Spielberg/Hanks fjärde gemensamma krigsproduktion efter Saving Privat Ryan, Band of Brothers och The Pacific sänds nu på Apple TV+, nämligen Masters of the Air. Även om det är tekniskt imponerande men återupprepar misstagen från Saving Privat Ryan med att agera instruktionsbok för att visa att man gjort sin research, så berör den inte på grund av än så länge ointressanta karaktärer vilket det lätt bli när man för Avsnittets Bombuppdrag (TM) alltid har syrgasmask så fort man passerar ten thousand feet. Men om man ser den som ett homoerotiskt drama med andra världskrigets bombflyg som fond blir det mer intressant. Kommer Buck bucka Bucky innan detta är över? Då blir det spännande.
Serien Masters of the Air har varit i produktion länge och efterlängtad av många efter de fantastiska Band of Brothers och The Pacific. Själv är jag av åsikten att den senare är bättre, men det är rätt jämt skägg. Bägge de serierna utmärkte sig med tydligt utmejslade karaktärer – ofta bokstavligen med grovhuggen arbetarklass bland soldaterna – medan Masters of the Air faller direkt på detta. Här är det omöjligt att se skillnad på de bildfagra fjunmustascherna, som alla verkar stöpta i samma form. För att ge dem någon form av personlighet alls måste man dra dem till sina extremer.
Seriens första scen inleds med frågan varför är vi kompisar mellan huvudpersonerna Buck och Bucky. Och det kan man verkligen fråga sig. Buck är 110% helylle. Han dricker inte, han spelar inte, han springer inte efter brudar och verkar inte ens haft sex med tjejen där hemma. Han röker inte ens, vilket historiskt sett väl i princip alla gjorde på den tiden, även om man pga Hollywood inte får visa sådant längre.
Bucky är ren konstrast. Festprisse, fyllesvin som på chefens fråga om han är bakflull svarar att det kommer senare för han är inte nykter än, kvinnotjusare och har ett spelberoende.
Mest intressant är istället Matthew Broderick-kopian och navigatören Harry Crosby spelad av Anthony Boyle, som lider av flygsjuka och navigerar … lite fel från början. Han kanske ska vara seriens pajas och någon att skratta åt inklusive när han tar på sig den hjälm han just spytt i, men han berör i alla fall, och man (eller iaf jag) kan känna lite sympati och bryr mig faktiskt om hans öde, som inte har intrigpansar (cred till läsaren Borjesson för uttrycket).
Men annars är det snabba ryck. Varje avsnitt måste innehålla Avsnittets Bombning (TM) och den där äkta känslan av tristess man fick ifrån The Pacific och Band of Brothers, men som ingen överträffat sedan hyperrealistiska Das Boot infaller inte. Inte heller de massiva avsnittslånga stridsscenerna som bjöds på i The Pacific, med krigets helvete i en hel timme vid t ex striden om flygplatsen på Peleliu eller när John Basilones kulspruteomgång dödade ca 1 700 stormande japaner (sant) i försvaret av flygbasen Hendersons Field på Guadalcanal och fick dra undan de japanska kropparna för att få tillbaka fria skottfält får vi inte se än så länge. Där strök man dock bitarna där Basilone i verkligheten mot slutet slogs mot japanerna med pistol och machete, det kanske hade varit lite för mycket även för The Pacific, som är blodigast av de tre teveserierna. Två av Basilones femton man överlevde.
Band of Brothers tog sig tid att i ett helt avsnitt bygga karaktärer och bygga upp förväntningar på stridsskildringar och även The Pacific tog sig tid. Masters of the Air måste bara efter några minuter skicka ut oss i de första luftstriderna och vågar inte lita på tittarnas tålamod. Man ska inte visa monstret i skräckfilm från början, utan det ska byggas upp och bara röra sig i skuggorna.
Producenterna av Masters of the Air är väldigt noga med att visa att man gjort sin research ner på checklistor vid start, men sedan skippas allt fram till själva bombningen och lite actionscener där allt går för snabbt och man inte bryr sig om vem det är som är på skärmen, då alla ser likadana ut med sina syrgasmasker over ten thousand feet. Autentiskt med mask mot höjdsjukan, men dramaturgiskt hopplöst. Dessutom kan man tycka att bombflygare borde acklimatiseras vid höghöjd till slut – bergsbestigare gör det på några dagar – och iaf kunna ta av sig masken ibland för att visa vem det är som dör.
Men vi fattar – och dubbelt upp när de nattligt terrorbombande britterna understryker att det är självmord att bomba dagtid – det är hjältar som flyger rakt in i döden för att snällt och precist bomba enbart militära mål och inga civila. Tack för er tjänstgöring. Naturligtvis får britterna sedan på nöten i efterföljande slagsmål, för att understryka att amerikanerna är tuffare än britterna. That special relationship.
