Kan man göra en intressant roman om evigt liv via singulariteten? Vad har en sikhisk kampsportare för beröringspunkter med Nederländernas drottning och en vildsvinsjagande afrikanskättad comanche och kan man göra en spännande thriller om klimatförändringar och geoforming? Och vad kopplar samman Bonusarméns upplopp i Washington med hästpolo, kristna religiösa fanatiker, Bonnie & Clyde och sovjetisk NKVD-isvakstortyr? Svaret på allt detta är att jag äntligen hunnit läsa ikapp min favoritförfattare Neal Stephenson – kungen av show, not tell – och de verk han gett ut de senaste åren men som först pandemin och sedan särskilt Rysslands illegala anfallskrig mot Ukraina hindrat mig från att läsa.
Jag kan rakt av säga att Neal Stephenson är en av mina största litterära inspirationskällor, särskilt då hans enorma och episka flera hundra sidor långa actionsekvenser, som redan inspirerade mig för de sista kapitlen i Midvintermörker eller som senast i Jägarhjärtas 193 sidors actionupplösning och kommande Satellitshjärta bedömt (inlagan är ej satt än, så exakt antal sidor på papper är inte fastställt) 180 sidors slutstrid. Jag pratar om t ex Hiro Protagonist vs USS Enterprise och The Raft (“I’m sure they will listen to Reason”) i Snow Crash. Jag pratar om 216 sidor i Bonanza i The Confusion (ja, jag tillhör minoriteten som läst hela Stephensons Barockcykeln, borde få en t-shirt). Jag pratar om slutstriden med rymdfärden eller korsandet av nordpolen i Anathem. Jag pratar om 100+ sidor slutstrid i Reamde (SIC!), även om actionsekvensen mitt i boken var bättre i mitt tycke. Jag pratar om stora delar av Seveneves.
Och nu pratar jag om The Fall, Termination Shock och Polostan.
Vad jag försöker att inte ta efter är kiungen av show, not tells utviktningar i tangentens riktning vilket gör att hans böcker är … långa. Seveneves är 867 sidor. Reamde 1044 sidor. Anathem 935 siod. Cryptonomicon 918. Quicksilver 927 sidor och första delen i trilogin Barockcykeln (The Baroque Cycle), som egentligen är sex böcker när man inkluderar Cryptonomicon, Reamde och nu senast The Fall som avslutar detta mästerverk och har Shaftoes, Waterhouses och den evige Enoch Root gemensamt i sitt universum.
För långa är de. Och när man kör stenhård show not tell, så blir det långt för att bygga upp till slutstrid och punchline. Fast ingen gör det så mästerfullt som Stephenson. Å andra sidan ska jag härnäst ge mig i kast med att äntligen beta av Ken Follets Pillars of the Earth-serie (Svärdet och spiran).
Som författare är ambitionen att yrkesmässigt läsa en bok i veckan, blandat skönlitteratur och facklitteratur, men det är lätt hänt att man tar kortare böcker för att arbeta av högen så Stephenson har fått vänta. Istället har jag t ex börjat avverka Martin Cruz Smith Arkadij Renko-serie (Gorkij Park etc), som är lite kortare. Rysslands fullskaliga invasion mot Ukraina torpederade detta ytterligare. Första året var jag uppe i som värst 120 timmars arbetsvecka, men jag har nu dragit ner till normala 80 timmar och det tog några år att återhämta sig på det, så nu är det fart på läsandet igen, även om vi istället fyller upp tiden med att realisera en flytt från gården vilket tagit all ledig tid det senaste halvåret, och som också Rysslands krig skjutit upp tills nu. Att inte ta med sig mobilen till sängen alls, utan lämna den på laddning i biblioteket över natten hjälper – är det något riktigt akut kommer det larm på klockan på armen och de som behöver det – inklusive tekniska system – vet hur de kan kontakta mig utan mobiltelefon. Kan rekommenderas, livskvalitet har ökat enormt och stressnivå minskat lika mycket av att inte ha mobilen med sig till sovrummet.
Senaste Stephenson är romanen Polostan, den första i en ny serie med oklar riktning som kallas Bomb Light, och förmodligen handlar om framtagandet av atombomben och sedan kalla kriget. På endast 303 sidor är det den kortaste romanen Stephenson skrivit sedan klassikern Snow Crash (468 sidor), medan nanonteknikromanen The Diamond Age låg på 499 sidor (bägge dessa på pocket då jag inte hade råd att köpa inbundet på den tiden, eller inte hann, så sidantalet är inte helt rättvisande).
Romanserien är tänkt att fokusera en bok i taget på en huvudperson och istället för att hoppa mellan perspektiv (karaktärer för er som inte är i yrket) så hoppar den fram och tillbaka i tiden med huvudpersonen Dawn Rae Bjornberg, mellan allt från Sovjetunionen till amerikanska Mellanvästern, ryska revolutionen i Sankt Petersburg, världsutställningen i Chicago eller Bonusarmens upplopp i Washington, samt 1930-talets amerikanska gansterfilmer och kristen religiös fantatism, speglad av den sovjetiska kommunismens fanatism, inklusive en utdragen tortyrscen med den sovjetiska tjekan och en isvak. Naturligtvis får vi likt i Barockcykeln korsa vägar med verkliga historiska personer som exempelvis Patton eller Berija. Välskriven show not tell, men varthän denna serie tar vägen är oklart. Den ska förmodligen klassificeras som spionromaner, men Stephenson är som bekant science ficition med betoning på science och har inte haft problem med att blanda in ovetenskapliga element i t ex Enoch Root-serien. Så jag ser fram emot nästa huvudpersons introduktion i Bomb Light, som kanske ger lite mer ledtrådar varthän detta leder. Eller gör Stephenson här en det stora århundradet om 1900-talet likt han gjorde om barocken och upplysningstiden i Barockcykeln? Återstår att se.
