Förord
I dessa dagar är det lätt att bli uppgiven. Det som framkommer på nyheterna och sociala medier får mig att känna som att jag är fast i en grotesk mardröm utan att kunna vakna. Hur kan statschefer agera på det här sättet, utan att en vuxen människa säger “Stopp, time out”? Hur kan folkmord och krigsbrott pågå utan konsekvenser? Hur ska jag göra när samhället blivit så kallt?
En analys är dock på sin plats. Vem tjänar på att jag ska känna mig förtvivlad och maktlös? Just det, främmande makt. Och har samhället verkligen blivit så kallt, eller är jag fast i en SoMe-bubbla som bekräftar sig självt? Vem finansierar sociala medier och deras algoritmer? Inte demokratiska krafter i vart fall, och det gäller att komma ihåg det.
Individer kan vara hotade, speciellt om de är särskilt utsatta på grund av saker som de inte har valt. Men vår demokrati är inte hotad. Och därför ska vi fortsätta agera, organisera oss, och använda vår demokratiska rätt till att förändra världen till något bättre. Som till exempel rösta bättre i årets val.
Professor Magnus Karlsson, som jag har forskat tillsammans med inom området civilsamhälle i Sverige och Ukraina, bidrar med några insikter i gästinlägget nedan. Hoppas det väcker tankar även hos bloggens läsare. Mvh, Lena Wilderäng

Vem tjänar på eländesberättelser om Sverige? – en reflektion om narrativets makt och den enskildes ansvar
Det är lätt att måla upp dystra bilder av Sverige och svenskarna, särskilt när omvärlden skakar: svensken är fredsskadad, vår byråkrati är hopplöst full av stuprör, demokratin är hotad och den svenska välfärden har monterats ned ända sedan millenieskiftet. Dessa berättelser återupprepas så ofta att de till slut uppfattas som sanningar, trots att de ofta bygger på överdrifter eller är helt fel.
Kanske vill den enskilda dysterkvisten framstå som mer klarsynt än andra genom att tala om hur det ”verkligen är”, eller använda sin berättelse som en halmdocka att slå mot för att legitimera sin motposition. För en del handlar det säkert om oro och ängslan: man uttalar sin rädsla och hoppas att någon ska säga emot. Eller så ser man det som bättre att varna en gång för mycket än en gång för lite. Men oavsett motiv är det viktigt att förstå konsekvenserna av dessa dystra och skeva berättelser. Det finns aktörer som medvetet utnyttjar eländesnarrativ för att underminera tillit, skapa oro och påverka våra omdömen. Det som kommer ut som slarvigt prat kan landa som desinformation.
Att måla upp Sverige som ett land i förfall är inget nytt fenomen. Och liknande berättelser finns alldeles säkert i de flesta länder. Men idag är riskerna med att göra det större än tidigare. Internet har gjort det möjligt att sprida dessa bilder snabbare och till fler människor än någonsin. Och när vi återkommande ställs inför hopplöshetsberättelser så förlorar vi tron på gemensamma lösningar. Risken ökar att vi vänder oss bort från det kollektiva ansvarstagandet. Att vi blir rädda och ensamma. Något som passar den som faktiskt vill undergräva vårt samhälle alldeles utmärkt.
Botemedlet mot utsagorna om det svenska eländet är förstås källkritik. Men sådan är lätt att tala om och svår att praktisera. Internet svämmar över av information, och det krävs träning för att skilja mellan trovärdiga och tvivelaktiga fakta. Och återigen finns det aktörer som aktivt vill blanda bort korten. Som underblåser en skepsis mot etablerade källor och som lockar med alternativa förståelser. Dessutom är det mänskligt att söka bekräftelse för den egna åsikten. För det som ”känns” rätt. För det som ”vem som helst” kan förstå.
Ett exempel på data som kanske känns fel, och som dessutom rör den svenska tilliten, kommer från forskarteamet bakom World Happiness Report. De lät människor svara på huruvida människor trodde att de skulle få tillbaka sin plånbok ifall de tappade den. Sedan ”tappade” de ett stort antal plånböcker och räknade hur många som lämnades tillbaka. Svenskarna – die dummen Schweden! – och deras nordiska grannar var de mest godtrogna. Nästan hälften av dem trodde att de skulle få tillbaka sina plånböcker. Det framstod som naivt – fram till dess att fyra av fem (!) plånböcker faktiskt lämnades tillbaka. Och som grädde på moset: forskarna visade att tilltron till att man får tillbaka sin plånbok faktiskt verkar vara en riktigt god grund för lycka!
Den mest tillförlitliga kunskapen hittar vi ofta i vetenskapliga databaser och forskningsrapporter. Där har erfarna experter under långsam, rigorös granskning mejslat fram kunskap som tål att prövas. De har satt in sin data i teoretiska sammanhang och tillsammans – i ständig dialog – försökt att förstå den. Problemet är bara att få har tid, ork eller förmåga att gräva i dessa källor – och att få forskningsresultat kan kokas ner till enkla sanningar.
För den som ändå tar sig tid öppnar sig en mer hoppfull bild av Sverige än vad de populära eländesbeskrivningarna antyder. Vi får inte bara tillbaka våra plånböcker. Vi älskar dessutom demokrati. Det internationellt erkända V-Dem Institute i Göteborg visar att det förvisso finns fler autokratier än demokratier i världen idag, och att nästan tre av fyra människor lever under auktoritära regimer. Men V-Dem visar också att Sverige fortfarande är en av världens starkaste liberala demokratier – och det bekräftas av Economist Intelligence demokratiindex. EU:s Democracy Perception Index 2025 visar dessutom att svenskarna hör till de mest positivt inställda i Europa när det gäller statens sätt att praktisera demokratiska ideal.
Tillitsfulla och demokratiälskande. Men visst är vi syltryggar när det kommer till att försvara landet? På senare tid har både Skavlan och Carina Bergfeldt på oklara grunder sablat ned på den svenska försvarsviljan på bästa sändningstid. Men återkommande, omfattande och av varandra oberoende studier från bland annat Totalförsvarets forskningsinstitut, World Value Survey, EU och vår egen forskning finansierad av Myndigheten för civilt försvar visar på motsatsen: den svenska försvarsviljan är mycket stark. Ungefär åtta av tio svenskar är beredda att själva hjälpa till i försvaret av landet. En lägre andel vill hantera vapen, men en förklaring till det verkar vara att alla inte vet hur man gör. Troligen har den höga försvarsviljan att göra med den utbredda viljan att värna om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter.
