Det är nu snart en vecka sedan Sverige och Finland ansökte om Natomedlemskap och inget av våra två länder har blivit kärnvapenbombade eller ens anfallet av Ryssland. När det gäller de ryska kärnvapnen – där 95% nedrustats sedan kalla kriget och den tidens hotbild inte finns kvar idag – så är inte insats av kärnvapen nästa steg på eskaleringstrappan, utan brott mot provstoppavtalet. Alltså att Ryssland bevisar att de har fungerande kärnvapen genom att testa ett av dem. Idag råder det stor tvekan kring hur hälsan och funktionen egentligen är hos kärnvapnen i det genomkorrumperade Ryssland.
Som tidigare nämnt har Ryssland och USA bara kvar cirka 1 550 kärnvapen förbandsatta på vapensystem (exakt siffra ska vara 1588 men det är en dagsfärsk siffra och inte helt relevant, se nedan). Några till laddningar finns i reserv, men de kan inte sättas in i krig då det saknas själva vapensystemen utan de är kvar för att kunna aktiveras vid en upprustning, inte vid ett krig. Under kalla kriget hade Sovjetunionen ca 45 000 stridsspetsar och antalet kärnvapen – om alla fungerar – som Ryssland kan sätta in är alltså drygt tre procent av det som gällde under 80-talets domedagsvisioner. Dessutom har de kraftigaste vapnen helt avskaffats då modern precision inte kräver så stora bomber, så total sprängkraft har minskat med mer än antalets 97%.
Aktuella begränsningen till ca 1 550 stridsspetsar var kommer av Obamas och Medvedevs nedrustningsavtal New Start från 2010.
Ryssland har hela tiden haft kärnvapen i vår omedelbara närhet. Dels på Kolahalvön, där större delen av landets andraslagsförmåga i form av de strategiska kärnvapenrobotubåtarna är grupperade i fredstid, redo att gömma sig under packisen på Nordpolen för att kunna hämnas ett kärnvapenanfall. Dels i Kaliningrad där taktiska kärnvapen hela tiden funnits, och även upprustats med etableringen av Iskander-systemets medeldistansrobotar.
Själva Iskander bröt mot nedrustningsavtalet mot markbaserade medeldistansrobotar vilket gjorde att USA rev upp det avtalet pga upprepade ryska brott. Det är enkelt att gömma markrobot och de kan således snabbt och utan förvarning slå mot angriparen, därav vill man bara ha dessa enligt nedrustningsavtalen på flygplan och fartyg, som inte är lika enkla att dölja i terrängen.
Det har under den politiska processen att nå fram till Natoansökan hävdats att Sverige därmed skulle bli ett kärnvapenmål och att Ryssland skulle gruppera fram dessa. Bägge dessa är fel. Sverige har alltid varit ett kärnvapenmål, vår neutralitet tjänade oss inte väl. Dels har Ryssland alltid haft kärnvapen i vår närhet vilket om inte annat bevisades med grundstötningen av en sovjetisk ubåt utanför Karlskrona 1981 där Sverige mätte upp signaturen av den milda strålningen från kärnvapentorpeder eller minor ombord. Och dels är kärnvapen idag främst långdistansvapen. Man grupperar generellt inte kärnvapen nära sin motståndare då de därmed blir sårbara för konventionella vapen, även om det finns undantag som Kaliningrad. Ryssland generellt grupperar sina kärnvapen vid sina gränser, medan USA, Frankrike och Storbritannien har dem långt bort från Ryssland.
Som kriget i Ukraina visat så är Ryssland inkompetenta och en kleptokratisk korrumperad diktatur, där de väpnade styrkorna är enorma och därmed kan hota allianslösa länder, men av tveksam generell kvalitet både på personal och materiel. Därtill gör diktaturen att sykofanter belönas och verkligheten inte når ytterst Putin.
Det är således högst oklart hur många av de 1 588 ryska kärnvapnen som faktiskt fungerar.
