Nedanstående är ett gästinlägg författat av äventyraren Lena Wilderäng adrenalena.se tillika gift med bloggaren.
Köer kan inte uppstå av sig själva. De orsakas antingen av personalbrist (som nu under coronatider i Sverige) eller av varubrist, som har varit läget i Sovjet. Där har det haft flera toppar som går att urskilja. Den ena har varit i slutet av 1930-talet, sedan var det förstås en topp under Stora Fosterländska Kriget och omedelbart efteråt. Torkan på 60-talet spelade in, med stora köer som följd – men krisen åtgärdades genom prishöjning, bl.a på kött, bröd och smör. Vidare var det en kris på 80-talet, och sedan kollapsen med efterföljande kaos på 90-talet.
 |
| Matkö i Sovjetunionen på 40-talet |
När du befinner dig mitt i något, och inte vet något annat, så verkar det mesta helt normalt. Folk från landet tog sig till större städer för att handla mat, vilket gav upphov till uttrycket ”korvpendeln”, alltså folk som pendlade från småorterna för att kunna köpa korv. Det var så det funkade – och vem skulle du klaga till? Vad skulle hända om du skulle klaga?
 |
| Minnesmonument för sälar, som i norra Ryssland fick dubbla upp som källa till mat och värme under hungeråren |
Ekonomin var byggt på ett sätt som främjade ett helt annat system än vad vi är vana vid idag.
Konsumtionspriserna var fixerade. Det fanns ingen konkurrens, vad gör det med kvalitén och med servicen? Det fanns inga leveransgarantier, ingen reklam, inget intresse i att skapa attraktiva förpackningar. Enda drivkraften för dessa var ideologin – inte någonsin ekonomi. Och nåde den som erbjuder ett alternativ till detta.
Istället så anpassade man sig efter omständigheterna, organiserade sin vardag för att kunna klara av det. Skämtade om det. ”En man går ner för gatan och bär på en massa toapapper. Folk rusar fram till honom och frågar: var har du köpt den någonstans? Fick du köa länge? Nej, svarar mannen, jag är precis på väg tillbaka från kemtvätten”. Eller den här: ”Vad är en bristvara i bristvara, med bristvara i bristvara? Jo… det är en rörmokare i en överrock, med bit korv [inlindad] i toapapper”.
Det var inte bara mat eller toapapper som det var brist på, utan kläder, skor, elektronik. Ett bra exempel på hur illa det var är att Juri Gagarins premie för att ha blivit första människan i rymden blev, utöver 15000 rubel, matvaror och ett antal klädesplagg.
Personbilar var också en bristvara, och såldes enligt centraliserade listor, ibland genom arbetsplatserna. Vissa bilar fick inte köras av vanliga medborgare, och skrotades efter att ha körts klart av nomenklaturen. Reservdelar till bilar var svåra och dyra att få tag på trots välordnad produktion. Många bristvaror (inklusive elektronik och bilar) lottades ut i statliga lotteriet.
 |
| Modern reservdelsbutik i västra Ryssland. Nuförtiden finns det överflöd av reservdelar till gamla sovjetiska bilar, men någon Biltema är det inte. |
Orsaker
Distributionsbrister. Bristerna har funnits i olika proportioner under hela Sovjettiden, även på grund av okunskap gällande förvaring (och bristande ansvar, förstås). Det har orsakat förluster av enorma volymer med mat och andra varor, genom åren och decennierna.
Vid ett dokumenterat tillfälle på trettiotalet hade Leningrads centralstation lager med varor motsvarande över 800 tågvagnar, som var ämnade till att distribueras till småorter. Men järnvägen hade inga godståg över, varulager fylldes upp och inga nya livsmedel kunde tas emot. Skolböcker, tvål, kläder, skor, tändstickor kunde alltså inte nå sina slutdestinationer. De som hade tid och möjlighet kom till större städer för att handla, trots bristen på bra infrastruktur. Mot slutet av trettiotalet och början av 1940-talet betydde det att tusentals personer stod utanför butikerna på morgonen i Moskva, trots att staten försökte begränsa inresemöjligheter till huvudstaden. Det hela orsakade förstås kaos, lantbruksproblem ute på landet, korruption, brottslighet, undernäring osv.
Hamstring. Eftersom det rådde brist på vissa varor började folk hamstra, vilket förstås förvärrade situationen. Mentaliteten lever kvar. Så fort läget i landet ser ut att kunna börja destabilisera (i samband med politiken eller tex coronapandemin) så hamstrar ryssarna spannmål, socker, olja, salt.
 |
| Brödkö från 30-talet |
Planekonomin. Det fungerade som bekant inte särskilt väl, då oförmågan att beräkna efterfrågan, anpassa produktionen, och förutspå eventuella framtida deviationer blev en av de största orsakerna till matbrist. Det har gjorts många försök att reglera konsumtionen med olika kupongsystem, vilket genast skapade en farlig med lukrativ skuggmarknad för både kupongerna och bristvarorna till skyhöga priser.