Allt är så klart inte bra i Sverige och i delar av den övriga världen blåser det verkligen snålt. Men vi har en lång och värdefull demokratisk tradition av debatt kring saker vi vill förbättra. Vi bör fortsätta att diskutera och kritisera, men låta debatten vila på fakta, nyanser och kritisk granskning – inte på myter, överdrifter och svartvita narrativ. För en öppen diskussion och en nogsamt genomförd källkritik är en god början för att vårda tilliten och sammanhållningen i vårt samhälle. Låt oss möta våra utmaningar med kunskap, nyfikenhet och gemensamt ansvar. Det gillar inte lede fi!
Professor Magnus Karlsson, Marie Cederschiöld Högskola
103 kommentarer
Bra Lena!
Folk som gör sig dummare än vad de är och gnällspikar är två typer av människor jag har allt lägre toleransnivå inför.
Att kalla någon gnällspik: Den som s’a re, han va’ re.
Beklagar att du tog åt dig ho ho 😃
Låt oss inte glömma, att kritik mot en bristande eller felaktig funktion ska vara välkommen i ett fungerande samhälle.
Och kritiken som baseras på egna upplevelser är, om den inte har förvrängts eller något har missuppfattats allvarligt är ännu mer värdefull. Det är troligare att andrahandsbeskrivningar är förvrängda, än självupplevda händelseförlopp. Anekdoter, som det kallas, men som jag ser det borde kallas förstahandsupplevelser, i fall de är självupplevda.
“Det är för jävlligt i alla fall”.
Då kanske man ska framföra beröm varje gång något fungerar för att balansera de personliga anekdoterna.
Har faktiskt tagit för vana att framföra beröm och tack när något fungerar eller man fått hjälp. Brukar tas emot med både glädje och viss förvåning.
Rekommenderas.
Hur ska annars utförare veta när de gör rätt?
Exakt. Och kan man göra personen lite gladare på köpet så är det en bonus.
Jag har framfört beröm till affärer och myndigheter betydligt fler gånger än jag klagat.
Absolut. Det är faktiskt en sak som jag upplever blivit värre, att riktig legitim kritik avfärdas som “gnäll”. Finns det riktiga problem, och det gör det, så ska de naturligtvis inte avfärdas. Som du säger, förstahandsupplevelser ska tas på största allvar. Dåligt underbyggda missnöjesyttringar skapade på rykten är något annat.
Om en person har dålig förstahandsupplevelse, men samma dag 10 000 har en positiv upplevelse, t ex inom vården. Ska vi se det som ett problem? För de 10 000 som inte har något att klaga på säger inget.
Förstahandsupplevelser är inte automatiskt representativa, även om de är hela världen för personen som drabbas.
T ex går typ 6 miljoner människor till jobbet varje dag utan att något händer. Om en drabbas av något negativt, betyder det att vi har ett problem och det är skandal att folk inte kan gå till jobbet?
Bra Lars 👍
Det är i och för sig en bra synpunkt att båda måste räknas, men om vi tar upplevelse av vården som exempel så avfärdas det ofta som gnäll när någon haft kontakt med vården och fått ett dåligt eller inkompetent bemötande samtidigt som det kommer en massa tillskyndare som ska proklamera att svensk vård minsann är bäst i världen.
Problemet är ofta bara att tillskyndarna när de tillfrågas inte har haft kontakt med vården på väldigt länge eller har t.ex. privata vårdförsäkringar och privata kontakter som de utnyttjar. Dvs om man ska kunna jämföra så måste både de med positiva och negativa upplevelser vara representativa, inte bara de med negativa upplevelser.
Alltså, vi behöver inte spela med i eländesteatern, men det får inte leda till eller förstärka tystnadskulturer som gör att relevant kritik och verkliga problem sopas under mattan. Att detta sker och har skett i närtid inom både myndigheter och näringsliv i sverige är knappast något som går att bortse ifrån och millenium-historien kan få utgöra ett exempel på detta. Om någon tvivlar så kan jag ge fler exempel, men just för att inte själv spela med så tycker jag att ett får räcka.
Man ska komma ihåg att i alla näringar har man med människor att göra. Till skillnad mot dig själv är de inte perfekta. Man kan därför inte vänta sig exakt samma utfall varje gång man använder kommersiell eller offentlig service. Sådan är verkligheten.
Pga löneläget är det ofta så att det inte är de bästa som hamnar i vissa yrken eller vissa arbetsgivare. Sämst betalt får man t ex på kommun.
När det gäller offentlig service så har de monopolställning på många områden, och då har man inget alternativ samtidigt som de anställer med lägsta lönerna. Sedan undrar de efter 30 år med de lägsta lönerna varför de inte får kompetent personal.
Jag har fått alldeles utmärkt vård av Regionen, när jag fått den. Men det tar mycket på de resterande krafterna innan man kommer igenom telefonspärren för att anmäla sitt ärende. Man måste vara knallfrisk och ringa inom någon sekund från att telefontiden öppnas, för att kunna bli återuppringd några timmar senare på dagen.
Det hela har resulterat i en överbelastad akutsjukvård, onödiga tillstötande komplikationer, och, märkligt nog, överbelastning på primärvårdscentralerna. Folk kanske går till fots dit och vägrar lämna stället innan de får komma in och träffa en läkare, eller bärs ut av två bastanta vakter. (Har inte sett det senare.)
När jag varit på min vårdcentral de senaste gångerna, har det alltid varit (utom en gång) fler anställda som farit omkring i korridorerna än antalet patienter i väntrum (bara jag) eller som passerat ut. Det är uppenbart ett systemfel någonstans, men jag kan inte klaga, för jag vet inte var felet är och måste veta det för att inte avfärdas som en gnällspik.
Och visselblåsartjänsten i en kommun i trakten har nu havererat för tredje gången.
Väldigt många som har något att klaga över, klagar inte. De räknar med att bli avfärdade. Tycker FRIM har en poäng.
Ja, ca 80% av alla vuxna kvinnor har blivit utsatta för sexuella övergrepp, oftast av en man de har en relation med, inklusive alltså blonda blåögda svenska män. Men bara några tusen anmäler årligen.
Du kan ju fråga din kvinnliga partner.
Om en person i Göteborg halkar på trottoaren utanför en fastighet alldeles intill för att det är osandat, är det enligt kommunstyrelsens beslut fastighetsägarens fel.
Om kommunen har ansvaret för sandningen, som i min kommun, avfärdas en inträffad halkning med rätt svår skada (långvarig hälta) med att halkläget inspekteras regelbundet och att det därför inte ens anmäls till kommunens försäkringsbolag. Halkningen inträffade på en yta som gjorts hal av en otandad plog på en traktor, i en brant backe med nyfallet tunt täcke, så det fanns ingen chans att se halkfläcken. Plogningen såg ut att vara 20 -30 minuter gammal, bedömt av pågående snöfall. Plogning med otandad plog = systematsikt fel. Stövlar p g a stort snödjup på tidigare del av GC-vägen. Dubbskor hade inte alls hjälpt p g a det 1/2 cm tjocka torrsnötäcket som var ovanpå isen. Så fastighetsägare är ansvariga, utom kommuner som är oansvariga, fast de äger GC-vägbanan. Systemfel. Fallande fotgängare är ett stort problem.
