Den massiva uppslutningen av svenskarna till förevisningen på Gärdet under Aurora i söndags visar var svenska folkets sympatier verkligen ligger. Man kan i kontrast titta på socialisternas högtidsdag 1:a maj och hur få som slöt upp då i Stockholm.
 |
| Gärdet. |
Försvaret håller på att bli folkligt och svenskt försvar och den demokrati och frihet, som Försvarsmaktens anställda ytterst är beredda att dö för, hålls högt av svenskarna. Långt högre än man håller socialismens fjättrande bojor.
Aurora-förevisningen på Gärdet i söndags var i sann bemärkelse en folkfest. 80 000 personer slöt upp.
I kontrast kan man titta på den politiska helgdagen 1:a maj, som socialisterna fortfarande är förärade med som röd dag, trots att inga andra ideologier får någon helgdag under året. Stockholms Fria Tidning rapporterar följande uppslutning i Stockholm på första maj 2017:
Vänsterpartiet: 12 500 personer
Feministiskt initiativ: 1 200 – 1 500 personer
Syndikalisterna: 2 500 personer
Hur få som gick med socialdemokraterna framgår inte. I Göteborg var Socialdemokraternas demonstranter 2 300 personer och färre än Vänsterpartiets 6 000. Nu kan man förstås bara jämföra Stockholm med Stockholm, och det går inte att summera socialisterna över hela landet och jämföra med Aurora-förevisningen på Gärdet – det skulle kräva att Försvarsmakten hade motsvarande arrangemang på alla första maj-orter i landet för en korrekt jämförelse. En normal regementets dag brukar dock dra tusentals personer. Södra Skånska regementets dag drog 10 000 personer i våras, dvs mer än socialisterna drog på första maj i Göteborg.
Tillägg: Flygdagarna på Malmen i Linköping 2016 drog 130 000 besökare. Etthundra gånger fler än FI drog på första maj i Stockholm.
Man kan konstatera att socialisternas stöd i Stockholm var 16 500 personer och att Aurora och Försvarsmakten drog 80 000 personer. En seger för demokrati, frihet och nationellt oberoende i kontrast mot den destruktiva och fjättrande socialismens dimmor.
Socialisternas enda lösning är förstås att skrika högt för att låtsas ha folkets stöd. De har de inte. Försvarsmakten har folkets stöd.
49 kommentarer
Flygdagarna på Malmen i Linköping i augsti 2016 när flygvapnet firade 90 år lockade 130000 besökare.
Tack. Lade till.
Fram till 80-talet kunde man åtminstone få se delar av den dåvarande traditionella arbetarklassen i demonstrationstågen på första maj. I dag finns inte en enda vettig människa i dem, utan enbart ideologiska missfoster bestående av Greiders hejaklack, Pascalidou fan-club, vi-som-lär-våra-barn-använda-hen, allt-åt-alla, ska-vi-utvisa-svenska-brottslingar-också?, samt vi-som-gillar-Aftonbladet-kultur.
Bra jag kunde inte ha sagt det bättre.
Vänstern är idag helt ockuperad av trasproletariatet och identitetspolitiker. Klasskampen är död sedan länge.
Ja, Tim summerar det ju rätt bra. Kpml(r) uppmanade t ex sina medlemmar att göra värnplikt av flera olika skäl på den gamla goda tiden.
Instämmer. Det är bara tomtar på första maj. Hela spektaklet är så otidsenligt och drar bara ett löjets skimmer över de sociala frågorna och skrämmer folk till famnen på nyliberalerna. Totalt självmål, men det begriper de inte.
Det kan i sammanhanget även konstateras att socialisterna och – icke att förglömma – marxisterna åtnjuter åtskilligt större stöd från public service (SR och SVT) än vad Försvarsmakten gör…
Enligt vilken undersökning då?
SVT/Novus.
Länk plz
Jaha, men om folket inte förstår att Partiet talar för folket, så får man byta ut folket.
Eller hur det där gamla DDR-skämtet nu gick.
Är försvarsvilja och socialism nödvändigtvis två egenskaper som ej går att kombinera? T.ex. hultqvist ryktas väl tillhöra vänsterflygeln inom SAP?
Inte egentligen om du tillhör internationalsocialister, för nationalsocialister går det däremot bra.
