Nedanstående inlägg är ett gästinlägg från en läsare som av förklarliga skäl vill förbli anonym, men som naturligtvis kontrollerats. Exakta platser och sifferuppgifter har anonymiserats och läsaren har i dagarna skrivit på ett förstahandskontrakt.
Den oberoende liberala tidningen låter tydligen socialdemokrater skriva ledare om och om igen, men å andra sidan är ju lille Leif inte vilken sosse som helst, utan en rätt sympatisk sådan. Han har själv både Burberryrock, större aktieportfölj än mig och humor. Så nog kan man sympatisera, trots att Independent Forester undrar om jag samarbetar med fienden. Men jag har förstås inga fiender, utan tycker lika mycket om alla människor. Även socialdemokrater. Fast inte Stahlin. Och några till.
Kanske är det just aktieportföljen och klädseln som gör att Pagrotsky kan genomskåda euron, till skillnad från de inom den normalbegåvade politiska nomenklaturan som inte kunnat förvalta sitt pund riktigt lika väl och istället ser införandet av euro som en ännu större syltburk att ösa pengar ur för att betala räntorna på bostaden med?
Kanske tycker GP att socialdemokratin är liberal? Krig är fred. Slaveri är frihet.
Avslutningsvis ett citat ur Pagrotskys ledare, min fetstil.
”I denna prövningens tid för EU, för många politiker och inte minst för vanliga medborgare inom EU, skulle man kunna vänta sig engagemang från europavänner runt om i unionen. Konferenserna där bekymrade akademiker lägger pannorna i djupa veck borde avlösa varandra. Idéer om hur valutaunionen skall möta de väldiga utmaningar den står inför och som ju påverkar hela Europa borde ha högsta prioritet överallt i EU.
Diskussionen börjar komma igång på kontinenten och i Storbritannien. Men till min förvåning syns ingenting av detta i Sverige. Här dominerar istället tesen att valutaunionen varit en trygghet för sina medlemmar under finanskrisen. Men det är att sticka huvudet i sanden. Bara för att man avskaffat möjligheten till valutarörelser mellan många EU-länder, har man inte avskaffat problemen. Tvärtom. Det smörjmedel som tidigare kunde bidra med en del av anpassningen i svåra tider finns inte längre att tillgå. Därför har en del länder större problem än någonsin att ta sig ur lågkonjunkturen. Och det är inte bara dåligt för dem. Det är ett bekymmer för hela Europa, som nu halkar efter ett decennium till.”
Lite synd att bara euroförespråkare får komma till tals i tidningarna i Fjollträsk och att sunda skeptiker förvisas till landsortspressen. Läs alltså gärna hela ledaren.
Finansmannen Roger Akelius, som donerat 100 MSEK till SOS Barnbyar Haiti, har nu fått en debattartikel om det svenska biståndet och Sida publicerad i Expressen.
Läsvärt.
Kommentarer är väl överflödiga, fast Sida lär väl slå ifrån sig. Tid att lägga på annat än kärnverksamheten har de iaf.
Ibland bör man bara hålla tyst, speciellt om man får en lön på 70 000 kronor i månaden från en ideell organisation för att tydligen dra in pengar till organisationen. Men inte Bengt Westerberg. Den högavlönade syltburksmannen kunde inte hålla tyst utan var tvungen att gå ut och kritisera Roger Akelius för att ha skänkt 100 000 000 (ett hundra miljoner) kronor till SOS Barnbyar på Haiti.
Surt sade räven. Här sitter Röda Korsets ordförande Westerberg med 70 000 i månadslön för sådant som SOS Barnbyars ordförande, advokaten Mikael Karlsson, gör gratis. Och det enda Westerberg lyckas prestera är att dels göra bort sig i media och dels se till så att ännu färre ger pengar till hans lön.