Idag är det 321 år sedan det ryska nederlaget vid Narva. En lämplig dag att påminna om att ryska ambassaden på Gjörwellsgatan i Stockholm i veckan hotade Sverige att döda svenska soldater i Ukraina, samt medgav att Ryssland just nu strider i Ukraina, genom att dra upp slaget vid Poltava.
 |
| Karoliner |
Sverige har sedan länge deltagit i utbildningsinsatser och övningar i Ukraina, sedan Ryssland invaderade landet och ockuperade Krim och sydöstra Ukraina, t ex Operation Unifier eller som nyligen när den svenska amfibiebataljonen deltog i övningen Joint Endeavor på kusten vid Azovsjön. Detta verkar dock ha gått ryska ambassaden i Stockholm ha missat – vilket ställer en del frågor kring dryckesvanorna dels på ambassaden och dels hos rysk underrättelsetjänst – och på beskedet att Sverige är redo att delta i EU:s militära utbildningsinsats i Ukraina sprack någon blodåder i pannan på en femtonåring på ryska ambassaden, som författade denna text:
“Vi har noterat Sveriges försvarsminister P.Hultqvists intervju åt Sveriges radio av den 16 november i år, i vilken han förklarade om att Sverige är redo att skicka över svenska styrkor till EU:s ännu inte skapade militära utbildningsinsats i Ukraina.
Vi vill påminna herr Hultqvist om att han inte är den första militära ledaren i Sverige som försöker skrämma Ryssland med makten av sin hjältemodiga armé genom att planera att skicka sina militärer till Ukraina. Det sista världsberömda svenska försöket av detta slag förresten ägde rum vid Poltava (inte så långt från Kiev) år 1709.
Poltavas ättlingar verkar dock inte ha dragit vederbörliga lärdomar av förflutna strider med Ryssland som redan störtat Sverige från dess stormaktshöjder, och det moderna Stockholm tycks hålla på att när som helst bita sig i samma tumme.”
Nu är ju inte Poltava något som Sverige och svenskar generellt ältar så här 312 år senare. Men det enda Ryssland har att vara stolt över hittas tydligen 300+ år tillbaka i tiden. Ambassaden på Gjörwellsgatan glömmer passande nog hur Jakob de la Gardie till folkets jubel intog Moskva i mars 1610. Ett faktum som väl nämns i ryska historieböcker lika mycket som Gyllene horden.
 |
| Passande nog finns det få platser där skillnaden i välstånd mellan att vara en demokrati i EU eller att klamra sig fast i korruption och diktatur är större än i just Narva. På ena sidan en fantastisk fin strandpromenad och fästningen Hermannsborg som är upprustad och fin, inklsuvie en utmärkt restaurang, medan Ivangorod på den ryska sidan är en ruin, och stranden är igenväxt av sly som endast nås via en lerig stig av gyttja. Och köerna av lastbilar på bron går åt det ryska hållet med sina varor … |
Eller Narva, där Karl XII och hans 12 000 man starka armé och garnison besegrade en tre gånger så stor rysk armé. Eller besegrade och besegrade. Tillintetgjorde är nog den korrekta formuleringen. Att som i Poltava besegra en hälften så stor armé är inte direkt en bedrift och det var egentligen först när den svenska armén senare var instängd mot Dneprs strand vid Perevolotjna som den slutligen besegrades.
 |
| Det svenska lejonet i Narva återuppfördes vid 300-årsjubileumet av slaget |
Men nu lever vi här och nu och ingen kan trots nationalsångens text trona på fornstora dagar. Vilket är det enda Kreml har att famla efter, ett korrumperat land på dekis, som trots alla tänkbara förutsättningar – enorma naturtillgångar som råvaror, vatten och jordbruksmark, framstående vetenskapsmän och tidigare utmärkta utbildningsinstitutioner, samt ett hårt arbetande och strävsammt kulturellt bildat folk – är totalt misslyckat tack vare regimen i Kreml.
Kanske just för att Kreml drömmer sig tillbaka till fornstora dagar, istället för att leva i nuet som ett modernt land och blicka framåt genom att införa demokrati samt utplåna korruptionen. Man kanske som i min roman Redovisningsavdelning Marviken inte alltid ska drömma om det som varit.
 |
| Tsarkanonen i Kreml användes aldrig i krig men har spår av att kanske avlossats en gång. |
35 kommentarer
Nu ska vi inte glömma att ruserna som är grundbulten till nuvarande Ryssland exporterades från Sverige för att leda landet. De hade visst ont om kapabelt ledarfolk. Så kanske läge att börja prata om Kolonin i öst istället för Ryssland?