Och jag har ingen avsikt att vara respektlös mot de verkliga hjältarna och deras självuppoffring i kampen mot Nazityskland, och de verkliga Buck och Bucky mfl vars självbiografiska böcker detta baserar sig på.
Bristen på att beröras beror på producenterna, produktionen, manus och regi, inte på de verkliga förlagornas insats. Kanske är det dags för Hanks och Spielberg att gå i pension, och lämna över till nästa generation, även om det är svårt att ta det beslutet efter två fantastiska livsverk. Tack för er tjänstgöring.
Jag sitter istället och fantiserar om två olika scenarion framöver.
Det ena är att Buck efter någon slakt under ett uppdrag super till, raggar upp någon brud och får sig ett riktigt hett ligg, alternativt att han får ett Dear John hemifrån och att hans hjärtekära hemma i USA dumpar honom. I The Pacific fick iaf flera huvudpersoner ligga och det visades till och med kvinnohud i serien.
Och för Bucky hoppas jag att han kärar ner sig i någon kvinna som inte vill ha honom och krossar hans hjärta.
Det andra scenariot, som förstås är mer spännande att tänka sig, är att Bucky med sitt festande och jagande av fruntimmer överkompenserar, för detta är egentligen Brokeback Flying Fortress och det är Buck han vill bucka och ingen annan. Och att Buck inte vågar röra flaskan, för han vet då att han då inte kommer kunna dölja sina känslor för Bucky. Sedan händer det efter att halva divisionen skjutits ner över Tyskland och paret inte längre kan dölja sina känslor för varandra.
Men det är bara drömmar.
Detta är garanterat konventionellt och kommer bocka av alla de punkter som Spielberg måste ha med i sina dramer om andra världskriget. Man kommer förstås ta in förintelsen på något vis, iaf utifrån de trailers som finns, och som innehåller spoilers om vilka som blir nedskjutna och hamnar i fångläger, vilket är realisitskt då döden eller krigsfånge väl var det vanligaste utfallet av att flyga B-17 Flying Fortress under kriget. Och i slutändan får killen tjejen och allt blir bra.
Sköna snubbar gör helt enkelt sköna grejer, tillsammans. Ingen anstöt kommer väckas. Det är trots allt Apple TV+.
Men man får hoppas att detta blir rått på riktigt, som när man bänder loss guldtänder ur japanska lik i The Pacific, och vågar visa krigets osminkade verklighet bortom datoranimationerna. Scener som när den tyska soldaten långsamt trycker in bajonetten i den amerikanske judiska soldaten i Saving Private Ryan är för evigt. Frågan är bara om Masters of the Air kommer innehålla en enda scen man minns efteråt?
Så kommer jag fortsätta titta? Självklart, tror ni jag är dum i huvudet?
Du hittar Masters of the Air på Apple TV+ med två avsnitt än så länge, och det tredje på fredag. Officiell spoilerfylld trailer här. Två ymnighetshorn av fem möjliga.
Tillägg med förbättringsförslag. Dramaturgiskt hade det kanske varit bättre kanske att köra ett helt urtråkigt, men karaktärsbyggande avsnitt på bas, och sedan ett helt timslångt avsnitt i luften för att i detalj ge plats för brutaliteten istället för att misslyckas med bägge skildringarna när man försöker få med allt i varje avsnitt.
Tillägg: Hanks har även gjort ubåtsjaktsdramat Greyhound om konvojerna i Atlanten, baserad på den fiktiva boken The Good Sheperd, vilken jag gav tre av fem ymnighetshord. Min recension här. Den var i alla fall en enda lång actionscen och noll karaktärsbygge, men bättre det än att misslyckas på bägge punkter.
The Pacific recenserade jag 2011 här. En rätt läsvärd artikel faktiskt, konstaterar jag så här tolv år efteråt.
96 kommentarer
The Pacific var bra, men Eastwoods Iwo Jima-skildring var bättre. Ser dock fram emot en recension av helheten när du närmar dig slutet av denna serien, det kan ju bara bli bättre låter det som.
Ja, det är ju inte svårt att bli bättre. Kanske bygger man bara upp för att väcka känslor längre fram.
Ja fy fan, att man inte bryr sig om huvudpersoner som mular vore väl själva definitionen av “usel tv” 😁
Minns ett biobesök i tonåren då “Robin Hood- prince of thieves” visades. Dötråkig med undantag för Alan Rickmans sheriff, men till och med han var seg och slö. Mitt i scenen där han försökte våldta Mary Elizabeth Mastrantonio i säkert en kvart tappade min storebrors kompis tålamodet, reste sig i den mörklagda salongen och röt JAMEN TRYCK IN DEN DÅ!!! Då vet man att en film är dålig…
Oops.
Gillar man temat Flying Fortress så är annars klassikern (filmen) Memphis Belle från 1990 att rekommendera.