Frim,
syftet med exemplet om vården ovan var främst för att beskriva beteenden när klagomål framförs och att varken alla som klagar eller som försvarar är representativa. Vården är bra som exempel främst för att den verkar framkalla många icke relevanta åsikter från båda håll, inte för att den är sämre än andra verksamheter.
Sorterar man bort alla egenupplevda händelser i klagomålen, blir det ju inga kvar. För lösa rykten sorteras också bort.
Då återstår endast en intern utredning. Det finns då inga klagomål, inget att ta fasta på, inget att utreda. Och interna utredningar är alltid partiska.
Klagomålen är oerhört viktiga. Upplevda orsaker till klagomål måste kunna behandlas kompetent.
Om inte Jesus hade klagat på romarnas behandling av folket och fariséernas betänkliga beteende, var hade vi stått då? Antagligen vid klagomuren och klagat åt en som inte lyssnar.
Lars,
det är givetvis så att alla näringar har människor inblandade och ibland har även i övrigt bra människor dåliga dagar, det är inte poängen här. Inte heller att vare sig jag eller andra är eller tror oss vara perfekta.
Man kan faktiskt tycka att sverige och våra myndigheter samt näringar i huvudsak fungerar ganska bra utan att dölja relevant kritik eller ägna sig åt eländesteater. Det går som Frim påpekar också att framföra både beröm och kritik, vilket faktiskt sker, men på samma sätt som de som drabbats av dåliga upplevelser så reagerar även personalen starkare på det negativa än det positiva, vilket ger ett bias även från den sidan.
Det finns bra sätt att hantera människors dåliga upplevelser som inte leder till ältande i media eller att enskilda jagas för marginella misstag, men det kräver kompetens inom verksamheten och integritet från ledningen i respektive organisation för att avgöra vad som är relevant kritik och hur man bäst hanterar kritiken så att man inte gör kritikerna eller de som gjort misstagen förbannade samtidigt som det gynnar organisationen och/eller samhället. Detta gäller även internt i organisationerna, vilket i dagsläget är ett större problem än den externa kritiken, t.ex. FHM…
Att kommuner har både monopolställning och vissa utmaningar med sin löne- och personalpolitik är förvisso ibland en förklaring, men knappast en ursäkt eller skäl att tysta ner kritik, tvärtom så har det nyligen framkommit flera exempel från just kommuner på vad som händer när man inte klarar av att hantera vare sig intern eller extern kritik och problemen bara växer sig större och större.
Det finns en tydlig systematik i det som En vanlig man beskriver ovan och i en grad som kanske inte är direkt systemhotande, men i alla fall problematisk på längre sikt eftersom det över tid minskar förtroendet för samhället och dess institutioner och indirekt leder till sådant som minskad försvarsvilja och ett mer auktoritärt samhälle. Det bästa sättet att kategorisera beteendet är kanske som en form av korruption.
Väl skrivet Murmel. Det handlar väl här som så ofta om att finna den gyllene medelvägen dvs att å ena sidan inte vara för gnällig, men å andra sidan inte acceptera tydliga brister. All verksamhet mår bra av att ha en återkoppling på hur resultatet upplevs av brukarna / kunderna. Jämför vi demokratiska samhällen med diktatoriska (typ Ryssland), så menar jag att en av styrkorna med de förra ligger just i detta. Just pga återkopplingen (ytterst i allmänna och fria val, men även tillåten kritik mot myndigheter) sällan spårar ur helt, korrigerande åtgärder vidtas innan det gått helt snett.
En viktig roll spelar de dominerande massmedierna där denna typ av frågor kan behandlas med bidrag från verkligt kunniga experter inom respektive område. Detta så att klagomål och kritik kan behandlas med förslag till åtgärder och lösningar på de upplevda problemen.
Jag tror att det är farligt att tänka i termer av en gyllene medelväg, det handlar inte i första hand om att mötas på mitten eller balansera positiva/negativa upplevelser utan om att bedöma om kritiken är rimlig och relevant.
På samma sätt så handlar det inte bara om att lyssna på kunniga experter (vilket egentligen är en sorts auktoritetstro) utan om att analysera vad experterna säger. Bara för att någon kallar sig expert så behöver de inte ha rätt, vilket även gäller de med någon typ av officiell ställning. Däremot så har ofta erkänt kunniga personer och experter bättre argument och kan sätta kritiken i ett sammanhang som är svårt för utomstående eller de med enbart flyktig kontakt med området. Experter med åsikter som de inte kan backa upp med seriösa argument är farligare än de helt okunniga.
Här fallerar ofta massmedierna i det att de saknar kompetensen och viljan att analysera vad experterna säger och vad de kan backa upp med fakta, forskning eller sammanhängande resonemang. De saknar ofta också kompetensen eller viljan att bedöma vem som verkligen är expert på området och vem som bara kallar sig eller accepterar att bli kallad expert.
Man kan skriva hur mycket som helst om det här, men detta är kanske inte rätt forum för långa sådana utläggningar, det jag vill ha fram i första hand är att man måste bedöma om det finns en grund för kritiken, inte bara om man litar på avsändaren eller avfärdaren av kritiken.
@Lars
Huruvida något är ett problem eller inte avgörs inte av hur många som tror att det inte är ett problem (eller av hur många som tror att det är ett problem). Vi måste lyssna på specialister som vet mer än oss andra inom sitt område.
Det beror nog mycket på vad upplevelsen går ut på. Om 10.000 personer fick cancerbehandling i tid medan en enda stackare fick vänta 13 månader för länge så skulle jag definitivt värdera den enstaka upplevelsen som betydligt viktigare än de andra, och om jag själv jobbade inom vården så skulle jag fundera på hur något liknande kan undvikas i framtiden oavsett om det trillat in en Lex Maria-anmälan eller inte.
Som ingenjör går jag aldrig runt och funderar på allt jag byggt som fungerar, utan tänker nästan bara på det som havererat och om det hade kunnat undvikas och i så fall hur.
Avanza räddades av Sven Hagström. Det var mycket klagomål på hur illa Avanza fungerade och man hade struntat i klagomålen. Han införde att klagomålen skulle analyseras och funktionen på det som det klagades på skulle förbättras. Det tog skruv. Avanza är i dag en framstående bankrörelse.
