skatter

Välfärdskramare menar att vi inte kan sluta skattefinansiera den svenska välfärden, för tänk på de gamla/sjuk/unga/ensamstående etc. 

Det är förstås en naturlig reaktion. Med nuvarande skattetryck är ju väldigt få svenskar intresserade av att skjuta till något eget kapital eller engagemang för att hjälpa sina medmänniskor, som inte har det lika gott ställt. Hjälper gör man ju via skatten. Som egen företagare tar staten det mesta av mina intäkter. Säljer jag annonser för 10 000:- tar staten 2 000:- i moms. Av kvarvarande 8 000:- försvinner 8000-8000/1.2945=1820 kronor i egenavgifter. Kvar är 6 180:- kronor, från vilka i värsta fall 58% ska dras i skatt på marginalen. Kvar skulle i så fall 2 595:- SEK vara till mig av ursprungliga 10 000:-. När stat, landsting och kommun alltså tagit nästan 74% i skatt. Handlar jag sedan något med 25% i moms för dessa pengar så försvinner alltså direkt ytterligare 519:- i skatt och varvet börjar om.

Reklam för Contact the Elderly

Med ett sådant skattetryck blir också frivilligheten i välfärden därefter. Man får vad man skattar för. Ändå ger man kanske pliktskyldigt några av sina skattade tusenlappar till Statsmissionen.

Men så här ser det inte ut överallt i resten av världen. I andra länder kan man faktiskt bygga upp välfärd på frivillighet och engagemang och att folk ger av det värdefullaste de har, dvs sin tid.

I England gör t ex organisationen Contact the Elderly reklam för att vanliga privatpersoner ska ställa upp och skjutsa äldre till söndagsté. Ingen färdtjänst där inte, utan frivillighet.

I Sverige är det förstås en helt otänkbar och rent av olaglig tanke. Man får inte uppdragsskjutsa främmande människor. Det kallas svart-taxi. Åtminstone måste man väl ha ett taxikörkort för att få göra detta?

Jag säger inte att det inte existerar stora problem i England, men liknande frivilliga initiativ istället för kommunalt finansierad färdtjänst skulle man kunna tänka sig när den svenska välfärden av nödvändighet framöver måste fortsätta monteras ner i spåren av utebliven tillväxt och överskuldsättning. Det finns lösningar på problem även utan skattefinansiering, men våra höga skatter gör att vi inte kan tänka oss dem.

Trots allt bestämmer stat och kommun åt oss och vi köper brist på engagemang för våra skattepengar. 

Då får man också ett kallare samhälle där solidaritet och medmänsklighet är en skatterad på lönebeskedet.