Därnäst kavlade jag upp ärmarna och kastade mig in i The Fall or Dodge in Hell. Hur kul kan en roman vara om singulariteten och evigt liv genom att ladda upp sitt medvetande till en dator(hall)? Väldigt kul visar det sig. Inklusive en tidig reseskildring i den Facebookade amerikanska Mellanvästern, där man bara åker in eskorterad av pickuper med tunga kulsprutor. Stephensons analyser och åsikter om sociala medier framkom redan i Seveneves där osämjan, polariseringen och desinformationen i dessa nästan ledde till hela mänsklighetens utplåning. Titeln ger en ledtråd till hur många som överlevde. I The Fall skruvar han till det ytterligare, inklusive hur man kan utplåna sociala mediers betydelse helt enkelt genom att överflöda dem med lögner så de inte längre är relevanta. Annat än i den facebookade Mellanvästern där folk fortfarande följer sociala medier. Istället är romanen en lysande skildring av en nära framtid och hur den första människohjärnan laddas upp till en serverhall och aktiveras för livet efter detta. Inklusive dramatiken kring juridiken runt det hela. Stephenson i sitt esse. Sedan drar det iväg i tangentens riktning som en äkta Stephenson och vi får en avslutande lång actionsekvens i form av en klassisk fantasyvandring av episka mått, från att samla ihop gänget äventyrare till den stora slutstriden. Enoch Root-sagan avslutas tydligt här, men jag är inte tillfreds. Lever vi i en simulering i en simulering eller inte?
Termination Shock kom ut under pandemin 2021 och det märks inklusive i hur oliika Covid-mutationer lever kvar, och förutser mycket av teknikutvecklingen kring drönare vi sedan fått se i krigets Ukraina, inklusive moderskeppsdrönare med mera. Här är det ren show and tell som gäller kring hur man med svavel kan geoforma Jorden för att kompensera de fossila CO2-utsläppen utan att behöva anpassa vår livsstil i en framtid där det bitvis är så varmt att man går runt med kylande earth suits utomhus – tänk Dune fast utan återvinning av kroppsvätskorna. Boken är främst uppbyggd runt tre huvudpersoner – Nederländernas drottning, en kanadensisk sikh och kampsportare, och en comanche av afrikansk börd (comanche är ett tillstånd, inte en genetik, och kan vara adopterade), samt några ytterligare sidoperspektiv. Mycket av boken är karaktärsbakgrunder och som sådana mycket underhållande. Men slutstriden det byggs upp till är nog den svagaste av alla Stephenson och delvis en återgång till det han förr var utskälld för – svaga till usla avslutningar av annars fantastiska böcker (Snow Crash, Diamond Age, Cryptonomicon, Quicksilver, The Confusion, The System of the World). Inte en av Stephensons starkaste böcker, men underhållande och väldigt smart, särskilt kring kinesernas subtila stora spel. Och ja, det går att göra en thriller av klimatförändringar. Sedan får vi hoppas att det kinesiska massförstörelsevapen som Stephenson lanserar i romanen inte blir verklighet, men jag nickar, ler och säger bra jobbat! Jag tar av mig kepsen och bugar.
Vad uppföljaren till Polostan ska heta är inte offentliggjort än, iaf inte enligt Stephensons förnämligt ålderdomliga hemsida.
Neal Stephenson hittar ni hos SF-bokhandeln eller i de vanliga onlinebutikerna. Då jag inte längre använder skittjänsten Tradedoubler lägger jag inte tid på att länka till några andra än SF, utan ni får hitta dem själva och jag sparar tid och stress.
För övrigt vill jag inflika att min andra favoritförfattare, den enormt mångsidige genialiske Ian (ibland M) Banks, också behärskade slutstriden som när en Special Circumstances-agent tar sig an ett rymdskepp i Matter – inte tematiskt helt olikt när Hiro Protagonist tar sig an The Raft och USS Enterprise i Snow Crash – men också när en part går in och svinar som Sleeper Service (General Systems Vehicle, eccentric) och Attitude Adjuster (Limited Offensive Unit) i Excesseion inklusive med total dominans som Cultures EDust mot Chelgrian i Look to Windward där Banks i Culture-sviten började nosa in på evigt liv i singulariteten som sedan blev ett genomgående tema i de senare SF-romanerna av honom. Även där likt i The Fall med religiös fanatism inblandad som i Surface Detail där religiösa fanatiker bygger ett bokstavligt helvete och laddar upp avlidnas hjärnor till för att för all framtid plåga dem för deras synder i den simulerade verkligheten. Till skillnad mot Stephenson backar inte Banks för det explicit sexuella eller det ytterst perversa och Banks böcker är ofta på gränsen och ibland en bra bit över vad som kan diskuteras i anständiga rum eller ens på nätet. Ingen av dessa herrar saknar eller saknade fantasi om vi säger så, något som Banks också hade med sig i sina vanliga (nåja) romaner.
Och ja, Särskilda Omständigheter i min Hjärtaserie är förstås en hyllning av Banks Special Circumstances.
