flygbolag

Dags för lite fredagsmys och en avslutande rapport om seglatsen. Vi hamnade till slut i Dominikanska Republikens motsvarighet till Norrland och Miches istället för planerade Puerto Plata, vilket resulterade i en hemresa på 41 timmar och med en lång rad olika färdmedel. Lite foton nedan.

Nu har N:s katta lämnat Dominikanska Republiken och befinner sig i Bahamas, så jag tänkte ta bladet från munnen och konstatera att segla inte i Dominikanska Republiken. Myndigheterna vill verkligen inte ha dig där, är övernitiska och känns inte direkt trygga att ha att göra med. Därtill är det långrunt med 1-2 km ut från kusten som inte går att segla och det saknas därmed såväl marinor som väderskyddade ankringsplatser.

Tittar man på Marinetraffic så skippar privatsegelbåtarna mestadels Dominikanska och går istället rutten BVI-USVI-Puerto Rico – Bahamas. Förr mellanlandade man på Turks & Caicos innan Bahamas, men de flesta verkar skippa det numera då Turks & Caicos på mindre än tio år gått från ett miljardärsparadis till att vara världens farligaste land med 75x Sveriges mordfrekvens, drivet av en smältdegel med flyktingar från Haitis laglösa kaos, vapensmugglare till och från USA, och knarksmuggling.

Dominikanska Republiken har bara 10x Sveriges mordfrekvens per capita och framstår i själva verket som rätt lugnt, även om vi stötte på en del egenheter som vägspärrar upprättade av gäng och liknande när vi lämnade turistområdena för att ta oss hem.

I alla så klarerade vi in i landet i östra Dominikanska Republikens enda marina, Marina Cap Cana.

En extremt vansklig farled med begränsat djup fanns muddrad in genom två kilometer av korallrev och klippor och själva marinan är en del av Cap Canas gated community, som i egenskap av sådan var mycket fin och välputsad.

Vi blev förstås förvisade till att stanna ombord i väntan på myndigheterna, som till slut anlände i form av sju tjänstemän inklusive en representant för landets militära underrättelsetjänst. Tullen, kustbevakningen, gränspolisen, militära underrättelsetjänsten, flottan och motsvarande migrationsverket var väl några av myndigheterna som deltog, men N som är van vid sådant här hade förvisat mig och Lena in i båten och hanterade det hela.

Vi informerades om att tullen skulle återvända och söka igenom hela båten, och att vi fick ha en person med då som skulle bevaka att tullen inte placerade ut knark eller vapen för att uppfylla sina kvoter och slänga oss i fängelse. Det känns tryggt!

Sedan fick man betala typ 800:- SEK för tillstånd att segla i Dominikanska Republiken. Därefter fick vi gå iland.

Själva Cap Cana var som sagt mycket fint. Andelslägenheter och en del radhus i lyxnivå, och väldigt kontrollerat. I varje gatuhörn stod det en cykelbaserad ung man och gömde sig i skuggan i vänteläge på att åtgärda något åt de boende. Personalen slussades in och ut i särskilda bussar och det fanns ett antal restauranger på anläggningen, som mestadels hanterades med eldrivna golfbilar, även om villaägarna körde bil.

Vi stannade dock vår vana trogen bara över natten, då vi skulle vidare. Marinans personal var mycket professionell och tipsade om att det gick att ankra vid Macao, dit vi seglade dagen efter och fick våra närkontakter med knölvalar på vägen.

Playa Escondia vid Macao gav en vacker och fridfull ankringsplats även om det åt andra hållet förstås låg en alla dessa hundratasl all-inclusive resort.

Däremellan låg dock en publik strand. Det var bara typ 400 meter att simma in till Playa Escondia och lika långt att sedan simma vidare till den publika stranden, där man kunde välja bland olika strandhyddor och lokalbefolkningens erbjudande om frukt och drinkar, för att sedan simma tillbaka ut till kattan.

Därefter behövde vi nästa dag ta oss vidare till Samanabukten, för att därifrån ta oss landvägen till Puerto Plata och vårt flyg hem. Planen var ju ursprungligen att segla från Punta Cana till Puerto Plata, men pga väder så ändrades det till att börja på BVI, så vi låg flera dagar efter.

