Åk till Helsingborg sade de. Det blir kul sade de. Allt är tillåtet. Som Danmark sade de.
Det verkar som Helsingborg på något vis överkompenserar för att de ligger nära Danmark.
Verkar vara ett trevligt ställe, Helsingborg. Om man är tillverkare av förbudsskyltar. Lite oklart vad man faktiskt får göra på stranden. Kommunen skulle kunna spara pengar genom att bara sätta upp en skylt: Allt är förbjudet!
Dags för lite fredagsmys och idag ska vi vara seriösa. Seriöst så tycker jag att ni alla män, som enligt enkäterna utgör 90-95% av bloggens läsare, ska läsa Bianca Kronlöfs bok Brev till mannen. Ja, även du som aldrig och du som säger inte alla män. Den kostar typ åttio spänn och på lättläst svenska med 125 luftiga sidor tar den bara någon timme av ditt liv. I bästa fall lär du dig något, kanske får lite tankar, eller rent av säger ifrån nästa gång det behövs – reaktivt eller proaktivt – och tar det där riktiga snacket med dina manliga vänner. Eller så skrattar du bara dig fördärvad om kapitlet om IKEA (de som vet, vet). Eller så går du hem och fortsätter som vanligt.
Ja, boken handlar om feminism, maskulinitet och patriarkatet, dvs den samhällsstruktur som ytterst gör män till offer. Kronlöf påtalar upprepade gånger att män är de som oftast blir misshandlade, oftast begår självmord, oftare tar droger, oftare är alkoholister och lever kortare. Särskilt män utan en kvinna som partner lever kortare, så mitt återkommande råd att vårda din relation och investera i den (om det så är i form av en bukett blommor) är bättre än att sitta vid en börsskärm.
Kronlöf konstaterar också hur både män och kvinnor bankas in i en mall där de får lära sig konstiga saker. Vi män lär sig att dölja våra känslor och att bruka våld. Kvinnor får inte gilla sex utan måste spela svårflörtade, medan alla män förväntas vara sexuella gudar, samtidigt som det finaste du har – din kuk – helst ska hanteras av en inkompetent kvinnlig nybörjare istället för en kvinna som vet vad hon sysslar med. Den mest tragiska meningen i boken säger Kronlöf själv i sitt brev till sin ofödde son är beskedet att han kommer bli slagen av andra män (inklusive pojkar på dagis eller i skolan).
I själva verket påtalar Kronlöf är det män som borde få rådet att inte gå hem ensamma från krogen, det är män som borde ha ett nödnummer att prata med så de kan gå hem i trygghet, det är män som borde få rådet att byta sida på gatan när de möter män. För de som slår och våldtar är i en förkrossande majoritet de män som kvinnor har relationer till. Inte en slumpvis man på gatan, även om det är de som hamnar i tidningarnas klickrubriker. Kvinnor borde vara rädda för att gå in i hemmet – i själva verket är den tryggaste miljön för en kvinna ute tillsammans med män hon inte känner och den farligaste miljön är hemma, rent statistiskt. Så titta dig i spegeln. Din hårfärg, hudfärg, ögonfärg är vad den vanlige våldtäktsmannen och kvinnomisshandlaren själv har, även om du aldrig skulle.
Argument som jag skulle aldrig och inte alla män bemöts kort och kärnfullt i boken. Nej, du som aldrig har ingen skuld för vad den statistiska könstillhörighetsgrupp du tillhör statistiskt tar sig för, lika lite som du ska hyllas för att en man var den förste som satte foten på månen eller uppfann Internet (påstående av Kronlöf, vet ej om det stämmer?). Det är en statistikgrupp, men du är en individ. Lär dig skillnaden.
Du som aldrig sitter ändå och är underhållen av filmer och teveserier med mannen som slår. Den ensamme känslo kalle som i slutändan själv med nävarna eller vapen i hand löser problemet. Bruce Willis räddar dagen, Yippie-kay-ey, motherfucker. God jul. Och så lär vi – både kvinnor och män – oss hur en riktig man ska vara? Eller?