Det var dock ett tag sedan jag såg den så den kanske känns daterad nu.
Såg den på bio då 1990, inte sett sedan dess. Vet inte hur den står sig.
Såg faktiskt om den ganska så nyligen, den håller tyvärr inte – dvs den trivs bättre i ditt minne (som en rätt bra film) än på din TV 😉
Unbroken (2014) är inte så dålig om man gillar bombflygscener. Men filmen handlar mer om överlevnad än att fälla bomber och utspelar sig i Stilla havet.
Misstänker det. Många äldre filmer håller inte med dagens mått mätt. Den var dessutom redan rätt präktig och tillrättalagd då.
Vill minnas att jag tyckte Memphis Belle var ganska kass när jag såg den som ny, för länge sedan.
“Brokeback Flying Fortress” ha ha
Ja det vore väl kul och oväntat, men kanske lite för vågat för Hollywood. Det är ju en sak med några cowboys, men svårare med hjältar.
Det är inte samma dramatik med bombflyg.
Visst, det blir kladdigt när en ME109 skjuter sönder B17 planet och akanelden gör köttfärs av besättningen.
Det är 60 sekunder dödsångest när ett brinnande vrak utan vingar störtar mot marken, eller besättningen hoppar brinnande. Men det är inte filmiskt. Och framför allt har det gjorts förr.
Det skulle kunna vara lite episkt om man CGIade in lite civila som brinner ihjäl, kanske tom sugs in i eldstormarna i de tyska städerna när gammal träbebyggelse utan brandskydd brann upp till skillnad från dagens stenöknar där eldstormar ä svåra att få till även om en termonukelär stridspets raserar allt till grus.
Eller varför inte som i Kurt Vonneguts beskrivning av de tyska flickorna som dör Dresden i Slakthus 5?
Nä, det kräver sitt sinnelag och skicklighet med dramaturgin och skildringen för att det ska bli bra. Skitsvårt helt enkelt.
Å andra sidan ska det ju inte vara så nervpirrande att se en u-båt ligga till sjöss i månader med bara korta avbrott för händelser och i övrigt väntan, nervositet och tristess. Men bättre film än Das Boot får man ju leta efter 😉
Det är inte bara regissören utan också skådespelarna. Prochnow är fantastisk i denna.
Ja, det är ett fullkomligt mästerverk. Och det innan datoranimation dessutom.
Handlingspansar 😀 Äntligen ett bra alternativ till Plot armor.
Jag försöker – försöker – hitta svenska uttryck för anglikanska ideomer.
Svenska “hjältemagasin” översätts dåligt till engelska så det går i båda riktningarna.
Berömvärd ambition! Och handlingspansar är inte så dumt, men jag undrar om inte intrigpansar är bättre. Blir lättare att förstå för den som inte är bekant med den engelska förlagan.
Snyggt, intrigpansar är bättre.
Ändrar i texten.
Heders!
Bra förslag, du borde jobba som författare eller åtminstone översättare , Borjesson.
Well, about that … 🙂
Skulle gärna ta emot tips på bra böcker/dagböcker skrivna av soldater i wwii. Gärna piloter.
Den bästa jag kommit över än så länge har jag tyvärr stora problem med att hitta just nu. Det var en dagbok skriven av en tysk soldat på östfronten som tyvärr för hans del stupade i slutet av kriget. brutala beskrivningar av massmord och flugsvärmar
Prova “Soldat i Waffen-SS” av (pseudonymen) Johan Voss. Länge sen, men jag minns den som bra.
Två n förstås i ett tyskt Johann, din klant!
“The Liberator: One World War II Soldier’s 500-Day Odyssey”
“Befriaren : 500 dagars kamp i andra världskrigets Europa” (pocket) av Alex Kershaw
Ingen dagbok, men en historia om amerikansk NCO genom kriget i Europa baserad på intervjuer och arkivmaterial.
När det gäller pilotdagböcker har jag sedan många år en serie om fyra böcker skrivna av piloter från fyra olika länder och deras syn på och upplevelser under kriget. Två av dem – Clotermanns och Nagatjukas böcker – hade jag läst via lån på mitt lokala bibliotek under tonåren och när jag någon gång i 25-30-årsåldern hittade nedanstående som paket var det ett gjutet köp.
* Stridspilot av britten Paul Richey, om hans upplevelser som Hurricanepilot i RAF’s 1 jaktdivision främst under vårkampanjen i Frankrike 1940 och fram till Frankrikes kapitulation.
* Det stora vansinnet av fransmannen Pierre Clostermann, pilot i RAF från 1942 och fram till krigsslutet, han hann flyga Spitfire, Typhoon och Tempest. Intressant nog har en Tempestbyggsats jag senare köpte och som alltjämt ligger obyggd på vinden som en möjlig märkning just Clostermanns maskin Le Grand Charles.