Självklart inte, kolla på gamla sossarna. Eller på Albanien om man nu ska vara extremist…
Det där är ju en intressant skiljelinje genom den svenska och kanske västerländska politiken som fortsätter.
Förr i världen var det ju Sovjet et al som erbjöd ett alternativ till kapitalismen, som om vi ska vara ärliga inte alltid är skitvacker. Då lyckades man ju slå i folk att revolutionen kunde exporteras, att två socialistiska/kommunistiska länder inte kunde kriga mot varandra och andra dumheter. Se t ex Vietnams invasion av Kambodja för bevis på motsatsen. Eller konflikter Kina-Ryssland, osv. Men, tja, inställningen är ju att tåv medvetna arbetarklasser inte kan förmås att strida mot varandra utan skall vända vapnen mot de kapitalistiska slaktarna istället. En fin teori.
Idag är ju Ryssland en rovgirig, fascistisk kapitaliststat och utifrån det finns ju ingen som helst ideologisk konflikt i att vilja försvara sig. Men se, då kan man måla om Ryssland till "anti-globalistiskt" och "multipolärt" och sånt där efterblivet dravel som Tommy Rydén håller på med på Katehon. Och då blir det ju helt plötsligt ett bålverk mot det kapitalistiska, onda USA. Vissa hatar ju USA så mycket att de gärna låter sig luras, helt enkelt.
Såg förresten häromveckan att jinge.se gjorde reklam för ett föredrag som skulle rehabilitera Mao Zedong. En del låter sig alltför villigt luras, som sagt. Det gäller ju att man ser t ex Putin för vad han är (en böghatande gammal KGB-gubbe med kleptomana tendenser och noll skrupler) istället bara för en motpol till nåt annat.
De gamla sossarna hade ju sett vad som hände med de sossar I centraleuropa som tvingats in I socialistiska enhetspartier (ledtråd det gick inte så bra för sossarna) så de förstod nog uppskatta värdet av ett starkt försvar mot sovjetkommunismen.
" Vissa hatar ju USA så mycket att de gärna låter sig luras, helt enkelt." ben du tror inte det spelar in att vissa organisationer är lätta att infiltrera och ta över genom att besätta viktiga men tråkiga poster som kassör och sekreterare? (I gammal trotskistisk tradition)
Ja, som du säger verkar det ju ha funnits en rätt nykter syn på Sovjet och dess satellitstater hos de "gamla" sossarna, oavsett det ideologiska svamlet. Vänsterpartiet hade säkert olika falanger, men de bröt väl de formella banden med Sovjet på 60-talet.
När det gäller mer formell infiltration så ska man ju minnas att t ex trotskismen faktiskt inte har nåt med dagens Ryssland att göra. De står ljusår från kommunismen där, ingen som har en genomtänkt position till vänster kan gilla Ryssland nåt vidare.
Nej, jag tror de flesta spillrorna av Rysslandsvänlig vänster egentligen är av samma skrot och korn som populisthögern, dvs ansatta av en motvilja mot modernitet och globalisering, ser en massa "judisk-sionistiska" konspirationer överallt etc osv. Det är mest nyttiga idioter.
"Valobservatörerna" under den okonstitutionella folkomröstningen på Krim är en utmärkt provkarta på tokskallarna, alltifrån Germania-romantiker med eugeniska vanföreställningar till gamla STASI-gubbar från Die Linke. Det är i den sörjan "fredsrörelsen" hämtar medlemmar och kraft.
Jag var med sonen och tittade på övningen/uppvisningen och det var verkligen en upplevelse! Riktigt riktigt bra och proffsigt arrangerat av Försvarsmakten!
Vad politiskt trångsynt du verkar vara, Lars. Titta istället på vad en svart amerikansk framgångsrik företagskvinna har att lära dig om kapitalism. Världen förändras och vi lever inte i slutet av 1900-talet längre. Vi lever på 2010-talet. Du behöver nog plocka bort dina ideologiska skygglappar och blicka framåt. Här får du ett bra tips:
https://www.ted.com/talks/niki_okuk_when_workers_own_companies_the_economy_is_more_resilient/up-next#t-297014
Kallas småföretagare i Sverige. Vi samarbetare i olika konstellationer och vi äger och arbetar i våra företag. 1 maj är en arbetsdag för oss företagre, men för de flesta löntagare är en dag av bakfylla.
