Nedanstående är en gästkrönika av professorn i freds- och konfliktforskning Erik Melander, Uppsala Universitet.
“There is only one guaranteed way you can have peace and you can have it in the next second – surrender”
President Ronald Reagan
“Är det verkligen fred vi vill ha
Mikael Wiehe, Fred (Till Melanie)
till varje tänkbart pris“
Sedan Ryssland inledde sitt förnyade aggressionskrig mot Ukraina för ett år sedan har en debatt uppstått om vägar till fred i Europa. Debatten borde också handla om vilken typ av fred som avses, då det förstås finns bättre och sämre fred. I denna gästkrönika argumenterar jag för att den bästa vägen till fred är aktiv solidaritet med Ukraina mot Rysslands aggression i kombination med fortsatt europeisk integration genom Europeiska Unionen och andra samarbetsformer. Målet bör vara en så stor säkerhetsgemenskap som möjligt. På så sätt kan en fred av hög kvalitét uppnås.

Bland forskare har främst den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer företrätt ett perspektiv som baseras på en hårdragen version av den så kallade realpolitiska skolan. Mearsheimer hävdar att Rysslands invasion av Ukraina mest är USA:s och Natos fel, vilka provocerade Ryssland genom att expandera sitt inflytande i Östeuropa. Han menar att Ryssland ser Ukraina som en livsviktig buffertzon mot västerländsk aggression, och att Ryssland därför aldrig kan tolerera att Ukraina blir en Nato-medlem eller en västerländsk allierad. Han påstår också att Ryssland inte i första hand motiveras av imperialistiska ambitioner att dominera grannfolk, utan av defensiva säkerhetsöverväganden. Enligt Mearsheimer är vägen till fred i Europa att acceptera Rysslands inflytandesfär över Ukraina.
Mearsheimers analys brister i flera avseenden. Mearsheimer fäster inget avseende vid ukrainarnas vilja att integreras med Europa och slippa rysk inblandning. Han framställer felaktigt de östeuropeiska ländernas frivilliga val att gå med i försvarsalliansen Nato som en västlig expansion som hotar Ryssland. Då Mearsheimer rationaliserar Rysslands aggression mot Ukraina som ett förståeligt svar på västerländsk provokation bagatelliserar han Rysslands aggressionskrig och krigsförbrytelser. Eftersom Mearsheimers fredsstrategi går ut på att tillmötesgå Ryssland på bekostnad av Ukrainas suveränitet och territoriella integritet kommer Rysslands krig belönas, och därmed uppmuntras ytterligare aggression.
För Mearsheimer uppnås fred genom maktbalans, inflytandesfärer, och buffertzoner. Den enda norm som har någon avgörande betydelse är den starkes rätt, och demokrati eller diktatur är underordnat. Mycket av världshistorien har präglats av detta synsätt, men det finns alternativ. Begreppet säkerhetsgemenskap avser en grupp länder som uppnått en sådan hög nivå av ömsesidig tillit och delade normer att krig länderna emellan blivit otänkbart. Detta går att observera genom att staterna inte förbereder eller hotar med krig mot varandra. Sverige och Danmark är kanske det par av stater som krigat mest mot varandra i historien men idag har krig mot Danmark blivit otänkbart. Samarbetet mellan de nordiska länderna är ett tidigt exempel på en säkerhetsgemenskap. Tack vare framväxten av en säkerhetsgemenskap i Europa har ständigt återkommande krig och krigshot ersatts med tillit och samarbete. Integrationen inom EU är en viktig kraft för fred. Andra centrala exempel är relationerna mellan USA, Storbritannien, och Canada.
Inom en säkerhetsgemenskap råder en fred av en helt annan och mycket högre kvalitet än i andra mellanstatliga relationer. Fred betyder att det inte är krig, men det finns förstås mer eller mindre bra fred. Den realpolitiska visionen av fred är fred av låg kvalitet. Stormakterna strider om var gränserna för inflytandesfärerna ska dras och buffertzoner råkar ofta illa ut. I perioder då stormakterna undviker öppet krig mot varandra är istället krig genom ombud vanliga. Stormakterna använder ofta våld mot medlemmarna av den egna inflytandesfären för att hålla dem kvar och påtvinga dem en viss politik. Samarbete förankras inte i någon normativ gemenskap, och eftersom skiftande allianser är normalt råder djup misstro.