* Jag flög för Hitler av Henz Knoke, pilot i Luftwaffe från 1940 och till krigsslutet, flög Bf 109 i dess olika versioner. Mycket intressant om hans syn på kriget, inte minst under försvaret mot de amerikanska bombraiderna.
* Jag var en självmordspilot av Ryuji Nagatsuka. Kanske den mest intressanta (även om alla fyra är mycket bra); en bok av en Kamikazepilot som överlevde kriget. Nagatsuka började sin bana som jaktpilot 1943 och anmälde sig mot slutet av kriget tillsammans med hela sin enhet som frivillig till “specialanfall”. När de sändes ut på sin sista resa gjorde tillfälligheter att det dels var dåligt väder som gjorde att de inte hittade sitt mål, och dels att befälhavaren för hans avdelning valde att vända om för att få chansen en annan dag medan den andra avdelningens chef valde att chansa och fortsätta (ingen av dem återvände).
Utöver böckerna ovan kan jag även rekommendera Spitfire on my tail av Ulrich Steinhilper, tysk jaktpilot som deltog i uppbyggnaden av Luftwaffe före kriget och slutade som krigsfånge efter att ha blivit nedskjuten över England under Slaget om Storbritannien.
Håller med dig fullständigt! Läste Clostermanns bok om och om igen under uppväxten. Bra skriven. Nakna skildringar av hur rädd han var ibland blandat med action. Läste i Teknikens Värld för många år sedan att han blev chef för Cessna Europa, har för mig att han besökte svenska Flygvapnet nån gång på 80-90 talet.
För ett par år sedan sökte jag på antikvariat efter Clostermanns bok och kom över den boksamling du talar om. Håller med, alla böckerna är jättebra!
Knokes bok är en klassiker, rekommenderas som exempel från tyska sidan. Richeys bok är också bra. Clostermans memoarer räknas också till klassikerna, men det finns en del kritik mot en del av hans påståenden, speciellt gäller det ett antal av segrarna.
En av de allra bästa (om inte DEN bästa) jag läst är “First Light” (“Jaktpilot i RAF” på svenska) av Geoffrey Wellum. “To Fly and Fight” av Clarence E. “Bud” Anderson är även den läsvärd, dock är det inte tiden under WW II (han flög P-51 Mustang i 357. FG tillsammans med Chuck Yeager) som är intressantast i boken, utan snarare hans senare karriär som testflygare. “Stridsflygare under Karelens himmel” av Jorma Sarvanto är även den klart läsvärd.
Ytterligare ett par böcker från tyska sidan är Johannes Steinhoffs “Messerschmitts over Sicily”; jag har för mig att jag sett den översatt till svenska någon gång. Samma gäller Hermann Buchners “Stormbird”, jag tror den finns på svenska.
Flera tyska “äss” har skrivit mer eller mindre bra memoarer. Sök på deras efternamn! Annars är ett exempel Heinz Knokes “I flew for the Fuehrer” som inte är så tokigt.
Jag lämnar två förslag för pansarfantasten:
“Tiger im Schlamm” av Otto Carius får nog räknas till en av de mest berömda. Tyska originalet är nog rätt svår att få tag på, men den egelska översättningen “Tigers in the Mud” borde gå att hitta. Finns översatt till svenska och såväl den engelska som svenska utgåvan har en hel del foton, medan den tyska utgåvan bara hara ett fåtal enkla teckningar.
För den allierade sidan är “Tank!” av Ken Tout suverän i en mycket hård konkurrens av brittiska biografier – jag kan lätt räkna upp en handfull läsvärda pansarbiografier. Den är värd att leta efter bland antikvariaten, tyvärr verkar den inte finnas i tryck längre. Den omarbetades senare tillsammans med ett par andra böcker till “By Tank”, men originalet är fortfarande bäst.
Wellums First Light är riktigt bra. Han dog härom året. Två som jag läst nyligen är The Spitfire Smiths av Ron Smith som beskriver en Kanadensisk pilots väg till Spitfire.
En annan intressant bok är History of the Gilder Pilot Regiment av Claude Smith som beskriver hur man på nolltid byggde upp ett helt regemente med glidflygplan som forslade både soldater och tung materiel in bakom fiendens linjer. Var inblandade i dagen D och slaget om Arnhem och även andra insatser. Glidflygplanen blev större och större och kunde till slut frakta jeepar och annan tung materiel. Piloterna övergick till stridande efter landning, vilket gjorde att RAF-piloter inte fungerade, de saknade utbildning.
B17 har jag en särskild kärlek till. Var medlem i Sally B:s vänförening (Duxford), vilket berättigar till att få komma ombord och se planet inifrån. Ingen lyx direkt. Hon är den enda B17 på den här sidan antalten som fortfarande flyger. Att höra de fyra motorerna dra igång och varva upp ger en ståpäls.
