penningmängd

Genom åren har Sverige minskat mängden krediter i samhället i förhållande till vår ekonomis storlek (BNP), men sedan efter millennieskiftet har denna utveckling vänt. Samtidigt som skuldsättningen exploderar dras vi också med allt svagare BNP-tillväxt. Överskuldsättning verkar helt enkelt inte vara en bra väg till tillväxt och välstånd.

Vi tittar här på skuldsättning i form av penningmängden M3, som mäter mängden pengar och vissa krediter i ekonomin. Detta jämförs med nominell BNP, vilket ger en kvot, som 1950 var 66.47%. Fram till 90-talet föll denna kvot och bottnade under 90-talskrisen på 39.78% år 1995. Därefter beslöt vi oss att kreditdopa ekonomin för att med lånta fjädrar drömma om fornstora dagars ekonomiska tillväxt. Kvoten 2014 var 66.23% och cirkeln kan anses vara sluten tillbaka till efterkrigstidens Sverige 1950, ett Sverige som ännu inte riktigt rest sig från andra världskrigets åtstramningar och där ransoneringskuponger fortfarande fanns. Med vårens kredittillväxt kan man förmoda att vi landar på en högre kvot än 66.47% för 2015.

Datat 1950 – 2004 är från Riksbanken, och 2004 och framåt är från SCB. Definitionen av M3 verkar ha ändrats 2006, men kvoten drog alltså iväg redan 2004 och har fortsatt uppåt. Exakt kvot är kanske inte intressant, utan det intressanta är riktningen.

I grafen nedan är kolumnerna den reala BNP-tillväxten, dvs den årliga förändringen i real (prisökningsjusterad) BNP, som alla fokuserar på normalt. Den ljusa linjen är 8-års glidande medelvärde, tänkt att fånga en hel konjunkturcykel.

Då ser vi att trots skenande krediter i samhället så är konjunkturcykeltillväxten i ett bottenläge. Vi skuldsätter oss alltså i förhållande till BNP, men får bara blodfattig tillväxt som tack för skuldsättningen och klarar inte ens 2% i tillväxt över en konjunkturcykel. 

Tillväxten över åtta år var bara sämre under 90-talskrisen, men då byggde vi inte upp dagens skuldberg och skuldbubbla.

Penningmängdkvot BNP/M3(vänster skala) och real BNP-tillväxt (höger skala)

Det är uppenbart att skuldsättning inte leder till välstånd. Ännu sämre blir det om man tittar på tillväxt i BNP per capita, dvs de faktiska totala välståndsförbättringarna och inte BNP-kramarnas ojusterade BNP, vilket vi återkommer till längre fram.

Det är förstås möjligt att Sverige som gammal mogen ekonomi bara har alternativet skuldsättning för att alls fortsätta växa, men man kan alltså inte låna sig till tillväxt. Eller så hade läget varit ännu sämre utan ett växande skuldberg?