Det finns ett gammalt talesätt, Den Gamle vet nog vem som sade det först: Kunden har alltid rätt.
Om jag, som får 50 brev och paket i månaden i min författarverksamhet, har stött på väsentliga orimligheter (t ex returer p g a icke utsända avier om stort brev eller ankommet paket, eller felaktigt pålagd moms med avgift, fast momsen är bevisbart enligt kvitto betald) 2 gånger per månad, så klagar jag.
Postnord har faktiskt gett mig rätt nyligen. Jag ska få igen 260 SEK för dubbelt oaviserat paket (både framsändandet och returen aviserades inte direkt, utan alldeles för sent).
Jag har också fått eBay att tillämpa rätt moms, genom upprepade klagomål. Tog över ett år, och är ännu inte klart beträffande post från Indien.
Så klaga när det är berättigat. Eftersom väldigt få klagar, är det troligare att mörkertalet är stort, än att klagomålet är oberättigat.
Jag har klagat hos kommunen på bristande sandning, det sandades; på omkullkörda och lutande och nerklottrade trafikmärken, de rättades upp, tvättades eller togs bort för de var onödiga efter att ha lutat i 11 år och ingen, säger ingen hade klagat på hela den tiden.
Efter klagomål på en enormt nerklottrad gång- och cykelvägstunnel, skickade kommunen ett krav med vitesföreläggande till Trafikverket. Tunneln sanerades inom en månad och har sanerats en gång till ett par år senare. Ägaren är enligt lag skyldig att hålla sin egendom vårdad.
Klagomålet är, om det inte är kränkande, också grundlagsskyddat.
Jag har blivit ficktjuvad 2 gånger, båda i en stad vars namn börjar på G och slutar med öteborg.
Första gången fick jag tillbaka pass och körkort, samt att jag också fick en tjock bunt lunchkuponger, som jag aldrig ägt. Men mina nyss uttagna 400 SEK från en bankomat på centralstationen i G var ju borta. Det tog 3 veckor. En person hade hittad plånboken i en papperskorg.
Andra gången var på en spårvagn. När min medresenär gick av på hållplatsen före centralstationen satte sig en mycket bånglande och krånglande man på platsen bredvid. Han stötte i mig åtskilliga gånger. När jag strax efteråt reste mig, kände jag efter om plånboken var kvar. Det var den inte. Jag ropade högt: Jag har blivit ficktjuvad. För andra gången här i G. En dam i sätet bakom mig reste sig till hälften och tittade. Mitt på sätet låg min plånbok. Den kan helt 100 % säkert inte ha ramlat dit av sig själv. Så jag fick tillbaka den av ficktjuven. Givetvis tackade jag damen som sett det hela.
Plånboken har aldrig någonsin ramlat ur fickan, som är på byxbenet och med kardborreband som förslutning. Så bökandet hade sin orsak och gav resultat. Byxorna är nu 10 år gamla och håller än.
Jag fick f ö beröm för de snygga byxorna av tre mötande tjejer (betydligt yngre än jag) i John Day Fossil Beds National Monument (nästan nationalpark) då jag skulle titta på solförmörkelsen i Oregon 2017.
Cool! Vi kollade också in den totala solförmörkelsen 2017, men i Oregon. Har du sett fler?
Ett ex till mig blev robbad på tunnelbanan i Rom när vi var där på en långweekend 2010. Ett drygt år senare kom den tillbaka med posten. Allt var kvar utom betal/kredtikort och kontanter.
En mycket intressant betraktelse om vad som slarvigt sägs om oss svenskar och hur det förhåller sig i verkligheten. Forskning och olika undersökningar är väldigt värdefulla i dessa tider av lögner och masspropaganda. Tusen tack för inlägget och även tack för det fina tonläget på bloggen.
Så bra påminnelse Lena. Tack!!
Men vädret då? Kan vi gnälla på det? Eller är det så att vi har bättre väder än vi förtjänar?
Det kan alltid bli värre 😊
Köp bättre kläder, ganska enkelt eller hur?
Det finns ju bara dåliga kläder. (Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder (Kan det ha varit Fjällräven?))
Behov av terapi löses någon annanstans än på denna blogg. Ditt konto är stängt nu.
Jag har stödköpt Alex Voronov och Christian Lindell:s bok Sverige går inte sönder, Myter om invandring, jobb, bidrag.
Jag vill se debatten vara grundad i verkligheten och inte uppslukad av alternativ verklighet skapad för att nå politiska mål.
Jag vill se korrekta budskap om att Sverige är på rätt väg och att det är därför min sida av politiken även skall vinna nästa val.
Jag är orolig för att det kan bli propaganda för vänster genom att utelämna verkliga problem i syfte att svartmåla högern, men blir det så är det i alla fall en läropeng för mig och jag får anpassa mig.
Naturligtvis kommer jag att fortsätta med mina anekdoter och jag kommer aldrig någonsin att vänja mig vid sprängandet och skjutandet, det måste lösas.
Är väl ingen som säger att det inte behöver lösas, men det är inte det enorma problem som det utmålas som. Mediarapporteringen motsvarar inte den faktiska frekvensen utan är extremt uppblåst.
Det är förstås mycket jobbigt för de som drabbas, men det är inte inbördeskrig som många i fiskmåshögern sprider inom Sverige och utomlands. Våldet i Sverige är i samma volymer som i våra grannländer, men det utmålas som om vi vore Mexiko.
Så länge som politiker och debattörer slår ihop dödligt våld i hemmen med familjetragedier och fyllon som knivar varandra och dödligt våld i det offentliga rummet där gäng krigar och markerar territorium är inte diskussionen framme vid att beskriva verkligheten.
Om problem försvinner genom att stoppas i en större låda och blandas kan vi i extremen räkna hela Europa och kvitta dödade ukrainare mot framgångar i trafiksäkerhet och psykvård över hela kontinenten.
Och ja det överdrivs, jag vet det, så när jag drar min anekdoter försöker jag vara tydlig. Den skadligaste överdriften tror jag är den som syftar till att skylla på hela kategorier människor och inte de individer som faktiskt ställer till med fanskap.
Nej.
Det gjordes en bra jämförelse igår där om vi bytte helt till självkörande bilar skulle olyckorna gå ner, men de som skulle drabbas skulle bli slumpvisa skötsamma människor och de som slipper undan blir de som idag kör ihjäl sig på fyllan.
Det är visst relevant att man inte blir ihjälhuggen slumpmässigt i kön till krogen och att gängmedlemmar skjuter varandra.
Våldet i Sverige är ner rejält historiskt. Sedan väljer fiskmåshögern någon valfri tidpunkt i närtid för att säga att det är upp, men jämfört med 1980-talet är Sverige idag himmelriket.