A wing and a prayer av Harry Crosby är en väldigt bra memoar. Det är han som är den dåliga navigatören i Masters of the air.
Det där med att visa att man är väldigt nöjd med sin research är väl det mest minnesvärda med dina egna böcker skulle jag säga. Jag har inget minne av hur det gick för några av karaktärerna eller hur konflikterna slutade, det enda jag kommer ihåg är att jag ställde mig frågan ”behöver jag verkligen veta exakt hur luckan på ett stridsfordon stängs (ner på detaljnivå) samt vilken färg packningen har?”
Självkritik är kul men sällsynt.
Haha, jag överkompenserade med Midvintermörker. Har försökt dra ner på det i senare böcker, men får ändå höra “för mycket vapendetaljer” fast jag inte ens ger namnen på vapnen längre. I kommande Krigarhjärta är det mest detaljerade “den korta automatkarbinen”.
Kan konstatera att en del recensenter av mina böcker inte läst böckerna, utan ibland bara läst de första kapitlen och sedan i princip skrivit en AI-recension av en Wilderängbok och klagar på för mycket detaljer osv, men helt missar saker som senare i boken går tvärt emot början.
Jag har rent av avsiktligt några gånger gjort en sak i början och sedan tvärt om senare bara för att kunna se vilka recensenter som faktiskt läser hela boken.
Det är skitkasst betalt för en recension för de 10-20 timmar det tar att läsa en bok utan att skumma, så jag förstår att många bara läser början och sedan skriver sin floskelrecension.
Fick någon recensent som klagade på vapendetaljer i Ishjärta, där det inte finns några vapendetaljer. Däremot mycket detaljerad hacking på MAC-adressnivå och Unix kommandorader, som inte klagades på i recensionen och således inte lästs. Där klagade till och med förlaget, men det körde jag över. Det är alltid författaren som har sista ordet.
Angående Midvintermörker så tycker jag att det är synd att läsaren inte fick svar på vilken kaliber Stridsfordon 90 har på sin automatkanon 😉
Hade jag inte med det? Skrev boken 2009 – 2010. Ärligt talat har nog läsarna bättre minne av boken än jag, jag läser inte mina böcker igen när serier är avslutade, utan måste av nödvändighet rensa hjärnan och gå vidare.
Jo, förlåt, var lite ironisk. Det stod minst en gång per siduppslag 😉 Jag uppskattade boken väldigt ändå, men det märktes att jag var en del av målgruppen – när jag läste den under lugna kvällar på logementet.
Nej dra inte ner på detaljerna! Jag (och många andra?) tycker att det är viktigt, gillar t.ex. Stephen Hunter och Stephen Leathers böcker där det berättas i detalj vilka vapen som används. Läste en Nesserbok där han hittat på vapen för att han inte gillar vapen. Läser aldrig den författaren igen.
Lustigt hur olika vi alla är. Personligen gillar jag den tekniska detaljrikedomen i dina böcker.
Man får konstatera att du utvecklats som författare när det gäller persongalleriet.
Annars är Tom Clancys beskrivning av en kärnvapendetonation över 2 sidor som täcker ungefär 10 mikrosekunder den ultimata technothrillerdetaljgenomgången.
Precis den tänkte jag på när jag skrev inlägget ovan om att jag gillar Wilderängs detaljrikedom. 🤣
Haha, det var kanske den boken jag försökte läsa vid ett besök i USA för många år sen när den lilla släktingen Anna (3) satt i mitt knä och ivrigt pekade ut varje A på alla uppslag. Hon skummade fortare än jag kunde läsa och blev lite otålig att jag var långsam att bläddra.
Antagligen ännu mer intlektellt överlägsen numera.
Tack för film revyn.
jag puffar igen för de som jag senast sett som har någon form av kvalite
hacksaw ridge, (speciellt eftersom den är baserad på en verklig händelse(holliwoodifierad) och karaktär.)
SAS Rough heroes
Håller helt med att det är en besvikelse hittills. Tycker till och med att Moment 22 som fanns (finns?) på SVT Play var bättre om man vill se en serie om bombflygare.
Å andra sidan har jag tack vare den här serien lyckats övertyga sambon att börja titta på Band of Brothers, så nåt gott har den först med sig 🙂
Det är nog bara att konstatera att det är väldigt svårt att göra en realistisk krigsfilm bra. Pacific är nog i flera avseenden närmare verkligheten än BoB men det är väldigt få som bryter samman och blir psykiska förluster. I verkligheten var dom väldigt många, alla (ska vi säga…. intressanta?) sjukdomar framgår heller inte tydligt. Jag vill minnas att dom hade nästan två fall av malaria per soldat eftersom många hade mer än en variant. Det framgick som jag minns det inte heller att amerikanerna var betydligt fler än japanerna. Minns heller inte att amerikanerna dödade krigsfångar i stor skala. Nu är det ju ingen dokumentär vi pratar om så lite konstnärlig frihet måste såklart tillåtas och det är ju viktigt att få med ‘Murica! Fukk yeah!- i allt. Det är ju trots allt vad den amerikanska publiken mest vill ha.