Hur kan istället en säkerhetsgemenskap uppnås? De krafter som starkast bidrar till och håller samman en säkerhetsgemenskap är demokratiska styrelseskick och delade värderingar. Gemensamma institutioner och ömsesidigt ekonomiskt utbyte är också gynnsamt. Två stora utmaningar är att sådant tar lång tid att växa fram, och innan en stabil säkerhetsgemenskap uppnåtts finns risk för bakslag. Det finns inga garantier eller järnhårda naturlagar i detta. Rysslandsexperter och demokratiforskare har identifierat en rad anledningar till varför en genuin demokratisering av Ryssland sannolikt är väldigt avlägsen. Snarare verkar imperialistiska och fascistiska tankesätt vara djupt rotade i Ryssland. En säkerhetsgemenskap med Ryssland bör ändå vara målet på lång sikt, men under årtionden framöver kommer detta mål knappast vara möjligt att uppnå.
Smart utformat demokratibistånd kan vara en god investering men det gäller förstås att se upp med korruptionsrisken. Forskningen visar att demokratibistånd kan ha en positiv effekt, men effekten är liten och sannolikheten att lyckas förändra Ryssland på något avgörande sätt med demokratibistånd måste sägas vara väldigt låg. Samtidigt kan också en liten förbättring göra livet lite drägligare för väldigt många människor till en relativt låg kostnad. Viktigast är nog möjligheten att stötta oppositionella i exil så att alternativa narrativ erbjuds och så att det finns ryssar som förstår demokrati som kan rycka in om en regimförändring skulle ske. Givet de många begränsningarna kan demokratibistånd aldrig bli ett realistiskt alternativ till militär säkerhet.
Vad betyder allt detta för hur vi bör förhålla oss till kriget i Ukraina? Om stödet till Ukraina minskar nu är risken stor att Ukraina tvingas ge upp stora delar av sitt territorium och acceptera inskränkt suveränitet över återstoden av landet, om inte Ukraina helt uppslukas av Ryssland. I förlängningen hotar att det ukrainska folket utplånas som en egen nation. Ett sådant svek vore mycket dåligt för fred och säkerhet också i resten av Europa. Eftergifterna inför en aggressiv imperialistisk stormakt skulle även ha stora negativa återverkningar i resten av världen. Aggression skulle uppmuntras och risken skulle öka att fler stater skaffar kärnvapen.
Det bästa sättet att snabbt uppnå en fred av rimlig kvalitet är istället att öka hjälpen till Ukraina så att Rysslands ledning inser att de inte kommer att uppnå sina mål. När Ryssland tvingats dra sig tillbaka inom 1991 års gränser kommer det därefter att bli nödvändigt med hög vaksamhet och starkt militärt försvar under lång tid framöver i linje med principen om inneslutning, eller uppdämning, av Sovjetunionens hot under det Kalla kriget. Åtgärder för rustningskontroll som är ömsesidigt acceptabla bör eftersträvas, men ”avspänning” till priset av att en imperialistisk diktatur tillåts expandera sin inflytandesfär måste undvikas. Under tiden bör vi fortsätta bygga säkerhetsgemenskap där så är möjligt. Ukraina bör erbjudas full integration i resten av Europa och massivt stöd, men helt centralt i allt detta bör förstås vara vad Ukrainas folk själva vill.
Erik Melander
Professor i freds- och konfliktforskning
32 kommentarer
En säkerhetsgemenskap är enda vägen till långsiktig hållbar fred. Tyvärr så är det omöjligt att uppnå med ryzzland, på samma sätt som det var det med Nazityskland, Romarriket och är det med Terrorist Kina.
Så för att Ukraina ska få fred långsiktig fred så måste landet in i en demokratisk säkerhetsgemenskap och ryzzland måste sluta att existera.
Väldigt intressant artikel!