Det du skriver är irrelevant nonsens. Lyssnade du överhuvudtaget på vad hon berättade?
Ja har lyssnat och tycker mitt inlägg är relevant angående 1:a maj och jag har inget emot att man äger och driver företag tillsammans eller individuellt. Jag äger och arbetar i mitt företag ensam och det passar mig och ibland samarbetare jag med andra.
Och jag har ingenting emot företagande. Det jag har något emot är precis tvärtom – bristen på företagande. Bristen på arbete. Alla borde väl ha rätt att ha ett arbete att utföra. Om vi kan inför nollräntor – varför skulle det inte gå att inför noll arbetslöshet?
Nej, det går inte enligt den liberala ideologin. Arbete måste ju konkurrensutsättas. Varför då? Jag har ju själv bytt jobb, fast jag redan har haft ett jobb. Varför måste vi ha arbetslöshet?
Moderat ledamot i finansutskottet, Elisabeth Svantesson (m) svarade såhär till fria tidningen, 20 april 2012:
”– Men vi kommer ju aldrig att komma ned till noll i arbetslöshet, det vore en katastrof för ekonomin. Det måste hela tiden finnas lediga jobb och människor som byter arbete på arbetsmarknaden.”
Lediga jobb måste det finnas… ja.. kan jag väl gå med på. Men varför MÅSTE det finnas lediga människor (arbetslöshet)?
Vart tog den liberala tanken vägen om att ”Vi är övertygade om att människor kan styras av förnuft och sanning allena"
Hörru, du som är så klok. Kan du svara mig detta?
Källa:
http://www.fria.nu/artikel/92998
Frihet: Anser du att "friktionsarbetslöshet" finns? Det torde vara detta man menar när man påtalar det omöjliga i exakt noll procents arbetslöshet.
Förövrigt, absolut en god idé och fullt möjligt med kooperativa eller "medarbetarägda" företag. En ganska stor nackdel är dock att man har både sina besparingar och sitt arbete knutet till samma plats, så om affärsidén inte håller så blir man av med både jobb och sparpengar (eller funkar bara i branscher med "låg kapitalintensitet").
Moderaternas Elisabeth Svantesson (en nationalekonom, som för övrigt sågs som möjlig ny partiledare och därmed också möjlig statsministerkandidat) påtalar inte alls det omöjliga i noll procent arbetslöshet. Det verkar inte omöjligt för denna nationalekonom. Utan hon påtalar att 0% (0,0-0,9%) vore en ”katastrof för ekonomin”. Något som alltså inte får ske.
Varför då? För jag hänger inte riktigt med där. Jag har lärt mig att låg arbetslöshet är bra för ekonomin – ”arbetslinjen” som moderater snodde av sossar du vet. Ju lägre arbetslöshet desto bättre. Sen säger de plötsligt tvärtemot sig själva. Va fan hela min värld vänds upp och ner. Förklara gärna vad som pågår.
Att driva företag är.. ja, eller borde i en sund värld – vara en stor risk även för sin privatekonomi om affärsidén inte håller.
Nu får du bakläxa, Joakim. För och nackdelar kring ägandeformen här är rätt ointressant. Det intressanta är förstås det som skapar nya företag. Vad var det som gav Niki Okuk möjligheten att kunna ta steget vidare med sin goda affärsidé? Tänkte du på det? Något (som enligt henne själv) andra i omgivningen inte hade. Det är det jag tycker ni främst ska lyssna efter.
”Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.”
Artikel 23.1 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna
Och glöm inte bort att på 60-talet låg arbetslösheten och pendlade runt 1%.
Jag förstår att du vill låta påskina att det var Niki Okuks privilegierade uppväxt som möjliggjorde risktagandet/företagandet. Visst var det så, fast det är ju inte det som talet handlar om utan jag fokuserar mer på det här med ägandet och vad som möjliggörs om man samarbetar.
En stor fördel med kapitalism är just detta att man har full frihet att testa diverse olika sätt att organisera arbete och kapital på, och varför inte låta facken eller kollektiven försöka organisera företagande? Det har jag verkligen inget emot. Då slipper du din "exploatering" och att "aktieägarna tar hela vinsten" och vad det nu brukar heta. Lyckas man framgångsrikt med detta så kommer man sakta men säkert konkurrera ut etablerade företag som tar ut "övervinster" som det kallas.
