I fredags hölls en konferens på Försvarsdepartementet i Stockholm med en lång rad framstående försvarsdebattörer bland deltagarna. Chatham House Rule gäller, dvs citering men inte attributering och här följer således lite av vad som sades, men inte av vem eller någon deltagarlista. Ska man summera så finns det idag ett starkt driv och känsla av allvar inom försvaret, men olika processer och en kultur från eviga freden hindrar fortfarande när försvaret borde ställa om från en fredscentrerad organisation till att bli krigsvinnande med fokus på maximal farlighet för fienden, som är Ryssland.

Chatham House Rule innebär alltså att man får säga vad som sades, men inte vem som sade vad och inte heller peka ut vilka som deltog. Tanken med dessa regler är att man ska kunna tala öppet och ärligt.
Konferensen i fredags på Försvarsdepartementet syftade till att gemensamt diskutera hur man kan stärka försvaret kommande år, och innebar alltså att politiken var intresserade av att direkt lyssna på debattörernas synpunkter. Sekundärt gavs en utmärkt möjlighet till nätverkande.
En person konstaterade att även om det är en enorm glöd och framåtanda så sätter fortfarande byråkratin hinder.
Prat om att man måste våga ta risker motvägs – trots att det handlar om sådant som alla håller med om behöver ske – av att man ser hur officerare som tagit sagda önskade risker kan få sparken. “Vill jag ta risker? Ja. Vill jag bli av med jobbet? Nej.” Orden matchar således inte verkligheten.
En deltagare efterfrågade krigare och att alla generaler ska sparkas. Det spelar ingen roll om de är trevliga, kan hantera politiken, administration och ekonomi – de är ändå barn av den eviga freden. Det konstaterades att det inte är första gången i världshistorien man går från evig fred till omedelbar förestående krigsfara och storkrig. Bara för att man har generalsstjärnor betyder det inte att man är en bra krigare. General Eisenhower under andra världskriget och hans kometkarriär inför och under kriget togs upp som positivt exempel. Det finns andra exempel som inte nämndes, som general Patton – en utmärkt krigare och green eyed boy, men värdelös i fred och inom politik. Men det är den typen av green eyed boys som vinner krig, medan fredsorganisationen premierar bra pedagoger, administratörer och de som kan hantera politik.
Förslaget att sparka alla svenska generaler möttes av en del munterhet. Det togs också upp att man måste gå bort från Excelarksbefordran där man idag befordras utifrån väldigt programmatiska regler med vissa utbildningar, vissa tjänstgöringar och tjänstgöringsperioder, och istället att ovan nämnda krigare behöver premieras. En deltagare menade att alla generaler inte behöver bytas ut för att man ska våga ta risker, utan det ska gå att genom att premiera tydliga exempel så kan man förändra kulturen så kåren vågar ta risker.
Från en annan deltagare infliktades att det inte bara handlar om rätt person på rätt plats, utan att man i Ukraina kan se ett antal exempel på hur farligt det är med fel person. “Ukraina lär oss att ej nonchalera konsekvenserna av ett sådant potentiellt problem.”
En person konstaterade att det idag finns personer som är fel och på fel plats i Försvarsmakten, men gav inga detaljer trots intresserade frågor om vilka som avsågs.
En annan person nämnde exempel kring centralisering av materielanskaffning av triviala saker där en e-postadress som skulle hantera detta innebär att inget händer. Resultatet är att officerare kan skämmas över exempelvis mörkerutrustning från 1990-talet, samtidigt som det till en bråkdel av kostnaden går att klicka hem på USA-mil certifierad utrustning från butiker på nätet. Men det är idag inte möjligt. Detta ser man för övrigt hur Ukrainavolontärer gör, dvs köper billig (ett relatvit begrepp dock) milspecad utrustning på nätet och levererar till frontförbanden i Ukraina, utrustning som skulle få de flesta svenska soldater och befäl att bli gröna av avund.
Det har blivit möjligt att ute på förband köpa enklare utrustning direkt själva och finns en budget för detta inom förbandsanslagen. Exempelvis utrustningsfickor togs upp som exempel. Flera personer efterlyste att detta borde flyttas över till materielanslaget, och inte belasta förbandet och därmed t ex övningsverksamheten. En deltagare föreslog att FMV endast ska hantera stora system eller system där varje enhet kostar över trehundratusen kronor, samt vapensystem, och på så sätt snabba upp anskaffningen av nytt materiel. Idag kan FMV behöva blandas in för att köpa in toalettpapper, något raljant konstaterat. Det konstaterades att mycket är på gång inom området.