Varje befolkat ställe i Sovjet hade blivit tilldelad en distributionskategorinivå: tredje, andra, första eller ”special” – den högsta. Specialarna och första kategorin inkluderade Moskva och Leningrad, samt andra stora betydelsefulla städer samt vissa av kurorterna. De fick leveranser av massvis av olika sorters livsmedel, hade första prioritet på leveranser, och fick även större volymer. Således fick 40% av befolkningen ca 70-80% av maten. Resten hade endast leveranser av bröd, socker, spannmål och te – resten skulle produceras lokalt.
Korruptionen. I bistra tider passade folk på att utnyttja sina positioner för att säkerställa överlevnad för sig själv och sina närmaste. De som jobbade med varuhandel och tillverkning hade tillgång till överflödet, och passade på. Det handlade inte bara om att skaffa varor till sig själv och sina närmaste, utan ta lite extra och sedan kunna idka byteshandel. En liten gåva kunde smörja upp det mesta. Detta gjorde att folk med den minsta beslutsmakten också blev välförsedda med ”lyxvaror” som choklad, chark, husgeråd, böcker eller till och med parfym.
 |
| Lenin |
Det fanns alternativa sätt att få tag på varor, om man var priviligierad nog. Nomenklaturen hade sina specialbutiker, stängda för vanliga dödliga; det fanns även valutabutiker för dem som ville och kunde spendera dollar. Vissa företag hade beställningssystem, som bonus för sina anställda – och för att folk skulle jobba istället för att springa runt och stå i köer. Militärer, sjömän, samt funktionsvarierade och krigsveteraner hade sina privilegier, liksom de få familjer som vågade sig på fler än två barn. Dessa grupper kunde få tag på lite extra livsmedel genom särskilda utlämningspunkter. Sedan så fanns det kolkhoz-marknader ute på landet, men priserna där var normalt dyrare än i statliga livsmedelsaffärer. Och så hade vi svarta marknader, men det var ännu värre där.
Utöver övriga bristvaror kan vi ju prata om informationsbrist – och inte bara genom bokbrist, vilket iofs också var ett problem (papper var bristvara, så man kunde skriva upp sig på en kö till en samling klassiska böcker genom att återvinna tillräckligt mycket papper). Jag menar nu informationsbrist i form av statliga medier med ensidig agenda, censur och förföljning av oliktänkande.
Det finns idag folk som kritiserar medier i Väst för att vara vinklade. Jösses, ni har ju tillgång till hela spektrumet av information, det har aldrig varit lättare att jämföra källor från olika mediehus, olika länder osv. Sådana möjligheter hade man inte i Sovjet – och knappt i Ryssland idag, eftersom folk är fortfarande väldigt dåliga på engelska. I tillägg brukar ryska staten än idag blockera ryska och utländska sajter som kan innehålla information som går stick i stäv med statens agenda. Kanske går informationsbrist hand i hand med brist på allt annat? Utan censur blir det svårt att styra och utnyttja ett folk som saknar det mest basala.
 |
| Kö efter tidningar |
11 kommentarer
Mycket intressant inlägg för mig som är intresserad av Ryssland, ekonomi, säkerhetspolitik, etc.
Jag har länge velat besöka Ryssland som turist, t.ex Sankt Petersburg eller Moskva, men har tvekat lite p.g.a hur osäkert det eventuellt är som turist från Sverige.
Borde jag vara lite nojig för en resa till Ryssland eller är det helt obefogat? (Har inte googlat hur lätt eller svårt det är att få turistvisum förutom sankt petersburg som väl är 72h visum utan problem)
Måste säga att de här artiklarna om Ryssland och det ryska är intressanta att läsa för en västerlänning utan egen erfarenhet av det stora landet i öst.Följer med stort intresse!
Jag känner en del ryssar som borde läsa detta och inse att kommunismen inte är så förträfflig som dom tror sig minnas. De flesta av dom var för unga för att minnas nackdelarna, dom minns bara det positiva.
+1
Håller med ovan. Mycket läsvärt.
Informativt om modern historia — i vår närhet.
Jag sommarjobbade en gång på 70-talet i en klädfabrik i Helsingfors och de berättade att väldigt mycket av deras produktion såldes till Sovjetunionen. Jag tyckte inte att de tillverkade klänningarna av konstmaterial var ens snygga, men de var oerhört populära där. Ryska damer fullkomligt skrek efter finska kläder då och det gjordes väldigt mycket affärer länderna emellan.
Jag undrar om tillgången av toapapper var dålig i Sovjetunionen/Ryssland och om ni också "mjukade upp" tidningspapper med händerna, som min familj gjorde på 60- och 70-talet? På 70-talet kom också buntarna med silkespapper, som såldes i affärer och användes som toapapper, helt utan någon uppsugningsförmåga. Ofta fanns det inget toapapper alls i badrummet, det var lyx.