Man kan ifrågasätta om det var Ryssland som besegrade svenska armen vid poltava. Snarare var det bortslösandet av ffa Dalregementet i att ta redutter tvärs emot vad ordern var som gjorde det. Så snarare besegrades armén av att Karl XII var sjuk och övriga generaler ogillade varandra.
Fanns flera punkter som om de ändrats hade lett till ett annat resultat. Lewenhaupt stod redo att anfalla rakt in i det ryska lägret i flanken, men stoppades av Renskiöld, som istället ville ha en gå-på-drabbning ansikte mot ansikte. Reduttstriderna är en annan. En tredje är att det svenska kavalleriet tappades bort. En fjärde är att man lämnade allt artilleri med trossen.
Så flera misstag ledde till ett nederlag, svenskarna var ändå nära att knäcka ryssarna i gå-på-anfallet, hade bara kavalleriet varit tillgängligt för att följa upp hade man fått hela ryska hären på flykt.
Glöm inte att Karl XII:s armé även hade problem med att krutet var fuktigt och att kungen själv var sårad i foten och antagligen inte hade kraft nog att ordentligt gå igenom anfallsplanerna med sina generaler. Och som Cornu redan påpekat, så körde generalerna åt helvete.
Kan varmt rekommendera Peter Englunds bok ”Poltava” för den (yngre generation) som kanske inte läst den. Det måste vara 25-30 år sen den kom, men jag minns än hur uppslukad jag var – den är lika spännande som en deckare.
Mkt bra bok. Läste den som research för Marviken och innan besöket i Poltava.
Jag har besökt platsen under sakkunnig ledning, och som nämnts i ett annat inlägg, mina stövlar har sedan dess inte tvättas från Poltava lera.
Även om svenskarna segrat vid Poltava var deras läge i stort, inte minst försörjningsmässigt, så brydsamt att deras möjligheter till fortsatta operationer på någon sikt var små.
Föreslår att vi firar minnet av Narva, och glömmer bort Poltava! En ny Narva-helgdag att fira kanske ?
Själv tycker jag att Svenska försvaret skall hålla till i Sverige, ev samarbeta med Finland. Inte någonannanstans. Inte Afghanistan, Mali el Ukraina…
Vilka kanaljer de där ryssarna är.
Undrar om det blir några finska JAS plan fö. Eller kanadensiska.
Kanada kommer inte köpa Gripen. För Finland är det väl mer öppet.
Det blir INTE några finska JAS. De har bara varit ARTIGA under förhandlingarna.
Var i Ryssland i sommar och konversera med en Rysk arbetskollega:
-Yeah Sweden is one of few countries that have burned down Moscow
-Wow, I didn't know. They don't teach us that in school, we only learn about Poltava!
-What is that?
Och sen skratta vi 😛
Runt 13 600 000 döda soldater under andra världskriget tyder inte direkt på något gott ledarskap. Det hänger såklart inte bara på ledarskapet, men ändå. Komma dragandes med Poltava. Mig skrämmer de inte.
Har oxå jobbat ett tag i Moskva. Väldigt lärorikt och intressant, och sen förstår man mkt mer. WW2 ändrade mkt, NaziTyskland dödade 20 millioner och höll på att utrota Ryssland, men dom lyckades vända och vinna. Det sitter fortfarande kvar.
Kan nån påminna ryssarna om att de förlorade mot lilla Finland under vinterkriget?
The Engineer: Kan påminna dig om att Finland förlorade vinterkriget… Men det var betydligt mer förluster än Sovjet tänkte sig och därmed nöjde de sig med mer begränsade landavträdelser som Finlands tredje största stad.
Varför Sovjet avstod från att erövra hela Finland när dess försvarskraft var slut i mars 1940 är ett fortsatt mysterium. Att så inte skedde skall nog alla som figurerar på denna blogg vara tacksamma för (liksom för att Finland höll sommaren 1944). För ingen av oss hade väl velat växa upp med Röda armén vid Torne älv och på Åland?
