Oavsett vad den verkliga omfattningen av kärnkraftshaveriet i Japan är så kommer det få reala konsekvenser för mänskligheten och även för delmängden av mänskligheten som kallas svenskar. Oavsett om dessa konsekvenser är motiverade eller ej.
Latest in peak coal
I den sedvanliga högen av PR-byråspam man drabbas av som någorlunda högt rankad bloggare så fick jag idag ett mail från Energibranschföreningarna som bjöd in mig till Energispektrum under Almedalsveckan. Det var ju snällt. Jag kunde fått grillbuffé och mingel. Tyvärr ingick vare sig resa eller boende, så jag får nog stå över. Skall nog inte ens länka till deras sajt tror jag. Putt, putt. Dessutom hade jag ju behövt ta upp grillbuffén som inkomst i företaget enligt de kända bloggbeskattningsreglerna.
Svensk Energi har iaf kommit fram till att det glesbefolkade Sverige, med stora naturtillgångar av skog, vattenkraft och för den delen uran till kärnkraft kan vara sk “klimatneutralt” till år 2050, dvs inte tillföra något netto av fossila CO2-utsläpp. Vän av ordning funderar då på hur det ser ut för betydligt mindre och mer tätbefolkade länder…
Detta innebär förstås att man även räknar med Sveriges stora areal och skogarnas förmåga att absorbera CO2, så inte ens 2050 tror man att Sverige skall vara utan fossil energi. Det måste vara stenkol de pratar om, för det lär vare sig finnas någon möjlighet för Sverige att importera olja efter år 2030, och produktionen av fossilgas från Nordsjön är i fritt fall. Norska oljedirektoratet har erkännt att den norska gasproduktionen kommer falla efter år 2020, och inte ens idag kan Norge och Ryssland försörja Europa med tillräckligt med gas, än mindre efter 2030.
Så skall Sverige släppa ut fossil CO2 år 2050, så måste vi bygga ut kolkraften. Om det nu finns kol att importera då, när alla andra eldar kol istället för fossilgas när bristen på gas blivit akut. Fast peak coal ser ut att inträffa runt 2025.
Nej, Svensk Energi är sk cornucopianer, de tror på eviga tillgångar av ändliga energikällor och antagligen också evig tillväxt i en ändlig värld. Precis som miljöministerns oändliga värld.
I Ny Teknik så tjafsar den svenska fossilgaslobbyn om att fossilgas skulle bereda vägen för biogas, trots att vem som helst kan räkna ut att volymerna av fossilgas aldrig kan ersättas av biogas. Men lobbyn vill att Sverige skall bygga in sig i denna ändliga resurs, och sedan få slåss prismässigt med övriga Europa när priset exploderar de kommande decennierna. Helst vill lobbyn att vi både skall ansluta oss till Norges och Rysslands fossilgasnät.
Mot lobbyn står bl a vice ordförande i Romklubben och Tällberg Foundation , den svensk EU-parlamentarikern Anders Wijkman (kd) och nätverket förnybart.nu (som jag länkar till alldeles gratis, det ni Energispektrum), som sågar Energimarknadsinspektionens uttalande om att det vore bra för Sverige att ansluta sig till den snart sinande norska gasen.
Biogas kan istället byggas ut lokalt, och därmed ge nytta lokalt. Volymerna blir ändå aldrig större än att den lokala marknaden för t ex biogasfordon räcker mer än väl, t ex vid biogasproduktion från ett kommunalt reningsverk.
Förnybart.nu finns i Almedalen, och har inte spammat mig med PR-byråmail, så här är en länk till deras program. Antagligen betydligt mer intressant än floskler ifrån Svensk Energi.
Samtidigt vågar inte Förnybart.nu tala om de fossila bränslenas ändlighet, utan nämner på sin höjd något om klimatförändringar. Vissa budskap tonar man nog helst ner, för annars slutar folk helt att lyssna. Lite synd, för som vice ordförande i Romklubben känner Wijkman mycket väl till tillväxtens gränser.någ
Nej, vår livsstil är inte hållbar. Acceptera och gå vidare. Det finns åtminstone cykel.
Att likt fossil-Göteborg bygga in oss i ett beroende av ändlig fossilgas, där på sikt den enda leverantören om man har råd att betala tillräckligt mycket kommer vara från ett opålitligt och genomkorrumperat Ryssland, är helt förkastligt. Situationen har nu gått så långt att medborgargarden har börjat attackera och döda de främsta brottslingarna, dvs poliser i Ryssland, och blir hyllade av folket som patrioter för detta.
Trevligt land att göra sig beroende av energimässigt. Vad kallar man lobbyister som förespråkar detta?