Första planen var att ankra utanför Club Med vid Miches och helt enkelt betala tusentals kronor för taxi därifrån.

Bara att försöka ankra var livsfarligt och vi fick bottenkänning på platsen för fotot ovan, vilket bara understryker hur ovänligt Dominikanska är mot segling.

Nästa problem var att dessa all inclusive (med all rätt – deras egendom, deras regler) var extremt ovänliga mot personer som inte bodde på resorten. Man fick inte ens köpa något i baren. Detta i skarp kontrast mot motsvarande ställe i Carlisle Bay på Antigua förra året, som tog emot oss som seglare som vem som helst, bara vi betalade. På Club Med hjälpte inga pengar.

Så beskedet medan taxibil efter taxibil släppte av nya gäster i receptionen för att köra iväg var att vi absolut inte fick betala en av dessa taxis för att åka härifrån. Tvärt om hämtades security för att eskortera oss bort från anläggningen. Vi kan således skryta med att ha blivit utslängda av säkerhetsvakter från Club Med.

N är dock så social och förslagen som man behöver vara som livsstilsseglare och började tjôta (som det heter i Göteborg) med en person i lokalbefolkningen, som kom överens om att möta oss inne i staden Miches när dennes arbetspass var över för att hjälpa oss med buss. Enligt Google fanns det ingen kollektivtrafik, men det existerar privata bussar för lokalbefolkningen visade det sig. Vilket de gör i de flesta U-länder i olika former.

Så vi navigerade över till Miches. Till saken hör att Dominikanska Republiken har usla sjökort så den navigeringen fick bli i kombination med satellitbilder från Google Maps, som bättre visade var grunden ligger än sjökortet. Så till slut bedömde vi att vi inte vågade gå närmare och kastade ankar en halv sjömil utanför Miches och tog dingen iland för att möta upp vår kontakt.

Miches visade sig ha en fantastiskt fin turistbrygga, men skulle kanske gynnats av att sätta ut prickar för hur man kan ta sig in till staden, och kanske lägga några bojar för ankring på redden också.

Miches visade sig, trots att detta var en typisk ass end of nowhere där Lena och jag brukar hamna av olika orsaker, vara mycket välhållet och fint nere vid strandlinjen och man kände en viss stolthet i att visa upp sin stad.

Vi mötte upp med vår lokala kontakt, som anlände rätt välklädd på sin nya och kraftigare motorcykel än man oftast ser. Förstås utan hjälm, är du ny här, eller?

Handslag byttes, artigheter utväxlades på spanska som N talar helt flytande och vi guidades bort till var man skulle gå på bussen. En buss som tydligen vår kontakt kände så de skulle tydligen vara förvarnade.

Jag har aldrig känt mig så vit någonsin. Jag var garanterat med min grisrosa hud den vitaste i hela Miches, och tillsammans med de mer solbrända Lena och N var vi därmed tre personer med kaukasisk bakgrund i hela staden. Jag är dessutom blond. Kände mig lite uttittad om vi säger så.

Vi tackade av vår kontakt och en dollarsedel bytte händer trots protester, varpå artigheter utbröt och det hela slutade i att ring mig när som helst på dygnet om ni behöver något – vad som helst.

N oroar sig alltid över att få dingen stulen, men kontakten intygade att det inte kommer bli aktuellt.

Mycket möjligt att vi träffat helt rätt person, och genom att han guidade runt oss i staden så fick vi även en sanktion och godkännande, för bortsett från att jag var helt utstirrad så hände absolut ingenting när vi gick runt för proviantering och inköp.

Ju längre bort från den mycket välhållna strandpromenaden desto mer Dominikanska Republiken blev det. Alla hade något att sälja. Hade man ett hus vid en gata sålde man något, om det så var korv av okänt innehåll och ursprung på en kolgrill.

Det var väldigt riktiga Karibien med gatukonst och glada färger.

