen bli placerad på en sömnig lasarett hundra mil från fronten. Varför slösa utländsk personal på farliga uppdrag? Det är ytterst få som stannar kvar vid fronten, och bland dem överlever rätt få. Visst, man kan vara till mycket hjälp även långt ifrån fronten. Men i praktiken kommer man tvingas bedriva vård enligt riktlinjer som väsentligt skiljer sig från det man är van vid hemma. Policies gällande funktionsvarierade, äldre, svårt sjuka mfl är väldigt annorlunda än i Skandinavien, och det råder stor byråkrati och resursbrist – ytterligare några källor till etisk stress. Just det, om man tror att det finns digitala system så kommer man bli besviken. Och ja, man behöver egen tolk, så det är ganska mycket overhead. Jämför effekten med att stanna hemma, få ut läkarlön och istället skicka stöd till ukrainare som är placerade vid fronten och saknar det allra mest basala – tryckförband, ocklusionsförband, tourniquéter.

Så nej, jag ser inte många anledningar för gräsrotsorganisationer att syssla med klassiska humanitära insatser. Det är tyvärr många som stirrar sig blint på den hjälpen de redan ger, och vågar inte tänka annorlunda. Börja istället skicka hjälp dit det verkligen behövs: till fronten. Då kommer lidandet förhindras mest effektivt. Men kalla inte det för ”humanitärt”.

De stora organisationerna får sköta de stora frågorna, samarbeta med politiker, ministerier och lägga fram planer på hur landet ska byggas upp och stabiliseras. De har folk som är utbildade till det, och som får lön – till skillnad från många gräsrotsorganisationer som är helt beroende av ideell volontärshjälp och är autodidakter gällande det sorters arbete. Under Almedalen nämndes det på Ukrainska Hubben, bl.a rekommenderade Giva att säkerställa kontinuitet genom avlönade positioner. Jag förstår att få organisationer klarar av det, men då måste man ta med det som riskfaktor i sina analyser, och hantera det. Det är inte rimligt att någon ska tvingas jobba häcken av sig i flera år, gratis, eftersom personen vet att om hon eller han slutar så kommer hjälpen inte komma fram. Det är ett för stort moraliskt ansvar och folk går sönder för mindre. Även om man inte har personligt ansvar på papper så finns det moraliska ansvaret. När man väl insett att man kan göra skillnad så är det en förbannelse man bär med sig ständigt och överallt. Det finns alltid något mer du kan göra. Det tar liksom inte slut. Och när du trodde att du skulle andas ut så kommer ännu fler behov.

Man måste lära sig dra egna gränser och hålla hårt på dem, vara egoistisk, även om det strider mot hjälparbetets och i förlängning altruismens grunder. Få klarar av det i praktiken, utan blir utbrända och kan inte rädda sig själva i sina försök att rädda andra.

Här är det viktigt att nämna att humanitära arbetare i stora internationella organisationer får genomgå kurser för att få optimala förutsättningar för arbete i fält. Dels får man förkovra sig ordentligt i hot- och riskmedvetande (en kurs som kostar mellan 10-25,000 SEK att gå privat), dels får man kurser i mental resiliens, humanitära principer, mänskliga rättigheter, CSR, kulturella detaljer, alldeles säkert även taktisk medicin när det behövs… Och det är kanon. Jag hade gärna sett något liknande i små organisationer som åker dit utan att ha någon som helst förberedelse. Det är inte konstigt att många lider av stress, utbrändhet, eller värre bekymmer. I de stora organisationerna hanteras detta systematiskt. Idag är man som vanlig volontär överlämnad till svenska sjukvården, som kan vara sådär lämpad till att ge psykologiskt stöd till en person med erfarenheter som inte hör till svenska vardagen.

Visst, jag har sett några organisationer försöka fixa någon taktisk träningskurs till sina medlemmar. Problemet är när folk bara lär sig att hantera skador så lär de inte sig att undvika dem. Hur har man koll på vad som händer runt omkring en, hur gör man sina riskanalyser, vilka appar ska man använda, vilka områden ska man undvika? Och man lär sig absolut inte någonting gällande värderingar eller sociala tvärämnen. Hur kommunicerar jag med mina kontakter i Ukraina? Hur undviker jag att göra sociala snedsteg som uppfattas som tabu i kulturen? Hur undviker jag korruption? Hur analyserar jag vem min kontakt representerar – är det hela befolkningen eller bara en liten grupp? Hur kommer jag åt de riktigt utsatta grupper? (Tips: sällan genom manliga kontaktpersoner). Eller… varför är det dåligt om min organisation är homogen?

Förr i tiden så har jag varit kritisk mot den alltför höga tröskeln för att bli en volontär hos ”de stora”. Nu har jag börjat förstå varför den finns. Det handlar om att agera professionellt. Det finns exempel genom historien där en medieeffekt drar till sig en blandning av olika organisationer med olika nivåer av professionalitet, och vad det har för effekt. I Ukrainas fall har det också varit en särskild mediaeffekt – sociala mediers ständiga bevakning av kriget med bilder, filmer och berättelser. Det är någon slags CNN-effekt 2.0. Det, tillsammans med hur lätt det har blivit att resa till Ukraina, gör att alla möjliga personer kan vara på plats. Och dessa funderar sällan på vad som skulle hända om de skulle ta bort sig ur ekvationen, sluta vara en kostsam mellanhand. De gör ju ändå det här för sin egen skull. Det är beroendeframkallande att hjälpa. Jag vet det själv.