Jag ifrågasätter inte statistiken för dödligt våld.
Det jag påstår är att omfattande dödligt gängkrig med skjutvapen och sprängämnen kombinerat med revirhävdande i det offentliga rummet är ett nytt fenomen.
Du håller säkert med om att det är dåligt med gäng som hävdar revir och att det är dåligt med skjutande och sprängande i det offentliga rummet. Vi har ingen åsiktsskillnad i detta.
Varför inte ha denna sanning vid sidan av sanningen att annat dödligt våld minskat utan att kvitta det ena mot det andra?
Sedan finns det många diskussioner om vilken verktygslåda som är rimlig för att pressa tillbaka gängen och deras våldsutövning. Bättre psykvård, varianter på drogliberalisering, nya karriärer för de som gärna värvas av gängen, samkörning av register, produktivare polis, kontroll av sprängmedel, snabbare rättsväsende, kriminalvård, längre straff för inkapacitering, olika former av övervakning avvägt mot krav på rättssäkerhet, osv, osv. (Tror även att rysk förlust hjälper lite, de brukar sponsra fanskap. )
Då ska man framföra det för vad det är. Sverige är ett av världens tryggaste länder att röra sig i det offentliga rummet i, det kan jag intyga efter många resor och Lena kan intyga det än mer efter att ha rest till platser som UD avråder från.
Man kan påtala att det finns gängvåld och det är ett problem, men samtidigt påtala att Sverige är ett av världens tryggaste länder. Det går att hålla två tankar i huvudet. Åtgärda det ena, sluta baktala det andra.
Självkörande bilar och vem som drabbas är en bra spaning, men där bör man även komma ihåg att det finns betydligt mindre komplexa lösningar som kan ge samma resultat. Dvs det är inte för att AI är bättre bilförare utan för att man då har minskat komplexiteten i vad som ska utföras enormt, det som ofta inte sägs där är också att det är olyckorna mellan AI-styrda fordon som skulle gå ner, vad som skulle hända med bl.a. fotgängare och cyklister som inte styrs av samma AI talas det väldigt tyst om.
Att mediernas logik leder till överrapportering tror jag inte att det finns någon större tvekan kring, det jag tycker är mer oklart och ouppmärksammat är hur mycket som å andra sidan döljs genom underrapportering, t.ex. statistiska kategoriseringar där man blandar brott med väldigt olika grad av skada för samhället (inkl. effekt på individers tillit), nyspråk där man ändrar benämningar och definitioner o.s.v.. För makthavare är det lättare att försöka manipulera bilden på olika sätt än att åtgärda problemen så det måste man alltid vara vaksam på.
Det finns en del forskning där man försökt integrera grad och typ av brott till olika samhällspåverkansfaktorer, men i ganska enkel form. Jag har inte läst om det på länge så vet inte status idag, men om någon har tid att leta så kan det vara intressant. Principen var ungefär som man använder eCO2 i klimatsammanhang, men mer baserat på hur allvarligt brottet var, hur många som drabbats och hur många som potentiellt kunde drabbats o.s.v.
Har svårt att se att mord i hemmet där mordoffret kan vara både skattebetalare och vårdnadshavare på något sätt skulle vara mindre illa än mord inom organiserad brottslighet, om än utfört på allmän plats.
Själv ogillar jag vänsterhänt våld alldeles extra mycket.
Men det är bara den organiserade brottslighetens våld vi ska bry oss om.
Text tv rapporterar att gängkriminaliteten omsätter 352 miljarder om året (vinst: 185 miljarder), motsvarande 5.5 procent av BNP. Samhällshotande enligt rikspolischefen.
Det är fel, de har inte läst rapporten. Droghandeln omsätter ca 10 miljarder står det i rapporten. Se separat artikel här. https://cornucopia.se/2026/01/oxfile-pa-pizzan-omsatter-mer-an-knarkhandeln-i-sverige-grovt-missvisande-rapport-bor-forpassas-i-pappersatervinningen/
Det är så klart lätt att ta sig egen politiska inriktning och tycka att den svartmålas av andra. Men är det inte i praktiken så att SD genom alla år vunnit poängen genom att just påstå att allting går åt skogen och att det är “vänsterns” fel? Islamisering, systemkollaps osv osv. För mig ligger detta väldigt nära Ryska narrativ om att Sverige dåligt och vi kan lika gärna ge upp.
Jag kan förstås vara färgad av mina politiska åsikter men jag upplever att detta är precis samma sak som nu sker i USA dvs Jimmie är vår Trump och allting är någon annans fel, invandrares, muslimer, mexikaner osv osv. Bara man slipper säga att man själv gjort något fel.
Oavsett, lever i en stadsdel där det skett två större sprängningar i närtid (senaste 24 månaderna). Ändå känner jag mig tryggare där än många amerikanska storstäder. T.o.m ”lilla” Salt Lake city känns otryggt i jämförelse. Speciellt på kvällstid. Även om jag mest varit där på vintern.
SLC anses väl vara en av de tryggaste städerna i UZA
Sverige har utmärkt sig som ett mycket tryggt land – det oroande är vilket håll utvecklingen är på väg mot.
Hör ofta klagomål på svensk byråkrati. Då har man inte varit i kontakt med andra länders byråkrati, det kan jag lova.
+1
Prova att deklarara i USA, säger jag bara! (Nu var det iofs 20+ år sen jag gjorde det, men redan då låg ju Sveriges enkla pappersblankett (för icke-företagare) ljusår före amerikanernas, som var typ som svenskt 70-tal gånger tio.
Och då var jag ändå bara “enkel löneslav,” utan bolån eller komplicerade upplägg (dock hade jag lite lån på bilen, men kan inte minnas att det var avdragsgillt…)
Heh, nä, det kan man definitivt inte varit.
Ja, eller Spanien som jag har en erfarenhet av nu. Deras byråkrati är i det närmaste skrattretande. Bara en sån sak som att köpa en bil av en annan privatperson, kräver hjälp av gestoría , en slags juridisk adminstraiv hjälp. Dessa finns i tusental och livnär sig på den enorma byråkratin
Ja, eller Spanien som jag har en erfarenhet av nu. Deras byråkrati är i det närmaste skrattretande. Bara en sån sak som att köpa en bil av en annan privatperson, kräver hjälp av gestoría , en slags juridisk adminstraiv hjälp. Dessa finns i tusental och livnär sig på den enorma byråkratin
Har varit i kontakt med isländsk byråkrati. Jag bodde i Reykjavík i drygt ett år. Hur enkelt som helst. Fick 19000 IKR fast jag inte kände till att man måste ansöka om att sjukvårdsöverenskommelsen med EU, som bara gällde om man fyllt i blankett 104. Jag fick till och med ett erbjudande om att bli isländsk medborgare, fast jag tidigare bara hade varit på Island som turist eller i arbetet (dock nära 2 år sammanlagt i tid).