Det här är dock inget nytt, Coop och motsvarande företag har funnits länge. Byggnads satsade på ett eget byggföretag en gång i tiden, "BPA AB", fast det gick inte så bra till slut. Det är coolt med däckåtervinningsfirman och det funkar säkert som koncept. Det jag är intresserad av är att lyckas skala upp det i någon mer kapitalintensiv eller industriell verksamhet — det är ju först där som kapitalisterna på riktigt behövs (det vill säga banker och ägare som investerar _stora_ mängder pengar i utbyte mot framtida vinster). Jag ser gärna ett kooperativ som tar de riskerna!
Och arbetslösheten ja, anser du att "friktionsarbetslöshet" existerar?
Vad du fokuserar på? Det är ju du som blandar dig in i diskussionen. Ska jag börja fokusera på nåt annat nu när du träder in i kommentaren?
Friktionsarbetslöshet? Nej, det tror jag inte nåt vidare på. Människans överlevnad gentemot naturen har hängt på vår förmåga att anpassa oss till omgivninge och de resurser som finns tillgängliga i dagsläget.
Samma med företag. De ska styras av människors förmågor och behov. Finns det ingen utbildad business-humandeveveloper-teamworker-manager tillgänglig som de nu prompt ska ha så får de väl ta och sätta städkärringen på den platsen om ingen annan är tillgänglig. De får väl styra upp det lite och låta henne växa in i rollen. Hon lär göra ett dubbelt så bra och effektivt jobb som den högskolenissen som aldrig lyft ett finger, tro mig. En bra ledare tar det som finns tillgängligt och anpassar sig snabbt till verkligheten. Man löser uppgiften. Det går säkert hitta på ännu en titel åt städkärringen. Teamcleaner-managerdeveloper… eller nåt. Ni brukar vara bra på att hitta på sånt.
Noll procent arbetslöshet är en mänsklig rättighet.
Varför vill du skala upp det så otroligt stort för? Earl Butz är död. ”Get Big or Get Out”… tillhör det förgångna. Det är i det lilla du ser framtiden växa fram.
Du tyckte ju vi skulle lära oss något om kapitalism. Eftersom kapitalism handlar om privat äganderätt av produktionsmedlen + marknadsekonomi ville jag gärna fundera kring just de centrala ägandeförhållandena, som framför allt är temat i din länk.
Låt det puttra på småskaligt, jag har inget emot småföretagande i alla dess former i privat regi. Aktuella exempel i svensk debatt kan ju vara t ex föräldrakooperativ och liknande i barnomsorgen, som inte får gå med vinst om de saknar stort operativ kapital enligt Ilmar Reepalus "vinst i välfärden"-utredning och därför riskerar att läggas ner.
Ett annat roligt tema är förstås det där med överutbildningen som du är inne på, företag och människor är bra på att anpassa sig när problem uppstår, jag upplever att det fungerar särskilt bra i tex Sverige och svenska mindre företag. Men att det finns flaskhalsar här och där är förstås inget man löser över en natt, eller tänker du dig att städtanten på sjukhuset ska bli läkare eller sjuksköterska när det krisar?
Över en viss företagsstorlek verkar det dock ta stopp med flexibiliteten av diverse olika skäl i många länder — ett exempel för framtida diskussion är hur det kan komma sig att så många franska företag har just 49 anställda.
Vilken taxichaffis har inte plötsligt försökt agera barnmorska när nån fött fram ungar i taxin? Eller vilken städkärring har inte försökt agera psykolog när nån unge låst in sig på toan och vägrar öppna trots att det finns ett städuppdrag att sköta? Vem kan inte försökt agera pilot om de två ordinarie piloterna senast sågs uthoppanded med fallskärm. I krig och kris byter vi roller och vi gör vårt bästa. Men det är ju bra om man undviker krisen. Låt då städkärringen få städa i lugn och ro så behöver inte läkaren få så många patienter att ta hand om.
Ja, så är det. Kan man inte sköta sin ekonomi så läggs det ner. Det är nån som behöver betala för lyktorna och vägen utanför kooperativet så folk kan ta sig dit också.
Jag har inget emot tyglad och kontrollerad kapitalism. Det är vi som får se till att hålla kapitalismen i bojor annars håller den oss i bojor. Girighet har inga gränser.