Ja, det var lite annan kvalitet på det inlägget än på Strannes dravel. Tack för en mycket bra analys!
Bra! Hoppas artikeln parallellpubliceras i någon av de stora tidningarna!
En reflektion är att ett sätt att bygga och understödja säkerhetsgemenskaper har varit ekonomisk integration och handel. Men detta verktyg har visat sig alltför svagt åtminstone när det handlar om större makter som Ryssland och sannolikt även Kina. Det ser jag som en lärdom att denna del av säkerhetsgemenskapsbyggande måste villkoras med demokratisk förändring, annars är risken att det enda som händer är att handeln hjälper dem att förbereda sina kommande aggressioner.
Tack för klokt resonemang. Något av det mest provocerande med Rysslands agerande är det faktum att Ukraina överlämnade sin stora kärnvapenarsenal (från Sovjettiden) till Ryssland i utbyte mot att landets säkerhet skulle garanteras. Sveket från rysk sida är monstruöst.
Intressant med referensen till den gamla låten med Mikael Wiehe, Björn Afzelius och Imperiet. Speciellt om man tittar på den andra hälften av sångtexten så blir parallellerna med kriget i Ukraina rätt påtagliga:
“Så är det verkligen fred vi vill ha
till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
att det värsta av allt är krig?
Med freden kommer segraren och han som slogs och stred
får på böjda knän och med huv’et lågt ta emot den starkes fred.
Och när se’n tungan slitits ur hans mun och hans ögon skrapats ut
och när ben och armar bundits hop med övermaktens knut
och när han har fått en trasa i sin mun
så att ingen hör ett ljud
då har allting blivit normalt igen
och ett krig har tagit slut.
Men är det verkligen fred vi vill ha
till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
att det värsta av allt är krig?
Och med freden kommer tystnaden: allt ordnas under hand
och folk och länder styckas upp i samförståndets namn.
Så tag du halva jorden bror och halva månen med
så tar jag andra halvan, så är vi bägge två tillfreds.”
Och om man då kämpar mot förtryck och hot
för den frihet som man valt,
då blir varje krig en segerstrid
och varje fred ett nederlag.”
Ja, det har ju passerat en del idéer:
-Bjud in Ryssland i NATO
-Handla med Ryssland, så att de blir en del av det liberala väst
-Sätt åtminstone en marknadsliberal Putin på tronen, så löser sig resten sen (tack för det, Tony Blair)
Den nya idén som lanseras här blir alltså att egentligen återuppfinna järnridån några hundra km längre österut än förra gången. Det kan naturligtvis vara en rimlig idé, eller så är det den enda idén som återstår, men det innebär ju ffa ett underkännande av de senaste 30-35 årens strateger, tyckare och tänkare i offentligheten. Mearsheimer ska i sophinken, men det är ju oerhört många andra i etablissemanget som ska göra honom sällskap – Bush, Blair, Bildt, för att bara ta de på bokstaven “B” t ex.
Att förhoppningen att närmre ekonomiska band mellan Ryssland och “Väst” skulle demokratisera Ryssland har kommit på skam, innebär inte att det var förutbestämt att misslyckas. Löftet och förhoppningen om en sådan utveckling verkar exempelvis varav en bidragande orsak till utvecklingen i Ukraina.
Långsökt så måste vi väl behålla hoppet om en sådan utveckling i Ryssland också, men just nu har Ryssland visat sig vara såpass opålitligt och labilt att det är svårt att se en annan lösning än en ny järnridå.
Just så.
Ryssarna väljer eller blir tvingade till att vara en motståndare till demokrati. Järnridån har de valt tidigare och nu tycks det hända igen.
Framförallt skulle man i väst dragit öronen åt sig efter 2008 års krig mot Georgien, men signalerna var tydliga långt före det om att Putin och hans styre hade slagit in på fel väg. Ändå så byggdes handeln ut… inte så smart.
Långsökt skall förstås vara långsiktigt…
Säkerhetspolitik byggs inte på förhoppningar.
Palme
Palme dog ju åratal innan Sovjet ens föll samman, men givetvis är både det och pesten sossarnas fel. Dom förgiftar brunnarna, har jag hört.
