BKN: Slut på billiga rörliga bolån

Bra att BLT får stå för sina egna kostnader…../-50%

Utländska obligationsköpare borde väl dra öronen åt sig när priserna sjunker på bostäder i Sverige? Snart vill de kanske ha 5%?

Frågan är om detta kommer att ge en kännbar inverkan på priserna eller om detta bara står för en liten del av nedgången? Hur stor del står dessa "utländska investerare" för? Är det ens så pass stor andel så att det ger påtaglig påverkan?

Avgörande är väl snarare än räntenettot avkastningen på bankernas egna kapital. Banker kan skapa "pengar"(bankkrediter) genom utlåning(vanlig bokförning skapar i banken en tillgång(fordran på låntagaren) och en skuld(låntagarens inlåning). Att banken efter att den skapat "pengarna" behöver "finansiera" sitt åtagande gentemot låntagaren genom att låna(få fordringar på andra inom banksystemet) med tillgången som säkerhet gör väl inte att det på något vis blir mer godtagbart att bankerna kan skapa penningmängden efter eget gottfinnande. Skapandet av penningmängden görs dessutom möjligt av staternas understödjande av systemet(Riksbank med clearing av skuldnätet och "lender of last resort" funktion, insättningsgarantier, "to big to fail"-garantier och underbeskattning av finansiella tjänster(momsfriheten). Dessutom som du cornu påpekade väldigt tydligt i ett tidigare inlägg så allokeras resurserna i samhället felaktigt på grund av att det för bankerna är rationellt att skapa penningmängd till låntagare för att de ska spela på uppåtgående tillgångsbubblor av allehanda slag. Det finansiella systemet blir på grund av bankernas position och agerande ett korthus som kollapsar vid minsta vindpust och kommer i framtiden vara helt omöjligt på grund av att fortsatt lånetillväx förutsätter oändlig tillväxt och ökande resursförbrukning. Jag läser ofta att du uppmärksammar konsekvenserna av systemets felkonstruktion vilket är bra, men du måste sluta kalla dem som vill belysa bristerna i systemets konstruktion för konspirations/haverister och dylikt.

Ja, man kan klaga hur mycket man vill på att bankerna har "övervinster", "oligopol" och annat. Det bästa man kan göra för att inte ge banken mer pengar än nödvändigt är att börja amortera på sina amorteringsfria lån. Tänk va, om Svenska folket skulle börja amortera ner lånen så att bankerna tjänade mindre pengar, då skulle väl alla bli glada, utom bankerna förstås.

Sålde bostadsrätten för 2v sedan. Tanken var att nu flytta med familjen till en villa. Börjar få kalla fötter. Vad tycker panelen, ska man försöka hitta en hyresrätt och vänta ut en ev storm eller är det villa nu som gäller? Våran ekonomi är för övrigt god och vi behöver "endast" ta lån på ca halva inköpspriset.

Riksbanken försöker direkt och indirekt styra interbank marknaden genom att ange reporäntan och genom räntekorridoren (skillnaden mellan ut- och inlåningsränta). I en fungerande marknad kommer bankerna att låna mellan varandra till en lägre ränta än vad de kan låna av riksbanken. Om en förtroendekris uppstår vet bankerna ej vem som sitter på Svarte Petter och bankerna lånar således inte längre ut till varandra eller från varandra.

När bankerna inte vet som sitter på Svarte petter lånar Bankerna endast in- och ut kapital från Riksbanken.

Ca 50 % av svenska bankerna inlåning är i USD och EUR (eftersom FED:s och ECB:s styrräntor är lägre) och reporäntans betydelse är därför inte längre av lika stor betydelse.

Och eftersom Riksbanken inte längre genomför några repor så skulle Riksbanken lika gärna kunna använda Libor som referensränta…

Citat från en Riksbanksrapport 2008:
”För att lindra problemen på marknaden för bostadsobligationer har Riksgälden placerat de medel de får in i sina extra emissioner av statsskuldväxlar i säkerställda bostadsobligationer, samtidigt som Riksbanken nu i större utsträckning tar emot säkerställda bostadsobligationer som säkerheter. Riksbanken och Riksgäldens åtgärder tillsammans innebär att svenska myndigheter har lånat ut ungefär 500 miljarder kronor mot säkerheter i framför allt säkerställda bostadsobligationer. Detta belopp kan jämföras med den totala utestående stocken av säkerställda bostadsobligationer i Sverige som i slutet av augusti uppskattades till cirka 1000 miljarder kronor. Detta innebär att svenska myndigheter i dagsläget innehar cirka hälften av den utestående stocken.”

Jag har förstått det på detta sätt;

http://www.youtube.com/watch?v=qIxhsF6JLEA

fortsätt att titta på del 8 också. Detta stämmer ju inte riktigt med filmen det länkas till här strax ovanför. Vilket stämmer egentligen?

Är folk puckade, eller? Ränteswapparna emot lånen är DYRA just nu för att Europa, USA, banksystemet etc är inne i en KRIS (värsta på decennier). Visst är det möjligt hela världen kraschar (som Cornu et al drömmer om, med bostadskrasch), men troligare är att världen går vidare och att swapparna normaliseras (=billigare bolån för de med rörligt, trots att längre funding är här för att stanna pga ny reglering även på likviditetsriskerna).

