Allt är inte en politisk handling

Allting här i livet är inte en politisk handling. Proffs kan faktiskt ha en personlig åsikt, som på inget sätt påverkar deras yrkesutövning. På motsvarande vis försätter sig de personer som ägnar sig åt åsiktsangiveri i en motsägelsefull sits – hur vet de att det inte är en politisk handling att t ex handla i den lokala ICA-butiken? Vad har den butiksägaren för politiska åsikter? Det enda rimliga är att skilja åsikter och politik ifrån vardagsliv och arbetsliv.

Rosor växer nu vid vänsterns tidigare koncentrationsläger för personer med fel åsikter, på Gulagarkipelagen Solovetskie-öarna.

Åsiktsangiveriet fortsätter. 10 000 personer sägs ställt sig bakom att kändisen Alexander Bard ska kickas från sin roll som programledare i något program på sänd-TV. Det ser alltså återigen ut som att det handlar om personer som inte själva kan sköta sina jobb utan att blanda in sina egna personliga åsikter, och därmed förväntar sig att detta även gäller andra. En trend som Johan Hakelius håller med om är ökande.

Nu behöver man på inget sätt hålla med Alexander Bard om någonting (liksom, vem gör det, duh!), men man ska ställa sig frågan om man som svensk fortfarande anser att vi ska ha åsiktsfrihet och yttrandefrihet i landet, och om vi är beredda att stå upp för detta? Eller ska vi ha ett angiverisystem värdigt DDR eller Sovjetunionen där personer med fel åsikter ska straffas. Tror ni de ändrar åsikter då?

Alexander Bards fel ur vänsterns synvinkel är tvåfaldigt. Det första är att han uttalat kritik mot den sk Metoo-rörelsen och vill att folk ska åtalas om brott begåtts. Men det största felet är att han betraktas som en klassförrädare. Och de blodigaste utrensningarna hos vänstern historiskt har alltid handlat om just när folk inte ställer upp på klasskampen och förråder revolutionen.

Det sägs nämligen enligt eget uttalande att Alexander Bard inte är heterosexuellt normativ utan har bredare preferenser än så. Det uttalandet var dock 2013 och det kan ha ändrat sig sedan dess.

När arbetarklasskampen är över och en industriarbetare, en gruvarbetare eller en snickare kan ha högre lön än en högskoleutbildad tjänsteman, så har vänstern sökt en ny klasskamp att föra. Vänsterns existens bygger på polarisering och konflikt mellan klasser och när alla har blivit medelklass behövs det nya polariseringar och nytt konfliktskapande för att motivera vänsterns existens. Det har nu resulterat i identitetsvänstern. Klass handlar inte längre om inkomstskillnader, utan om skillnader i sexuell läggning och hudfärg. Om man är heterosexuell eller har mörkare hy (kallas rasifierad numera) så ska man alltså rösta vänster. Annars är man en klassförrädare.

Detta gör att identitetsvänsterns reaktioner mot klassförrädare som Alexander Bard eller homosexuelle alt-högermannen Milo Yiannopoulos blir därför extra starka. De har inte bara fel åsikter, utan förråder sin sexuella läggning och därmed klass genom att visa att man faktiskt inte styrs politiskt av vad man tänder på sexuellt. Ja, det är sant faktiskt sant – man har sex med könsorganen, men väldigt få använder dessa i sin yrkesutövning. 

Vi ser det också i identitetsvänsterns hätska utfall mot högerpolitiker med invandringsbakgrund, med tilltal som husblatte etc. Är du inte “vit” är du en klassförrädare om du inte är vänster.

Fast hur identitetsvänstern klarar sig i vardagen är en annan fråga?

Tänk om läkaren du går till är moderat? Sjuksköterskan kanske röstar på Folkpartiet (“Liberalerna”)! Tänk om cykelförsäljaren röstar på Sverigedemokraterna (och ja, alla jag träffat som röstar på Sverigedemokraterna är faktiskt helt vanliga hövliga människor som i de flesta fall är proteströstande fd sossar eller borgerliga och ingalunda några rasister – ej att blanda ihop med den överutmanade skräniga SD-svansen på Internet eller de politiskt aktiva normalutmanade)? Tänk om den lokale ICA-handlaren är kristdemokrat? Och vad har hyresvärden eller vaktmästaren för politiska åsikter? Hur hanterar identitetsvänstern detta? Faktum är att det är en liten minoritet av svenskarna  som är identitetsvänster – inte ens alla som röstar på V och MP är identitetsvänster.  Precis som med SD-svansen är man inte i majoritet bara för att man skriker högst i sociala medier.

Med all sannolikhet stöder identitetsvänstern dagligen personer ekonomiskt, som inte tycker som dem, utan en tanke på detta. Det är förstås fullt rimligt.

