Brokeback Flying Fortress – Masters of the Air imponerar inte än så länge

Spielberg/Hanks fjärde gemensamma krigsproduktion efter Saving Privat Ryan, Band of Brothers och The Pacific sänds nu på Apple TV+, nämligen Masters of the Air. Även om det är tekniskt imponerande men återupprepar misstagen från Saving Privat Ryan med att agera instruktionsbok för att visa att man gjort sin research, så berör den inte på grund av än så länge ointressanta karaktärer vilket det lätt bli när man för Avsnittets Bombuppdrag (TM) alltid har syrgasmask så fort man passerar ten thousand feet. Men om man ser den som ett homoerotiskt drama med andra världskrigets bombflyg som fond blir det mer intressant. Kommer Buck bucka Bucky innan detta är över? Då blir det spännande.

Serien Masters of the Air har varit i produktion länge och efterlängtad av många efter de fantastiska Band of Brothers och The Pacific. Själv är jag av åsikten att den senare är bättre, men det är rätt jämt skägg. Bägge de serierna utmärkte sig med tydligt utmejslade karaktärer – ofta bokstavligen med grovhuggen arbetarklass bland soldaterna – medan Masters of the Air faller direkt på detta. Här är det omöjligt att se skillnad på de bildfagra fjunmustascherna, som alla verkar stöpta i samma form. För att ge dem någon form av personlighet alls måste man dra dem till sina extremer.

Seriens första scen inleds med frågan varför är vi kompisar mellan huvudpersonerna Buck och Bucky. Och det kan man verkligen fråga sig. Buck är 110% helylle. Han dricker inte, han spelar inte, han springer inte efter brudar och verkar inte ens haft sex med tjejen där hemma. Han röker inte ens, vilket historiskt sett väl i princip alla gjorde på den tiden, även om man pga Hollywood inte får visa sådant längre.

Bucky är ren konstrast. Festprisse, fyllesvin som på chefens fråga om han är bakflull svarar att det kommer senare för han är inte nykter än, kvinnotjusare och har ett spelberoende.

Mest intressant är istället Matthew Broderick-kopian och navigatören Harry Crosby spelad av Anthony Boyle, som lider av flygsjuka och navigerar … lite fel från början. Han kanske ska vara seriens pajas och någon att skratta åt inklusive när han tar på sig den hjälm han just spytt i, men han berör i alla fall, och man (eller iaf jag) kan känna lite sympati och bryr mig faktiskt om hans öde, som inte har intrigpansar (cred till läsaren Borjesson för uttrycket).

Men annars är det snabba ryck. Varje avsnitt måste innehålla Avsnittets Bombning (TM) och den där äkta känslan av tristess man fick ifrån The Pacific och Band of Brothers, men som ingen överträffat sedan hyperrealistiska Das Boot infaller inte. Inte heller de massiva avsnittslånga stridsscenerna som bjöds på i The Pacific, med krigets helvete i en hel timme vid t ex striden om flygplatsen på Peleliu eller när John Basilones kulspruteomgång dödade ca 1 700 stormande japaner (sant) i försvaret av flygbasen Hendersons Field på Guadalcanal och fick dra undan de japanska kropparna för att få tillbaka fria skottfält får vi inte se än så länge. Där strök man dock bitarna där Basilone i verkligheten mot slutet slogs mot japanerna med pistol och machete, det kanske hade varit lite för mycket även för The Pacific, som är blodigast av de tre teveserierna. Två av Basilones femton man överlevde.

Band of Brothers tog sig tid att i ett helt avsnitt bygga karaktärer och bygga upp förväntningar på stridsskildringar och även The Pacific tog sig tid. Masters of the Air måste bara efter några minuter skicka ut oss i de första luftstriderna och vågar inte lita på tittarnas tålamod. Man ska inte visa monstret i skräckfilm från början, utan det ska byggas upp och bara röra sig i skuggorna.

Producenterna av Masters of the Air är väldigt noga med att visa att man gjort sin research ner på checklistor vid start, men sedan skippas allt fram till själva bombningen och lite actionscener där allt går för snabbt och man inte bryr sig om vem det är som är på skärmen, då alla ser likadana ut med sina syrgasmasker over ten thousand feet. Autentiskt med mask mot höjdsjukan, men dramaturgiskt hopplöst. Dessutom kan man tycka att bombflygare borde acklimatiseras vid höghöjd till slut – bergsbestigare gör det på några dagar – och iaf kunna ta av sig masken ibland för att visa vem det är som dör.