Sossarna har mycket dåligt på samvetet, men Sveriges försämrade säkerhetsläge är de inte ensamma om att vara vållande till. Det rådde hyfsat stor politisk enighet om “långtbortistandoktrinen”.
Under kalla kriget var sossarna mycket pålitliga när det gäller svenskt försvar, precis om alla riksdagspartierna utom VPK.
precis om -> precis som
Man lär sig mkt här, tack.
Hans Blix skriver i Svenska Dagbladet idag en artikel med delvis liknande tema, kring hur en varaktig fred kan uppnås. Åtskilligt i artikeln är klokt och tänkvärt, men avslutningen lämnar en besk eftersmak. Fred kräver avspänning och förståelse… må så vara – men Blix pläderar bara för att vi ska förstå Rysslands oro, inte för att Ryssland ska förstå grannländernas oro. Sista två meningarna:
“Kanske man kan förstå att Ryssland vill slippa Nato-kontrollerade militära installationer på andra sidan av sina gränser från Rovaniemi till Georgien. (Europeiska) stater är förvisso fria att söka medlemskap i Nato, men det är sannolikt att en expansion av Nato-territorium och befästning av det fram till Kaspiska havet och kanske därtill samordning av försvar med Japan och Sydkorea skulle öka den globala spänningen.”
https://www.svd.se/a/0Qg4GA/fred-i-ukraina-kraver-mer-an-vapenstillestand
Jag kan ju tycka att Ryssland kanske mer skulle oroa sig för gränsen mot Kina där en annan diktator tittar lystet på vissa regioner i Ryssland.
Ja, Ryssland har genom sin aggressiva politik förlorat det inflytande det skulle kunna ha haft längs hela sitt väldiga land, genom handel, soft power, bistånd osv. Hade de gjort rätt så hade de haft sin intressesfär intakt. Men de klantade bort det.
Blix har inte heller förstått Rysslands historia som kolonialmakt.
”Viktigast är nog möjligheten att stötta oppositionella i exil så att alternativa narrativ erbjuds och så att det finns ryssar som förstår demokrati som kan rycka in om en regimförändring skulle ske.”
Jag tror att det är viktigt att även oppositionella som inte är i exil kan känna ett stöd. Typ att om situationen blir ohållbar och de lyckas fly så finns det stater i omgivningen där de kan få en fristad.
Utan att kommentera innehållet vill jag än en gång passa på att tacka dig Lars för att du tillhandahåller tänkvärt och intressant material.
ryslands chans att använda Ukraina som säkerhetszon mot NATO kom och gick på 1990-talet. Ett inkompetent helgon (Gorbatjev) och en korrupt alkoholist (Jeltsin) satte effektivt stopp för all effektiv politik. Ukraina stod och vacklade mellan rysk lydstat och orientera sig mot väst. Hade rysarna drivit en effektiv utrikespolitik hade de alla chanser att få en bra deal. De hade även alla möjligheter till ett fungerande partnerskap till NATO och till och med att bli NATO-medlem. Men som sagt, ett helgon och en alkis saboterade allt.
Många chanser till en bättre värld försattes på 1990-talet. Visst fanns det giriga politiker i väst och den nyliberala kapitalismen drabbade rysland. Det är dock fel att ömka rysland för att man blivit en andra rangens nation och inte klarar att påtvina andra stater sin vilja. De har sina egna inkompetenta ledare och sitt eget korrupta och aggressiva agerande att tacka för det. Någon säkerhetszon utöver Belarus är rysland inte kapabelt att skaffa sig eller behålla.
Ja, oerhört tragiskt att det gick som det gick. Det fanns ett fönster efter Sovjetunionens fall. Väst kunde säkerligen ha agerat bättre för att ge det ryska folket en möjlighet att ta till vara den chans som gavs. Kanske hade man kunnat komma med bättre råd om den ekonomiska politiken. Den rövarkapitalism som följde har säkerligen bidragit till att försvåra en demokratisk utveckling.
Sen borde man förstås som nämnts ovan långt tidigare ha förstått vartåt det barkade under Putin.