Lena och jag stannade kvar på en av stadens bättre (=dyrare) restauranger, vilket dock N som livsstilsseglare inte ständigt kan göra. Bland det andra klientelet fanns t ex en man som åt ensam med sin livvakt sittande hungrig tittande på maten på andra sidan bordet.

Förstås var vi fortfarnade de enda vita i hela staden och det skulle dröja nästan ett dygn innan vi såg någon annan av europeisk härkomst. Det här är inte turiststråket om vi säger så.

Medan vi varit på restaurangen fick N besök av dominikanska flottan igen. Eller i alla fall någon som hävdade att de var flottan och ville ha 800:- för att låta oss segla i landet. N har dock skinn på näsan och krävde att få se någon med flottans uniform, vilket “flottans båt” lyckades trolla fram efter en stund, varpå han visade upp att han redan betalt för det hela. Gäller att trycka till och agera offensivt två gånger för att nå framgång och inte bara dra upp intyget direkt. Inget för konflikträdda svenskar.

På morgonen steg vi upp och av igen på turistbryggan och promenerade till bussen och 41 timmars hemresa inleddes alltså med en dinge med utombordare.

Att sitta i över tre timmar på buss genom Dominkanskas berg till Santo Domingo kostade oss åtta dollar var, och konduktören – en ung man av en längd som får en skandinav eller nederländare att skämmas, och med avsevärt muskelkapital och som förmodligen även dubblade som säkerhetsvakt – gav oss rent av växel om än i lokala valutan.

Med typ 20 platser i den lilla bussen visade det sig snabbt att det blev mer Dominikanska ju längre bort från havet man kom och misären tilltog medan konduktörens sedlar i näven – som aldrig lämnade hans hand, plånbok var tydligen inte något som existerade – hela tiden växte med varje påstigande. Verkade som man hade sina stamkunder som man visste var de skulle kliva av eller på.

Den här delen av resan fotograferade jag ingenting. Det kändes onödigt provokativt att fotografera eländet som kulminerade upp i bergen där folk bodde i plåtskjul ca 3×3 meter och unga mödrar satt och ammade sina nyfödda barn intill kolgrillbädden eller pumptermosen med kaffe. Bor man vid vägen så har man trots allt något att sälja. Av samma anledning fotograferades inga passagerare heller.

Men det var fin utsikt och vacker natur.

Det vore synd att kalla det bergspass, istället tog sig vägen upp på toppen följde sedan en kam. Vid ett tillfälle var det väl några hundra meter stup ner på bägge sidor om vägen.

Gällande omgivning och medpassagerare så var allt tryggt och det fanns rent av fungerande a/c ombord. Konduktören hade nog avsevärt förtroendekapital och allt kändes som sagt lugnt.

Vid ett tillfälle när vi passerade genom en by på andra sidan bergen stoppades bussen av ett gäng som upprättat en form av vägspärr med några fordon. Jag kan inte spanska, men kommunikation skedde genom marginellt nedvevade sidorutor. Och för ovanlighetens skull öppnade bussen aldrig dörren och konduktören klev inte av för att tjôta, vilket skedde vid många stopp annars. Viss fientlighet uppmättes, och andra privatbussar från förmodligen andra bolag släpptes igenom vägspärren. Till slut fick vi åka vidare.

I takt med att prärien med enorma betesmarker började bre ut sig och nya passagerare klev på insåg jag att alla som reste med bussen var medelklass. I alla fall med dominikanska mått. Ingen i de där plåtskjulen skulle ha råd med åtta dollar för att åka buss.

För övrigt älskar man fartgupp på Dominkanska. Sverige har inget att komma med där. Alltså avsiktliga farthinder. Man har nog insett att det minskar dödligheten i trafiken.

Till slut nådde vi motorvägen mot Santo Domingo, där vi tagit taxi en vecka tidigare för att hinna med flyget till BVI.

Här stannade man på motorvägen och plockade upp folk i slips och kostym som stod i diket, ofta i skuggan av någon buske eller träd.

Vi släpptes av på en gata någonstans inne i stand och blev genast uppvaktade av de överallt närvarande motorcykeltaxiförarna, men vi valde att inta vänteläge och invänta en Uber i kaoset. Det blev inga foton där heller och jag kände mig fortfarande extremt vit.