Tja, Leckie drabbades ju av inkontinens av pressen.
Angående de anonyma fjuniga besättningsmedlemmarna så tyckte jag nog lite likadant i de första avsnitten av Band of Brothers, svårt att hålla koll apå vem som var vem och vem som var viktig. Den serien vann massor av att ses igen, och är helt klart en av de bättre miniserierna någonsin. The Pacific känns mer rörig, och har inte samma sammanhållning (enligt mig, då).
Memphis Belle mindes jag som lysande och fantastisk, men somnade raskt in när jag försökte se den igen på tv.
I BoB tyckte jag karaktärerna såg väldigt olika ut och skildrade den breda etniska bakgrunden hos amerikaner.
Vill minnas att jag hade lite svårt att hålla isär alla karaktärer de första avsnitten första gången jag såg BoB, men det blir väl lätt så när man har så många karaktärer. Vill minnas att det var lite lättare att hålla reda på vem som var vem i The Pacific där karaktärerna introduceras lite mer stegvis.
Sen lider väl i princip alla militärserier av att att samtliga karaktärer är klädda i likadana uniformer och alla är täckta av damm eller lera efter fem minuter. Tror inte jag hade koll på nån i Generation Kill förrän i sista avsnitten 🙂
Framlidne Farfar lär ha uttryckt att i westernfilmerna måste hjälten ha vit hatt och skurken svart hatt och helskägg, annars hängde han inte med i handlingen. Men när det visades 5-timmars rysk klassiker i svartvitt, där alla bar skägg och tilltalades med minst tre olika namn, påtalade han: Nej, den där var inte svåger till den utan morbror till den.
Frid över hans minne. Som var helt enastående, för övrigt. (Har jag sagt det förut? Kommer inte ihåg.)
Vill minnas att den första av Sven Hassel (frivillig hos nazisterna) ska vara rätt nära dagbok.
“Jag såg dem dö”, tror jag den hette.
Men det här är långt tillbaka i tiden, så jag kan ha missat.
Han återupplivade sedan alla karaktärerna och gjorde krigsromantik av det hela i en lång serie, så som jag minns det.
Suck, var tänkt som svar till SOLROSOR.
Den som ger sken av dagbok och som var hans första är De Fördömdas Legion. Sen har det förstås visat sig att den högst sannolikt var lika påhittad som de andra, även om jag tycker den är rätt bra som antikrigsroman betraktad.
Angående Pacific kan jag inte hjälpa att jämföra med Tunna röda linjen (slaget om Guadalcanal 1942). Terence Malick är inte allas tekopp men han lyckas alltid beröra om sinnet är öppet. Ser den en gång om året på stor duk eller skärm, ensam (eller iaf med någon som har lite tålamod och kan hålla tyst), på hög volym och lagom mycket whisky.
På temat ”Masters of the Air” har serien än så länge imponerat i jämförelse med BoB och Pacific. Rejäl budget men det kan aldrig kompensera ett slarvigt manus.
”Battle of Britain” från 69 har inte åldrats väl tyvärr så det behövdes något nytt men Masters of the Air ser inte ut att bli det man hoppades på.
*inte* imponerat
Åja, så dålig är inte BoB. Jag tycker nog att den fortfarande håller jämfört med konkurrensen. Visserligen är konkurrensen inte mycket att hänga i julgranen, men BoB kunde åtminstone använda riktiga flygplan av rätt typ, om man accepterar att 109:orna (spanska Buchon) har fel sorts motor och ser lite klumpiga ut i nosen.
Den drygt 20 år gamla “Dark Blue World” om tjeckiska piloter under BoB använder luftstridsscener från BoB 1969 som grund och bättrar på dem med CGI. Finns även en del dråpliga scener, ex-vis när man övar formationsflygning och kspanfall genom att cykla och skrika “rata-ta-ta-ta…”.
Jag har försökt se “The Thin Red Line” två – tre gånger, men har hittills inte lyckats hålla mig vaken ens halva filmen. Den är rent ut sagt Tolkientråkig.
Uppenbarligen uppskattar vi helt olika saker i filmer… 🙂
För övrigt anser jag att Windtalkers nog är aspirant på titeln kalkonernas kalkon vad gäller filmer om PTO under WW II.
Jo det avspeglar väl IMDB recensionerna i stort sett. Antingen 10 eller 1.