Alla dagens kärnvapen är vätebomber, eller så kallade termonukleära bomber. En mindre atombomb (fissionsbomb) agerar detonator för en större vätebomb (fusionsbomb). Detta är både effektivare och kompaktare än att försöka nå samma styrkor med enbart fission. Dock behöver fissionsbomben tankas med tritium och vätebomben med deuterium och dessa bränslen har en relativt sett kort halveringstid som gör att de behöver roteras, underhållas och fyllas på. Annars fungerar de inte, eller fungerar inte som avsett. Det kanske blir en snedtändning med en mycket klen atombomb och inte en full vätebomb? Eller så smäller det inte alls.
Sedan provstoppavtalet 1996 har varken USA eller Ryssland sprängt några kärnvapen. Nedrustningsavtalen har förvandlat de gamla kärnvapnen till reaktorbränsle som gett oss el, välstånd och välfärd.
USA:s, Storbritanniens och Frankrikes kärnvapenstyrkor är mycket kompetenta och man kan nog utgå från att dessa underhåller sina kärnvapen korrekt. Men med kleptokratin och korruptionen i diktaturen Ryssland – och med diktatur så flödar inte informationen korrekt och sant – så är det högst diskutabelt hur många ryska kärnvapen det finns som faktiskt skulle fungera. Om alls vapenbäraren fungerar och kärnvapenet når sitt mål.
Det första steget i en rysk eskalering av kärnvapenhotet skulle därför vara att Ryssland bryter mot provstoppavtalet och bevisar att man faktiskt fortfarande har fungerande vapen. Kärnvapen är ett politiskt vapen, där hotet är den främsta styrkan. Som det är nu så är Ryssland den som berättar att de minsann har vapen hemma och om ni inte passar er hämtar vi dem. Men att de faktiskt fungerar är en annan sak.
Man lyckas då och då skjuta iväg robotar som kan bära kärnvapen, men det är alltså bara vapenbärarna. Att det faktiskt finns fungerande stridsspetsar till dessa är en annan fråga, och särskilt om de är angivna 1588, 1000, 500, 200 eller kanske bara 50 fungerande laddningar?
Så tills Ryssland bryter mot ännu ett av sina internationella avtal och provat ett kärnvapen, kanske på Novaja Semlja, så föreligger ingen risk för ett ryskt kärnvapenangrepp mot någon. Första steget är att visa att man menar allvar med sina hot och för det måste man bevisa att man har fungerande vapen.
I övrigt uppges de ryska kärnvapenstyrkorna faktiskt styrts av allvarliga herrar som tog sina jobb på allvar och mycket väl visste vad för skit de kunde ställa till med. Hur mycket detta kan försämrats under Putins fascistiska kleptokrati är okänt. Men det är många miljarder rubel som kan gå ner i olika fickor istället för i det löpande underhållet av kärnvapnen.
Nedan ser ni en animation av de 2 053 kärnvapen som sprängts på Jorden 1945 – 1998, eller fler än Rysslands totala arsenal idag. Alla av USA:s 1032 kärnvapentester skedde i Nevada inom synhåll från Las Vegas, där svampmoln i fjärran var en vanlig syn på 60- och 70-talen, utom 126 stycken främst på Marshallöarna (“Bikini”) men också en handfull andra platser. Den som vill titta på kratrar i Google Maps kan göra det här. Antalet sprängningar som skedde där (och i luften över t ex den här där man stod 3000 meter under ett test av en taktisk kärnvapenjaktrobot för luftförsvar och filmade det hela) motsvarar ungefär hälften av Rysslands teoretiska kärnvapenarsenal idag.
35 kommentarer
Är antagligen osannolikt men inte omöjligt att man redan försökt att eskalera med ett prov. Finns ju inga riktigt bra sätt att detektera ett misslyckande, även om västs underrätelsetjänster rimligen skulle känna till det.
Tror inte att det är så illa ställt att de skulle testa ett vapen de inte är hundra på kommer att fungera. Ska de testa en stridsspets så tankar de den ordentligt, eller sätter till och med ihop en ny med nytt plutonium för att vara på den säkra sidan. Problemet (eller det positiva om man ser det från vårt håll) är inte att de inte kan underhålla sina vapen, det är att de kanske inte gör det eftersom pengarna försvinner i någon småpåves fickor. Och även om det är i princip omöjligt för dem att kontrollera att stridspetsarna fungerar i stor skala, så är jag säker på att de kan göra det i ett enskilt fall.
