I fredags hölls en konferens på Försvarsdepartementet i Stockholm med en lång rad framstående försvarsdebattörer bland deltagarna. Chatham House Rule gäller, dvs citering men inte attributering och här följer således lite av vad som sades, men inte av vem eller någon deltagarlista. Ska man summera så finns det idag ett starkt driv och känsla av allvar inom försvaret, men olika processer och en kultur från eviga freden hindrar fortfarande när försvaret borde ställa om från en fredscentrerad organisation till att bli krigsvinnande med fokus på maximal farlighet för fienden, som är Ryssland.
Chatham House Rule innebär alltså att man får säga vad som sades, men inte vem som sade vad och inte heller peka ut vilka som deltog. Tanken med dessa regler är att man ska kunna tala öppet och ärligt.
Konferensen i fredags på Försvarsdepartementet syftade till att gemensamt diskutera hur man kan stärka försvaret kommande år, och innebar alltså att politiken var intresserade av att direkt lyssna på debattörernas synpunkter. Sekundärt gavs en utmärkt möjlighet till nätverkande.
En person konstaterade att även om det är en enorm glöd och framåtanda så sätter fortfarande byråkratin hinder.
Prat om att man måste våga ta risker motvägs – trots att det handlar om sådant som alla håller med om behöver ske – av att man ser hur officerare som tagit sagda önskade risker kan få sparken. “Vill jag ta risker? Ja. Vill jag bli av med jobbet? Nej.” Orden matchar således inte verkligheten.
En deltagare efterfrågade krigare och att alla generaler ska sparkas. Det spelar ingen roll om de är trevliga, kan hantera politiken, administration och ekonomi – de är ändå barn av den eviga freden. Det konstaterades att det inte är första gången i världshistorien man går från evig fred till omedelbar förestående krigsfara och storkrig. Bara för att man har generalsstjärnor betyder det inte att man är en bra krigare. General Eisenhower under andra världskriget och hans kometkarriär inför och under kriget togs upp som positivt exempel. Det finns andra exempel som inte nämndes, som general Patton – en utmärkt krigare och green eyed boy, men värdelös i fred och inom politik. Men det är den typen av green eyed boys som vinner krig, medan fredsorganisationen premierar bra pedagoger, administratörer och de som kan hantera politik.
Förslaget att sparka alla svenska generaler möttes av en del munterhet. Det togs också upp att man måste gå bort från Excelarksbefordran där man idag befordras utifrån väldigt programmatiska regler med vissa utbildningar, vissa tjänstgöringar och tjänstgöringsperioder, och istället att ovan nämnda krigare behöver premieras. En deltagare menade att alla generaler inte behöver bytas ut för att man ska våga ta risker, utan det ska gå att genom att premiera tydliga exempel så kan man förändra kulturen så kåren vågar ta risker.
Från en annan deltagare infliktades att det inte bara handlar om rätt person på rätt plats, utan att man i Ukraina kan se ett antal exempel på hur farligt det är med fel person. “Ukraina lär oss att ej nonchalera konsekvenserna av ett sådant potentiellt problem.”
En person konstaterade att det idag finns personer som är fel och på fel plats i Försvarsmakten, men gav inga detaljer trots intresserade frågor om vilka som avsågs.
En annan person nämnde exempel kring centralisering av materielanskaffning av triviala saker där en e-postadress som skulle hantera detta innebär att inget händer. Resultatet är att officerare kan skämmas över exempelvis mörkerutrustning från 1990-talet, samtidigt som det till en bråkdel av kostnaden går att klicka hem på USA-mil certifierad utrustning från butiker på nätet. Men det är idag inte möjligt. Detta ser man för övrigt hur Ukrainavolontärer gör, dvs köper billig (ett relatvit begrepp dock) milspecad utrustning på nätet och levererar till frontförbanden i Ukraina, utrustning som skulle få de flesta svenska soldater och befäl att bli gröna av avund.
Det har blivit möjligt att ute på förband köpa enklare utrustning direkt själva och finns en budget för detta inom förbandsanslagen. Exempelvis utrustningsfickor togs upp som exempel. Flera personer efterlyste att detta borde flyttas över till materielanslaget, och inte belasta förbandet och därmed t ex övningsverksamheten. En deltagare föreslog att FMV endast ska hantera stora system eller system där varje enhet kostar över trehundratusen kronor, samt vapensystem, och på så sätt snabba upp anskaffningen av nytt materiel. Idag kan FMV behöva blandas in för att köpa in toalettpapper, något raljant konstaterat. Det konstaterades att mycket är på gång inom området.
En deltagare menade att drönare är överskattat mot Natos stridsflyg och deep strike-doktrin.
Här menar undertecknad att Natos deep strike inte testats mot Ryssland och det är naivt att tro att det kommer fungera friktionsfritt och satsa allt på detta – det tar år att bygga ett nytt flygplan, men man kan bygga tusentals drönare om dagen. Förr eller senare är Natos stridsflyg utslitet eller nedskjutet men tiotusentals ryska drönare finns kvar och väntar. Det finns anledningar till att Ukrainas stridsflyg inte kan korsa fronten och samma hot finns mot Natos stridsflyg. Nato har inte övat den typen av enorma flygoperationer som t ex Gulfkriget innebar, som skedde baserat på decennier av övning under kalla kriget. Idag är USA inriktat på att bomba bondearméer i tredje världen. Det fanns dock inte utrymme att gå in på detta på konferensen.