En deltagare menade att drönare är överskattat mot Natos stridsflyg och deep strike-doktrin.
Här menar undertecknad att Natos deep strike inte testats mot Ryssland och det är naivt att tro att det kommer fungera friktionsfritt och satsa allt på detta – det tar år att bygga ett nytt flygplan, men man kan bygga tusentals drönare om dagen. Förr eller senare är Natos stridsflyg utslitet eller nedskjutet men tiotusentals ryska drönare finns kvar och väntar. Det finns anledningar till att Ukrainas stridsflyg inte kan korsa fronten och samma hot finns mot Natos stridsflyg. Nato har inte övat den typen av enorma flygoperationer som t ex Gulfkriget innebar, som skedde baserat på decennier av övning under kalla kriget. Idag är USA inriktat på att bomba bondearméer i tredje världen. Det fanns dock inte utrymme att gå in på detta på konferensen.
Bloggens tidiga förslag om att betrakta drönare som ammunition och inte utrustning och förbruka dem löpande under övning och utbildning kom upp via att en deltagare menade att man inte ska satsa på stora lager av drönare, utan på tillverkningskapacitet. Detta gör att man inte blir sittande med ålderstigen teknologi när utvecklingen går i rasande tempo.
En person menade att Sverige måste skaffa mycket större sjukvårdskapacitet, då vi kommer bli mottagare för de sårade från fronterna hos våra Natoallierade i Finland och Baltikum. Sverige kommer bli en knutpunkt för logistik och behöver också bättre järnvägar som klarar krigets krav. Sverige kommer utsättas för fjärrbekämpning av Ryssland och det behövs ett territoriellt luftvärn som skyddar de kritiska civila målen konstaterade en person.
Ett problem som togs upp flera gånger var lönerna och särskilt avtalen för de officerare som beordras att göra tjänst hos Natos staber. Snacket går på de nivåerna att man säger upp sig om man får en sådan placering, då det t ex inte fungerar tillsammans med småbarnsfamilj och partnern som oftast är den som har den högre lönen erbjuds ingen kompensation, utan ska själva hitta jobb i det nya landet samtidigt som officersfamiljen utförsäkras från de svenska socialförsäkringarna inklusive föräldrapenningen. Det sades dock att departementet tittar aktivt på dessa avtal och känner till problemen.
En person menade dock att det inte är något problem med avgångar i Försvarsmakten och att personalomsättningen bara är 2%. En annan deltagare menade att det är fruktansvärt slöseri likväl när så kompetenta och dyrt utbildade slutar.
Bloggen vet inte varifrån siffran 2% personalomsättning kommer och om jag inte hörde fel så är det helt orimligt. Det betyder att bara en på femtio slutar om året, eller att folk i snitt jobbar 50 år i Försvarsmakten. Vilket faller på sin orimlighet när GSS/K bara får jobba i tolv år och även om man räknar in värnpliktiga, så får de gå ur rullorna vid 45 års ålder (eller något sådant), och inte vid 19+50=69 års ålder. Det fanns inte tid att ifrågasaätta den siffran dock. Möjligen är det så att när någon säger upp sig så krigsplaceras de ändå som reservofficerare eller reservister (värnpliktiga) och räknas inte som uppsagda, men det är knappast det de flesta menar när man pratar om att folk säger upp sig..
Att lönerna är för låga fanns det enighet om, men det konstaterades av en deltagare att det är upp till myndigheten Försvarsmakten att sätta lönerna och inte en fråga för politiken. En annan person konstaterade dock att det har förekommit politiskt riktade löneanslag till t ex poliser, lärare och sjuksköterskor och att det således handlar om politisk vilja och inget annat.
