Vi besökte totalt fyra restauranger i Singapore under mellanlandningen vid jul och kan väl konstatera att det alltid var höga priser men alltid bra. I ett fall var dock priset för dyrt. Anekdotiska exempel nedan och urvalet kanske inte passar alla.
Som Asiens Schweiz kan man uppenbarligen betala hur mycket som helst för maten, priser på högre nivåer än motsvarande i Sverige, men det finns säkert billigare platser om man letar sig bort från centrum med Marina Bay och Downtown Core och väljer hak istället för finkrogar. Vi valde dock det senare, och det blir utifrån det prisnivån blev därefter och kanske inte passar alla.
Med sen ankomst första kvällen var första åtagandet efter incheckningen på hotellet att dra ut och äta någorlunda genuin lokal mat i form av endera chilicrab eller black pepper crab. Detta intogs på en foodcourt med streetfood på Raffles Avenue, vilket garanterat är en turistfälla. Priset för två personer landade på cirka 400:- SEK, fördelat på en delad chilicrab, bröd att doppa i såsen, en tallrik marinerad bläckfisk och en tallrik fibrer.
Vi var de enda europeiska turisterna här, och det visade sig vara en genomgående trend. Som tidigare konstaterat hittar man inte många med europeiskt ursprung i Singapore, inte heller på de dyra hotellen eller restaurangerna. Asien är en egen självgående region. Det finns säkert statistik, men det skulle inte förvåna mig om fler asiater turistar i Europa numera än européer turistar i Asien, men det varierar nog mellan olika länder, t ex Thailand.
Chilicrab, som vi valde att dela på, var faktiskt riktigt gott. Engångshandskar i plast ingick också, så man kunde äta utan att söla ner sig. Den var också förknäckt exemplariskt, så man kunde komma åt allt utan verktygsinsats.
Skulle placera den maten som den näst bästa middagen eller lunchen under besöket, alltså undantaget hotellfrukostens ala carte.
Ena tillgängliga alkoholhaltiga drycken på foodcourten var kall öl, men det var för övrigt ett utmärkt val till krabban.
Den bästa matupplevelsen stod dock japanska Wakuda för inne på torget inuti Marina Bay Sands Hotel, dit vi avbröt jobbet och gick ner och käkade lunch första dagen. Eftersom vi åt sen hotellfrukost var jag väl inte enormt hungrig, utan skippade förrätten och valde bara en waygufilé till huvudrätt. Men jag provsmakade Lenas tempura, och detta var den bästa japanska maten jag ätit i mitt liv.
Waygun var också helt felfri.
Det kostade förstås därefter och trots att jag kompletterade med efterrätt enligt artikelns inledande foto kändes detta prisvärt.
Har man råd att bo på Marina Bay Sands Hotel har man rimligtvis råd även med Wakuda eller någon av de andra finkrogarna i anläggningen enligt devisen if you have to ask, you can’t afford it.
Är prisklassen och maten i smak så är det en stark rekommendation på Wakuda i alla fall. Modern japansk inredningsdesign och på inget sätt svårt heller.
Även på Wakuda var vi de enda gästerna med synlig europeisk bakgrund.
Som tidigare redovisat angående julfirande i Singapore så tog vi julbord på Racine´s inklusive fri champagne. Fantastiskt som julbord och med högkvalitativ mat och råvaror, men inte med det där lilla extra som Wakuda gav.
Jag kan alltså inte uttala mig om hur Racine’s är normalt, men servicen var exemplarisk inklusive alert påfyllning av champagneglasen. Andra platser, t ex i London, med fri bubbel har ofta en tendens att efter tre glas börja glömma bort dig som kund och alltid stå med ryggen mot när man vill påkalla service. Så ej på Racine´s där glasen aldrig blev tomma.
Även om maten på denna klass av restauranger är dyrare än i Sverige så är priserna på vin ungefär samma som på svenska krogar för övrigt, justerat för kvaliteten. De restauranger vi gick på hade inte spanskt lantvin i utbudet om vi säger så, så man behövde inte oroa sig över att det var billig Chateau Vaddå man betalade dyrt för som på en del svenska krogar.
Sista dagen tog vi bara fikalunch på ett enkelt café inne på Marina Bay Sands och använde som arbetsplats efter vi blev utcheckade. Den sena ala cartefrukosten gav en del stoppkraft, men innan flyget blev det ett stopp för middag på franska fin- och stjärnkrogen Ma Cuisine i utkanten av Singapores Chinatown.
Uppfriskande med en stjärnkrog i Guide Michelin som har ala carte istället för de eviga avsmakningsmenyerna, som både tar många timmar när man ska stressa till flyget, plus gör att man blir så mätt att man inte kan stå upp efteråt. För att inte tala om vad en tjugorätters meny med tillhörande vinglas gör för balansen.
Men prisnivån var i överkant i förhållande till maten. Inget fel på varken mat eller service, men det var helt enkelt med svenska mått mätt överprissatt. Här var vi dock inte de enda européerna, utan ett gäng unga franska stamkunder tog upp det stora bordet på uteserveringen, där de delade några flaskor vin och några enklare rätter innan de drog vidare ut i Singapores nattliv. Om det inte vore för stamkundsbeteendet så skulle jag sagt jetset, men de var nog bofasta expats, där boendekravet är en lön på åtminstone 100 000 SGD om jag förstått det rätt.
Så var det det där med vinet. Det blev inte billigare av att man inte sålde vin på glas, utan bara på flaska, och lägsta nivån började väl runt femtonhundra kronor.
Felfritt, men dyrt. Priset för två rätter, föredömligt små så man inte blir proppmätt och inte längre njuter av maten, samt en flaska vin landade på nästan sextusen kronor. För det priset kan man få en avsmakningsmeny och vinpaket på en svensk finkrog, men visst några Michelinkrogar med ala carte finns det väl inte i Sverige …
Vi valde att avsluta utan efterrätt eller efterdrink eller ens kaffe (if you have to ask …) och gick istället runt hörnet till vinbaren Loulous och hängde där på ett par stolar vid en trottoardisk och kollade på folk och deras lyxbilar. Typ hundrafemtio kronor för ett bra glas vin kändes mycket prisvärt efter Ma Cuisine. Vi provade dock inte maten och sedan var det dags att dra till flygplatsen, vilket Loulous tillsåg att fixa en taxi åt oss för.
Prisnivåerna på Loulous matmeny visar nog bättre att man kan hitta prisvärdare ställen i Singapore än Ma Cuisine, men vi bokade med kort varsel och det mesta annat var fullbokat. Lite mer planering i förväg kanske kan vara lämpligt.
I övrigt tummen upp till Loulous för tidernas bästa säljsnack om valet av vatten till vinet när stilla vatten eller bubbligt vatten frågades och repliken från servicen “do you TRUST Singapore tap water” avgjorde saken.
Viktigt att komma ihåg när man läser menyer i Singapore är det finstilta längst ner “prices are subject to 9% taxes & 10% service charges”. Bli inte förvånad när du tar in notan och se till att ha marginaler på ditt betalkort (som jag senare tappade bort när flyget ställdes in av Swiss Air, så vi slapp ytterligare en flygkrasch i julhelgen, men det är en annan artikel) …