Och när jag sålde bilen och flyttade hem, fick jag inte överföra pengarna, 800 000 IKR, till mitt svenska bankkonto, fast de kommit därifrån 10 månader tidigare. Men, sade de, det går utmärkt att betala räkningar från Sverige med pengarna på det isländska kontot. Jag hade just köpt ett hus i Sverige och pengarna gick åt till reparationer på det. Busenkelt.
Och deklarationen var busenkel.
Bara det här att inte behöva jaga femton stämplar för varje papper i triplikat är ljusår före många andra länder.
Även jämfört med digitaliserade länder så kan man här oftast hitta information (även på andra språk) om vad man förväntas fylla i och vad som borde hända sen utan att rekrytera en lokal förmåga som kan tjattra med kundtjänst i en timme först för att få svar.
@Calle
Många andra länders byråkrati kan man enkelt forcera med rätt sorts papper, helst med flera nollor på.
Det kanske är så att svenskar har lite svårt att anpassa sig till andra kulturer?
Efter ett långt liv kan jag konstatera att de flesta människor på jorden är vänliga och trevliga!
Och jag har tappat plånboken i Franska Alperna och fick tillbaka den. Att lägga saker på biltaket lär de flesta att man inte skall göra efter att ha kört iväg och tappat, just det gjorde jag för länge sedan i Chamonix på en campingplats. Skräckblandad förtvivlan! Gick till polisstationen och försökte förklara mitt dilemma (språkkunskap i Franska noll). Mannen bak luckan började le mot mig och jag förstod ingenting men han höll sedan upp mitt körkort med min bild och jag fick tillbaka min plånbok och allt fanns kvar.
Någon vänlig själ hade lämnat in på stationen snabbare än jag hunnit dit.
Världen är inte så djävlig som en del vill påstå utan vi har det bra och kan fortsätta med det.
Jag lämnade tillbaka en plånbok tidigt 90tal som jag hittade på bussen hem från jobb. Personen hälsar fortfarande glatt om vi går förbi varandra på stan nu över 30 år senare.
Hittade en plånbok under baksätet i en hyrbil. Det blev ett projekt att se till att krokodilen kom hem. Gjorde ägaren lite gladare trots att den varit saknad i ca 6 månader 🙂
👍
Jag pluggade en period i Sydney och vid ett tillfälle så hittade jag en plånbok som jag lämnade in hos polisen. Det var lite kaos i området pga en del större ombyggnationer så närmaste polisstation var en bit bort.
En ganska ung polis tog emot plånboken och började plocka ut innehållet och såg lite fundersam ut när han hittade både kort, pengar och någon sorts ring/örhänge, till slut kallade han dit en äldre kollega som snabbt såg ungefär lika fundersam ut. Kollegan frågade till slut (igen) var jag hade hittat plånboken och när jag förklarade så frågade han något förvånat om jag verkligen hade gått en omväg på 7-8km bara för att lämna in plånboken och att det nog var första gången i det distriktet som de fått in en plånbok med allting kvar i. Jag blev ganska förvånad eftersom jag hade uppfattat området som lugnt och folk som jag träffade som ganska ärliga och hjälpsamma, men det fanns tydligen gränser.
Till slut ropade han in till resten av stationen att det var en svensk här som just lämnat in en full plånbok varpå 6-7 ytterligare poliser dyker upp och stirrar på mig som något ufo.
Jag var vid tillfället visserligen ung och idealistisk eller lite naiv beroende på vem man frågar, men samtidigt så tror jag de flesta av mina bekanta hade gjort samma sak.
Fråga – är tv verkligen folks huvudsakliga källa till informationsinhämtning nuförtiden? Ser folk ens på tv?
Frugan ser på tv, men i regel inte jag. Jag inhämtar främst nyheter via nyhetssidor, youtubekanaler, bloggar, poddar och twitter. Sätter mig ibland framför Aktuellt eller liknande och störs då ofta över vinklingar eller utebliven eller ytlig information. Mina utflugna kids ser inte på tv alls, de äger inte ens en tv.
Undrar bara lite. TV börjar kännas som samhällsinformationens motsvarighet till hissmusik.
Det är i sociala medier som desinformationen sprids och vi vet alla namnen på vilka som gärna gör det i fiskmåshögern. Senast idag kom en framträdande fiskmåshöger, tillika en av de största spridarna av lögner och desinformation, ut som så kallad “realist”, dvs att man måste diskutera ge bort Grönland och diskutera att gå Putin till mötes, “jag är inte putinist, men …”. Men det är dubbelt allvarligt när förmodat seriösa aktörer gör det i teve.
Nä, när dessa “realister” börjar prata om att man måste släppa ideologi och ideal så menar de att andra måste göra det. De är bara vanliga fascister och rasister och att få höra dem säga “vi måste vara realistiska och gå islam till mötes, vi måste gå flytkingar till mötes, vi måste gå invandrare till mötes, vi måste gå kriminella till mötes” kan du glömma. De vill bara gå fascister som Trump och Putin till mötes.
Var det Jönrik Hensson?
Kan han vara så dum? Hittills har han mest kritiserat sossarna.
Vem?
Realist är numera bara en synonym till fascist.
Det är väl ganska mycket nyspråk över det, krig är fred o.s.v., dvs realism är väl närmast motsatsen till vad de propagerar.
Gå inte med på att associera sådana ord med dem, kalla dem bara fascister och putinister och låt dem inte styra ordvalen eller narrativet.
Väldigt bra artikel som sätter ord på en känsla som jag ofta har idag. Nämligen: Varför säger du det här och varför?
Oj blev lite klantigt formulerat men man fattar nog 🙂
Tack Lena,
Bra artikel som sätter ord på vad jag tycker och känner. Mycket av det negativa som skrivs om EU:s och Sveriges förmenta oförmågor att se världen som den är betraktar jag dom trollning. De som sprider hopplöshet är definitivt troll.
Antar att artikeln avhandlar det som kallas psykologiskt försvar. Eftersom psyket hos människan inte enbart manifesteras genom intellektuella utsagor utan även av känslomässiga utbrott så är det en grannlaga uppgift att inte sprida rykten eller defaitistiska doktriner… 🤓
@Defluencer
Angående EU. Man måste kunna ta upp både det positiva, men även brister/kritik, när det gäller EU och EU:s agerande. Det har jag inga problem med. Speciellt om man som jag gillar EU som idé och som en samlande kraft. Även ledare inom EU anser att EU i en del fall agerar alldeles för försiktigt och svagt i dagsläget.