Det var väl mycket ukrainska trupper som gick åt i finland. Mellan holodomor, vinterkrig och de tyska härjningarna så utnämner jag Ukraina till "stället att inte råka bo på 1932".
Den finländska regeringen hade underhandskontakter med regeringarna i London och Paris som utlovade militär hjälp. Det finländska kvarvarande motståndet tillsammans med risken att dras in i krig med de västallierade fick Sovjet att släppa tanken på att ockupera Finland?
Observer: Nja, det var nog mera komplicerat än så. Storbritannien och Frankrike hade lovat och organiserat militär hjälp till Finland, men Sverige och Norge vägrade transitering, trots Finlands vädjanden. Dessutom var den tilltänkta styrkan alldeles för liten för att ha någon praktisk militär betydelse (ca en division).
Svenska regeringens vägran var klok, eftersom man genomskådat britternas avsikt att på vägen till Finland från Narvik ockupera malmfälten i Norrbotten och stoppa exporten till Tyskland, vilket i sin tur medfört en tysk "hjälp" för att skydda Sverige, vilket i sin tur lett till att Sverige hamnat i krig på tysk sida! (Ett exempel på att liera sig med djävulen för att driva ut Belzebub …).
En annan teori är att Sovjet såg de svenska malmfälten som ett tyskt intresse man inte ville hota, en tredje är att brittisk/fransk styrkeuppbyggnad i norra Persien sågs som ett hot mot de ryska oljefälten i Baku. Hur som helst tycks Stalin ha insett att en ockupation av Finland kunde få följdkonsekvenser i relationerna med de europeiska stormakterna som det var bäst att undvika.
Jo, det var en förenkling. Men inte desto mindre så gjorde Sovjet en samlad bedömning, och kom fram till att det inte var mödan värt att ta hela Finland. Men det var säkert många olika faktorer som gjorde att de avstod. En samlad bedömning. Att Sverige och Norge ställde sig på tvären ser jag inte som något som skulle kunna hindra. Lite påtryckningar (som Tyskland gjorde), så hade Sverige troligen medgett transitering (om än motvilligt såklart). Som sagt, så gjorde Sovjet en samlad bedömning, och avstod. Exakt hur de resonerade i stängda rum får vi nog aldrig veta, men jag lutar åt att de gjorde en korrekt bedömning.
(Eller som du också konstaterar: "Hur som helst tycks Stalin ha insett att en ockupation av Finland kunde få följdkonsekvenser i relationerna med de europeiska stormakterna som det var bäst att undvika.")
Observer: 1939/40 förde Storbritannien och Frankrike fortfarande ett "gentlemannakrig", t ex utan bombning av civila mål och med beaktande av neutrala staters rättigheter. Det finns inga noteringar i varken norska eller svenska källor om varken officiella eller underhandspåtryckningar. Att sedan WSC lät undersöka möjligheterna att genomföra en transitering med våld visar bara hans kända aggressiva natur … de rapporter som bevarats visar på britternas fruktansvärda okunnighet om Nordsveriges/Nordnorges topografi, väderförhållanden och kommunikationer. T ex trodde man att det fanns vägförbindelse Narvik – Kiruna! (Den blev klar på 1970-talet).
Svenska regeringen var klok och klarsynt som vägrade transitering när de insåg de fruktansvärda riskerna. Problematiken var en helt annan och mycket mindre inför transiteringen av tyska 163. infanteridivisionen (Engelbrecht) sommaren 1941. Den transportvägen var närmast en bekvämlighet för tyskarna som hade alternativet att i stället omgruppera en division ur den strategiska reserven i hemlandet sjövägen till Finland. Tysklands främsta intresse av Sverige under VK2 var som källa för råvaror och vissa halvfabrikat (f ö var den högkvalitativa Bergslagsjärnmalmen minst lika viktig som den fosforhaltiga Norrbottensmalmen, som dominerade viktsmässigt). Så länge detta inte hotades fick vi vara ifred – en tysk invasion hade utlöst en förstöring av gruvorna, och det ville tyskarna inte riskera.
Max: Precis som Sovjet avstod, så avstod ju även Storbritannien och Frankrike från sina planer. Men hur allvarliga och långtgående planerna var är en annan sak. De insåg å sin sida att skicka soldater till Finland skulle för Storbritannien och Frankrikes del inneburit en krigsförklaring mot Sovjetunionen. Så jag ser det hela som att såväl Sovjet å ena sidan som Storbritannien och Frankrike å andra inte hade så mycket att vinna, så som läget var.