Vad menas med att filmen Greyhound (som jag faktiskt såg härom veckan; tyckte den var rätt bra) är baserad på en fiktiv bok? Så vitt jag vet är den baserad på den i sinnevärlden fullt existerande boken The Good Shepherd, av C. S. Forester (han som skrev Hornblower-böckerna).
Och enligt uppgift (kommer inte ihåg var jag läste det) var Foresters bok så uppskattad att den i många år ingick i utbildningen för sjöbefäl i US Navy.
Den var en fiktiv skildring av Foresters erfarenheter från kriget.
Aha, så menade du!
Skulle kanske skrivit skönlitterär.
Aldrig fattat hur man behandlar manus närmast som en eftertanke när det handlar om miljardproduktioner. Hörde någon regissör på en pod stolt beskriva hur han panikstressade ur sig manuset till avsnitten av någon serie över helgen mellan tagningar, som om det vore någon slags inlämningsuppgift. Folk borde ta mer tid på sig.
Nu spelar man ju in ett manus, sedan klipps det ihop till ett annat. Syns t ex på grejer ur trailers som inte är med i slutresultatet.
I fallet med den här serien är det nog inte ambitionen med manus som felas. Lyssna gärna på dagens avsnitt av Dan Snow’s pod (https://open.spotify.com/episode/5BDu97HMYGvV9823hhyqzw?si=5499a8d683094045). En intervju med just manusförfattaren om hans arbete de senaste tio åren för att få det rätt.
Jag har inte sett serien och kommer troligen inte göra det heller (jag är inte kompis med Apple 😉
Det är ju inte så att slutprodukter blir enligt manus, det klipps och klistras och en massa producenter ska säga sitt.
Tyvärr är man i miljardproduktioner i allmänhet mindre intresserade av vad som skapar god konst än av det som genererar goda intäkter. Och då har man säkert statistik på att det lönar sig mindre att satsa på manuset, och den begränsning av handlingsfriheten det innebär att sedan behöva följa det, än att istället satsa på enskilda spektakulära scener (som gör sig bra i en trailer) och publikdragande skådisar.
Det som slår mig från artikelbilder och en snabb bild-sökning är hur rent och fläckfritt alla fordon är, men är det bara för PR-bilder det polerats upp, och det blir realistiskt grisigt i själva serien?
Tycker Band of Brothers är bättre än Pacific. Bådas upplägg är bra och bygger på verkliga människor som var med på riktigt. Precis som Masters of the air.
Just BoB gjorde starkast intryck på mig iom att de verkliga veteranerna intervjuades inför varje avsnitt.
Ja, det gav onekligen en air av autenticitet åt BoB.
Ett exempel på att man kan göra såväl hyfsat bra som riktigt usla filmer från samma bakgrundshistoria är de två filmer jag vet har gjorts om 332. FG.
På 90-talet gjordes “The Tuskegee Airmen”, ett ganska bra försök med historiskt persongalleri och skaplig historisk korrekthet. I andra ändan av spektrat har vi den tiotalet år gamla kalkonen “Red Tails”, en förskräcklig Hollywoodorgie i explosioner som får en att sträcka sig efter snabbspolning på fjärrkontrollen.
Kommer även ihåg filmen Blue Max som utspelar sig under första vk men osäker på hur den står sig i dag
Framförallt är ju den här serien ett exempel på hur dålig CGI kan vara.
Bara titta på de taxande flygplanen för att se att ljuset är ordentligt “platt”.
Ibland undrar jag om folk itne är för förstörda av tv-spel. Ser ni inte skillnad på datoranimering eller verklighet längre?
Med 4K tv och strömning ser man ju ordentligt när det är datoranimerat eller “kulisser”
Tillochmed drönarfilmer på tvitter är ju bättre kvalitet än dessa.
Utöver som sagt att piloter sällan är så likeable arbetarklass som andra “hjältar” är så är bristen på en “slowburn” med ett första avsnitt en stor miss. Släpper man två avsnitt kunde man ju lägga ett på att lära känna karaktärerna (om nu inte alla kommer dö ändå) och ett längre avsnitt där man fick åka med ordentligt på ett fort.
B-17 uppdragen kan man säga är 6 timmar rutin följt av stunder av ren panik med jaktanfall eller luftvärn
För övrigt är det intressant att titta på de instruktionsfilmer som finns för piloter som visar hur man rörde sig upp och ner slumpmässigt för att “missa” luftvärnet.
Luftvärnet fyller nämligen “boxar” som man förväntar sig att planen ska flyga genom. Men då det kan ta rätt lång tid för projektilerna att flyta 6-7 km rakt upp i luften så finns det möjlighet att hantera detta genom att byta bland annat höjd.
Luftkriget är ju till skillnad från The Pacific och BoB en materialsport, utnötning och motmedel och uppfinningar i taktik för att kontra motmedlen.