Man kan även vända på det: vem tjänar på att måla upp allt i rosenrött. Inte EU.
Om vi ska tala om Sverige (som det handlade om) så har jag ingen avvikande bild. Jag har i stora drag en positiv bild av Sverige.
Bra och tänkvärd artikel tycker jag. Borde läsas med jämna mellanrum.
En sak att komma ihåg. ”Lagom säljer inte”…
Eftersom alla tackar Lena för introt så tackar jag Magnus Karlsson för själva artikeln.
Intressant och tankeväckande artikel. 👍
Jag har varit en daglig besökare på bloggen sedan dag två av P:s tredagarskrig. För mej har bloggen varit en oumbärlig källa till att hitta balanserad information om vad som pågår i Ukraina. Dessutom har jag via bloggarens egna inlägg och läsarnas kommentarer hittat ytterligare kunskapskällor på nätet att ösa ur. Så, när jag nu för första gången på närmare fyra år skriver ett inlägg vill jag börja med att tacka bloggaren för ett extraordinärt utmärkt jobb. Samt tacka de övriga som med insiktsfulla kommentarer bidrar till helheten.
Denna artikel, som jag ännu bara läst en första gång (kommer säkert att läsas om ett flertal gånger) är nog bland det viktigaste (och bästa, om bloggaren ursäktar) som skrivits på bloggen. Att förminska vårt land, samhälle och kultur genom vinklade överdrifter om hur illa allt är (trots stadig topplacering i listan över “lyckliga länder”) för inget gott med sej utan leder enbart till splittring och svaghet. Det sista året har visat hur fort det kan gå illa när denna typ av överdrifter och lögner sprids. Och, inte mint när det sätts i system av de styrande, till och med i landet som nyligen var världens största och starkaste demokrati.
Artikeln har fått mej att vakna till. Här finns faktiskt något vi alla kan bidra med. Bemöt korparna, fiskmåsarna, och vilka ytterligare fåglar det må vara, direkt med saklig information och ifrågasättande så snart de luftar sitt gift. “Vad har du för belägg för att det är som du beskriver?” är en bra start. Dock inte i SoMe. Där skall de bara ignoreras. Men, i alla andra sammanhang. Låt ingen komma undan på fikat, i lunchmatsalen, omklädningsrummet, på middagar eller var de än sprider sin dynga.
En faktabaserad och konstruktiv debatt om de problem som faktiskt finns är viktigare än någonsin i sådana tider som vi nu lever i. Här har inte minst våra politiker ett stor ansvar. Tar de problemen på allvar och för en ärlig! offentlig debatt minskar grogrunden för fiskmåsar och skräntrutar (se där, en stackars fågel till).
Jag observerade en gång att det rann en stor mängd svart vatten ovan på snön, på väg ner mot en bäck, som mynnar i älven, 500 meter ovanför vattenintaget till vattenverket i staden. Jag slog larm direkt. Larmet nådde kommunen, som ignorerade det.
Resultatet blev, att stadens invånare fick koka sitt vatten i 3 veckor eller nåt sånt.
Anekdot, inget att bry sig om?
Det skulle byggas en ny bro över älven, för trafiken genom centrum var mycket över rimliga gränser. Förslaget var att bygga den i centrum. Faktiskt på ett ställe där man förberett ett broläge under läng tid, genom att husliven skulle var 30 meter på var sin sida om vägmitten på den väg som gick ner mot älven där. Utom på ett ställe. Närmast älven hade kommunen relativt nyligen byggt ovan omnämnda vattenverk, som inkräktade på vägbredden med 8 meter, så den blev bara 22 meter, på ett utrymmeskrävande ställe, dessutom. Jag motsatte mig detta så länge jag satt i Fastighetsnämnden (som suppleant, med talerätt men inte beslutsdeltagarrätt). Jag föreslog i stället ett broläge strax väster om bebyggelsen i stan, över tomten till ett nedlagt sågverk. E4 kunde lämpligen dras där, så skulle man billigast möjligt komma undan det problemet också. När jag avgick var det inte något beslut om ny bro. När det kom blev det i det centrala läget. En upphandling gjordes. Det blev svårare än tänkt, och entreprenören konkursade. Med bropelare ute i älven skulle en ny upphandling av färdigställandet göras. Det blev nästan dubbelt så dyrt (bara färdigställandet, alltså) som den ursprungliga upphandlingen. Bron är ännu inte klar.
Lärdom: Det hjälper inte å förklar’ fr’n som int’ begrip nå (I. Stenmark).
En gång i samma nämnd som ovan, fortfarande bara med talerätt, skulle en vattenskada i en skola åtgärdas. Taket hade läckt, speciellt mycket vid ett takfönsterkupa, men även i pappen på det låglutande taket i närheten. Vattnet hade runnit in och förstört en stor del av parkettgolvet i skolans stora entrésal. Förslaget från tjänstemännen var att börja med att byta ut hela golvet. Därefter skulle man reparera taket. Det dyra problemet skulle åtgärdas först. Sedan det billigare och enklare.
Jag hörde ju på. Jag räckte upp handen, fick ordet och sade: Gör tvärt om. Sedan sade jag inget mer.
Ordföranden var en klok karl, och beslutet blev som jag föreslog.
Jag sitter här i köket och skriver så fingrarna blör. Kaffevattnet (till pulverkaffet) kokar bort och det börjar bli varmt och en svag bränd doft dyker upp. Det är ännu några droppar kvar i pannan när jag tar bort den.
Jag ska klaga på mig själv. Slarv! För mycket engagemang i oväsentigheter! Koncentrera mig på att få kaffevattnet korrekt uppvärmt! Skaffa eventuellt en icke-tjinesisk vattenkokare. Eller hämta in den överdimensionerade som står som reserv i sommarstugan.
Tack för klagomålet! Ska åtgärdas på något lämpligt sätt.
Du verkar ha många bekymmer och gott om tid att skriva om alla bekymmer, kämpa på..!!
Du verkar ha många bekymmer och gott om tid att skriva om alla bekymmer, kämpa på..!!
Mycket bra inlägg, tack.
Tänkvärt inlägg och det finns faktiskt väldigt få saker som var bättre förr även om en del vill hävda det. Sedan finns det givetvis saker som man kan irritera sig på och kritisera och det måste man ju få göra. Samtidigt ska man inte glömma bort att tala om saker som fungerar bra. Vi är väldigt duktiga på att gnälla men otroligt dåliga på att berätta för andra när något fungerar bra.
Har tappat plånboken två gånger senaste 10 åren, dels i en uber i USA, och dels i en stad i norra Sverige.