Vi omgrupperade med Ubertaxi till en lite mer officiell busstation för att sitta nästan fyra timmar upp till Puerto Plata. Fast nu blev det en fin Volvo landsvägsbuss istället för den tidigare lite mindre bussen – en storlek som var ett krav där uppe på bergsvägarna.

De följande timmarna blev odramatiska och jag tog till och med fram datorn och började jobba, något jag hade bedömt inte var lämpligt på den förra bussen, då min Macbook Pro förmodligen kostade mer än bussen.

På Volvobussen satt det faktiskt en annan person av europeisk härkomst.

Väl inne i centrala Puerto Plata – hur exakt en Volvobuss kunde komma fram i de gränserna övergår mitt förstånd – skulle vi behöva ta oss till flygplatsen, men här bjöd istället busschaffisen på att vi kunde åka vidare och hoppa av på motorvägen utanför flygplatsen, vilket vi gjorde som vilken dominikanare som helst.

Tog en stund innan vi vågade korsa motorvägen till fots dock – och då inte direkt långsamt – och vi började vandra ner till flygplatsen på gräset längs vägen. Var väl någon kilometer att gå verkade det som enligt Google och vi reste ju som bekant bara lätt med ryggor, så inget konstigt med lite promenad i den trettiogradiga värmen.

En vit omärkt van stoppade och erbjöd oss skjuts. Ingen minns en fegis, så vi tackade ja, vid det här vana vid att det dominikanska folket är väldigt vänliga och hjälpsamma (utom på Club Med). Det visade sig vara en taxichaufför på väg för att hämta turister och han ville inte ha betalt för att skjutsa oss sista sträckan till flygplatsen.

Det fick han ändå med växeln från första bussresan. Detta var väl typ åtta timmar efter att vi klivit av kattan i Miches.

Sedan skulle vi försöka ta oss ur landet. För det behövde vi visa pass sju gånger. Igen. Och fastän vi hade checkat in online eftersom vi inte hade något bagage att checka in och hade digitala boardingkort så vägrade första tjänstemannen att släppa in oss till security. Så vi fick ställa oss sist i kön av turister. Och visa pass.

Island Time gällde, men det var några timmar kvar tills flyget skulle gå, så vi hann ombord i alla fall.

Nästa stopp blev Montego Bay på Jamaica, där vi förstås var tvungna att gå av planet, promera i en halvtimme och gå igenom security igen mitt i natten, för att sedan kliva ombord igen. Så nu har man checkat av Jamaica också.

Jamaica är för övrigt världens femte farligaste land med 49x Sveriges mordfrekvens, med bara USVI, Saint Vincent and the Grenadines, Saint Kitts and Nevis och Turks and Caicos som är värre. Carribean, baby! Utskällda Mexico är först på plats #19 med 24x Sveriges (eller Nordens) mordfrekvens vad än svärjisarna påstår.

Men förmodligen är det väl all inclusive som gäller även på Jamaica. Strikt talat brukar jag inte räkna airside som att ha varit i landet.

Nästa steg var sex timmars transfer på Frankfurt, där det faktiskt inte var strejk längre. Vi betalade 720:- SEK för två loungpass via Revolut och satte oss att jobba. För trots Lufthansas skryt med Internet ombord så fungerade förstås inte Internet ombord. Vilket jag lärt mig på många long haul hos olika flygbolag det sällan gör, så inget man ska räkna med.

Till sist blev det Landvetter och ut i kylan igen, ut till en iskall bil och sedan hem till Sätila. Vi klev in genom ytterdörren vid 00:30, cirka 41 timmar efter vi klivit av kattan och ner i dingen utanför Miches. Därmed var tio dagars resa, sju segeldygn inklusive i Bermudatriangeln och fyra (eller fem) länder avklarade. Färdmedel hem var segelbåt, dinge, U-landsbuss, Ubertaxi, Volvobuss, fotvandring, gratis taxi, flyg och egen bil.

På tal om att ta sig hem från Persiska Viken för de svenskar som är strandade där just nu.