Lite roligt vad Cornu anser vara "konspiratoriska" källor. För själv behöver han inte ha något på fötterna alls källmässigt för att hävda den sk multplikatorteorin där inlåningar blir utlåningar.

Cornu avfärdar ekonomiprofessor Richard Werner, Ekonomiproffesor Steve Keen, de två "Nobel"pristagarna Kydlad och Prescot etc såsom "konspriatoriska" källor då dessa påpekar att den modell som Cornu tror på är nattmössesagor. Så Cornus hantering av tillförlitliga källor är minst sagt lite udda.

Eller du kanske vill backa nu, Cornu, om multplikatorteorin? Du hittar säkert någon liten bakdörr i något obskyrt inlägg som du kan använda som bakdörr (för så är ju din retorik överhuvudtaget – femton svängdörrar och en massa bakdörrar som du kan smita ut genom när du inte vet vad du skriver – du börjar alltmer likna en politiker).

Tvärtemot vad Cornu tror och som ekonomiprofessorerna Werner och Keen ovan klart bevisat, skapas krediterna först och eventuell monetär bas (fiatvaluutan) senare. Inte som Cornu tror att fiatvalutan (kalla det monetär bas, centralbankspengar, kontanter eller va fan ni vill) skapas först och hamnar hos någon som sätter in pengarna på banken som lånar ut dem till någon osv – dvs den sk multiplikatormodellen är en nattsaga.

Så t.ex när ett bostads"lån" skapas hittar banken bara på sin egen skuld (=krediter) och "lånar ut" dem samtidigt som de genom sitt eget bostadsinstitut hittar på bostadsobligationer. Båda två är fullständiga påhitt. Banken väntar inte på att någon insättare ska komma lullandes förbi och sedan pumpa upp de 2800 kr i fiatvaluta till 1 miljon kronor i krediter (baserat på den exempelräkning den , enligt Cornu, obskyra källan Riksbankschef Ingves gjort) genom att låna in och låna ut dessa 2 800 kronor runt 100 gånger i enlighet med Cornus godnattsaga, karusellen multiplikatorteorin. Reserven i form av centralbankspengar letar banken reda på i efterhand.

Bostadsobligationerna används som panter för att bankerna då de växlar sina skulder(=krediter) i RIX. Bankerna vägrar ju givetvis att ta över varandras skulder (=krediter)som betalmedel vid transaktioner mellan bankerna utan kräver centralbankspengar för att ta över en annan banks skuld (kredit) på sin balansräkning. Om en bank får taskigt om centralbankspengar (t.ex genom att folk plockar ut dem genom bankrusningar) så pantar den banken bostadsobligationen mot de får låna centralbankspengar för att fylla på sin lilla pöl.
Så bostadsobligationerna i Interbank Lending "finansierar" inga bostadslån som bankerna påstår. Det är en till gonattsaga Cornu gärna sprider. Allt behöver inte vara sant för att bankerna säger att det är så, Cornu, det troligaste är att det de säger inte stämmer.

Jag är blockad på blogger när jag skriver som Lincoln så därför skriver jag anonymt. Tydligen är jag inte så snäll och blogger kanske t.o.m jämställer mig med ordet ter..ist som man ju inte får skriva för då får Cornu inga reklamintäkter av blogger.

Fan, nu var jag elak igen! 🙂

http://parasitstopp.wordpress.com/

Om den svenska byggsektorn. Från McKinseyrapporten Swedens growth paradox.
För att få lite perspektiv på byggkostnad jmf med produktivitet i andra sektorer INOM Sverige (läs sista stycket):

Our 1995 study of the Swedish economy showed that low levels of competitive intensity in a range of industries and comprehensive regulation of product markets were hobbling productivity and job creation in Sweden's industries. In a number of them productivity was more than 20 percent lower than it was in the top-ranking countries. The result: lower growth in the economy as a whole.
From 1992 to 2004, however, overall productivity in Sweden rose by 2.4 percent a year, in line with the OECD average. Disaggregating the two components of GDP growth—productivity growth (changes in the value of output per hour worked) and adjustments in labor inputs (changes in the total number of hours worked)—makes it clear that Sweden's recovery has come about primarily through a strong increase in the productivity of the private sector, which employs about 70 percent of the workforce. Private-sector productivity has risen by 3.3 percent a year, the fourth-strongest private-sector growth rate in the OECD and 1.5 times higher than the average.
At the sector level, automotive manufacturing, retailing, retail banking, and food processing have all raised their productivity substantially, both absolutely and in comparison with the same sectors elsewhere. In 1995, for instance, the Swedish retailing sector's productivity was 16 percent lower than that of the leading country, and productivity was 20 percent lower in retail banking and 42 percent lower in food processing. Since then, however, productivity has increased more quickly in each of these four Swedish sectors than in those of any of our study's benchmark countries—by 8 percent a year in automotive manufacturing, 4.6 percent in both retailing and retail banking, and 3.1 percent in food processing.

The sole sector we studied that failed to improve was construction, where productivity has been growing by just 0.7 percent a year. Other countries also had low growth rates in the sector, but in Sweden it had a particularly poor starting point: in 1995, it was 25 percent less productive than its US counterpart, and its relative position has barely improved since then.