Allvarlig säkerhetsläcka på Twitter/X – stäng av video- och telefonsamtal, Twitter lämnar ut ditt IP

X är ett helvete, men det värsta med det applicerade innan Musk, och går mer under huden än så.

Enligt en äldre, och bland allmänheten utbredd, förståelse skulle man kunna tro att X är bättre än andra sociala medier då den aktivt tussar ihop användare med motsatta åsikter. Detta, kan man tro, luckrar upp s.k. “bubblor”.

Det gör det inte, och anledningen är att man länge missförstod vad bubblor huvudsakligen består av.

Det man trodde var att det är en avsaknad av exponering för andras argument som orsakar bubblan.

Ni vet, som staten gillar att prata om att det skall “informeras” om ditten och datten, ty fel åsikter måste väl rimligen bero på brist på kunskap?

Så KAN det vara, men polarisering av den allvarliga sorten beror på vår socialpsykologi.

Man började alltmer ana det nät empiriska undersökningar och experiment visade att exponering ÖKADE snarare än minskade osämja. Vidare blir de flesta förvånade när de får höra att ståndpunkter i sakfrågor har förändrats mycket lite under de senaste 20 åren – i USA, men det lär generalisera bra.

En uppdaterad förståelse, som undertecknad har lämnat blygsamma bidrag till i egenskap av forskare, vill därför antyda att X bara maximerar konfliktytorna.

En hint ligger i att föreställa sig hur man själv och mottagare vanligen läser i innehåll. Det är sällan en diskussion utan en idelig kamp att dra ned brallorna på varandra.

Varför? Lodar man i det så beror det på att man vill att ens allierade skall se på när man uppvisar dygdigt beteende, och det mest dygdiga är att förnedra den odygdige.

Att erkänna sig ha fel registreras som att man låter sina brallor dras ned, och särskilt om man misstänker att det man svarar på är ett sådant försök, snarare än ett försök till diskussion, så blir det rationellt att försvara sig… och som alltid i vendetta-system tappar vi snart bort totalt vad som var angrepp och vad som var försvar.

Det allra mest rationella är att bara ge fan i det.

Anledningen till att X tussar ihop är dock inte att de gillar affektiv polarisering, utan att konflikt är väldigt mycket mer effektivt för att dra oss tillbaka och hålla oss på plattformen än endräkt och trevlig stämning.

Slutligen, angående Musk och Trump så är jag alltjämt inte övertygad om att den bästa förklaringen är att de gillar Putin.

Jag håller 100% med om att deras handlingar (verbala och konkreta) idag GYNNAR Putin, men det är i alla fall delvis en skillnad, nämligen beträffande hur man möjligen förändrar inställningar.

Om någon är lojal mot Putin så är det rimligt att man ger upp på vederbörande och söker minska dess inflytande helt enkelt.

Om någon däremot snarare under- eller felvärderar Putin, vilket gör att han rangordnas lägre som hot jämfört med andra upplevda hot, så är det rimligt att man försöker påverka.

Här kommer det jag skrev ovanför in: HUR minskar man någons inflytande? Man ger sig in i motstånd mot vederbörande! …jo, men här får man akta sig.

Enligt vår socialpsykologiska logik så är ett angrepp på någon vi beundrar från någon vi inte beundrar inte en anledning att minska vår affektion för denne, utan tvärt om någonting som får oss att sluta leden kring denne.

Vad man givetvis uppnår med angrepp är en ökad prestige bland de redan övertygade… och det kan förvisso leda till galvanisering, men man bör vara medveten om skillnaden. Det är nämligen alltid bättre att utöka de egna leden än att ta risken att säga att “nej, handsken är kastad, nu är det bara att mobilisera och hoppas på det bästa!” Den tiden kan komma, men jag är inte alls säker på att den rent generellt är inne.

Det är därför viktigt att försöka se skillnad mellan nyttiga idioter och faktiska allierade till Putin. Nyttiga idioter kan omvändas, men de som är allierade är så hopplösa att man lika gärna kan ge upp.

Min egen strategi är därför att vid tecken på att kompassen är dåligt inställd ge mig in i diskussion med så få moraliska övertoner som möjligt. Trollen känner man rätt lätt igen, och de kan man avreagera sig på så mycket man önskar.

Jag kan ha fel, såklart, men jag har hittills bara hört argument som bygger på vem som tjänar på vad de gör (i Trumps fall boostat med en del utelämnande av diverse som inte har varit i Rysslands intresse alls). Trump är givetvis extremt uppladdad med affektiv polarisering och han använder själv sådan som strategi.

Min analys är dock att Trump främst ser Ryssland som lite perifert och underordnat sina huvudmotståndare, och att konflikten erbjuder någonting att reta upp dem med. Jag tror dock inte att han skulle göra Putin några som helst tjänster för sakens skull.

Mitt förslag här är: Varför inte hänvisa till Javier Milei? De avgudar honom och han är stenhård supporter av Ukraina. Det är en instans de inte kan avfärda utan att samtidigt åsamka sig en massa annan kognitiv och psykisk smärta.

Elon Musk lever i en annan sorts bubbla, nämligen den som byggs kring personer som inte behöver lyssna på någon annan. Där hittar han på än det ena och än det andra. Somt är klokt, annat är dåraktigt. Vad jag vet sedan tidigare är att Musk är livrädd för existentiella hot och därför är det troligaste att han är känslig för rysk påverkan den vägen. De har säkert skrämt upp honom med att de kontemplaterar att skicka iväg sina påstådda kärnvapen – och Musk tror säkert att han har kommit över värdefull insiderinfo därmed. De är ju inte helt dåliga på sådant.