Regeringens Sverigelista på Spotify visar varför staten inte ska selektera kultur eller kulturkanon

Här har det blivit fel, det håller jag med om. Som ordförande i EU ska Sverige verka enande och att lägga ut en lista med kontroversiella artister visar på dåligt omdöme, särskilt som det knappast är någon kärnuppgift för regeringen att göra låtlistor på Spotify…

När det gäller förhållandet mellan kultur och politik är det en väldigt svår fråga. Kultur har i alla tider använts både av de styrande och av oppositioner av alla färger för att entusiasmera och få ut budskap. Kulturpersoner i sin tur har ofta tagit ställning i politiska frågor. Samtidigt behöver man inte nödvändigtvis hålla med om en kulturpersons politiska ställningstaganden för att uppskatta vederbörandes gärning. Själv definierar jag mig som höger, men uppskattar många skådespelare, sångare, författare och konstnärer som jag vet står eller stod långt till vänster.

Relationen mellan politik och kultur är svår inte minst för att den är nära förknippad med demokratin och dess begränsningar. Regeringen är politisk och består av ett eller flera politiska partier, mot vilka det finns en demokratisk opposition. Inte sällan består regeringen av en minoritet av riksdagens partier. Ändå ska regeringen genomföra sin politik, ja det är ju det den är till för: att i frågor där det finns olika åsikter ta politiska beslut, beslut som ofta enligt en stor del av befolkningen är fel. Men beslut måste tas, även i kontroversiella frågor, och då görs det enligt den demokratiskt beslutade regeringsformen.

Regeringen kan ses som en del av staten, som i andra sammanhang bör vara så opolitisk som möjligt. Myndighetsbeslut ska visserligen följa politiskt beslutade lagar, men ska inte i sig vara politiserade. Det får inte vara så att lagarna tillämpas på ett sätt för dem som röstar höger, och på ett annat för dem som röstar vänster, exempelvis.

När det gäller kulturen så har man ofta talat om “armslängds avstånd,” vad nu det betyder. Idealiskt sett ska väl politiken stödja kultur av “god kvalitet” utan hänsyn till politisk tendens. Eller också kanske staten borde hålla sig ifrån att stödja politiskt kontroversiell konst, eller är det tvärtom så att staten ska stödja en vital politisk konst? Var går gränserna?

I praktiken har man definitivt tagit politisk ställning, och den har nästan uteslutande varit vänstervriden, oavsett färgen på den sittande regeringen. Mängder av socialistisk, kommunistisk och revolutionär konst har fått offentligt stöd. Inte nog med att gangsterrappare spelas frekvent i public service, den ges också skattefinansierade priser, samtidigt som det är helt otänkbart att ens ett tämligen harmlöst nationellt band som Ultima Thule skulle spelas på radio. Kulturstöd villkoras till och med numera ofta på att de ska behandla genus, vara normkritiskt etc. Men när några kommunpolitiker endast vill hissa svenska flaggan och kommunflaggan – de mest neutrala flaggorna kan man tycka – då blir det ramaskri i kulturetablissemanget.

Varför är då en kulturkanon så kontroversiell? Ja, knappast för att den politiserar den redan så genompolitiserade kulturen. Möjligen kan man säga att den är ett steg i fel riktning genom att ytterligare stadfästa politiseringen istället för att man verkar för ett minskat politiserande. Men det är nog inte det det handlar om. Snarare handlar det om att ett vänsterradikalt kulturetablissemang – som vill dekonstruera och desavouera i princip all äldre kultur – är livrädd för allt som skulle kunna vrida kulturen i en mer konservativ, ja bara mindre vänsterradikal, riktning. Vänstern får helt enkelt panik vid tanken på att kunna få konkurrens på “sin” arena, där de hittills kunnat verka närmast helt utan opposition.

Ingen har väl talat om en kanon i termer av politiskt styrda direktiv kring vad man ska gilla i samtidskulturen (så som man kanske kan uppfatta den aktuella spellistan på Spotify), utan det handlar om att experter ska ta fram en lista med rekommendationer på äldre verk som på något sätt speglar det mest väsentliga i vårt svenska kulturella arv. En sådan lista kommer alltid att kunna kritiseras. Är Fjäriln vingad ett viktigare verk än Gubben Noa? Om man måste välja en dikt, är det då viktigare att få med “Ja visst gör det ont” av Karin Boye eller “Det eviga” av Esaias Tegnér? Men i en allt mer splittrad värld kanske det ändå har ett värde att nya och gamla svenskar får incitament att ta till sig åtminstone ett urval av vårt kulturella arv som en gemensam bas att bygga vidare på. Det är väl inte så ondsint ändå?

Precis som H.GOBB skriver ska det då handla om verk som är minst 50 år gamla, så att det inte blir inlägg i den aktuella politiska debatten, och arbetet med att ta fram denna kanon bör göras så att den dels innehåller en rimlig mångfald av äldre kvalitetslitteratur – såväl radikalen Strindberg som nationalromantikern Tegnér – men samtidigt utesluta det som av flertalet uppfattas som alltför extremt. I huvudsak bör det handla om verk som under lång tid haft en bred acceptans som en del av det svenska kulturarvet. På så sätt kan man få en lista som inte behöver revideras för att riksdagsmajoriteten hoppat från höger till vänster eller tvärt om. Jag tycker faktiskt att det är bra, men det är ju också en politisk åsikt…