En deltagare varnade för utredningen som vill att svenska poliser inte ska vara krigsmän, utan rent civila och således hjälpa en ockupationsmakt med att upprätthålla lag och ordning, och att folkrättsjuristerna är paragrafryttare som saknar koppling till verkligeten. Det påtalades av en annan person att Ryssland i Ukraina skiter i vem som klassas som civil och att blåljus är prioriterade måltavlor. En person sade att polisen sannolikt är de första som kommer möta ryssen på larm om beväpnade personer observerade någosntans, och att de flera hundra operatörerna i Nationella Insatsstyrkan och de Regionala Insatsstyrkorna (piketen) är den bäst tränade och skarpt erfarna beväpnade personalen i Sverige. Det vore en resurs att slösa bort på att erbjudas till en ockupationsmakt. En deltagare konstaterade dock att utredningen är död i vattnet och saknar stöd av annat än Vänsterpartiet och möjligen Miljöpartiet, och förde fram goda argument för detta utifrån personkännedom kring namngivna personer i Justiteutskottet och Justitiedepartementet.
En person föreslog att Forttifikationsverket läggs ner och att alla fastigheter överförs till Försvarsmakten, vilket skulle lösa mycket av problemen med utbyggnad av infrastruktur och att det är underligt att ha ett affärsverk med bara en kund. Problemet påtalades av andra vara att Fortifikationsverket ligger under Finansdepartementet och alltså styrs från annat håll som bara är intresserade av pengar.
Det föreslogs från en deltagare att Sverige omgående bör etablera en stay behind (motståndsrörelse) i Finland och Baltikum och öppet berätta att så skett för att agera avskräckande mot Ryssland.
Likt skrivits här på bloggen konstaterades det att det finns analyser om att kriget kan vara här inom ett år och det brådskar.
Ska man summera är Sveriges försvar på rätt väg, men arv av byråkrati, kultur och olika individer som agerar stoppklossar bromsar utvecklingen. Det kan behövas Alexanderhugg för att skynda på processen, men frågan är om modet finns och vem som är redo att dra svärdet?
Konferensen var ett mycket bra, välkommet och trevligt initiativ från politiken, som visar på en vilja att ta in röster även från utanför Försvarsdepartementets myndigheter eller högsta ledningsnivåer. Alla deltagare representerade sig själva och inte sina arbetsgivare. Kvällen avslutades med en after work på en lokal inom gångavstånd från Jakobsgatan för de som kunde och ville delta, där utrymme för mer informella diskussioner och nätverkande gavs utöver konferensens två fikapauser.
Ett tack till alla inblandade på Försvarsdepartementet på samtliga nivåer.

72 kommentarer
Skrev om Francois Marie Lecointre igår, ett bra exempel på en krigare som SEN blev general och generalstabschef.
Givetvis måste demokratierna ha mycket kompetenta krigare men då får man verkligen inte kompromissa med personlighetsanalys och moralisk/empatisk förankring.
Även där är Lecointre en djupt kristen förebild. Patton – not so much. Alldeles för ärelysten (ingen lagspelare), alldeles för oberäknelig, alldeles för empatisvag.
Dessutom undrar jag hur D-day hade sett ut om Patton stått för planeringen?
Tack för att du återkommit till skribenternas skara, HMS Repulse!
Dina litterära alster förtjänar en större publik (tycker jag), men jag förstår om du tvekar inför all administration…
Ja, Eisenhower var betydligt mer balanserad (level headed som de säger därborta) och sund i sin personlighet.
Tack själv Anders för att du är kvar och fortsätter att sprida väldigt kloka inspel på forumet, inte minst om USA.
På den tiden var jänkarna i allmänhet tydligen lite mer jämnhuvade än nu: Det blev ju inte heller Patton de valde till rpesident efteråt.
En stor anledning till att inte välja Patton var nog att han redan var död sedan tre år då, men Ike valdes lite senare. Truman har lite orättvist blivit nedsablad, men var en president med tydlig moralisk kompass och känsla (hans skylt “The buck stops here” är legendarisk) för vad ämbetet innebär – något som nuvarande USA-regim inte har fattat.
Bra summerat, tack!
Vilka av de önskvärda alexanderhuggen kan göras till valfrågor?
Det går inte att välja mellan att ha ammunition i lager och att kunna tillverka ammunition.
När kriget börjar går det bara att slåss med det som finns i lager.
När kriget blir långt kommer förråden att ta slut och innan det sker måste nytillverkningen vara igång för fullt.