Bloggens tidiga förslag om att betrakta drönare som ammunition och inte utrustning och förbruka dem löpande under övning och utbildning kom upp via att en deltagare menade att man inte ska satsa på stora lager av drönare, utan på tillverkningskapacitet. Detta gör att man inte blir sittande med ålderstigen teknologi när utvecklingen går i rasande tempo.
En person menade att Sverige måste skaffa mycket större sjukvårdskapacitet, då vi kommer bli mottagare för de sårade från fronterna hos våra Natoallierade i Finland och Baltikum. Sverige kommer bli en knutpunkt för logistik och behöver också bättre järnvägar som klarar krigets krav. Sverige kommer utsättas för fjärrbekämpning av Ryssland och det behövs ett territoriellt luftvärn som skyddar de kritiska civila målen konstaterade en person.
Ett problem som togs upp flera gånger var lönerna och särskilt avtalen för de officerare som beordras att göra tjänst hos Natos staber. Snacket går på de nivåerna att man säger upp sig om man får en sådan placering, då det t ex inte fungerar tillsammans med småbarnsfamilj och partnern som oftast är den som har den högre lönen erbjuds ingen kompensation, utan ska själva hitta jobb i det nya landet samtidigt som officersfamiljen utförsäkras från de svenska socialförsäkringarna inklusive föräldrapenningen. Det sades dock att departementet tittar aktivt på dessa avtal och känner till problemen.
En person menade dock att det inte är något problem med avgångar i Försvarsmakten och att personalomsättningen bara är 2%. En annan deltagare menade att det är fruktansvärt slöseri likväl när så kompetenta och dyrt utbildade slutar.
Bloggen vet inte varifrån siffran 2% personalomsättning kommer och om jag inte hörde fel så är det helt orimligt. Det betyder att bara en på femtio slutar om året, eller att folk i snitt jobbar 50 år i Försvarsmakten. Vilket faller på sin orimlighet när GSS/K bara får jobba i tolv år och även om man räknar in värnpliktiga, så får de gå ur rullorna vid 45 års ålder (eller något sådant), och inte vid 19+50=69 års ålder. Det fanns inte tid att ifrågasaätta den siffran dock. Möjligen är det så att när någon säger upp sig så krigsplaceras de ändå som reservofficerare eller reservister (värnpliktiga) och räknas inte som uppsagda, men det är knappast det de flesta menar när man pratar om att folk säger upp sig..
Att lönerna är för låga fanns det enighet om, men det konstaterades av en deltagare att det är upp till myndigheten Försvarsmakten att sätta lönerna och inte en fråga för politiken. En annan person konstaterade dock att det har förekommit politiskt riktade löneanslag till t ex poliser, lärare och sjuksköterskor och att det således handlar om politisk vilja och inget annat.
En deltagare varnade för utredningen som vill att svenska poliser inte ska vara krigsmän, utan rent civila och således hjälpa en ockupationsmakt med att upprätthålla lag och ordning, och att folkrättsjuristerna är paragrafryttare som saknar koppling till verkligeten. Det påtalades av en annan person att Ryssland i Ukraina skiter i vem som klassas som civil och att blåljus är prioriterade måltavlor. En person sade att polisen sannolikt är de första som kommer möta ryssen på larm om beväpnade personer observerade någosntans, och att de flera hundra operatörerna i Nationella Insatsstyrkan och de Regionala Insatsstyrkorna (piketen) är den bäst tränade och skarpt erfarna beväpnade personalen i Sverige. Det vore en resurs att slösa bort på att erbjudas till en ockupationsmakt. En deltagare konstaterade dock att utredningen är död i vattnet och saknar stöd av annat än Vänsterpartiet och möjligen Miljöpartiet, och förde fram goda argument för detta utifrån personkännedom kring namngivna personer i Justiteutskottet och Justitiedepartementet.
En person föreslog att Forttifikationsverket läggs ner och att alla fastigheter överförs till Försvarsmakten, vilket skulle lösa mycket av problemen med utbyggnad av infrastruktur och att det är underligt att ha ett affärsverk med bara en kund. Problemet påtalades av andra vara att Fortifikationsverket ligger under Finansdepartementet och alltså styrs från annat håll som bara är intresserade av pengar.
Det föreslogs från en deltagare att Sverige omgående bör etablera en stay behind (motståndsrörelse) i Finland och Baltikum och öppet berätta att så skett för att agera avskräckande mot Ryssland.
Likt skrivits här på bloggen konstaterades det att det finns analyser om att kriget kan vara här inom ett år och det brådskar.
Ska man summera är Sveriges försvar på rätt väg, men arv av byråkrati, kultur och olika individer som agerar stoppklossar bromsar utvecklingen. Det kan behövas Alexanderhugg för att skynda på processen, men frågan är om modet finns och vem som är redo att dra svärdet?
Konferensen var ett mycket bra, välkommet och trevligt initiativ från politiken, som visar på en vilja att ta in röster även från utanför Försvarsdepartementets myndigheter eller högsta ledningsnivåer. Alla deltagare representerade sig själva och inte sina arbetsgivare. Kvällen avslutades med en after work på en lokal inom gångavstånd från Jakobsgatan för de som kunde och ville delta, där utrymme för mer informella diskussioner och nätverkande gavs utöver konferensens två fikapauser.
Ett tack till alla inblandade på Försvarsdepartementet på samtliga nivåer.
