globalisering

Varvskrisen. Textilkrisen. Fordonskrisen. Alla dessa näringar har haft sina svenska centra i Västsverige. Och alla industrier av rang, specifika för Västsverige krisar förr eller senare. Eller strukturomvandlingar som det heter på finsvenska. Enda krisen som inte varit lokaliserad till Västsverige var väl stålverkskrisen, men den fick ett lyckligt slut, vilket man inte får i Västsverige.

Varvskrisen känner väl de flesta till lite grann, då den numer har dragits upp som jämförelse med den aktuella fordonskrisen.

Textilkrisen, eller tekokrisen (teko = textil och konfektion), har väl mer försvunnit från folks minne. Detta var en av Sveriges största industrier, och man hade på 50-talet 70 000 anställda enbart inom textil, och då oräknat kanske lika många inom konfektion. Textil är tillverkningen av tyg, tråd och vävnad. Konfektion är att sy ihop textilier till kläder. Tekoindustrin var förstås en kvinnodominerad industri, så här kanske finns ett genusperspektiv (hatar genusperspektiv, men slänger med det för SEO). Eftersom få män var anställda har makthavare glömt bort denna strukturomvandling. Idag har textilindustrin 12000 anställda och inom konfektion hittar vi 2000. Fast det var innan finanskrisen. Ett antal, inte sällan hundraåriga, kvarvarande textilföretag har satts i konkurs det senaste halvåret, och varslen duggar tätt. Inte direkt några rubriker, då det rör sig om numer ganska små företag.

Textilindustrin var den första industrin, och drog igång den industriella revolutionen. Detta känner de flesta till. Men visste ni att det även var den första riktiga globaliserade “industrin” redan innan den industriella revolutionen, och den som kontrollerade textiltillverkningen kontrollerade världen? På 1600-talet var världens centrum (centrum i bemärkelsen centra ur Wallersteins världssystemsmodell) de Spanska Nederländerna, alltså Holland. Holländarna uppnådde detta genom handel. Man köpte ullen från England, Wales och Skottland, och skeppade den till de holländska besittningarna i Asien, bl a i nuvarande Indien, där tiotusentals lågavlönade väverskor för hand gjorde tyg av ullen. Sedan skeppade man den tillbaka till Europa och sålde den till bl a engelsmännen med 1000-tals procent i värdeökning jämfört med råull. Globalisering är ingalunda något nytt, och alla komponenter fanns redan på 1600-talet. Idag exporterar t ex Sverige stål, som görs till produkter i Kina mha lågavlönad arbetskraft, som sedan skeppas tillbaka hit och säljs med 1000-tals procent i värdeökning. Eller Bolidens koppar, som vi köper tillbaka med ett rejält prispåslag via hemelektronik från Kina eller Taiwan. Och centra skruvas sakta över mot Asien och bort från USA.

Den industriella revolutionen satte stopp för holländarnas dominans, även om processen påbörjades när William av Orange (dvs den holländske ståthållaren) invaderade England 1688, kastade ut katolske kung James II The Shit (irländskt binamn efter att han övergav irländarnas fortsatta kamp mot de elaka protestanterna efter förlusten vid slaget vid Boyne), och tog över den engelska kronan i den Ärorika Revolutionen.

Med kolonierna i den amerikanska södern, och införandet av bomull, stärktes Englands dominans inom textil, och med det världsherraväldet än mer. Tills tepartyt i Boston förstås. Får avsluta det här oväsentliga historiska stickspåret någonstans, så det får bli här.

Textilindustrin i Sverige mekaniserades runt 1825, och det skedde förstås i Västsverige. Om jag minns rätt i Lerum eller i Borås. Industrin fanns förstås över hela landet, Norrköping var t ex länge en textildominerad ort, men det var i Västsverige, i Göteborgs- respektive Boråstrakten som näringen höll ut, och där spillrorna av fornstora dar fortfarande existerar. Allt fler flyttar dock huvudkontoren från Borås till Göteborg, t ex börsnoterade relativa jätten Borås Wäfveri och även numer Nordic Brands-ägda Pelle Vävare. Textil- och konfektionsindustrin gav även tillsammans med knallehandeln (gårdfarihandeln) upphov till den starka anda av postorderindustri som finns i Boråsområdet, och alltjämt överlever, även om man idag kanske inte vallfärdar till Borås för att gå i Josefssons eller Ellos butiker (finns de ens kvar?), som på 70-talet, utan istället vallfärdar till Ullared. Fast i området finns alltjämt en hop med industrioutlets, t ex Pelle Vävares outlet där man sägs kunna handla handdukar som kostar 500:- i butik för kanske 150-200:- för att någon maska har gått. Eller om det var badrockarna som kostar så? På det hela taget symptomatiskt för den överlevande industrin, som är inriktad på nisch (ex jakt- och arbetskläder) eller lyx (Pelle Vävare).

