Med det svenska ordförandeskapet i EU, så har regeringskansliet publicerat en Sverigelista med musik på Spotify. Redan har två låtar strukits på grund av att artisterna ifråga är kontroversiella, vilket visar varför stat och regering inte ska välja kultur och inte ska skapa någon kulturkanon. Genom att stryka några från listan ger man nämligen implicit sitt stöd till de artister som är kvar, och allt de står för.

Regeringen och Tidöavtalets krav på att det ska tas fram en svensk kulturkanon (uttalas kultur-kaaanon, som i att sjunga kanon) med politiskt utvalda verk inom litteratur, konst, scenkonst, film och musik har med rätta kritiserats. Politiken ska inte lägga sig i kulturen.
Och detta visade sig mycket snabbt.
Med EU-ordförandeskapet har regeringskansliet publicerat en låtlista på Spotify, Songs from Sweden. Utan att gå in på att svenska staten alltså väljer att gynna en specifik musiktjänst, utan att detta upphandlats eller att andra musiktjänster fått chansen att delta, så är det hela förstås djupt olyckligt.
Det kanske ser oskyldigt ut från början, men nu har två artister strukits från listan. Anledningarna är anklagaelser om nazism samt att man uppträtt på ockuperade Krym. Gott och väl så.
Problemet är att genom att stryka två artister från listan så ger man implicit sitt stöd till de övriga artisternas politiska uttalanden eller andra ageranden.
En artist har t ex rappat om att slå makten bakom tronen, Jimmie “Grima Ormstunga” Åkesson, gul och blå. Gott och väl så, men att regeringskansliet inte strukit den artisten betyder att de stöder den artistens politiska gärningar. I Tidöavtalet står det rent av att parterna ska behandla varandra med ömsesidig respekt, så vi får se hur länge den rapparen får vara kvar. Sedan kan man fortsätta med ett antal uttalanden från andra artister, varav många garanterat uttalat sig politiskt – jag kan nämna många fler på listan men står över så länge. Var går gränsen? Det sluttande planet är både halt och allt brantare.
Regeringskansliet skulle antingen gjort ett felfritt och oklanderligt urval från början eller sagt “vi tar inte ställning kring annat än artisternas konstnärliga gärning” och inte strukit något alls oavsett påtryckningar från media.
Den kommande svenska kulturkanonen kan nu med regeringskansliets strykande av två artister också antas vara politiskt styrd och att regeringen därmed står bakom alla som läggs in i kanon. Om Strindberg – allmän rövhatt och manschauvinist – ingår, så innebär det att regeringen stöder rövhattande och manschauvinism. Och så kommer det fortsätta.
Nej, regeringen och regeringskansliet ska hålla sina fingrar borta från att selektera kultur.Antingen väljer man på konstnärlig gärning eller så väljer man inte alls.
Och ja, att olika kommuner selekterat kultur de senaste decennierna är inte en ursäkt för att staten också ska göra det. Två fel blir inte ett rätt. Och nej, jag stöder inte de strukna artisterna. Jag stöder inte heller Håkan Hellström.Texten ovan handlar inte om de specifika fallen utan om att staten och regeringen inte ska selektera kultur till att börja med.
Ser fram emot att regeringen börjar reda upp sin poltiik och Sveriges problem – vilka man nu utifrån politisk övertygelse anser att de är – istället för att ta fram spellistor på Spotify. Uppenbarligen är det för många anställda på regeringskansliet.
55 kommentarer
Agreed! Politisk styrning av kulturen är ett jävla otyg, lika illa som när religiösa tokjävlar ska bedriva religiös politik.
Vi pratar ju om nybörjare på det här, sossarna är mycket bättre, ingen ser eller pratar om hur de styr kulturen.
Haha, spot on…
Vet inte om man kan säga att sossarna är bättre, men eftersom samtliga journalister vid kulturredaktionerna håller på vänstern skulle de aldrig få för sig att kritisera en sosse – inte ens om sossen visar sig vara stalinist ….
Tide..öh…laget har svårt med det mesta.
