Missuppfattning om slopad fastighetstaxering

I media kommer det nu fram uppgifter om att den borgerliga alliansregimen vill slopa fastighetsskatten helt. Fastighetsskatten gjordes som bekant om till en fastighetsavgift, som ligger på 0.75% av taxeringsvärdet, eller som högst 6000:- SEK per år.

Vad man nu pratar om är att det uppfattas som orättvist att småhus med ett taxeringsvärde på under 800 000:- SEK alltså fortfarande får se sin fastighetsavgift variera från år till år med taxeringsvärdet och kan skilja stort mellan likvärdiga hus på billigare orter.

Det är detta man vill avskaffa, inte själva beskattningen av småhus. Man vill alltså i praktiken ändra om nuvarande system, så man inte behöver ha någon kostsam fastighetstaxering alls, utan avgifterna skall vara fasta, eller kanske justeras med ngt index. Man får väl förmoda att de skall göras till ett och samma schablonbelopp i hela landet, t ex 4000:- per år för en året runtbostad, och 2000:- för ett fritidshus.

Därmed kan man lägga ner hela cirkusen med taxeringen av fastigheter, där staten skall ha koll på ur många toalettstolar vi har och hur många meter bänkskiva det finns i köket.

Men det är alltså inte tal om att slopa den årliga straffavgiften för att äga en egen bostadsfastighet.

Läs vad regeringens skatteutskott faktiskt föreslår.

Ett spontant förslag från mig är att eftersom fastighetsavgiften skall tillfalla kommunerna, så borde hela hanteringen läggas över just på kommunen. Varje kommun får själv fastställa en avgiftsnivå, som skall tas ut till 100% på året runtbostäder, och till 50% på fritidshus. Därmed får kommunen själv välja styrmedel för att antingen mjölka eller locka folk till eller från kommunen. Varför staten skall bestämma över en avgift som tillfaller kommunerna övergår åtminstone mitt förstånd. Möjligen kan staten fastställa en maxtaxa för bostäder…

Samtidigt fortsätter bostadsbubblan att pumpas upp. Småhus steg med i snitt 7% det senaste året. Svenska folket är har också större skulder än tidigare, och dessa steg med 8%, dvs mer än huspriserna. Och definitivt mer än den obefintliga officiella inflationen och löneökningarna. Så mycket var det med snacket om att inflationen äter upp svenska folkets skulder. Inte under 2009 iaf. Tvärt om.

De som nu köpt sin bostad för mångmiljonbelopp i storstadsområdena kanske skall ta sig en funderare på hur de skall klara ekonomin om de röd-gröna axelmakterna vinner valet, och återinför en fastighetsbeskattning som kan handla om flera tusen i månaden, mot som idag högst 500:- i månaden. Och vad som händer med bostadsbubblan om det gamla systemet för fastighetsskatt återinförs, samtidigt som räntorna stiger. Det är inte längre något snack om att inte räntan kommer höjas i närtid.

Man kan också fundera på om inte regeringens ROT-avdrag för renovering och tillbyggnad bidrar till att dels pumpa upp bostadsbubblan, och dels att sätta marknaden ur spel för marknadsmässiga priser på hantverkstjänster. Som en läsare påtalade hade en bekant blivit offererad ett enkelt bygge för 20 000:- per kvadratmeter, något som på sin höjd borde kosta 7000:- per kvadratmeter.

De låga räntorna gör att hantverkarna kan offerera vad kunderna har råd att låna till, inte vad det faktiskt kostar. Man kan rent av tänka sig att driftiga byggfirmor kollar upp offentliga uppgifter som kundens taxerade inkomst, samt hur stora lån (= ungefär pantbrev) som är uttagna, och därmed kan se hur mycket kunden har råd med. Mycket, så offererar man dyrt, lite, så svarar man inte på offertförfrågan.

Det skall inte kosta 5 MSEK att bygga ett hus i Stockholm. Det skall kosta 2.5 – 3 MSEK + tomt för ett hus med lyxstandard, och kanske 1.5 – 2 MSEK för ett hus med normal standard. Resten är ocker. Och det går att bygga ett hus för drygt en miljon idag, om man nöjer sig med sämre standard på inredning och tillval. Det måste inte vara italiensk marmor i badrummet, dansk sjösten i tvättstugan, äkta trä i köket, 25 kvadratmeter stora sovrum, kyrktak med limträbalkar i vardagsrummet, golvvärme, tapeter av handflätad bambu och granitskivor i panoramafönster bara för att räntan råkar vara låg.

Fram till 90-talet hade vi i gamla DDR-Sverige räntebidrag och en tvingande byggnorm. För att få räntebidragen, så behövde man följa byggnormen. 12 m2 för föräldrasovrummet, 7 m2 för barnsovrum, eller 10 m2 för ett sovrum för två barn. 20-25 m2 för vardagsrummet osv. Max 150 kvadratmeter bostadsyta. Kanske lite stelt, men även hus byggda under första halvan av 90-talet följer i mycket detta, och är alldeles utmärkta att bo i. Sedan slopades byggnormen och det stod fritt att bygga hur som helst även för massorna som behövde låna pengar till boendet. Det enda som saknades var nollräntan och tjugo olika förverkliga-ditt-eget-boende-program i TV. Bygger man efter den gamla byggnormen får man utmärkta hus, och till en realistisk kostnad mot dagens lyxbyggen. Frihet som idag är bra, men med frihet kommer också ansvar.

Göran Perssons nybygge, hans lilla torp på Torp, kostade ca 6 MSEK att bygga. Detta för en byggnad om 352 kvadratmeter, plus två flygelbyggnader. Allt med högsta standard. Ett vanligt hus på 150 kvadratmeter skall inte kosta mer än hälften, trots lyxstandard.

Bygga ett eget hus är något de flesta gör på sin höjd en gång i livet, och har man själv ingen bakgrund i byggbranschen så är man helt utlämnad åt säljare och entreprenörer som vid det här laget blåst 100-tals kunder. Det är en tuff uppförsbacke att kämpa mot.

Tog själv fastpris en gång. Resultatet blev en timpenning på 2500:- SEK för hantverkaren. Visserligen talade han inte i mobiltelefon, utan jobbade till skillnad mot de som gick på löpande. En bra investering när man skall anlita hantverkare är en (tyvärr olaglig) GSM- och 3G-störsändare. Man kan antagligen halvera byggkostnaden på det viset. Ett alternativ är att begära in hantverkarnas mobiltelefoner när de kliver in genom dörren. Eller bygga någonstans på landet där mobilteckning saknas.