Nu är väl även att man får som svar att det inte kommer fungera utan att fixa till bomben lite först också ett misslyckande i det fallet. vem vet det kanske tom jobbas på det.. Annars kansde de får låna en bomb av Kim. Men ja ajag betvivlar inte att de har förmåga att fixa en atom explosion, det gör dock inte att jag är helt övertygad om att tillståndet är gott för deras atombomber. Inte så att jag skulle riskera att testa det skarpt dock..
Minns jag fel? Fusionsbomben är väl fylld med deuterium (stabilt) och tritium (ca 12 års halveringstid) fissionsbomben med U235 eller Pt. Mycket långa halveringstider.
Plutonium har väl ca 6000 års halveringstid, men eftersom laddningen har en geometri som är väldigt exakt utformad så att den blir superkritisk vid detonation så kommer även små ändringar i renheten att spela roll. Så även plutoniumet måste “underhållas” (tillbaks till fabriken och upparbetas).
Plutonium 239 ligger på ca 24 000 år i halveringstid. Inte heller det största problemet. Pu 240 är dock högst oönskad och kan skapas under miljöer där neutronstrålning förekommer.
Effekten av skapandet av Pu240 går dock att motarbeta genom att, som PF skriver nedan, tillsätta mer tritium som ytterligare neutronkälla vid detonation.
.
Som jag fick lära mig för ett par månader sedan på bloggen (Inte heller disputerat i ämnet kärnvapen så luckor finns det gott om! 🙂 ) så används knappt neutronkanoner såsom americium-beryllium alls längre. De tankas hellre med tritium innan avfärd.
.
Men ja, detta får en ju att fundera. Hur ser de gamla Ryska detonatorerna ut? americium-beryllium-våfflorna de klistrat ihop, hur ser de ut idag. Om de inte är ersatta allihopa. Ofta är något som sprutar ur sig neutroner också något som är relativt kortlivat.
.
Elektroniska neutronkanoner är också något jag gärna skulle vilja se… Mig veterligen skulle det inte ens fungera i den bästa utav Sci-fi…
Elektroniska (eller kanske snarare elektriska) neutronkanoner finns och används. De är i princip en partikelaccelerator som med ett elektriskt fält accelererar deuterium- eller tritiumjoner mot ett mål bestående av någon metalldeuterid (i det fallet inte nödvändigtvis litiumdeuterid).
Se https://en.wikipedia.org/wiki/Modulated_neutron_initiator för en översikt över de metoder som använts för att ge neturonpulsen för att starta kedjereaktionen (med ett kort stycke på slutet om den elektriska metoden).
För en mer generell översikt över metoder att generera neutroner, se https://en.wikipedia.org/wiki/Neutron_generator
Jag hittar tyvärr inte länken just nu, men det cirkulerar läckt material (jag har för mig av brittiskt utsprung, och möjligtvis att Greenpeace var inblandade i läckaget) som innehöll detaljer om elsystemet för både exploding bridgewire-detonatorerna och neutronkanonen. Båda dessa system innehöll kondensatorer på i storleksordningen ett par µF som var laddade till ett par kV. Elektroniken för att styra urladdningen av dessa, med urladdningströmderivator på hundratals ampere per mikrosekund och nogrannheter på enstaka mikrosekunder är bland de mest kontrollerade och övervakade teknikområderna…
Delvis rätt. Deuterium är stabilt, och används i fusionsdelen i form av litiumdeuterid (eventuellt anrikat för att ha högre halt av Li7 än naturligt litium). Neutronbestrålningen under detonationen bryter ner Li till tritium, som fusioneras med deuterium. Det kan mycket väl vara så att man behöver underhålla/byta litiumdeuteriden på grund av att det är ganska elak och korrosiv kemikalie, men inte på grund av halveringstid.