Den romantiserade bilden av hjälparbetaren förstör verkligen i det avseendet. Man tror att man ska lasta lådor med livsviktiga mediciner, sleva upp soppa för svältande barn, lyfta bort stenar för att rädda folk som är fasta under ett raserat hus. Men det folk inte förstår att det faktiskt finns en ukrainsk befolkning på plats. En kompetent och arbetsam befolkning. Och det är de som är first responders, det är de som vet vad som ska göras, hur och när, de kan språket. Det är inte brist på händer eller erfarenhet. Som utlänning kommer man bara vara i vägen.

Jag har varit den som lyft stenar från raserade hus och kanske mest har varit i vägen. Jag visste det redan innan, men det fanns en annan aspekt: jag hade möjlighet att rapportera om det. Efteråt såg jag till att skriva en bok med vars hjälp jag har hoppats att opinionsbilda. Jag fortsätter göra liknande saker, just för att jag vet att jag kommer kunna skriva om det och det får rejäl spridning (Cornucopia har 150 000 läsare dagligen om jag minns rätt). Jag har dessutom språket, så jag kan förstå vad som händer runt om mig, vad folk säger till varandra i kassakön, vad som sjungs på radio och vilka order jag hör ropas ut. Jag kan samtala med folk, fråga ut dem, och jag kan berätta om Sverige och uttrycka stöd. Jag har haft tur som kunde se till att skapa lite större effekt av detta. Annars så hade det varit tämligen meningslöst att åka dit, och jag hade faktiskt gjort en bättre insats genom att stanna hemma, jobba brandman och skicka pengar till United24.

När det kommer till ”de stora” så skickar de bara proffs. Verkligen folk som har de professionella förutsättningarna att maximera sin effekt på plats. Jag har sett några på plats, genom MSBs utbildningsprojekt för sjukvårdare. Det är riktigt bra. Jag tycker att det är något att ta med sig för de mindre organisationerna. Har jag rätt person på rätt plats? De som kör transporterna, har de verkligen bäst förutsättning att genomföra detta? Kan de verkligen köra rutinkontroll på bilen, samt identifiera, diagnosticera och fixa de vanligaste felen på ett fordon? Eller har de aldrig kört mer än ett par timmar i sträck? Vilka grunder väljer jag ut folk på? Är det för att de är mina polare och är trevliga att åka med och turista lite, eller är det för att de kommer prestera väl i insatsen som chaufför, samt maximera sin framtida nytta med erfarenhet från Ukraina? Det gäller åter igen skapa transparens och struktur. Och samma professionalism gäller när man ska välja sina mottagare och samarbetspartners. De ska också kunna uppvisa transparens samt goda värderingar. Just värderingsskillnader är ju det som oftast får samarbeten (och organisationer) inom volontärssfären att kollapsa, om man lyssnar på erfarna ukrainska NGOs.

Det finns många komplexa frågor kring detta, och jag hoppas verkligen att hjälporganisationer visar upp sin flexibilitet och fortsätter utvecklas för att ge optimal verkan. Det finns exempel på organisationer (i det här fallet OperationAid) som visar hur de specifikt jobbar med utsatta grupper (flyktingbarn), samtidigt som de täcker upp de sjukvårdsområden som behövs (ambulanstransporter) i samarbete med berörda myndigheter, samt jobbar proaktivt och brett med resiliens hos befolkningen (CrisisPrep). De har anställda för att säkerställa långsiktighet, de jobbar med lokala team av ukrainare, de gör kontroller på flera nivåer – och är inte rädda för att ändra sin inriktning utifrån behovet. Rätt bra betyg.

Jag kan inte heller förglömma folk som gör sitt jobb som en individ, och som inte representerar någon organisation, som Pickup-Jonas. Då blir ansvaret individuellt. Jag själv håller också till den principen. Jonas kan vara maximalt flexibel, och anpassa sig direkt till rådande behov. Han stödjer militären, då han vet att det ger bäst verkan. Föredömligt.

Utöver det finns det en uppsjö av olika organisationer. Det är i stort sett omöjligt att ge några rekommendationer, eftersom det kan finnas sammanhang där jag verkligen inte håller med om deras arbetssätt eller principer. Jag har sett tillräckligt för att bli helt mörkrädd. Sedan finns det folk som försöker att ordna någon slags ”samarbete” för att sedan ha mitt namn för legitimitetens skull. Det är också väldigt tröttsamt. För att bli legitim är det snarare transparens och goda värderingar som ska upprätthållas. Många försöker kontakta bloggen för att hamna på listan av rekommenderade organisationer. Jag är mer för att förkorta listan till minimum, eftersom det inte finns någon rimlig möjlighet att rannsaka varenda organisation i detalj. När folk frågar mig var de ska donera så brukar jag säga United24 eller Come Back Alive. Om de vill ge till svenska organisationer så får de göra research själv, och ge till dem du tror gör mest impact. Jag vet vilka jag hjälper, och varför – och det kan jag stå för. Och jag vet var pengarna går när jag själv får donationer – det försöker jag redovisa här på bloggen.

Just nu så händer det ganska mycket i kriget och Ukraina behöver verkligen hjälp för att nöta ner fienden. Det gäller att skicka allt man kan mot fronten. Bilar, pengar, allt. Då kommer man inte behöva ordna just humanitära insatser för fler ukrainare. Och ju snarare vi kommer dit desto bättre.

/Lena Wilderäng