Med den kommande permanenta globala energikrisen i spåren av peak oil, peak coal och peak gas så kommer vi behöva alla olika energikällor vi kan uppbringa för att bevara någon form av välstånd och levnadsstandard.
Dit räknas också kärnkraften.
Globalt står de ändliga och sinande fossila bränslena för drygt 80% av människans energikonsumtion och kärnkraft står för ca 6%. För svensk del är energikonsumtionen ca 38% fossil och ca 23% kärnkraft. Att lägga ner kärnkraften i det läget vore fullkomligt vansinne.
Allt gårdagens beslut i Riksdagen innebär är att vi får ersätta dagens allt äldre reaktorer med nya reaktorer, men inte öka antalet. Det är ett bra besked, men samtidigt begränsas energibolagens ansvar till 12 miljarder SEK vid haverier, vilket förstås är alldeles för lågt. Det samma gäller vattenkraftens begränsade ansvar vid ett större dammhaveri.
Både vattenkraft och kärnkraft är alltså kraftigt subventionerade av svenska staten, som i praktiken lovar att stå för kostnaderna vid haverier. 12 miljarder SEK i ansvar är dock en höjning från tidigare 470 miljoner euro.
12 miljarder kronor räcker dock inte långt. Exempelvis ligger gräddhyllan Kungsbacka några mil norr om kärnkraftverket i Ringhals söder om Göteborg. 2008 var snittpriset på en villa i den kommunen knappt 3 MSEK enligt SCB, och idag är priserna antagligen högre än 3 MSEK. 12 miljarder kronor räcker alltså till endast 4000 villor, av ca 16 000 i Kungsbacka kommun. Enbart runt den kraftigt expanderande orten Åsa, som ligger ca 10km från Ringhals, finns det uppåt 2000 villor. Ytterligare 2-3 km längre bort fågelvägen hittar man flådiga Gottskär och Onsala med upp mot 10 000 villor och priser upp mot sex miljoner per villa. Fast man kanske löser in dem till marknadspris om de blir utsatta för radioaktivt läckage, och marknadspriset är förstås i det läget noll kronor…
Det är inte underligt att Vattenfall fått pantsätta hela bolaget för att få driva kärnkraftverk i Tyskland. Sverige borde inte varit sämre, utan krävt en pantsättning av hela internationella E.On och Fortum för att dessa fortsättningsvis skall få driva kärnkraftverk i Sverige. Staten äger redan Vattenfall, så för Vattenfalls ansvarsdel får svenska folket betala ändå. Kanske en bra motivering till att stycka och sälja av Vattenfall med de passande bolagsnamnen Kärnkraft, Vattenkraft, Fossilkraft, Alternativkraft och Elnät.
Nu förnekar förstås kärnkraftskramarna att det någonsin kan hända någon olycka med svensk kärnkraft, inte ens några terroristdåd anses väl vara möjliga trots att det visat sig vara hur enkelt som helst att storma ett svenskt kärnkraftverk. Svarta svanar existerar inte i kärnkraftkramarnas värld.
Gärna fortsatt kärnkraft, men inte subventionerat av staten, utan med fullt ekonomiskt ansvar.
Och det kan nog visa sig att även nya svenska reaktorer kanske inte blir så billiga som en del tror. Vindkraft kan nog mycket väl stå sig i konkurrensen kostnadsmässigt, men vi behöver en kombination av baskraft som kärnkraft och reglerkraft som vattenkraft, och kan inte bara förlita oss på vindkraft även om den senare är ett bra och hållbart komplement. Även vindkraftverk haverar förstås hela tiden, men de ekonomiska skadorna på omgivningen är högst begränsade att jämföra med vad ett större läckage av radioaktivitet eller en havererad större vattenkraftsdamm skulle medföra. Generellt finns inga möjligheter till ekonomisk skada på omgivningen där vindkraftverken står, då räckvidden vid ett haveri är högst begränsad.
Med eller utan nya kärnkraftverk så kommer vi få se allt högre elpriser framöver. De som tror annat är fel ute. Vi får se hur mycket energibolagen jublar i slutändan. Fast som alltid blir det ju kunderna som får betala.
Optimister och tekniknaivister som menar att peak oil, peak gas och peak coal inte kommer ge några märkbara effekter på mänskligheten eller samhället, brukar hänvisa till att marknaden eller den fantastiska teknikutvecklingen skall lösa problemen smärtfritt. Åtminstone för dem själva, får man förmoda.
I fjärran hägrar den till synes oändliga fusionsenergin, som visar sig vara ett bra exempel på hur snabbt teknik får genombrott.