Och ja, de flesta våldtäkter anmäls aldrig. Inte ens i Sverige. Offrets läkandeprocess blir inte nödvändigtvis bättre av juridisk rättvisa och det är faktiskt offret som bestämmer över det. Om du är väl förtrogen med dina kvinnliga vänner, eller kanske rent av din kvinnliga livspartner, så kan du fråga om det. Eller så låter du dem ta upp det själva när och om de vill, kanske är bäst så. En del saker kanske du inte ville veta …
Och du, säg inte “du är (något positiv), trots att du är tjej” till eller om någon kvinna någonsin. Det antyder att kvinnor normalt besitter negativa egenskaper. Säg “jag gillar dig för (något positivt)”. Utelämna det där med tjej. Vi är alla individer, precis som du som aldrig.
Ska jag göra en personlig avstickare så möter jag som författare en hel del skit, oftast om kvinnorna i mina böcker. En kvinna kan tydligen (oftast enligt kvinnor) inte vara en actionhjältinna. “En projektion av manligt begär” kallade Aftonbladet min nuvarande bokseries huvudperson Hanna Hjerta för hon äter pizza, dricker öl och gillar sex, samt sysslar med manligt kodade uppgifter. Vem f-n gillar inte sex? Om du själv inte gillar sex är det kanske din partner det är fel på och om din partner inte gillar sex är det kanske du själv som ska titta dig i spegeln? Och jag har blivit mansplainad om och om igen hur orealistiskt det är med starka kvinnor. Herre gud, jag ska inte dra fiktionkortet, utan det finns gott om kvinnor som besitter dessa egenskaper. Ska vi hårdra det hela så är en manlig actionhjälte en cliché, en kvinnlig actionhjälte är intressant. Hanna Hjerta är en individ, inte en median. En median skapar inte alltid spännande böcker och jag blir mörkrädd när jag tänker på hur medianen verkar se ut på Aftonbladet Kultur.
Att sedan min fru Lena har gjort det mesta av det som Hanna Hjerta har för sig – inklusive blivit anfallen av en isbjörn – gör mansplainandet ännu mer intressant i sig. Och hon (och även jag) känner så många fler kvinnor som gör motsvarande, men ännu mer och svårare, de är bara inte kändisar. Först var min tanke när jag började skriva detta fredagsmys att lista allt Lena gjort som Hanna också gjort. Men alla de berättelserna om vad Lena har gjort – från vågsurfning på en exotisk strand till den där isbjörnen – är faktiskt hennes att berätta (en bråkdel finns på hennes egen blogg, en del volontärarbetet i Ukraina här på bloggen eller i hennes bok Solroseffekten, men tiden sätter gränser för de hundratals oberättade berättelserna* – svårt att både göra, skriva och föreläsa, men kunde Hemmingway, så finns det ännu hopp …). Och det finns så mycket ni inte känner till och som jag sitter på händerna med just nu för att inte lista. Hanna Hjerta är fortfarande fiktion (det betyder inte på riktigt, Aftonbladet), eller som när jag fick en försvarsadvokat som vi hade vid middagsbordet att sätta i halsen och bli likblek när jag sade “Lena har inte dödat lika många som Hanna” för att förklara skillnaden.
Men nej, män lyssnar inte på kvinnor utan på andra män, men du kan alltid lyssna på mig och läsa Brev till mannen av Bianca Kronlöf. Som likt de flesta kvinnor älskar män. Bra humor blandar dödligt allvar och säger sanningar om det du inte vill höra. Eller så fortsätter du överföra patriarkatet till dina barn, så din dotter ska gå runt och vara rädd, och din son ska lära sig dölja känslor och att slå. Andra män om inte annat. Ja, även i homosexuella relationer om du nu vill inflika något sådant, vilket berörs i boken förstås.
Du hittar Brev till mannen i din lokala välsorterade bokhandel, hos Bokus eller Adribris. Samt som ljudbok på t ex Storytel. Du kommer inte ta skada av att läsa och om du besitter läsförståelse kommer inte ens ditt ego bli knäckt.
Med det önskas ett trevligt fortsatt fredagsmys. Var inte en rövhatt. Vem vet, du kanske till och med får gå på IKEA ikväll?
Jag har slutat med skittjänsten Tradedoubler, så länkarna till böcker är inte reklamlänkar längre och mitt bolag får alltså noll öre i betalt för att du köper Kronlöfs läsvärda alster.