En fråga till dig Joakim. Vill du bryta mot de mänskliga rättigheterna vi skrivit under och alltid hålla en viss del av befolkningen utan arbete?
Du får gärna försöka förklara det där om varför det vire en katastrof för ekonomin om vi har för låg arbetslöshet.
Som sagt, visst är ibland vikten av utbildning och erfarenhet överdriven, och i kris kan vi nog samlas — men jag föredrar om en barnmorska förlöser min fru snarare än en taxichaufför och att en byggingenjör räknar på hållfastheten i mitt hus än vaktmästaren. Vi vill ha något mer än ett samhälle som är "good enough".
Sen har vi säkert olika syn på vad som är "att hålla kapitalismen i bojor", skyddsnät i samhället är en sak, men fångstnät för att straffa allt för framgångsrika företag är en annan sak (vilket är vad "vinst i välfärden" handlar om).
Det är ett problem om det tar för lång tid att tillsätta kritiska jobb, ja, och det problemet blir värre om reglerna för att anställa är stränga (det vill säga kostnaden för att rekrytera fel person är hög). Sedan tycker jag den typen av "rättighet till" som FN:s "rätt till arbete" något inte har något särskilt värde bland annat eftersom den inte kan realiseras och dessutom innebär kränkningar av andra mänskliga rättigheter, men då är vi inne på den eviga debatten om positiv vs negativ frihet som jag inte är säker på varken du eller jag kommer få ut något av i en diskussion på nätet.
Jaja, men i valet mellan FN:s mänskliga rättigheter och ditt personliga tyckande så väljer jag att hellre anse att det som merparten av jordens länder enats om i FN är viktigare att följa.
Du eller någon annan har fortfarande inte förklara varför det är en katastrof för ekonomin om vi har för låg arbetslöshet. Men jag antar ingen av er inte kan få fram ett svar på den frågan.
Katastrofen kan förstås ligga i accelererande inflation om arbetslösheten är för låg — och till noll kommer den aldrig eftersom vi ganska sannolikt alltid kommer att ha folk som lämnar och söker nya jobb av olika skäl och att matchningen inte är så bra (det som brukar kallas friktionsarbetslöshet), så länge vi inte gör som gamla Sovjet eller dagens Vitryssland och bötfäller arbetslösa och tvångskommenderar dem.
Sedan är exakt var gränsen går och om NAIRU gäller en annan fråga. Angående inflationen så återkommer jag igen till sossarnas krisprogram 1982, vars principer gäller fortfarande — prisstabilitet är önskvärd och prioriterad. Jag vet att du inte håller med om detta, men "ditt" parti har följt denna princip i 35 år nu och du får väl slå dem i huvudet med FN:s mänskliga rättigheter.
Just det där med tillräckligt bra matchning mellan anställd och arbetsgivare är ett problem om det finns för få att välja bland. Det behöver inte vara perfekt — taxichauffören kan vikariera som barnmorska om det är krig –, men att tillsvidareanställa fel person kan i många länder (däribland Sverige men ännu värre i Frankrike och Italien, till exempel) bli mycket dyrt, särskilt för mindre företag — vilket förstås är en anledning till brett användande av tidsbegränsade anställningar, provanställningar med mera.
Sen är det där med matchningsproblemen ett helt kapitel för sig. IT-sektorn till exempel klagar på brist på folk, men har väldigt snäva kriterier på vad de söker, medan jag upplever att vård och bygg har mer faktiska matchningsproblem. I vården får vi köer och i byggbranschen når vi ett kapacitetstak och kan inte bygga lika snabbt som vi vill. I dessa två branscher känns det också som ett problem och kan vara direkt farligt att ta in helt fel personer, till exempel just att ta beslut angående hållfastheter i konstruktioner eller att dosera läkemedel.
Jaja. Jag får nog svara på detta själv.
EU:s lägsta (höga) arbetslöshet ligger på höga 5% och innehas av Österrike. Den som ligger bakom massarbetslösheten heter nyliberalismens grundare och nobelpristagaren i ekonomi (1976) Milton Friedman som myntade begreppet ”Den naturliga arbetslösheten”. Många dåtida nationalekonomer och ekonomiforskare protesterade starkt mot utdelningen.