Världens forskning kring fusionsreaktorer, som inte bara skall förbruka energi, utan också ge mer energi tillbaka än instoppat, riktas in mot den enorma forskningsreaktorn ITER, som var tänkt att vara klar till år 2016, och sedan kanske ge några användbara forskningsresultat till år 2036, varefter man kanske kan börja bygga kommersiella reaktorer, vilket i sig tar kanske 10 år, dvs 2046 innan en första reaktor faktiskt är i drift. Om ITER lyckas. De flesta forskningsprojekt misslyckas som bekant.
EU står för 45% av budgeten, och den andelen var tänkt att urpsrungligen kosta 2.7 miljarder euro. Men som med all teknikutveckling så knackar verkligheten på. EU:s kostnad ser nu ut att hamna på 7.4 miljarder euro, och dessutom blir projektet försenat 3 år, innan det knappt kommit igång. Får vi inte se fler förseningar så kommer inte ITER igång förrän närmare 2019, förutsatt att peak oil inte ger brist på insatsråvaror eller andra problem innan dess.
Men i tekniknaivisternas värld finns inte vare sig förseningar, fördyringar eller misslyckanden.
Teknikrealister förstår naturligtvis att man måste försöka, medan det fortfarande finns möjlighet, men all forskning leder inte någon vart. Något som aktieägare i riskfyllda utvecklingsbolag sedan länge lärt sig den hårda vägen. Åtminstone så innebär ITER att några tusen forskare får skattefinansierade jobb i några decennier, så man åtminstone se projektet som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Och kanske finns det spinoffeffekter i form av nya spännande material och annan teknik som går att använda till något annat.
Eller så var det bara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som drog mycket ström och råvaror.
Vi känner ju alla redan till peak oil, peak gas och peak coal, dvs tidpunkterna då dessa ändliga fossila energikällor når sin maximala produktionsnivå per dag för att sedan för alltid se fallande produktion. Den minskande tillgången på fossil energi får förstås en lång rad konsekvenser, speciellt för de mest energiintensiva näringarna.
Dit hör jordbruket, där det förbrukas mellan 6 och 20 kalorier fossila bränslen för att sätta en kalori mat på våra bord, inklusive energi förbrukad för produktionen av konstgödsel, NPK. Kväve. Fosfor. Kalium.
Men fossil energi är inte den enda ändliga flaskhalsen för vårt moderna jordbruk. Kväve kan man utvinna ur luft mha godtycklig energiform, även om det oftast rör sig om just fossilgas. Vår luft består som bekant mest av just kväve, och vi kommer alltså aldrig få slut på kväve så länge det finns energi. Dessutom går det via odling av ärt- och baljväxter naturligt gödsla jorden med kväve. Andra flaskhalsar är t ex rent vatten, och utan vatten får man oavsett ingen tillväxt.
Den värsta ändliga flaskhalsen handlar istället om fosfor, som idag utvinns ur ändliga fosfatmalmtillgångar världen över. Fosfor är inte möjligt att byta ut i allt levande, inklusive de växter och djur vi äter, då naturen valt fosfor som energiförmedlare i form av adenosintrifosfat. Och framför allt så är fosfor själva kärnan i DNA. Utan fosfor ingen celldelning, utan utan celldelning ingen tillväxt av biomassa, dvs mat. Detta är inte förhandlingsbart, detta går inte att debattera, detta kan inte ändras av marknaden.
Fosfor åker förstås ut ur våra kroppar via vårt avträde, och Sverige har som mål att återvinna 60% av detta i form av slam från våra reningsverk. Problemet är bara att slammet är fullt av annat än bokstavlig piss och skit. Bland annat tungmetaller, t ex kadmium, men också läkemedelsrester. Så det är lite svårt att få acceptans för att sprida den giftinblandade fosforen på våra åkrar. Men förr eller senare kommer vi bli tvingade till det.
För naturens näringspump gör att näringsämnen vandrar från unga ekosystem till äldre. De yngsta ekosystemen vi har är de åkrar vi plöjer varje år, och det äldsta ekosystemet är havet. Så alla de näringsämnen vi sprider på våra åkrar för att få mat på bordet hamnar förr eller senare i havet. Med 60% återvinning försvinner ändå 40% ut i havet varje år, och då ligger ändå Sverige i framkant.
Istället får det industriella jordbruket förlita sig på de ändliga tillgångar av fosfatmalm som finns.
I en som vanligt utmärkt artikel i den icke vinstdrivande populärvetenskapliga och reklamfria tidskriften Forskning & Framsteg, vid namn När fosforn sinar blir det svält, tas problematiken med peak fosfor upp. Nu är inte hela artikeln tillgänglig online annat än för prenumeranter, och istället rekommenderar jag en prenumeration på tidningen (gratis redaktionell reklam).