Men vi fattar – och dubbelt upp när de nattligt terrorbombande britterna understryker att det är självmord att bomba dagtid – det är hjältar som flyger rakt in i döden för att snällt och precist bomba enbart militära mål och inga civila. Tack för er tjänstgöring. Naturligtvis får britterna sedan på nöten i efterföljande slagsmål, för att understryka att amerikanerna är tuffare än britterna. That special relationship.

Och jag har ingen avsikt att vara respektlös mot de verkliga hjältarna och deras självuppoffring i kampen mot Nazityskland, och de verkliga Buck och Bucky mfl vars självbiografiska böcker detta baserar sig på.

Bristen på att beröras beror på producenterna, produktionen, manus och regi, inte på de verkliga förlagornas insats. Kanske är det dags för Hanks och Spielberg att gå i pension, och lämna över till nästa generation, även om det är svårt att ta det beslutet efter två fantastiska livsverk. Tack för er tjänstgöring.

Jag sitter istället och fantiserar om två olika scenarion framöver.

Det ena är att Buck efter någon slakt under ett uppdrag super till, raggar upp någon brud och får sig ett riktigt hett ligg, alternativt att han får ett Dear John hemifrån och att hans hjärtekära hemma i USA dumpar honom. I The Pacific fick iaf flera huvudpersoner ligga och det visades till och med kvinnohud i serien.

Och för Bucky hoppas jag att han kärar ner sig i någon kvinna som inte vill ha honom och krossar hans hjärta.

Det andra scenariot, som förstås är mer spännande att tänka sig, är att Bucky med sitt festande och jagande av fruntimmer överkompenserar, för detta är egentligen Brokeback Flying Fortress och det är Buck han vill bucka och ingen annan. Och att Buck inte vågar röra flaskan, för han vet då att han då inte kommer kunna dölja sina känslor för Bucky. Sedan händer det efter att halva divisionen skjutits ner över Tyskland och paret inte längre kan dölja sina känslor för varandra.

Men det är bara drömmar.

Detta är garanterat konventionellt och kommer bocka av alla de punkter som Spielberg måste ha med i sina dramer om andra världskriget. Man kommer förstås ta in förintelsen på något vis, iaf utifrån de trailers som finns, och som innehåller spoilers om vilka som blir nedskjutna och hamnar i fångläger, vilket är realisitskt då döden eller krigsfånge väl var det vanligaste utfallet av att flyga B-17 Flying Fortress under kriget. Och i slutändan får killen tjejen och allt blir bra.

Sköna snubbar gör helt enkelt sköna grejer, tillsammans. Ingen anstöt kommer väckas. Det är trots allt Apple TV+.

Men man får hoppas att detta blir rått på riktigt, som när man bänder loss guldtänder ur japanska lik i The Pacific, och vågar visa krigets osminkade verklighet bortom datoranimationerna. Scener som när den tyska soldaten långsamt trycker in bajonetten i den amerikanske judiska soldaten i Saving Private Ryan är för evigt. Frågan är bara om Masters of the Air kommer innehålla en enda scen man minns efteråt?

Så kommer jag fortsätta titta? Självklart, tror ni jag är dum i huvudet?

Du hittar Masters of the Air på Apple TV+ med två avsnitt än så länge, och det tredje på fredag. Officiell spoilerfylld trailer här. Två ymnighetshorn av fem möjliga.

Tillägg med förbättringsförslag. Dramaturgiskt hade det kanske varit bättre kanske att köra ett helt urtråkigt, men karaktärsbyggande avsnitt på bas, och sedan ett helt timslångt avsnitt i luften för att i detalj ge plats för brutaliteten istället för att misslyckas med bägge skildringarna när man försöker få med allt i varje avsnitt.

Tillägg: Hanks har även gjort ubåtsjaktsdramat Greyhound om konvojerna i Atlanten, baserad på den fiktiva boken The Good Sheperd, vilken jag gav tre av fem ymnighetshord. Min recension här. Den var i alla fall en enda lång actionscen och noll karaktärsbygge, men bättre det än att misslyckas på bägge punkter.

The Pacific recenserade jag 2011 här. En rätt läsvärd artikel faktiskt, konstaterar jag så här tolv år efteråt.