Getesvårt. Even å stava.
En litterär kulturkanon skulle kunna endast ta med verk som är minst 50 år gamla och där författaren inte längre är i livet, så slipper vi alla flyktiga trender.
Om ett mindre antal litterära verk skall rekommenderas för alla svenskar att läsa, så är det ju också rimligt att listan inte revideras stup i kvarten.
Tio-i-topp fanns väl för 50 år sen. Varför inte välja en av de listorna? Garanterat svenskt, åtminstone kavvrat till svenska. Nej, nu tänkte jag visst på Svensktoppen. Häpp Stars var ju på “engelska”.
Här har det blivit fel, det håller jag med om. Som ordförande i EU ska Sverige verka enande och att lägga ut en lista med kontroversiella artister visar på dåligt omdöme, särskilt som det knappast är någon kärnuppgift för regeringen att göra låtlistor på Spotify…
När det gäller förhållandet mellan kultur och politik är det en väldigt svår fråga. Kultur har i alla tider använts både av de styrande och av oppositioner av alla färger för att entusiasmera och få ut budskap. Kulturpersoner i sin tur har ofta tagit ställning i politiska frågor. Samtidigt behöver man inte nödvändigtvis hålla med om en kulturpersons politiska ställningstaganden för att uppskatta vederbörandes gärning. Själv definierar jag mig som höger, men uppskattar många skådespelare, sångare, författare och konstnärer som jag vet står eller stod långt till vänster.
Relationen mellan politik och kultur är svår inte minst för att den är nära förknippad med demokratin och dess begränsningar. Regeringen är politisk och består av ett eller flera politiska partier, mot vilka det finns en demokratisk opposition. Inte sällan består regeringen av en minoritet av riksdagens partier. Ändå ska regeringen genomföra sin politik, ja det är ju det den är till för: att i frågor där det finns olika åsikter ta politiska beslut, beslut som ofta enligt en stor del av befolkningen är fel. Men beslut måste tas, även i kontroversiella frågor, och då görs det enligt den demokratiskt beslutade regeringsformen.
Regeringen kan ses som en del av staten, som i andra sammanhang bör vara så opolitisk som möjligt. Myndighetsbeslut ska visserligen följa politiskt beslutade lagar, men ska inte i sig vara politiserade. Det får inte vara så att lagarna tillämpas på ett sätt för dem som röstar höger, och på ett annat för dem som röstar vänster, exempelvis.
När det gäller kulturen så har man ofta talat om “armslängds avstånd,” vad nu det betyder. Idealiskt sett ska väl politiken stödja kultur av “god kvalitet” utan hänsyn till politisk tendens. Eller också kanske staten borde hålla sig ifrån att stödja politiskt kontroversiell konst, eller är det tvärtom så att staten ska stödja en vital politisk konst? Var går gränserna?
I praktiken har man definitivt tagit politisk ställning, och den har nästan uteslutande varit vänstervriden, oavsett färgen på den sittande regeringen. Mängder av socialistisk, kommunistisk och revolutionär konst har fått offentligt stöd. Inte nog med att gangsterrappare spelas frekvent i public service, den ges också skattefinansierade priser, samtidigt som det är helt otänkbart att ens ett tämligen harmlöst nationellt band som Ultima Thule skulle spelas på radio. Kulturstöd villkoras till och med numera ofta på att de ska behandla genus, vara normkritiskt etc. Men när några kommunpolitiker endast vill hissa svenska flaggan och kommunflaggan – de mest neutrala flaggorna kan man tycka – då blir det ramaskri i kulturetablissemanget.
Varför är då en kulturkanon så kontroversiell? Ja, knappast för att den politiserar den redan så genompolitiserade kulturen. Möjligen kan man säga att den är ett steg i fel riktning genom att ytterligare stadfästa politiseringen istället för att man verkar för ett minskat politiserande. Men det är nog inte det det handlar om. Snarare handlar det om att ett vänsterradikalt kulturetablissemang – som vill dekonstruera och desavouera i princip all äldre kultur – är livrädd för allt som skulle kunna vrida kulturen i en mer konservativ, ja bara mindre vänsterradikal, riktning. Vänstern får helt enkelt panik vid tanken på att kunna få konkurrens på “sin” arena, där de hittills kunnat verka närmast helt utan opposition.