Varvsindustrin fanns förstås inte heller bara i Västsverige, utan i de flesta hamnstäder, men dominansen låg i Göteborg, Uddevalla och Malmö, där Kockums fortfarande överlever som väldigt nischad försvarsleverantör. I Göteborg överlever viss service av fartyg, och GVA Consultants är världsledande inom offshoredesign, men för en anonym tillvaro i svensk media då alla kunderna hittas utomlands.

Även fordonsindustrin har man hittat på mer platser än i Västsverige, t ex Linköping.

Återgår vi till Wallersteins världssystemsmodell, så går den att applicera även lokalt och regionalt. Periferin är alltid fattigare än centra, huvudstaden i ett land är rikast, medan provinser som Västsverige är fattigare. Man hittar mer butiker och service inne i staden än ute på landet etc. Anledningen är förstås klustringseffekten, och detta bidrar till centerbyggandet. Har man många industrier inom samma sektor i ett område får man en klustereffekt, där personal får möjligheter att göra karriär, och kunskap kan vandra mellan företagen. Även utbildning och underleverantörer flockas till området. Vill man etablera en bank i Sverige idag, så väljer man att lokalisera sig till bankcentrat Stockholm av många skäl. Även gratisätarna flockas förstås till centra.

Centrum är rikare och drar till sig och ackumulerar rikedom som primärproduceras i periferin. En enkel förklaring kan man göra med att bonden som slaktar en gris sannolikt kan hitta den som är beredd att betala högst pris för grisen om han söker sig till en tätort. Så all handel söker sig mot centra.

Med aktuella siffror på ökad skuldsättningsgrad hos svenskarna, så påtalas att nettotillgångarna är fokuserade till allt färre hushåll, antagligen allt mer i centra, dvs Stockholm och övrig storstäder i fallande ordning, medan de flesta svenskar bara har nettoskulder. Att skuldkvoten ökar är inte konstigt när man lånar allt mer och värdet på det eventuella sparandet har kraschat med börsen. Det finns en intressant utläggning att göra här, men den får jag spara till senare.

Man kan fundera på varför det är i Västsverige industrigrenarna håller ut längst, och det alltså alltid är i Västsverige vi får kris.

Kan det vara för att det endast är västsvenskar som orkar slita när det är motigt, och har rätt arbetarklasspatos? Eller är det för att västsvenska företagsledare är korkade och inte kan se när det är dags att ge upp? Eller beror det på dåligt samvete för provinserna från Huvudstadens håll, som därmed öser bidrag och andra missriktade åtgärder över industrin i Västsverige? Eller beror det på överlägsen västsvensk företags- och industrianda, kombinerat med att man är Sveriges framsida och port mot väst? Det har varit till Göteborg som alla nymodigheter kommit först via den dominerande handeln med omvärlden. Men det förklarar inte hur stålverken överlevde i form av SSAB, medan varven och teko kollapsade, så det verkar mer vara en fråga om brist på något. Eller är det en effekt av centrum och periferi? Överlevarna drar upp bopålarna och drar till centrum. För att återknyta till teko, så flyttade JC först från Borås till ett nybygge strax utanför Göteborg, men övergav snart detta och drog till Stockholm istället.

Kommentera och diskutera gärna. Öppet mål för de som vill hylla eller hata provinsen.

Även fordonsindustrin ser ut att överleva i någon form. Elbranschens intiativ Power Circle har varit med och finansierat Autoadapts nya tillverkning av elbilar i Ale strax norr om Göteborg. Riktiga elbilar, baserade på chassin och bottenplattor tillverkade av och inköpte från Fiat i Polen. Statsbidrag verkar inte vara inblandade, men branschens utlovade köp av 400 bilar är väl att se som ett bidrag, då Vattenfall förstås ingår i Power Circle. Även mitt portföljbolag Seabased hittas som medlem.

Strukturomvandlingarna fortsätter. Härnäst kommer raffinaderi- och petrokemikrisen i spåren av peak oil. Naturligtvis är även denna bransch klustrad till Västsverige, med raffinaderier från Preemraff i Brofjorden norr om Lysekil, via klustret i Stenungsund och ner till raffinaderierna i Göteborg. Förr eller senare kommer varslen även här, i detta största raffinaderikluster i norra Europa, i takt med att tillgången på råvaran minskar i framtiden. Lika bra att förbereda sig redan nu om man är berörd.

Fast i Lysekil har åtminstone Seabased byggt sin nya fabrik.