*för att inte tala om alla återberättade berättelser från de människor Lena och jag träffat på resor till ass end of nowhere, dit de verkar flockas – från den amerikanske A-10 piloten på Kilimanjaro som flög CAS för svenska BA01 i Bosnien inklusive vår gode vän Magnus Ernström; till F-35 piloten (redacted); en fd chef för de amerikanska strategiska kärnvapenstyrkorna (redacted); chefen för ett stort internationellt personskyddbolag som erbjudit Lena jobb, eller den danske attackdykaren som förklarade vad U-137:s grundstötning egentligen berodde på. Och då ska vi inte ens börja prata om volontärer och försvarare i Ukraina och deras berättelser …
Staplad ved är ändå rätt tillfredsställande. Vi roade oss i helgen med att stapla den kvarvarande veden som ligger i torken utomhus.
Det blev väl runt 60 m3 stjälpt ved när vi sist tog ner några större mängder träd år 2020, men mycket är sålt sedan dess särskilt 2021 – 2022, en del uppeldat och ca två årsförbrukningar ligger inomhus i ladans vedbod.
Sedan dess har det mest blivit lite småved som huggits upp för hand, som när vi tog ner gamla vårdlönnen som växte för nära huset sedan utbyggnaden, eller ihopsamlade enstaka vindfällen. Lite av det senare ser man i den andra stapeln.
Nu är iaf allt inne på helt torrt avstånd. Så här när det precis varit snö blir det lätt återfuktat på ytan för veden längst ut i torkarna. En balansfråga mellan regnskydd och solinsläpp. Man torkar ändå primärt veden på sommaren, så solinsläpp är viktigare. Ved ska ändå tas in i några dagar innan man eldar dem och ytfukt försvinner då. På första bilden syns rätt tydligt hur långt in snö kan komma, givet att vedstapeln inte är hög och de yttersta vedträden skyddar de inre.
Sedan finns det väl en kubik med kubbar redo att klyvas med yxa, men de säljer vi nog till någon som vill hugga själv.
Nåja, vi har fortarande ved så vi klarar oss utan ström helt i två vintrar, men som man ser även i Ukraina är permanenta strömavbrott inte ens aktuella i fullskaligt krig.
Du kan nu beställa julsignerade Ge aldrig upp av Lena Wilderäng och mig (Lars Wilderäng) direkt från Mondial Förlag att ge bort i julklapp. Annars har Lena och jag en signering hos Akademibokhandeln Center Syd lördagen den 6:e december 14:00 – 15:30. Vi ses där!
Iaf direktlänken för att beställa julsignerad bok direkt från Mondial hittar du här och priset är endast 199:- SEK. Böckerna skickas vecka 50, så de bör vara framme till julafton.
På Center Syd lördagen den 6:e december 14:00 – 15:30 signerar Lena och jag våra böcker, dvs inte bara Ge aldrig upp, utan även Lenas Solroseffekten, och mina romaner inklusive senaste romanen Jägarhjärta. Ackis på Center Syd har som ni ser på länken också en lång rad andra signeringar i jul inklusive namn som Mikael Wiehe, Thomas Engström, Caroline & Leffe Grimwalker, Anette & Anders de la Motte och Tony Cronstam.
Du kan förstås köpa osignerade böcker via din lokala välsorterade bokhandlare eller från onlinebutiker som Bokus eller Adlibris. Inga reklamlänkar längre, om någon undrade, jag har lagt ner Tradedoubler.
Vi lämnade även några signerade Ge aldrig upp hos Gamla Stans Bokhandel i Stockholm efter författarkvällen härom veckan, så skyndar ni dit kan ni lägga beslag på en av dem kanske.
Vid en första anblick kan storstadsbor verka ytliga och utseendefixerade, då de verkar väldigt måna om hur de ser ut – inte bara det snygga folket, utan även subgrupper och subkulturer. Men det handlar inte nödvändigtvis om yta, utan ett högst mänskligt behov av samhörighet och tillhörighet, för vilket man är beredd att betala en storstadsmoms i extrakostnad för att bo i staden.
Vi har alla ett behov av att känna samhörighet och tillhörighet, då vi är flockdjur. Vi är samtidigt individer som vill signalera vilka vi är.
På landet och i småstäder är detta inte ett problem. Alla känner alla, så man vet vem som är vem och vad de står för. Därmed kan de klä sig och se ut hur som helst. Alla vet vem som är VD:n, vem som är kommunpolitikern, vem som är hundmänniska och vem som är hästtjej. Det behövs inget särskilt utseende för det.