Vi måste både ha lager och förmåga att producera ammunition.
Vi behöver t.o.m. ha lager av vapenkomponenter och vapenmaterial så fabrikerna kan varvas upp hyfsat oberoende av varandra och vi får tid att lösa fel, brister och nya behov.
Det spelar ingen roll om vi den ammunition som lagras snabbt blir föråldrad, vi måste ha den och blir den föråldrad finns det inget annat att göra än att köpa nytt. Det är som att ha jaktflyg på 1950 talen, ut till förband och några år senare till skroten för oavsett hur fort det blir föråldrat går det inte att vara utan flyg.
Men vi kan just nu göra en del smarta saker:
Bygg upp produktion, skicka 95% till Ukraina och 5% till egna övningar och förråd och när kriget är slut i Ukraina fyller Ukrainarna och vi förråden så det finns för ett par månaders krig.
Bygg upp produktion av material, komponenter och delsystem och håll igång så mycket som möjligt med produktion för både militära och civila behov, lär behöva någon form av subvention eller tull gentemot Kina som gärna säljer med förlust bara vi inte bygger industri.
Lagerhåll extra mycket av delar som troligtvis inte föråldras lika snabbt som sprängladdningar, optofiberspolar, osv.
Och kom ihåg att vi inte bara har dessa behov för drönare utan även för patroner, granater, luftvärnsrobotar, kryssningsrobotar, PV vapen, osv.
+1
++1
Kalla kriget historia. I Siknäsbatterierna i Kalixlinjen fanns fyra kanontorn med två 15,2cm eldrör från pansarskeppet Fylgia byggt 1905, skrotat 1953, lagom till byggena runt Siknäs.
Till dessa fanns inga extra eldrör.
Men vid avvecklingen runt år 2000 bars, för hand 160 ton ammunition upp ur batterierna..
I de fem forten runt Boden fanns åtminstone till de mindre kanonerna extra eldrör lagrade i forten.
Tillsammans med enorma mängder ammunition.
Man tänkte längre förr..
ERSTA-batterierna byggdes för att bara kunna skjuta ett visst antal granater, då hålet hylsorna hamnade efter skott sedan var fyllda. Man räknade med att efter det hade Sovjet landstigit eller slagits tillbaka. Av samma anledning behövde bergrummet bara kunna drivas autonomt på egen kraft en viss tid.
ERSTA var jättefint men när allt var färdigdesignat skulle det hyvlas ett par procent på budgeten så EMP skyddet ströks och uthålligheten sänktes. Man behöver inte bara reservkraft för striden utan även för beredskapstider.
Precis : Delar alla dina synpunkter . Noterar att du inte skriver drönare utan ammunition. Minns tidningsartiklar 2022-23 kring vår 155 mm tillverkning. Här framfördes det av de tillfrågade politker att marknaden skulle lösa det. Nu visades det sig att företagen varken ville eller kunde bygga ut utan beställningar.
Det visade sig vara svårt att köpa saker som bomullskrut, fast det var fred hos oss och bara råkade vara “risk” att konflikten skulle sprida sig- Enda tillverkaren fanns visst i Kina Och TNT gjordes bara i Polen.
Det skulle dröja tills i år innan man äntligen ändrade sig https://www.dn.se/sverige/efter-25-ar-snart-ager-staten-vapenmaskiner-igen/
Kan konstigt nog vara ÄNNU svårare att köpa ifrån Kina och tillämpa just in time under WW3 .
Om man nu överför det på drönare – så får man nog räkna med att lagra komponenter eller sätta upp egen tillverkning – Ukraina gör idag motorer tex. Men att ha färdiga inkörda produktionslinor och folk betalda att underhålla och köra dem i fred är ett måste- nästan oavsett hur omoderna produkterna är. Nya generationer av drönare gör inte de gamla omedelbart helt meningslösa.
Om det nu inte kommer ett totalt paradigmskifte som propeller till jet . Under 50 talet kördes förrådsställda nya Rolls Royce Merlin motorer ( till våra spanings Spitfire XIX och Mustanger) och ut på skjutbanor för att användas som mål vid kalibrering av J29Tunnans automatkanoner …
Betalvägg på DN. Arkivkopia: Staten och EU ökar stödet till försvarsindustrin i Karlskoga – DN.se (www . dn . se @ archive . is)
“Det spelar ingen roll om vi den ammunition som lagras snabbt blir föråldrad, vi måste ha den och blir den föråldrad finns det inget annat att göra än att köpa nytt.”