Fick tillbaka den båda gångerna.. Med Uber var det lätt att få tag i föraren och i Sverige behövde jag inte göra nåt, den dök upp i brevlådan (dock lite tunnare).
Förväntar mig att få tillbaka den nästa gång också, speciellt efter att ha läst statistiken i artikeln. Det är ju ändå 51.2% (64/125) sannolikhet att få tillbaka den tre gånger i rad.
Håller med Cornu om vikten av att resa för att få andra perspektiv. Sist jag var i USA stod en gentleman (?) och gjorde behov nr 2 i entrén till ett kontor bredvid mitt hotell. Det tänker jag ofta på när jag hör kommentarer från amerikaner om hur nedgånget det är i Europa.
Jag tycker varje gång man kommer tillbaka till Sverige slås man av hur lite skräp det ligger på gatorna.
Har ett jobb där jag hittade väldigt mycket plånböcker och stulna saker då jag befinner mig på udda platser ibland.
Jag brukade alltid åka och lämna in dessa på polisstationen. Sista gången, det var några år sen, så var jag inne och lämnade och när jag kommer ut så står den en parkeringsvakt och vill sätta böter på min bil. Jag säger till honom, hallå jag har bara varit och lämnat en plånbok här inne på polisstationen, jag har rätt att stå i 5 minuter utan att du sätter böter och jag har inte stått så länge ännu!
Han hade inte ens skrivit ut lappen vilket jag påtalade. så jag satte mig i bilen och åkte, han skriker då efter mig att -jag skickar hem lappen till dig – vilket de också gjorde.
Jag orkade inte strida om de där pengarna. Däremot så bestämde jag mig för att aldrig mer lämna in hittegods, sakerna fick helt enkelt ligga där de låg.
Jag tror detta är i huvudsak fel. Mot medlet levererades av Mark Carney. Självförtroende, mod och klarspråk.
Visst är allting för jävligt ändå, men några positiva saker finns:
– Toyota Aygo säljs fortfarande som ny
– Jag tankade idag på Ingo Kungsbacka för 13.99
I övrigt kan jag säga som så efter att ha bott i både Kina och Japan att svensk byråkrati är mild. Saker går oftast att lösa på plats. Däremot gör vi ibland självmål som kontantpsykosen. Varje gång en central kassahanterare går ner, senast var det Coop pga att Telia tappade kraften, så stannar allting av och man är livrädd för att runda reglerna. Mer flexibilitet efterfrågas.
Vi har i Sverige en förmåga att vara besatta av optimeringar. Därför saknar många bostäder eldstäder vilket gör att en enda Shahed i länets Centralvärmeverk slår ut all värme. Vi behöver suboptimera mer för ökad moståndskraft.
Sedan finns det generellt ingen skit i Sverige. Typ bostadshus som rasar samman eller matskandaler. Det vi kallar skandal skulle inte bli en notis i de flesta länder. Och vattnet går att dricka. Så nivån är hög på det mesta. De som gnäller förstår inte hur mycket som de tar för självklart som är lyx i många länder.
Himla bra inlägg! Massa tack!
Gjorde felet att börja med att läsa kommentarerna och kunde inte riktigt haja vad det hela handlade om. Blev lite upprörd – först åt ena hållet och sedan åt det andra. My bad. Sedan idkade jag lite källkritik och gick till Karlssons text. Huvudpoängen som jag ser det står i det sista stycket i hans text! Lätt att skriva under på och man undrar ju lite om en del inte riktigt läste hans text ända fram till slutet…
Många inlägg här om olika typer av brottslighet. Den viktigaste skillnaden är dynamiken i tillväxten. Första veckan var det fler som dog av att ramla i badkar än av covid19. Sen några veckor senare dog väldigt många människor, i Italien bland anant och det blev panik i hela världen. Grejen är att fall i badkaret inte har samma typ av tillväxt som virus.
Samma sak gäller gängvåld vis-a-vis våld i hemmet. Gängvåld kan spridas och ha snabb tillväxt med hämndaktioner. Grannen till en man som pucklar på sin fru kommer inte “smittas” och börja slåss han med.
Detta är skälet till att (med omdöme och måtta) oroa sig för gängbrottslighet i Sverige, mer än det våld som är enskilda isolerade händelser.
Du har en poäng där (menar jag), gängen börjar ju få tentakler in i rättsväsendet och i myndigheter. Dock tycker jag att polisen verkar ha haft en del framgångar i kampen mot gängen, bl.a. har ett antal toppar gripits utomlands genom samarbeten med andra länder. Har svårt att bedöma åt vilket håll utvecklingen inom detta område går
Tyvärr har dock våra gäng blivit något av en exportvara till våra nordiska grannländer – inte bra.
Absolut, polisen gör ett jättebra jobb och dom fattar att det finns en utvecklingskurva och inte är jämförbart med den gamliga hederliga typen av våld, och dom samt även lagstiftarna, jobbar i enlighet med den insikten.
Lustigt då att våldet inte ökat utan minskat.
Bara för att försöka trigga Bloggaren från det andra hållet:
Det är lustigt att dödligt våld minskade under den antiliberala alkoholtiden och började öka ungefär när motboken togs bort :-).
https://alcoholandsociety.report/sv/written-reports/alkohol-ochvald/
https://bra.se/amnen/dodligt-vald
Hmm, hur skall man förklara att det vände ner någon gång i slutet av 1900-talet? Kan det vara så illa att det hjälpte att vin-maffian faktiskt fick folk att byta helgfyllan mot en konstantare men lägre promille (den oheliga alliansen mellan rödvinsvänstern och fiiiinhögern)?
Är väl inte konstigt eftersom skolor, sportföreningar, polis mm oförtrutet jobbat med att lära folk att inte slåss, fair play, minska buset. Kulturen i stort blir mindre våldsam, men det skrer ibland “utbrott” som är viktiga att uppmärksamma. På samma sätt blir vi allt friskare, men om vi får ett rabiesutbrott gör vi en extra insats för att släcka ut det istället för att bara peka på statistiken att medellivslängden ökar.
Bruce Schneier i “Liars and Outliers” tar upp en research som visar att *FÖRVÄNTAN* bland människor hur stor risken är för att råka ut för brott påverkar faktiska brott. Dvs ju mer ljust folk ser på samhället, desto bättre blir det och tvärt om.
Detta kan verka paradoxalt, men om vi minns att människor är sociala djur, så inses att vi anpassar oss samhällets förväntningar. Om “det finns ju ändå en massa brott”, så känner folk att det är ett mindre stigma att göra kriminella saker, det är ju ändå “så många som gör det”. Det omvända gäller också.