demokrati

Vänstern har länge fört fram myten att Ådalenhändelserna ledde till att svensk militär förbjöds att användas mot civilbefolkningen. Men svensk militär har alltid fått användas mot civila och det blev först någon reglering av detta år 2006.

Praxis har sedan Bo Widerbergs skröna Ådalen 31, som släpptes på bio 1969, dock varit att man ska visa återhållsamhet. Men samma år förberedde landshövding Ragnar Lassinantti helt enligt lagen insats av värnpliktig militär från I 22 mot strejkande gruvarbetare i Kiruna.

En annan skarp incident är den sk raggarmassakern 1959, då ett kompani repövande värnpliktiga militärpoliser sattes in mot bråk på en camping i samband med en tävling för motorburen ungdom. Om detta finns att läsa hos riksdagsledamoten och militärhistorikern Stellan Bojerud (sd), på Sverigedemokraternas försvarsblogg Lantvärnet.

“Kompaniet fick i uppgift att rensa campingplatsen. Svärandes eder över störd nattsömn marscherade de medelålders repgubbarna de två kilometrarna till campingen och skred till verket utan föregående dialogpolisbeteende. Upprensningen gick snabbt. Militärpolisen återvände till sin förläggning och civilpolisen burade in några orosstiftare. Bland raggare och bikers spreds ryktena om “massakern” i Kristianstad så vida att motorburen ungdom campade lungt de närmast följande tio åren.”

Regelverket som reglerade militär insats mot civila hette FAVO, “Föreskrifter för militär trupps användning av vapen för upprätthållande av allmän ordning med mera” och var alltså en militär instruktionsbok. “En journalist” skrev på Schibsted/SvD år 2006:

“FAVO gick ner i en uniformsficka och delades ut till officerare ännu i slutet av 1960-talet, uppger en pensionerad officer för SvD. Även hemvärnsbefäl med vapnen i hemmet fick FAVO. Under kalla kriget levde faran för en kommunistisk kupp hela tiden i medvetandet. Vid upplopp skulle militären stå under civil ledning, men om denna bröt samman fick högsta befäl på platsen besluta om insatsen.”

SvD citerar också en del passager ur FAVO och det är inga silkesvantar det är fråga om heller.

”Då civil polis icke är tillgänglig eller då den är otillräcklig får militär trupp användas för ordningens upprätthållande. Den militära truppen kan därvid bliva nödsakad att bruka våld och vid upplopp bruka vapen […] Vid första eldöppnandet bör elden riktas över folkmassan […]. Är fortsatt eldgivning nödvändig bör den riktas mot nedre delen av kroppen på de personer som uppehålla sig främst i folkmassan. […] Stridsvagnar har stor materiell och framför allt moralisk verkan. Stå sådana medel till förfogande, kan det därför vid fara för upplopp ofta vara lämpligt att insätta dem redan på ett tidigt stadium i förebyggande syfte. För samma ändamål kunna flygplan användas.”

Kan sättas in mot demonstranter än idag.

Det fanns också instruktioner i FAVO om att om inget annat fungerar är det fritt fram att kasta spränghandgranater mot civila folkmassor.

“shgr böra m. hänsyn till deras stora verkan och faran för truppen endast komma till användning, då övriga stridsmedel icke ha gjort tillräcklig verkan för ändamålets nående”

Begränsningen för handgranater är att de utgör fara för den egna truppen, då de kan sakna skydd vid t ex demonstrationer på gator och torg. Inte för att det anses farligt för civila demonstranter. Först prövar man med stridsvagnseld, kulsprutor etc. Räcker inte det, då är det fritt fram för spränghandgranater…

Detta är så långt från Ådalsmyten som det är möjligt att komma.

Så var det med den saken. SvD påtalar att Olof Palme rev upp FAVO efter att dess existens kommit fram i en TV-debatt på 70-talet.

Men något uttryckligt förbud mot att sätta in militär mot civila har ändå aldrig funnits. Först 2006 reglerades användandet i lag.

Nedanstående är citerat ur bloggrannen Morgonsurs kommentar på SoldF 2008. Som bekant har Magnus “Morgonsur” Ernström bland annat arbetat som polis, en myndighet som fram till den strategiska blackouten hade AK4:or och handgranater i sina vapenkasuner

“Det har aldrig tidigare funnits något förbud mot att sätta in militär mot ordningsstörningar, även om “grundlagsförbudet att sätta in militär sedan Ådalen 1931…” varit en sällsynt långlivad klintbergare ivrigt underblåst av media. Numera finns dock faktiskt en lagstiftning som förbjuder detta, nämligen Förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet. Där kan läsas bl a:

– – –

7 § När stöd lämnas enligt denna förordning får Försvarsmaktens

personal inte användas i situationer där det finns risk för att

den kan komma att bruka tvång eller våld mot enskilda.

– – –

10 § Försvarsmaktens personal får inte användas för uppgifter

enligt denna förordning som kan medföra en inte obetydlig risk

för att personalen kan komma att skadas.”