Ingen har väl talat om en kanon i termer av politiskt styrda direktiv kring vad man ska gilla i samtidskulturen (så som man kanske kan uppfatta den aktuella spellistan på Spotify), utan det handlar om att experter ska ta fram en lista med rekommendationer på äldre verk som på något sätt speglar det mest väsentliga i vårt svenska kulturella arv. En sådan lista kommer alltid att kunna kritiseras. Är Fjäriln vingad ett viktigare verk än Gubben Noa? Om man måste välja en dikt, är det då viktigare att få med “Ja visst gör det ont” av Karin Boye eller “Det eviga” av Esaias Tegnér? Men i en allt mer splittrad värld kanske det ändå har ett värde att nya och gamla svenskar får incitament att ta till sig åtminstone ett urval av vårt kulturella arv som en gemensam bas att bygga vidare på. Det är väl inte så ondsint ändå?
Precis som H.GOBB skriver ska det då handla om verk som är minst 50 år gamla, så att det inte blir inlägg i den aktuella politiska debatten, och arbetet med att ta fram denna kanon bör göras så att den dels innehåller en rimlig mångfald av äldre kvalitetslitteratur – såväl radikalen Strindberg som nationalromantikern Tegnér – men samtidigt utesluta det som av flertalet uppfattas som alltför extremt. I huvudsak bör det handla om verk som under lång tid haft en bred acceptans som en del av det svenska kulturarvet. På så sätt kan man få en lista som inte behöver revideras för att riksdagsmajoriteten hoppat från höger till vänster eller tvärt om. Jag tycker faktiskt att det är bra, men det är ju också en politisk åsikt…
Man kunde ju I så fall hållit sig till äldre artister typ Bellman, där eventuella politiska inkorrektheter kan urskiljas med att det gått så många år
Problemet är som bloggaren skriver att man chockeras av garderobsnassar som Ukthina Thule och så tycker man det är charmigt när rasifierad vänster glorifierar politiskt våld. Eller bara råkade glorifierar kriminalitet i största allmänhet
Vi har ju faktiskt överlevt som nation hittills utan kanon. Fast såg just en video på tuben om Schwere Gustav, en sådan kukturkanon kanske vi skulle ha. Och som någon politiker sa kan man skjuta jättelångt med en sådan.
Kanske är Spotify Sveriges svar på Tunge Gustav för tjänsten har ju onekligen räckvidd.
Att regeringen tar fram en Sverigespellista känns bara så otroligt cringit. Det är som om Thorbjörn Fälldin skulle ha tagit fram ett Sverigeblandband. Har de liksom inget bättre för sig?
Det är iaf nåt att lyssna på, om man har el till stereon, medans man väntar på elprisstödet…
Hade det varit på Reinfelts tid, så hade väl Da Buzz hamnat på medaljplats på den listan.
Så det hade kunnat vara än värre.
Gränsfall.
Fast ett Fälldinskt blandband, hur cringit det än skulle vara, skulle ju vara ett oerhört framsteg för Svensk nekromani. Glad fredag på er.
Spellistor på Spottet känns lite som fokus på fel saker minst sagt. Ingen bryr sig om er kassa musiksmak.
Skulle vara intressant att veta vad alla läsare får som första låt efter att ha startat spellistan med slumpad låt påslaget.
Sergelstorg med Veronica Maggio fick jag.
Hoppas de tagit med folkliga artister som Eddie Meduza och Johnny Bode…
+100
Rotebergsraggarn. 🙂
Billy Opel!