Om många är arbetslösa kan löner förstås hålls nere (i jämförelse med höjdarna) och då kan företagen sänka priset på varor för att hålla inflationen nere… vänta nu det gör dom inte… priserna står visserligen rätt stilla eftersom produktionen blivit effektivare… aldrig förr kan så få producera så mycket… nej, istället kan storföretagens vinster öka kraftigt. Miljardärerna blir mycket rikare och folk blir mycket fattigare. Vi får massproducerat skräp och betalar dyrt för det i jämförelse med vad det kostar att producera det.
Att vi blivit fattiga det märker inte folk så tydligt för räntan är på noll och folk kan låna enorma summor så att de känner sig rika fast de är mer skuldtyngda än någonsin. Men är de skuldtyngda så måste de ju jobba… till vilket pris som helst. När systemet havererar då och då så får samhället (skattebetalarna) stå för kostnaden för att rädda ett felande system. Miljardärerna smiter undan.
Men den 10 december 1948 var Friedmans idéer ännu inte riktigt uttänkta och nedskrivna. Då kungjorde och antogs en allmän förklaring till de mänskliga rättigheterna som skulle skydda folk från det barbariska uppträdandet som skett under tidigare år. Bl.a.:
Artikel 23
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.
Artikel 24
Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet.
Men man kan ju inte ha samma lön som andra i samma yrke om man har en hyperinflation i nya titlar på vanliga jobb. Supermanager mediasocial author måste det vara nu än en vanlig enkel sekreterare. Fast såna arbetsuppgifter har ju även lagts ut på skattebetalare, poliser, sjuksöterskor och lärare. Superprofessionen gör inte ett smack mer än att skapa nya skrivuppgifter åt dom som borde jobba på riktigt.
Nu har såklart både företagens vinster och "folkets välstånd" ökat sedan 1976. "Folk blir mycket fattigare" stämmer alltså inte, varken i västvärlden eller i utvecklingsländerna — möjligen var det sant i östeuropa före murens fall, eller i dagens Venezuela.
Säg det till dem som drabbades hårdast av finanskrisen. Säg det till ungdomar som skuldsätter sig för resten av sina liv för studielån, bostadslån och kreditkort för löpande kostnader.
Vi firade nyligen glatt att den svenska statsskulden är idag den lägsta sedan… 1977. Det finns alltså utrymme att kunna rädda banker ännu en gång. Men…
Hushållens skulder är på rekordhöga över 3600 miljarder (87% av bnp). Aldrig har så många varit så hårt skuldsatta eller så beroende av jobb. Och aldrig har arbetslösheten legat på en så stabilt hög nivå som idag – i hela EU.
Vad jämför du med? Jämför ett Sverige istället med Sverige utan monetarismen. Det går inte att jämföra. Men vi kan se tillbaka en aning:
1980 levde 4-5% av sveriges befolkning nånstans under 60% av medianinkomsten. 2011 var det runt 14-15%.
”– Man kan likna utvecklingen i Sverige vid en slags solfjäder, där de i botten fått en mycket liten, om någon alls, ökning av sina inkomster i absoluta termer, och så har inkomsterna vuxit alltmer ju närmare toppskiktet du rör dig, förklarar Roine.
Tredubbling för de allra rikaste
Ännu mer har den rikaste procenten av invånarna dragit ifrån. Roines och Waldenströms analys visar att den rikaste procentens andel av inkomsterna tredubblats sen 80-talet och idag ligger på samma nivåer som på 40-talet.”
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/sverige-snabbast-pa-att-oka-ekonomiska-klyftor
Nå, vi kan väl helt enkelt jämföra Sverige 1976 med Sverige 2016.
Jag förstår, du vill mäta fattigdom i relativa termer. Du vill, om du får välja, hellre se att de fattigare idag blir _ännu_ fattigare, så länge de rika också dras ner. Där skiljer sig vår analys av vad som är viktigt åt.
Låt oss konstatera fakta angående fattigdomen då:
….. 1976 vs 2016
……………………………
BNP/capita: 233 000 kr vs 443 900 kr
Hushållens disponibla inkomst/capita: 110 020 vs 207 790 kr
Reallön tjänsteman: 314 963 vs 502 237 kr
Reallön arbetare: 248 381 vs 347 400 kr
Hushållens totala sparande: 7,1% vs 15,7% (tjänstepensionerna står för en viktig del här)
Skuldbörda (ränta som procent av inkomst efter skatt): 2,7% vs 2,5%
Ovanstående siffror säger förstås inget om fördelningen, men visar att "folk" i allmänhet har en högre ekonomisk standard idag än 1976. Dessutom är både arbetsmiljön bättre och naturen friskare, den materiella levnadsstandarden högre och offentliga tjänster som sjukvård och äldreomsorg mer utvecklad idag jämfört med 1976. Så nej, folk är inte fattigare idag än 1976.