Fosforutvinning lider precis som alla andra ändliga naturtillgångar av att produktionen en dag kommer minska. För fosforn förväntas det ske runt år 2033, förutsatt att inte fosforproducenterna får brist på drivmedel till gruvor och transporter pga peak oil först. För fosfor är också enormt energikrävande att bryta och transportera.
Nu undrar kanske någon om K i NPK. Kalium utvinns också ur gruvor, men där förväntas reserverna räcka i flera hundra år. Men för fosfor är det akut.
Om vi inte ställer om till ett helt kretsloppsbaserat jordbruk till år 2033 så kommer obönhörligen produktionen av mat i det moderna jordbruket att falla med start år 2033, om inte bränslebrist pga peak oil eller kanske brist på vatten får det att ske innan dess.
Nu finns det förstås de som menar att det inte existerar ett problem, och liksom peak oil så finns det alltså en debatt kring det hela. Som vanligt lyssnar dock FN och världens regeringar främst på de som säger att det inte finns några problem, precis som med peak oil alltså. Men lustigt nog står bland annat USA:s geologiska myndighet, USGS bakom de negativa siffrorna. Man lyssnar på USGS när de pratar om enorma mängder olja, men lyssnar inte på dem när de pratar om brist på fosfor framöver.
Ovanpå peak fosfor så kommer även antalet människor på jorden antagligen ha ökat med någon miljard tills år 2033, och med det behovet av mat.
Tittar man på var fosforgruvorna och reserverna finns så ser det ut som följer.
Det av Marocko ockuperade Västsahara står för världens största reserver, och den kassako detta innebär för Marocko gör det osannolikt att landet någonsin kommer släppa sin ockupation. Med tanke på att EU är en stor importör av fosfor, så kan det förklara den slappa hållningen mot Marocko.
2007-2008 steg fosfatmalmspriset med 800% på 18 månader, på bland annat ökad efterfrågan från biobränsleproduktion. Detta säger något om situationen. Nu har priset förstås fallit tillbaka igen, men situationen kan upprepa sig, speciellt när vi får se en akut fallande oljeproduktion efter peak oil, med ökad efterfrågan på biobränslen som resultat.
För den investeringsintresserade så kan man t ex vända sig till det kanadensiska konstgödselbolaget PotashCorp (TSX:POT,NYSE:POT), världens största producent av kalium (eng potash). Bolagets kaliumutvinning sker främst i Kanada, och fosforutvinningen sker i USA, dvs i politiskt stabila områden även om man aldrig kan vara säker på vad amerikanska miljövänner kan få för sig i landets domstolar, eftersom det finns rejält med miljöproblem med fosforutvinning, precis som för all gruvdrift. Bolaget producerar förstås även kväve för att kunna leverera komplett NPK-gödsel till det fossila industriella jordbruket.
En liten titt på aktiens historiska utveckling belyser hur det såg ut runt 2008.
Tittar man tekniskt på aktien så befinner den sig i en lång säljtrend i veckocharten, och även i dagscharten.
Det är alltså ingen brådska att investera i PotashCorp, och även börsklimatet är som bekant negativt så det är bara att vänta med att gå in.
Vän av ordning påtalar förstås att PotashCorps kostnader kommer stiga i takt med energipriserna, så frågan blir vad som kommer stiga snabbast i pris. Samtidigt är fosfor till det moderna jordbruket absolut nödvändigt för att bibehålla produktionen av mat, och i slutändan bör därför priset stiga med kostnaderna.
Ett alternativ är ett ekologiskt kretsloppsbaserat jordbruk (eller “jordbruk” som det kallades förr) istället för dagens industriella fossiljordbruk. Kretsloppet i det ekologiska jordbruket förutsätter dock att vi även håller djur för kött- och mjölkproduktion, vilket gör veganrörelsen lite griniga. Liksom fosforn är veganideologin ändlig, och även om vi kan äta mindre kött så kan vi aldrig klara oss utan djur om vi inte skall förlita oss på ändliga resurser.
En sak är iaf säker, och det är att man inte löser problemet genom att ignorera eller förneka det. Framtiden ligger antagligen allt mer i ett kretsloppsbaserat jordbruk och någon form av giftfriare återvinning från städernas avlopp. Fast det är inte där vi hittar volymerna idag.
Avloppsslammet är iaf en potentiell kassako för svenska kommuners avloppsanläggningar, men som det är nu så låtsas man inte om gifterna, utan har infört en certifiering av slam som betyder att slammet är giftigt, men certifierat. Det är vetenskapligt bevisat att gifthalterna att bl a kadmium i slammet påverkar vattenlevande varelser och minskar deras reproduktionsförmåga, så det är inte bara vår mat som blir förgiftad.