Som sagt oerhört tragiskt. Tänk så mycket ljusare världen hade sett ut om Ryssland hade integrerats med Europa och västvärlden i stort.
Med en dåres envishet hävdar jag att det var en omöjlighet att få med Ryssland i NATO eller ens att få Ryssland att ingå ett bra samarbetsavtal med NATO. Ryssland har en historisk plikt att återupprätta imperiet.
Åter igen en lysande krönika av Erik Melander. Hatten av. Jag tycker egentligen inte tanken var fel att försöka välkomna Ryssland in i den demokratiska världen. Det var genomförandet som var uselt. Sovjetsystemets sammanbrott i kombination med radikalkapitalistiska experiment på 90-talet skapade ett armod som för lång tid kommer att prägla många ryssars syn på demokrati som ett gissel. Jag vet inte om det hade gått räta upp den ryska ekonomin på något annat sätt, men så som man gjorde blev i vart fall inte bra.
Nästa misstag var att allt för snabbt rusta ned. Att Ryssland skulle resa sig igen var tämligen givet. Vad som inte var givet var i vilken form, som en demokrati, eller en diktatur. Alltså borde man ha bibehållit en försvarsförmåga som kan möta de hot som kan återkomma och som kan tillväxa vid behov.
Slutligen höll man i en misslyckad strategi allt för länge. Redan efter ett par år med Putin borde det varit uppenbart att Ryssland slagit in på den diktatoriska vägen och påbörjat upprustningen för att gå en match till med väst. Då senast borde Rysslandspolitiken ha lagts om. Istället fortsatte gullandet med Putins Ryssland till 2014, och till del ända till 2022.
Nu tror jag som krönikören att bästa vägen framåt är att intensifiera stödet till Ukraina för att nå en snabb och fullständig seger, och sedan isolera Ryssland. Det kommer knappast att göra dem mer demokratiska eller fredliga, men de kommer inte att ha de ekonomiska musklerna att åter utgöra ett hot mot omvärlden. En vacker dag, om 10, 50 eller 200 år kanske de har nått en sådan mognad att vi åter kan försöka oss på att släppa in dem i värmen. Till dess får vi nöja oss med att slippa ha med dem att göra och vetskapen att vi kan spöa upp dem om de inte håller sig på mattan.
👍
Jag tror inte Rysslands imperialistiska drömmar kommer att försvinna enbart för att Ukraina lyckas befria hela sitt territorium eller av att Putin avsätts. Ett fredsavtal lär inte heller lösa problemet för Ryssland kommer bryta det så fort de slickat sina sår. Den enda hållbara lösningen som jag kan se är att Ukraina kommer med i NATO. Eller tänker jag galet?
Som flera skrivit – naivitet och girighet (drömmen om att spara in på militära utgifter) försatte chanserna under 90-talet.
En sosseregim med höga skatter är vad Ryssland hade behövt men i stället utsattes de för Annie Lööf från helvetet, ett tankesätt de inte förmådde ta in.
Ryssland måste självt vilja bli demokratiskt och detta får ta den tid det tar. Tills dess är vi fast i Järnridån 2.0.
Såg på tuben (Deutsche Welle tror jag) att det kommer kosta 2000 miljarder Euro att bygga upp Ukraina. Bara att ta höjd för det i budgeten. Sverige får väl betala mest per capita som vanligt.
Mearsheimer har haft rätt i mycket när det gäller internationella relationer, men han tycks ha missat Rysslands historia som kolonialmakt. Den historien genomsyrar det ryska samhället och gör att Putin med anhang kan agera som de gör.
Mearsheimer har f.ö. även missat en viktig faktor i konflikten mellan Israel och den muslimska världen som gör att Israel knappast kan acceptera en Palestinsk statsbildning.
Mearsheimer var å andra sidan på rätt spår när han i början av 1990-talet propagerade för att Ukraina skulle behålla sina kärnvapen.
“Integrationen inom EU är en viktig kraft för fred”.
Syftet med kol- och stålunionen var enligt Schumandeklarationen just ett stabilare Europa baserat på fredligt samarbete.