När det gäller transiteringen av tyskarna så är vi nog inte helt eniga. Jag är tveksam till den. Kanske var det klokt – kanske inte. Där får man tänka både en och två gånger.
Observer: GB och F avstod inte alls från sina planer, bara slöade och omformade dem. Fredsavtalet Sovjet-Finland den 13 mars berövade dem visserligen förevändningen med en undsättningsexpedition, men i stället värkte flera planer fram för att störa/avbryta den svenska järnmalmsexporten till Tyskland. Mest känd är operation "Wilfred" som handlade om att minera på norskt territorialvatten. Denna kunde sedan – beroende på den tyska reaktionen – följas upp med operation "Avonmouth" (senare "R4"), som bl a avsåg en landstigning i Narvik och en framryckning till de svenska malmfälten. Dess styrkor var samlade i början på april när mineringen skulle verkställas. Allt inställdes naturligtvis den 9 april, men "R4":s styrkor sattes sedan in för att bistå norrmännen. Man kan säga att tyskarnas angrepp mot Norge räddade Sverige från att råka i krig med Storbritannien!
Beträffande den tyska transiteringen 1941 var fördelarna med den, jämfört med en sjötransport av en annan division, inte så stora att tyskarna var beredda att förlora den svenska järnmalmen för att genomdriva sin vilja. Men den risken var den svenska regeringen inte beredd att ta just då.
Max: Jag kan konstatera att din bild av händelseförloppet och beskrivningen du ger är delvis annorlunda mot den bild jag har. Till del är vi eniga – i annat inte.
Nu blir det sängen (ska upp tidigt).
Stalin ville få ett skyndsamt slut på Vinterkriget för att man började dras in i direkt konflikt med UK och FR annars. Det verkliga hotet var de brittiska förberedelserna att via Iran gå in och ta kontroll över de sovjetiska oljefälten runt Baku. Därav bom-stop för Stalin.
Ryssland har väl i princip endast vunnit ett fåtal slag mot europeiska motståndare och då med mycket möda och stort besvär och ofta en numerär som varit minst den dubbla.
Krig har man dock vunnit genom att skicka fram soldat efter soldat rätt in i döden till motståndaren fått slut på kulor, manskap eller rätt och slätt blivit så stridstrött och överväldigad av den slakt som förekommit att man helt enkelt gett upp.
Ryssland är ett sorgligt kapitel.
Krigshistoriepoddens avsnitt 2 rekommenderas i detta ämne.
Det bör förstås också berättas för Ambassadörshistorikern om anledningen till att Karolinerna var i Poltava. Ryssland hade, tillsammans med flera andra länder, förklarat krig mot Sverige helt utan något vettigt Casus Belli. Eftersom Kalle Dussin inte var en papptiger bestämde han sig för att försvara landet. Sannolikt föredrar väl den ryska regimen att främmande länder bara rullar över på rygg och blottar strupen så snart regimen upplever att de behöver mer land.
Visst hade tsar Peter ett ur rysk synpunkt mycket gott skäl att gå i krig med Sverige: Tillgång till Östersjön.
Jo, visst fanns goda skäl rent objektivt. Men jag tänkte Casus Belli mer i den klassiska betydelsen, alltså att det fanns någon form av ädel orsak eller berättigad anledning till att kriga.
Snarare än att skälet var girighet och önskan att utöka sin maktsfär. Sverige har förvisso också ofta krigat utan riktig anledning, så beteendet är knappaskt ryskt, utan snarare allmänmänskligt.
Om Kalle XII hade försvarat riket så hade det varit en sak. Men att under en massa år gjort om Polen till en svensk lydstat och annekterat Kurland istället för att slå ryssen i Ingermanland en gång för alla och ta tillbaka Nyenområdet hade varit att försvara riket.
Man kan också påminna om att svenskarna under Jakob Pontusson De la Gardie intog Moskva 1610. De svenska vapnen har inte behövt skämmas för sig.
Lustigt nog står det i blogginlägget ovan.
Nu var det ju så att Moskvaborna tyckte att Jacob och hans här var befriade från den polskstödda regimen som flydde. Det var ju ingen stormning direkt.