Jag har funderat över äldre litteratur på kanonlistan. Det är knepigare än man kan tro. Ett exempel är Carl Jonas Love Almqvists roman Drottningens juvelsmycke, en av de bästa böcker som skrivits på svenska språket (nästan lika bra som Wilderängs). I boken härjar emellertid den transsexuella Tintomara ostraffat. Sådana gränsöverskridare kan givetvis inte kanoniseras. I Trelleborg skulle ju sagoläsande transvestiter beläggas med yrkesförbud. Som tur är slutar Drottningens juvelsmycke i försoning när Tintomara blir skjuten. Får se om boken kanoniseras eller hamnar på bålet!
Man skulle kunna tänka sig en kort lista (säg tolv böcker) och en lite längre för dem som kommit igång med läsningen och tycker det är givande att ha ett mål att fortsätta mot.
I ett sånt fall skulle jag nog placera Drottningens juvelsmycke på den längre listan, då den kräver en del läsvana. Almqvists Det går an är nog ett säkrare val på en kortlista; tunn, enkel prosa, även den med ett ämne som fortfarande är relevant.
“Det går an” är enligt min mening ett bra val. Den är dels god litteratur, dels var boken på sin tid kontroversiell med sin syn på kvinnan och äktenskapet, men pekar framåt mot den moderna svenska synen på dessa saker. De flesta svenskar kommer nog idag att sympatisera med Almqvists syn i boken, men även om man till äventyrs skulle motsätta sig dagens feminism så tror jag att alla någorlunda vidsynta personer kommer att inse att detta historiska verk är värt att läsa oavsett vad man har för syn på 2020-talets politik. Drottningens juvelsmycke är både lite mer kontroversiellt och svårare att ta till sig, och då är det väl ett lätt val att ta med Det går an istället. Den som verkligen gillar Det går an kan ju sedan självmant söka sig vidare till Drottningens juvelsmycke, som förvisso också är mycket god litteratur.
För någon mandatperiod sen var det absolut nödvändigt med en literaturkanon…
Wtf… ingen Mora Träsk eller Ebba Grön?
Dambed if you do, damned if you don’t. En bra poäng men samtidigt ett bra tillfälle att marknadsföra Sverige. Personligen tycker jag Business Sweden borde tagit fram denna listan och kanske inte regeringskansliet. Pinsamt att två låtar togs bort efter publicering dock.
Åren 2022-2026 kommer att summeras “Tidönederlaget”. För lite, för obestämt, för mycket socialism.
Anteckna var ni hörde det först, vi hörs om några år.
Vad gäller musikkanon föreslår jag 1/3 arabisk musik, 1/3 svensk musik och 1/3 amerikansk musik typ hip-hop. Då kommer man rätt så rätt.
Det finns mycket att bli upprörd över med vad Regeringen hittar på men retar man sig på en spellista på Spotify så har man nog en del egna issues att ta hand om… Tyckte det var lite kul att de fått med Bathory och Christer Sjögren på samma lista, det måste ändå vara unikt.
Nä, optimalt bör kulturen få sköta sig själv. Antar dock att den är ett alldeles för effektivt propagandainstrument för att politikerna, helt oavsett tillhörighet, ska kunna hålla fingrarna i styr.
Med åldern inser jag att jag inte behöver bry mig om en massa saker. Barnen är vuxna och klarar sig utmärkt. Politik för skola, barn, bidrag, etc går bort, skjutningar etc, låt GW och TV4 hantera det. Det finns många saker som jag inte bryr mig om längre. Spellistor på Spotify…Hahahaha, skrattar mig harmynt. Lyssnar inte på musik, men betalar ibland för spotify när vi har fest. SD kulturpanik är bara underhållande för mig. Kan inte bry mig mindre.
Har resten av mitt liv helt säkrat ekonomiskt. Kan förstås bli sjuk och dö, men det verkar inte sannolikt av många olika anledninger.
Politik är dubbelriktat. Jag tror faktiskt att det finns konstnärer, musiker och författare som tycker stt det skulle vara fruktansvärt att hamna på en naziststödd regerings tio-i-topp-lista. Om man verkat för andra värden måste det vara hemskt att få sina verk exproprierade. Samma sak gäller för döda kulturskapare. Varför ska de användas postumt för att legitimera homofobi, främlingsfientlighet och visitationszoner?