Enda slutsatsen är att sluta se allt som en politisk handling. 

Sköter Alexander Bard eller någon annan sitt jobb opåverkade av personliga åsikter så kan de väl sitta där i teve bäst de vill. Alla är trots allt inte identitetsvänster och politiska aktivister i sitt yrkesliv utan kan skilja på personliga åsikter och sin yrkesutövning.

Nästa steg är nu att det ska bli förbjudet att uttrycka åsikter som inte är vänster. I Tyskland har nu sk näthatslagar trätt i kraft, vilket bland annat definieras som kritik mot migrationspolitiken i landet. Men ibland så möter vänstern verkligheten. Kanske det första fallet av näthatslagen visar sig vara självaste Tysklands socialdemokratiske justitieminister, som fått en hatisk tweet raderad av Twitter. Det var han som drev igenom lagen.

Notera att som tidigare anser jag att Twitter och Facebook (och den här bloggen) ska få radera bäst de vill – det är privata tjänster och inte offentliga inrättningar. Yttrandefrihet handlar om att det offentliga inte får begränsa yttrandet och hindra någon från att t ex starta en tidning eller webtjänst. Det problematiska är nu att det offentliga i Tyskland sträcker ut sin arm över Internet och tvingar på innehållsleverantörerna denna censur. Därmed har det gått från en privat handling till en offentlig och handlar alltså om statlig censur.

Att börja förbjuda åsikter, yttranden och ägna sig åt åsiktsangiveri kontra uppdragsgivare och arbetsgivare är ett sluttande plan. Identitetsvänstern bör vara uppmärksamma på att de själva kan åka över kanten om det sluttande planet byter riktning, vilket det har en tendens att göra över tiden. Speciellt bör man ha detta i åtanke när man som identitetsvänstern är en minoritet, om än väldigt högljudd – precis som de överutmanade i den sk SD-svansen. Majoritetens tålamod kan vända fort och det man önskar sig blir inte alltid så kul som man tänkt sig…

Och sluta förvänta er att personer har särskilda politiska åsikter bara för att de har en viss hudfärg eller sexuell läggning. Det är extremt intolerant att tro det om andra. De flesta har inte sin hjärna i sina könsorgan eller i hudens pigment, även om undantag uppenbarligen finns.

Identitetsvänstern har förstås all rätt att uttrycka sig, problemet är att de förväntar sig att uppdragsgivare ska dansa efter deras pipa och inte kan skilja på en persons åsikter och en persons professionella gärning. Inlägget är ett försvar av Alexander Bards och andra rövhattars rätt att ha sina åsikter och att uttrycka sig, precis som identitetsvänstern har rätt att uttrycka sig. Man kan försvara detta utan att hålla med någon av dessa två grupper eller personer.

Jag själv har personligen inga problem med att köpa vare sig produkter eller avnjuta kultur skapad av någon som är identitetsvänster, eller vänster över huvudtaget. Med mycket bidragstagare i gruppen har de ju ofta haft gott om tid att förfina sin skaparskicklighet, medan högern går till jobbet och betalar skatt, och inte har tid för kreativitet i livspusslet.

Jag konsumerar en produkt eller en tjänst, inte en politisk åsikt. 

Däremot konsumerar jag inget av Alexander Bard, men det beror på min personliga smak och inte på grund av hans uttalanden. Han är bara med i inlägget som det senaste exemplet på identitetsvänsterns utpekade klassförrädare. Inga politiska åsikter kan få mig att lyssna på skitmusik, om jag nu hade hållit med ultraliberaler som Bard politiskt. Däremot anser jag fortfarande att alla ska ha rätt att uttala sig, men får stå ut med att bemötas med motargument i debatt. 

Tillägg: Aftonbladets Åsa Linderborg har nu publicerat vad som kan tolkas som en sondering om den sk metoo-vågen är över. Om krönikan blir positivt bemött kan vi nog räkna med att en del utsparkade ansikten på tidningen släpps tillbaka in i värmen. En pendel har alltid en motrörelse.

Och det är där i debatten konflikten ska stanna i en demokrati. Den ska vare sig gå över i hot, handgripligheter eller åsiktsangiveri. I en demokrati samtalar man med varandra (i varierande grad av upphetsning, falsett, färg i ansiktet och yvigt kroppspråk – finns tydligen något som kallas SVT Opinion som påstås vara en utmärkt fallstudie i detta för de som fortfarande ser på sådan där lajvteve) och en kamp ska enbart föras med ord mellan berörda parter. Sedan tar man varandra i hand, går åt var sitt håll och går vidare med sina liv. Om man nu inte är överutmanad.