Hur fick ryska kvinnor tag på hygienartiklar, som dambindor och tamponger? Min mamma är frän norra Österbotten och hon fick virka sina mensskydd som ung. Sedan fick hon tvätta dem och hänga dem på tork i någon buske ute i en avlägsen del av trädgården, där de inte syntes. Tyvärr fick familjens get syn på dem och började riva ner dem med sina horn.
Mormor visste inte ens vad mens var när hon var ung och trodde att hon hade blivit dödssjuk och satte sig i ett dike i väntan på döden. Man fick inte informera sina döttrar om sånt på den tiden. Min mamma visste inte ens hur barn blev till, så det blev en obehaglig överraskning för henne.
Agade man sina barn i Sovjetunionen/Ryssland. I min familj i Finland var aga väldigt vanligt. Jag fick stryk av alla familjemedlemmar: min storasyster klöste och slog mig med olika föremål och min bror använde knytnävarna. "Den som älskar sina barn, agar dem, den som hatar sina barn, agar dem inte", var ett vanligt finskt uttryck. När jag hade flyttat till Sverige och åkte till Finland på en kryssning för att hälsa på, ringde jag på dörren och min bror öppnade och sa: "Va fan gör du här, du skulle ha stannat i Sverige och inte kommit hit mer." Jag var i Finland senast för 15 år sedan på pappas begravning och tror inte att jag åker dit mer.
Det stämmer, toapapper var en bristvara och vanligt folk använde gårdagens tidning som toapapper. Den skars i praktiska rutor, och så gällde det att ta en sån ruta och knyckla ihop några gånger så att den blev mjuk. Det vad väl det enda som pressen dög till, kan man säga.
Dambindor, tamponger, engångsblöjor osv fanns inte. Det gällde att sy återanvändningsbara skydd och tvätta det för hand. Ironiskt nog börjar sånt bli inne nu i Väst, som någon slags miljögrej.
Vilken fruktansvärd historia, det med geten – vet inte om jag vill skratta eller gråta… Det var ju helsjukt att mens var tabu, och fick varken synas eller omtalas. Det med sexualundervisning fanns inte heller, så det hela resulterade i tragikomik på hög nivå. Det är viktigt att driva det här framåt, och se till att inget land i världen fortsätter med samma fasoner.
Aga var vardag för samtliga. Det är knappt ifrågasatt idag heller. Det finns väldigt stora klyftor mellan attityder och kunskap även där, mellan Ryssland och Väst alltså.
Jag minns väldigt tydligt fortfarande, hur man knycklar ihop och mjukar upp tidningspapper till toapapper (man fick jobba med det ganska länge, minns jag), det kanske är någonting för en prepper! I Sverige har jag köpt storförpackningar av mjukt, fint, vitt toapapper utan tryck från lågprisaffär och inte sånt som är tillverkat av återvunnet papper, eftersom det känns hårt och dammar mycket. Hos oss skar man inte tidningspapper i praktiska rutor, det låter förnuftigt. Det blir nog lättare stopp i avloppet av tidningspapper än riktigt toapapper. Men i Sovjetunionen la man allt använt papper i en tunna bredvid toastolen, för att inte få stopp i avloppet, som var ett litet hål i toastolen.
Numera har man superabsorbenter i dambindor, de syns inte så mycket utåt, vilket var viktigt. Mamma köpte bindor till familjens kvinnor, det var tur att pappa inte gjorde det, eftersom han var född nära gränsen till Sovjetunionen och hade en primitiv standard i det mesta.
En skitäcklig grej som min pappa gjorde pga sparsamhet, och som fick mig att nästan sluta äta, var att ropa in en låda med livsmedel på en auktion. Den var från en butik som hade gått i konkurs. I lådan fanns några påsar potatis-chips och de hade härsknat. Jag tror att någon åt upp dem ändå, kanske pappa själv som inte var så kräsen. Sedan fanns det en plastförpackning med ris, men det kryllade av små, svarta baggar typ mjölbaggar. Pappa tog en sil och sköljde bort ohyran, baggarna, och lagade mat av det sköljda riset. Jag blev så äcklad att jag knappt kunde äta någon julmat och kollade igenom varenda tugga av det. Jag blir fortfarande kräkfärdig av att tänka på det riset! Jag minns det varje gång jag äter ris, tyvärr.
Om man studerar sovjetiska bakrecept så står det alltid att man ska sikta mjölet innan användning. Dte var inte enbart för att få fluffigare bröd, dessvärre. Folk köpte det mjöl som fanns i butiken, oavsett kvalitet – det var antingen det, eller inget alls. Och eventuella maskar som siktades fram fick man slänga lite diskret helt enkelt.
I väldigt många länder slänger man fortfarande pappret i papperskorgen. Snyggt hopvikt så klart. I dessa länder är man också väldigt sparsam med pappret. Och för att komma i mål med resonemanget: jag hävdar att man är fastare i avföringen än vad svenskar är.