Lite som att de kunniga följer “stall” och ingenjörer i F1 medans amatörerna kollar på enbart hingstarna (förarna)
Ja. Jag var överintresserad av flygkrig när jag var “liten” 😀
Överintresserad betyder att det är något negativt. Hälsosamma intressen som flygkrig kan man aldrig vara överintresserad av.
Hur många modeller har Roslagsbanditen eldat upp och sprängt med smällare?
Större delen av mina plastbyggsatser gick upp i rök eller blev sönderskjutna med luftvapen så det känner jag igen…
Mina ligger nedpackade i ett par flyttlådor – tillsammans med två askar klassiska Kinapuffar samt två förpackningar med ännu större smällare jag köpte i Frankrike för en massa år sedan. Planen är att tillsammans med brorsan ordna en episk avslutning för dem vid tillfälle på stranden nedanför hans hus – vilket självklart ska filmas och sättas samman till en trevlig dokumentärfilm med lämplig ljudsättning 😊
Intressant beskrivning. Måste bli jobbigt ibland med för hög upplösning på bilden, kommer bli en chock för oss när vi måste köpa ny tv. Vi är nog ganska ensamma att ännu ha en 13 år gammal Panasonic plasma Hd ready😅
Bytte till en 4K strax innan den fullskaliga invasionen. Skulle blogga om det, men blev aldrig av. Det är skrämmande bildkvalitet och stillbilder på streamingtjänster med t ex hemsidor för olika filmer och teveserier ser ut som om de vore planscher. Knivskarpt och helt flimmerfritt. Men ja, det ställer krav på filmmakarna så man inte ska se vad som är special effects och vad som är riktigt.
För övrigt sades det från porrbranschen typ runt 00 när HD-teve började pratas om att det skulle krossa branschen då alla småfel på hud etc skulle synas. Visade sig att ingen brydde sig.
Intressant iaktagelse om Pownbranschen. How come?
Jag tänker på 70-talister som växt upp med brusig VHS och softfilter.
Vet inte, minns bara att det i samband med att platt-teve kom så var det uppe i nyheterna för typ 20+ år sedan. Försökte googla nu, men det var minst sagt svårt att hitta.
Det var en uppenbarelse att byta från HD Ready Pioneer Plasma med rektangulära pixlar (10XY*768 har jag för mig) till en HD Tv LCD. Den förra var state of the art. 2007. Vi bytte för 5 år sedan.
Men den jävla RakutenTV. Samsungshelvete.
Bytte vår Pioneer plasma för ett år sedan och jo Oled 4k är bättre i det mesta (även om svärtan i gamla stod sig rätt bra fortfarande).
Ja 4K gör rätt mycket för bildupplevelsen. Satsa gärna på en OLED skärm så blir det max bra.
När det gäller böcker kan jag rekommendera Len Deightons :Jaktpiloterna. Gillar man tyska varianten är Herman Buchners : Till attack med ME 262 rätt intressant. (Österrikare som hamnade i Tysk tjänst under WW2). Mycket bilder och planscher i den sist nämnda. Även Douglas Baders memoarer är intressant läsning. (enbent engelsk stridspilot som hamnade i tysk fångenskap)
Ja Douglas Baders bok Reach for the sky är ett måste för entusiasten, liksom filmatiseringen av dem. Han var dock inte enbent – utan rentav benlös; hans ena ben amputerades ovanför knät, det andra nedanför efter en flygolycka 1931. I det perspektivet är det onekligen ännu mer fantastiskt att han lyckades återkomma i aktiv tjänst och både avancera till flottiljchef och uppnå status som flygaräss med 22 segrar – det trots att han sköts ner över Frankrike 9 augusti 1941 och tillbringade resten av kriget som fånge hos tyskarna.
Sorry my bad
Bader vat en fantastiskt pilot, och hade jävlaranamma som få, men han var en otrevlig typ.
Fast var det inte många unga killar som krigade?
Nu har vi sett 2 avsnitt. Lättsammare än dom andra fast likväl underhållande. Film musiken är fantastisk. Den här Buck har en skön Elvis röst. Apropå Buck får oss att tänka på repliken i filmen Kill Bill han som var nattvakt på sjukan- my name is Buck and i like to fu** 👀 sen snodde hon hans bil 👍 Fast jag hoppas på att den här serien utvecklas!
Det är ju en lite otacksam uppgift att jämföras med tidigare succéer (speciellt Band of Brothers), men jag tycker de helt misslyckas med att bygga upp karaktärerna. Man får ju knappt veta något om dem förutom hur Buck och Bucksy fått sina smeknamn typ. Borde man inte börjat historien lite tidigare istället för att mer eller mindre direkt kastas in i krigsuppdragen?
Hoppas på att kommande avsnitt blir bättre…
Titta på den gamla teveserien “12 O’Clock High” istället.
https://www.imdb.com/title/tt0057793
Den var riktigt spännande, tyckte jag som barn.