Och kom för allt i världen ihåg att göra de där lagren, framför allt de med snabbt föråldrad “ammunition” som drönare, “first in, first out” (“FIFO”). Så att man ständigt skjuter bort det äldsta man har på övning, och låter det nyaste man fyller på med ligga på lager ifall det smäller – eller för att skjuta bort på träning i morgon, medan lagren fylls på med änu nyare för bruk i övermorgon.
Vore lite fånigt att behöva konstatera att man bara har stenåldersprylar från flera månadere sedan, för att man skjutit bort allt det nyaste på träning, om fienden står i farstun da´n efter i övermorgon.
Intressant- vi har en fredsorganisation som lajvar krigsorganisation…
Det är enkelt men smärtsamt att lösa, krigsorganisationen måste styra FM behov och fredsorganisationen levererar då det stöd som är nödvändigt för att krigsförbanden skall nå sin förmåga.
Beredskapssätt alla Bataljoner med 30 dgr cykler så kommer det röka ut de fredstida stoppklossarna inom FM.
Krigsförbandens behov måste styras av dem-inte av en förvuxen fredstida administration.
Det behövs dessutom uthållighet, vilket ett litet yrkesförsvar inte ger ensamt. Vi får inte glömma att det var värnpliktiga som satte världen i brand 2 ggr-och släckte den.. De yrkessoldater som fanns inledningsvis var snabbt förbrukade.
Sätt upp de nya förbanden och tillsätt förbandsledning för dem så kommer de jaga livet ur fredsorganisationen. Tänk okonventionellt och lös uppgifter-effekt före process.
Öva dubbelsidigt på riktigt-inte momentvis…
Lämna övningsfälten och använd civil mark-som förr-avtala med markägare de är till 95% positiva.
Släpp sargen och lös uppgifterna.
Många bra synpunkter där, 47!
Det är inte svår att föreställa sig att det både på departement och myndigheter har samlats mellanchefer som i lugn och ro kunnat bygga en perfekt byråkrati. Det är rationellt med tanke på vad som gällde då. Medarbetare med annat temperament har nog sökt sig till andra arbetsplatser.
En kategori som dock bär vårdas är de goda pedagogerna, det kommer att behövas i en växande organisation.
+1
Nu har jag såklart ingen aning om vem som deltog på konferensen, men just talet om “krigare,” och “riskaptit” har yttrats i flera avsnitt av den (i mina öron) väldigt lyssningsvärda ÖB-podden “Gå på, marsch!”
Det brukar vara Försvarsmaktsförvaltare Rickard Wilhelmsson (a.k.a. Bronco) som tar upp det, och jag kunde inte hålla med mer själv. Han har också intressanta tankar kring “utbildning” kontra “träning” (som är det som tar vid när utbildningen är avklarad).
Visst är målgruppen främst försvarsanställda och -anknutna, men jag tycker avsnitten är väl så lyssningsvärda för andra också (om man har lite intresse för vårt försvar och vår omvärld)
https://shows.acast.com/ga-pa-marsch
En annan “one-liner” är ju ÖB:s tal om “Allt för krigsförbanden.” Baserat på hur det låter i podden så borde de flesta saker som LW tar upp i artikeln vara lösta nu (ex. materialförsörjning).
Men jag inser såklart också att stora organisationer (dessutom styrda av regleringsbrev från regering och departement) på ett agilt sätt knappast låter sig göras.
ÖBs ord väger lätt näst ute i verkligheten, där jag befinner mig iallafall. Ingen skillnad mot före 2022.
“Allt för krigsförbanden” nämndes flera gånger och flera deltagare konstaterade att det inte ser ut så ute i verkligheten.
Viktigt bara att inte glömma att det finns en baksida av den kulturen, t.ex. management-termen riskaptit tenderar åt det man ägnade sig åt på lantmäteriverket, att risktagande betraktas som något med egenvärde snarare än ett sätt att nå målet.
Samma sak egentligen med krigare, fokuserar man för hårt på krigare så får man SOF-wannabees med liten eller obefintlig förmåga till samarbete och sammansatta funktioner.