I storstaden (läs: Stockholm) är det annorlunda. Bara en enda bostadsrättsförening kan ha fler boende än det finns i en hel by på landet. Det är omöjligt att känna alla man möter på stan när dessa räknas i hundratusentals. Man riskerar att bli en anonym person i mängden och utan möjlighet att nå ut till sina subgrupper, utan möjlighet att visa sitt socioekonomiska status.
Om det inte vore för utseendet.
Så i storstaden är folket väldigt måna om hur de ser ut. De kanske inte är medvetna om det, men det blir väldigt tydligt när man som lantis besöker Stockholm. Alla har en look. Denna look och tillhörande outfit signalerar en kombination av vad man jobbar med, vad man har för socioekonomi, vad man har för utbildning, hobbies, fritidsintressen, politisk eller sexuell läggning. Är du en tradwife eller är du en Stureplanssingel? Röstar du på Miljöpartiet eller är du en schtekare med backslick, eller kanske det mer moderna grisch som vill signalera att pappa har en massa pengar och att du väntar på arvet om 50+ år?
Därmed kan man nicka bekräftande till varandra när man möts på stan, eller inte känna sig så ensam för att man ser en annan person med Barbourjacka – dvs någon som bor i stan men egentligen vill bo på landet eller vill indikera att personen sysslar med jakt och har vapenlicens. Otroligt opraktiska plagg om man är en faktisk friluftsmänniska – det har hänt en del de senaste 100+ åren med textilteknik, så man måste inte ha en oljerock för att vara vind- och vattentät längre – men för att signalera intressen i stan fungerar det utmärkt. Tror inte jag sett en enda person här på landet som klär sig i Barbourjacka – jag har inte ens rört min egen på tio år. Hade Barbour före det var coolt. Men i Stockholm, där ser man dem.
Eller gå till Anchor iklädd kostym så ska du få känna på hur det är att inte passa in i subkulturen.
Utseendet fungerar förstås också för parningsritualerna, då man direkt genom att titta på någons skor kan avgöra det mesta. Ja, grabbar, det första kvinnan eller tjejen tittar på är dina skor. Börja där, sedan kan du skaffa en personlighet. Ett tips tillbaka är att titta på kvinnans skor. Om inte annat är “snygga skor” en bra öppningsreplik oavsett hur de ser ut, så får ni ta det därifrån.
Vi lantisar sticker därmed ut eftersom vi generellt skiter i hur vi ser ut eftersom alla vet vem man är hemma ändå, oavsett hur man klär sig. Vi saknar därmed vett att ha en look när vi är i stan. Eller så är det helt enkelt lantislooken, men så kommer man inte in på Riche om man har den heller.
Lantisar har inte heller betalat storstadsmomsen som dessa outfits kostar. Det är inte nödvändigtvis billigt att signalera sin grupptillhörighet, men högst mänskligt.
Vi har alla våra behov av att passa in, bli sedda och bekräftade. I storstaden är enda möjligheten att attributera sig för att matcha önskad subgrupp eller subkultur, för i ett Stor-Stockholm med ca 2.3 miljoner invånare går det inte att få en gemenskap och att tillhöra en enda grupp. Det handlar inte om ytlighet, även om det kan vara den första tanken när man ser det vackra folket i Stockholm.
För övrigt är det ju befriande nu när till och med fundamentalistisk ärkehöger sminkar sig som Trump, Vance och Hegseth. Snart kommer kajalen, ögonskuggan och foundation att stå bredvid raklöddret på ICA och herrekiperingsbutikerna kommer börja erbjuda orange foundation “DJT” för dig som vill ha den riktiga vinnarlooken, ögonskuggan “JD” för dig med ambitioner eller rougen “Warfighter” för att signalera farlighet och våldsmandat. Eller vad nu olika sminkprodukter kallas. Förmodligen sminkar sig redan männen i Stockholm, det är bara det att vi lantisar inte har fattat det än. Vi är trots allt lite efter.
Nästa gång du går på Krigshistoriepoddens lajvpoddar, kolla hur många som har Molle på sina ryggsäckar. Nej, det är inget man behöver knappt ens vid fronten, utan det är enbart valt för att man vill signalera en subgrupp och intressen.