Fissionsbomben använder mycket riktigt U235 eller Pu239 (eller en blandning), men de flesta moderna bomberna är så kallat “boostade” med en liten mängd tritiumgas i mitten av den ihåliga kärnan. Det ger en nära försumbar mängd fusionsenergi, men det ger en massiv mängd fria neutroner som ökar på mängden U/Pu som hinner klyvas innan kärnan hinner expandera, vilket gör att man kan ha mindre mängd sprängämnen och tamper, vilket i sin tur ger en lättare och mindre bomb. Denna gas behöver bytas ut på grund av halveringstiden.
Äldre bomber hade också en neutronkälla baserad på polonium för att säkerställa kedjereaktionen, men i modena vapen verkar denna vara ersatt med en elektronisk neutronkälla. Polonium har också en ganska kort halveringstid, så jag antar att dessa behövde bytas ut (eller designas med massiv marginal).
Plutoniet behöver inte “renoveras”.
Det är skyddat mot kemisk påverkan, tex oxidation som kan få dess gwometri att ändras och därmed funktionen. Däremot kan man behöva demontera för att byta initiatorsystemets komponenter med tiden.
Otroligt vad ni är insatta, bygger ni egna kärnvapen på fritiden eller fabulerar ni fritt?
https://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_weapon_design
Absolut! Skämt åsido, så är jag själv ingen expert, men har disputerat i strålningsfysik och har flera arbetskamrater som faktiskt är experter.
Inte expert här heller (och inte ens disputerad, vare sig i strålningsfysik eller annars), men nog har man väl ett något högre-än-genomsnittet intresse i ämnet. 🙂
@Shen (och Maxo):
Här tycker jag att verkligheten blir väl trist, med dina och kollegornas kunskaper, kunde du inte ha haft åtminstone ett litet kärnvapen som hobbyprojekt i garaget?
(OBS! helt oseriöst inlägg i ett mycket seriöst ämne)
Jag läste LIFEs barnböcker om vetenskap när jag växte upp. I den serien ingick en book om kärnvapen. 🙂
Inte för att jag kommer ihåg lika mycket som skribenterna ovan, dock.
Kemisk påverkan, ja, men inte radioaktiva sönderfall. Renhetsgraden sjunker därmed kontinuerligt men mycket långsamt. Beroende på hur exakt konstruktionen är kan det påverka möjligheterna för vapnet att detonera ordentligt. Det är därför gamla stridspetsar inte kan ligga i flera årtionden: man kan fylla på tritium, men själva plutoniumet kommer inte att detonera som tänkt. Man har i USA satt en gräns på 45 år för att vara på den säkra sidan, men kanske kan de fungera i upp emot 100 år beroende på geometrin.
Plutonium är en alfastrålare. Alfastrålningen är heliumatomkärnor som bildar inneslutningar av heliumatomer när den bromsas och neutraliseras. Dessutom gör självbestrålningen att kristallstruktur kan ändras och andra effekter som är oönskade det korta spår som alfastrålningen skapar (t.ex. kan plutonium atomer slås ur sin plats i strukturen och bilda interstitials). Plutonium har mycket komplicerat fasdiagram (jämför med att diamant och grafit är olika faser av kol, eller tenn och tennpest). Deltafasen har lägre densitet och kan omvandlas av tryck och värme till en fas med högre densitet vid detonation; man får alltså en hel del av kompressionen på köpet utan att behöva vidta ännu högre tryck. För att stabilisera delta-plutonium tillsätter man ca 1 viktprocent gallium i legeringen. Det amerikanska stewardship programmet studerar bland annat hur plutonium åldras och vilka gränser som bör sättas innan man gjuter om och återskapar den ursprungliga geometrin och kristallstrukturen.
Aha, jag visste inte att man spetsade moderna fissionsbomber med tritium. Listigt.
Man hittade visst på en alternativ användning av polonium? I te.
Japp. Fissionsbomber består vanligtvis av U235 eller Pu239. Inga väteisotoper där.
.
Fusionsbomber innehåller deuterium (tungt väte, stabilt) och tritium (supertungt väte, en halveringstid på drygt 12 år).