Ursäkta, men var hittar du Nazi-kopplingen till regeringen? Du verkar vara en ren populist av sämsta sort.
Ursäkta, men var hittar du Nazi-kopplingen till regeringen? Du verkar vara en ren populist av sämsta sort.
Regeringens stödparti är ett f.d. nazistparti. Nyssnazister, som någon bland denna bloggs kommentarer kallade det.
Det är väl en koppling?
Upplagt för bråk men man kanske skjuter iväg ett skenmål? Enklare att bråka om kultur än att försöka åtgärda skjutningar och skenande inflation.
Det kommer givetvis uppstå alternativa listor för de med annan politisk åsikt, blir det väldigt politiskt laddat kanske vissa artister avböjer att vara med på en sådan lista för att inte associeras med en viss politik osv.
Oavsett vad man tycker om kulturkanoner (plural?) som landets styrande tänkt ut, så kan man fundera på vad som händer om ingen valt ut något som särskilt viktig litteratur, musik osv. Musik och böcker skulle då inte få finnas på dagis och skolor (pedagogerna och lärarna är representanter för för det offentliga), biblioteken avskaffas (ja, de väljer vad som ska köpas in – och varför ska en bokexpert på ett bibliotek bestämma över vad jag ska läsa…), public service avskaffas, åtminstone all deras filmvisning (varför ska offentligt finansierade tv- och filmexperter välja åt mig, osv.
Kvar blir i denna hårt dragna dystopi att det bara är upp till föräldrar att välja ut. Åtminstone till barnen blivit stora nog att välja själv. Ökar eller minskar det skillnaderna i samhället? Ökar eller minskar det möjligheterna i samhället? Talar detta för eller emot kulturkanon?
Du är väl inne på något. Det barnen får lära sig i skolan är väl någon form av kulturkanon. Barnen drabbades av Nässlorna blommar precis som jag en gång i tiden så någonstans finns det väl en uppfattning av vad kultur är och vad som ska föras vidare mellan generationerna i form av en läroplan.
Men nu finns Chatbot så då behöver ingen göra något mer överhuvudtaget.
“Chatbot -> Ta fram ett akademiskt inlägg i en debatt om regeringens kulturkanon med en positiv ståndpunkt, skapa sedan 10 inlägg som argumenterar emot den första ståndpunkten men sedan låter sig övertygas för att få andra läsare att ändra sin ståndpunkt.” Blir fint till nästa val.
🙂
När barnen var små läste jag godnattsagor, Mimmi diskar, Mimmi städar etc. Allt upplagt för att få barnen in i en könsroll. Jag fattade det inte då, men gör det nu. Tror inte SD har rätt kulturaspekt. Tror SD är helt efterblivet, och allt vad de hittar på har motsatt effekt om vad de vill.
Jag tänkte också att läroplanen för Svenska väl är en form av kanon, vad varje svensk bör ha läst och kunna.
Det ger ju i så fall att musikkanon ska tas från vad man sjunger på musiklektionerna i skolan!
Min gamla musiklärare gjorde en superpinsam översättning av Diana som vi fick sjunga. Den vill jag ska komma med.
Ja, precis, det är ju inte direkt så att det saknas kanon i praktiken. Skolan ska enligt läroplanen fostra barnen i demokratiska värderingar och redan förskolan ska introducera normkritik. Så skolan är definitivt redan politiserad, och vilka sånger man väljer att lära barnen, vilka litterära verk de ska läsa etc. kommer att påvekra framtida generationers syn på både Sverige och på politiska frågor. Så har det varit länge. Problemet är dock att detta till stor del har gått under radarn, där vänsterradikaler har kunnat utforma denna de facto-kanon utan ordentlig demokratisk insyn. Genom att skapa en nationell, offentlig kanon så blir den föremål för en offentlig debatt, vilket enligt min mening gynnar transparensen och demokratin. Förhoppningsvis resulterar det i en kanon som blir mindre politiskt tendensiös än det som idag lärs ut i skolorna och som därmed bättre speglar det svenska folkets kulturella rötter. Sälvklart ska denna kanon då innehålla både mer radikala och mer konservativa element, men undvika alltför extrema eller kontroversiella verk. Framförallt ska det såklart inte handla om samtidskultur utan om historiska verk.