Så långt stöd till civil verksamhet, t ex skallgångskedjor, översvämningar etc.

Däremot får polisen sättas in mot “terrorism”. Citat från 2006:343 om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Det finns dock formuleringar som innebär att det är i praktiken fritt fram. Dessa fetstilas nedan.

“1 § I denna lag finns bestämmelser om Försvarsmaktens stöd till

polisen vid terrorismbekämpning i form av insatser som kan

innebära användning av våld eller tvång mot enskilda.

Rikspolisstyrelsen får begära sådant stöd om

1. stödet behövs för att förhindra eller på annat sätt ingripa

mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om

straff för terroristbrott,

2. ingripandet kräver resurser av särskilt slag som polisen

inte har tillgång till, och

3. regeringen har lämnat sitt medgivande.

Regeringens medgivande behövs inte i sådana brådskande fall som

kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för

omfattande förstörelse av egendom.”

Så vad är då terrorism. Enligt 2003:148 kan följande utgöra stöd för att sätta in militären.

“1. mord,

2. dråp,

3. grov misshandel,

4. människorov,

5. olaga frihetsberövande,

6. grov skadegörelse,

7. mordbrand och grov mordbrand,

8. allmänfarlig ödeläggelse,

9. sabotage och grovt sabotage,

10. kapning och sjö- eller luftfartssabotage,

11. flygplatssabotage,

12. spridande av gift eller smitta,

13. olovlig befattning med kemiska vapen,

14. uppsåtligt vapenbrott,

15. brott enligt 21 § tredje stycket lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor,

16. uppsåtligt brott enligt 25 och 26 §§ lagen (1992:1300) om krigsmateriel, som avser kärnladdningar, radiologiska, biologiska och kemiska stridsmedel, apparater och andra anordningar för spridning av radiologiska, biologiska eller kemiska stridsmedel samt speciella delar och substanser till sådant material,

17. brott enligt 18 och 20 §§ lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, som avser sådana produkter eller sådant tekniskt bistånd som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen,

18. smuggling och grov smuggling, 3 och 5 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling, om brottet avser sådana varor som omfattas av 14-17,

19. olaga hot, 4 kap. 5 §

Allt under förutsättning att de begås i syfte att:

1. injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp,

2. otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller

3. allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation.”

Kort sagt kan regeringen besluta om att sätta in militär vid större upplopp eller demonstrationer som urartar, som t ex Göteborgskravallerna 2001. Där förekom det grov skadegörelse, olaga hot (mot diverse politiker och även mot poliser) och åtminstone mordbrand, när man tände eld på utemöbler längs avenyn, och syftet var att påverka politiskt, dvs punkt 2. och 3. nederst.

I fallet ett modernt Ådalen, där 3000 – 4000 fackaktiva kidnappar och misshandlar fria arbetare skulle regeringen kunna beordra att militären sätts in än idag, eller lokalt polisbefäl på egen hand begära militär hjälp om läget är akut.

Förvisso finns det utbildningskrav på de militärer som får sättas in, men lagen säger lämplig utbildning. Vid större upplopp och oroligheter kan man nog tänja på lämplig utbildning rejält. I stort sett alla militärer och hemvärnsmän har t ex övat kravallsituationer, vilket kan anses vara lämplig utbildning i ett nödläge. Skyddsvaktsutbildning kan också kallas lämplig utbildning.

Det är alltså sedan 2006 helt lagligt för polisen att t ex vid en händelse motsvarande Göteborgskravallerna 2001 eller Ådalen 1931 begära stöd från militären. Är det brådskande behöver inte ens regeringen ge ett godkännande. Sedan finns inte FAVO:s instruktioner om att skjuta mot benen, och rekommendationer om insats av stridsvagnar, flyg och handgranater längre, utan handlingsutrymmet är mer fritt, om än underställt ansvarigt polisbefäl, även om militärt befäl på plats kan ta över och använda nödvärnsrätten för att skydda det egna manskapet om polisen är oförmögen att ge order.

Man kan tycka vad man vill om detta, men militären och polisen är i slutändan den yttersta garanten för demokrati och stabilitet i samhället, och vid försök att via upplopp, skadegörelse och våld påverka samhällets funktion, demokratin eller beslutsfattare är inte i linje med demokratiska värderingar, utan klassas alltså som terrorbrott. Sedan kan man tycka vad man vill om detta, men man kan alltid ifrågasätta varför vissa krafter inte vill att militären ska få försvara samhället och demokratin – vad planerar dessa krafter?

Sedan kan man notera att även ekonomiska strukturer omfattas, för penningsystemhaverister alla som drömmer om bankhatande upplopp.

Oavsett är att Ådalenhändelserna begränsade svensk militärs insatser mot civila en myt. Något grundlagsförbud mot detta har aldrig funnits. Kanske är det en lyckad vilseledning av vänsterelementen, som alla dessa år blivit lurade att militären inte får sättas in mot dem?