Det går att bygga en fissionsbomb utan väte men om man har “tändvätska” i form av en mindre fusionsreaktion i fissionsbomben som ger extra neutroner så kan laddningen bli pålitliga avseende smällens storlek och smällens storlek kan styras med mängden “tändvätska” Dvs fission -> fusion -> mera fission i det ursprungliga bränslet samt ev omgivande U238 som kan ha varit del av den sprängämnesdrivna mekaniska komprimeringen.
Sedan går det att bygga på med att detta tänder en stor fusionsladdning och till sist kan neutronöverskottet från den ge fission av en stor mängd U238.
En typisk fissionsbomb är boostad med 4-5 gram tritium som pumpas in under högt tryck i ett hålrum i centrum av ett sfäriskt skal av plutonium. Boosting gör att det bildas några tidiga snabba neutroner ifrån fusion och att det inte krävs lika lång tid/lika många generationer för att förbruka allt plutonium. Syftet är att man inte kan garantera att det på slagfältet inte kryllar av neutroner från andra närbelägna detonationer och därmed inte kan garantera att detonation inte sker i förtid när plutoniumkärnan är kritisk men inte optimalt komprimerad; en s k fizzle. En fizzle kan ge några ton av TNT istället för några kiloton och kan göra att det termonukleära steget inte fungerar om ett sådant finns (vilket det i princip alltid gör i moderna vapen). Alla moderna vapen använder tritiumboosting.
Läs om vätebomber på Wiki t ex. Enkelt uttryckt är det en fissionsladdning som bombarderar litium-6 deuterid isotopen 6Li2H, eller 6LiD, med neutroner så att den förvandlas till tritium. Denna reagerar sedan med befintligt deuterium i en fusionsprocess och bildar helium och en hejdlös massa energi.
Fel inte Pt, Plutonium Pu.
Det är ju inte enbart för omvärlden som Ryssland skulle behöva visa att de har fungerande kärnvapen, de behöver ju oxå bevisa det för sig själva. Skulle det via provning visa sig att provet inte fungerar så skulle det vara en katastrof för Rysslands våldskapital. Spelteori på betydligt högre nivå än en invasion/operation av Ukraina är.
Är det inte dags att sluta ängslas för kärnvapenkrig? Alla innehavare förstår att läget för det egna landet är sämre efter ett vunnet kärnvapenkrig än efter förlust i ett konventionellt krig. Det finns inget att tjäna med kärnvapen.
Det finns dock andra aktörer än nationer … som kan ha andra syften än att främja ett visst land.
Som kärnvapenlös nation har man dock större anledning att oroa sig än om man har kärnvapen att avskräcka ett kärnvapenanfall med.
–
När bäst är att vara allierad med en kärnvapennation.
*Näst bäst
Och jag som trodde att brott mot provstoppsavtalet var en troligare eskalering än att angripa Ukraina, det var uppenbarligen fel.
Eftersom Ryssland inte klarar av att underhålla lastbilar och tanks som faktiskt skall användas så kan man ju misstänka att när det gäller något som dels är extremt dyrt att bygga och underhålla som dessutom inte är till för att användas i realiteten kommer att vara väldigt lockande att spara in på. Istället för kärnvapen kan man ju ha stålrör fulla med skrot, vilket har exakt samma avskräckande effekt. Och om de skulle komma till användning så är skuldfrågan ändå inte speciellt intressant i det läget.
Harpoon till Ukraina från Danmark!
–
https://twitter.com/JackDetsch/status/1528777927965523970?t=eaHJu0Ao3WfZKFsfRWBncw&s=19
Mera om den Harpoon version Danmark har:
–
https://twitter.com/USNINews/status/1528804011884920835?t=q9M5xbxTivpoUOlVA9CxuQ&s=19
Dum fråga kanske, men hur vet man hur många atombomber dom har? Antar att man inte bara litar till vad dom säger då tilliten till vad ryssarna säger inte är på topp 🙂
Amerikanarna och ryssarna har bytt stora mängder vapenuran och plutonium med varandra som blandats ned till lågberikat kärnbränsle och destruerats i vanliga civila kärnreaktorer. Se bland annat Megatons to Megawatts programmet som destruerade 500 ton ryskt vapen HEU.