+1 Och det borde även ligga i den demokratiska vänsterns intresse, särskilt nu när det finns friskolor som också kan bestämma en del om vad som blir de facto-kanon. I min värld så ökar en nationell kanon jämlikheten, eller åtminstone förutsättningarna för jämlikhet.
Kan dock tycka att en kulturkanon är intressant då den kulturella hegemonin försökt påskina att svenskar är det enda folk som saknar en egen kultur (med undantag för Putins syn på den ukrainska kulturen, som ju enligt honom egentligen inte finns – den är rysk!)
Men jag håller med om att staten ska låta bli (med vissa undantag, t.ex. SFI-undervisningen).
Önskar även att kulturbidragen slopas (bra kultur finansierar sig själv) liksom presstödet (bra tidningar finansi…), och även den sista spillran av DDR-Sverige, dvs. Public Service.
Räcker med en mindre peng för att hålla igång en Totalförsvarsdel av media. Typ PSA/VMA.
Det finns inget folk som har EN egen kultur. Alla människor skapar sin egen mix. Sin egen spellista.
Alla folk skapar sin egen mix – kultur helt enkelt. Under ständig omvandling tack vare interna och externa influenser. Men likväl skiljer de sig mellan platser, klasser, och folk.
Vad gäller bidrag ger jag alltid till barncancerfonden när jag pantar burkar. Blir nog några tusen per år.
Total hjärnsmälta:
“Det ryska överhuvudet för den ortodoxa kyrkan, patriark Kirill, efterlyste vapenvilan tidigare på torsdagen”
Inte för att jag vill att listan ska innehålla gangsterrap men det är de facto vad som toppat listorna de senaste åren – inte en låt.
Och Justin Timberlake – Can’t stop the feeling??!
Ja och när man rensar bort (är det något vi överhuvudtaget ska hålla på med?) en sån otrolig kompositör som Kurt Atterberg blir man ledsen. Han var *anklagad* för att ha nazi-sympatier därför att han samarbetade med tyska kompositörer. Men det var musiken som intresserade honom och ingen har kunnat bevisa några nazisympatier.
Som LW nämnde, en rapartist tycker det är helt ok med våld mot meningsmotståndare. Jävlar vilket liv det hade blivit om det hade varit det omvända. Men ‘it’s ok when we do it’, påhejade av v-lutande kulturelit.
Och innan någon med idiosynkrasi får tuppjuck, så är jag mot hyckleri oaktat eventuell politisk färg, så spara fingertopparna…
“Nej, regeringen och regeringskansliet ska hålla sina fingrar borta från att selektera kultur”
Detta betyder då rimligtvis nedläggning av all kulturpolitik eftersom de konstnärer och artister som får stöd alltid valts ut.
Så jag antar att bloggaren då vill lägga ned SVT Kultur, våra museer och allt möjigt annat som ryms i de 9 miljarder som bränns iväg på kultur varje år.
Eller är detta kanske bara ytterligare en partsinlaga från sosseriet?
Mitt i klagosången måste man ju ändå få påpeka att det är fantastiskt hur mycket musik i världsklass som produceras i vårt land!
Svensk kulturkanon?
Jag föreslår Bofors 40 mm.
Jaha, den här jag helt missat men efter att ha kollat listan kan man ju konstatera fiasko de lux. Till att börja med saknas Svenska Liljor så redan där faller skiten platt.
Dock hade man ju jordens chans till lite humor här och att få byråkraterna i Bryssel likväl som papphattarna i svensk media att skita på sig genom att ha haft med Drakskepp av Ultima Thule, det hade varit en klassisk John Cleese ”…to be the first person at a British memorial service to say fuck” av guds nåde. rip G.Chapman