Inte ens om man ser till utvecklingen för de med svagast ställning på arbetsmarknaden har det gått tillbaka (siffrorna visar 1975-2013). 10:e percentilens inkomst har ökat från 170 200 kronor till 256 700 kronor. Det är inte alls lika mycket som 90:e percentilens lön har ökat, 366 400 till 586 400, men likväl motsäger det att "folk har blivit fattigare".
Relativt sett är jag i år väldigt mycket fattigare än Markus "Notch" Persson, Minecrafts skapare, jämfört med hur läget var för tio år sedan, men det har ingen som helst betydelse för min faktiska levnadsstandard, som ändå gått upp rejält de senaste tio åren, i likhet med de allra flesta i Sverige som haft ett arbete.
Sidospår angående hushållens skuldsättning: Där finns det all anledning att vara orolig, och vi har sett flera åtgärder från FI på senare tid. Min åsikt är att sänkningen av fastighetsskatten var ett stort misstag, och ingen politiker har vågat röra ränteavdragen trots gynnsamt ränteläge och förmodligen ganska förestående väljare. Politiker är överlag överdrivet rädda att bli straffade när de kommer med tunga privatekonomiska förslag — det behöver inte vara fallet med rätt motivation.
Sen får vi se hur allvarligt problemet är. Vi kan säkert vara överens om att en snabb ränteuppgång skulle vara ett slag mot hushållens ekonomi och orsaka lågkonjunktur med möjlig fastighetskris och bankkris. Samtidigt är räntekvoten låg och sparkvoten hög i ekonomin, vilket inte var fallet under tex 1988-1990 som är den period som annars mest påminner om dagens överhettade läge. Sparandet 1988 var -3,6%, idag +15,7%, det säger ganska mycket om läget då. Samtidigt var realräntesvinget (kombinerat med hårt begränsade ränteavdrag, 50% till 30%) i början av 90-talet oerhört brutalt, från nära noll procent (negativ efter skatt) till nära tio procent (eller kanske 7% efter skatt).
Något sådant är inte direkt i sikte.
Studielån förresten, det hade jag också en gång i tiden. Du nämnde ju ovan att "klyftorna aldrig varit större", har man tagit studielån har man förhoppningsvis också gått färdigt en utbildning, och tillhör då den del som bidrar till "högre klyftor". Det är snarare den som saknar studielån som tillhör den mindre lyckligt lottade ekonomiska delen av arbetskraften (även om skillnaden inte behöver vara särskilt stor, beroende på jobb/utbildning/sektor).
Äh, struntprat.
”Ovanstående siffror säger förstås inget om fördelningen”… nej, just det. Vad säger det då? Svar: Ingenting.
Jag är visst en av de du kallar för mindre lyckligt lottade som saknar studielån (trots att jag har en högskoleutbildning i bagaget). Jag har dessutom jobbat oavbrutet sedan dagen efter att jag tog studenten. Förutom när jag gjorde min miltärplikt, den plikt som Milton Friedmans anhängare sedan avskaffade även i Sverige.
De flesta som en gång tar studielån (och sedan betalar tillbaka dem eller inte) tillhör de som fått en högre standard osv över tid, särskilt då om vi nu fortsätter jämförelsen med 1976. Det är inte särskilt "synd" generellt sett om de som dragit på sig studielån.
Ja, fördelningen är inte huvudproblemet, du vill hellre att de fattiga blir ännu fattigare så länge det innebär att det går riktigt dåligt för de som idag är rika. Man kan hårddra det om man vill och säga att om 99% blir rikare så är det ändå dåligt, om det innebär att 1% blir fattigare. Jag tycker det är en extrem syn.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Bra genomfört på Gärdet. Lite högre tempo kunde varit bra. Hkp luftlandsättningen var riktigt "tung". Bra jobbat.
Vad kostade Fältartisterna?