Dvs det sista vi behöver är att ta en annan väg till frontalanfall med höga knän för ära på slagfältet eller kompanier med 50% Rambos som måste springa ut på fältet och möta ryssen med Tksp från höften.
Det är bättre att prata om t.ex. initiativtagande, uppdragstaktik, flexibilitet och liknande. Det finns väldigt bra poänger i det som tas upp, men väldigt stor risk att det urartar om man bygger upp fel sorts ny mentalitet i sin iver att kasta ut det gamla.
Ramborisken är nog betydligt mindre inom svensk militär p.g.a. att vi har en annan mentalitet än mer hierarkiska och formella samhällen, typ det angloamerikanska. Stridspittar brukade vi rätt snart kunna rensa ut eller få att ändra sig genom att man gav dem ansvar, varpå de för det mesta misslyckades spektakulärt, till sina kamraters åtlöje. Grupptryck är en stark motivation – på gott och ont.
Ja, Ramborisken var kanske mindre, men frågan är om den fortsätter vara det när man börjar hylla riskaptit och krigare istället för lagom-mentalitet. Grupptrycket var långt ifrån perfekt som lösning på problemet tidigare heller och om man dessutom motarbetas av organisationskulturen blir den ännu sämre.
När man börjar förändringsresor, som det så fint brukar heta, så gäller det att man förstår hur den tidigare kulturen fungerade innan man försöker sätta ihop något nytt, annars är risken stor att resultatet blir ännu sämre. Man behöver också se till de långsiktiga effekterna eftersom sådana här ändringar skapar följdreaktioner långt senare, det går inte att hålla på med jojo-verksamhet i det här avseendet, då har man snart bara helt fel personer kvar på alla positioner.
Jag håller i grunden med om behovet av förändring av dels byråkratin och dels premierandet av fel egenskaper (avsaknad av integritet, politisk anpassning, checkbox-befordringar mm.) för organisationen. Det svåra är att hitta en balans mellan krigare/soldat och initiativtagande/dumdristighet och liknande.
Marcus Wandt hade något föredrag kring den här balansen, apropå risktagande, som i grunden utgår från klassisk riskhantering, men är något som ofta missuppfattas. Dvs det handlar om att hantera riskerna medvetet, planerat och med förståelse för vad risken innebär samt värdet som kan uppnås av att ta risken ungefär.
Nackdelen med att prata om t.ex. riskaptit är att detta leder till reflexmässigt risktagande istället för kalkylerad risk. Kalkylerad risk är en annan sådan term som ofta missuppfattas eller avsiktligt misstolkas, det går inte att eliminera risker (det är den byråkratiska övertygelsen), men man kan förstå riskerna och välja de risker som är värda att ta och när. Dvs en försvarsmakt som tränar in och hyllar reflexmässigt risktagande är direkt farlig för sig själv och samhället och dessutom lättmanipulerad, medans en som hanterar risk med förståelse och balans främst är farlig för fienden.
“Dvs det handlar om att hantera riskerna medvetet, planerat och med förståelse för vad risken innebär samt värdet som kan uppnås av att ta risken ungefär.
Nackdelen med att prata om t.ex. riskaptit är att detta leder till reflexmässigt risktagande istället för kalkylerad risk. Kalkylerad risk är en annan sådan term som ofta missuppfattas eller avsiktligt misstolkas, det går inte att eliminera risker”
Verkar alltså som att det är en fråga om att ändra kalkylen; i ett fredsskadat land har den blivit alltför riskavert (Minsta risk –> Aldrig i livet!), men nu vill man justera det uppåt (Risk X% –> Fortfarande mindre än den acceptabla risken Y% –> OK, värt att försöka trots risken).
Det är alltså (förhoppningsvis…) inte Rambo (Risk 99%? –> Perfa, skiter väl jag i, gör det i vilket fall!) man är ute efter, utan… Tja, “överlagt mod” kanske man kan kalla det. Om man ska kalla detta för “riskaptit” eller inte blir väl en tolkningsfråga — kanske mest inte för oss utomstående som debatterar det, utan en fråga om hur man tror att de som ska indoktrineras i det, de soldater och deras befäl man utbildar i den nya doktrinen, kommer att förstå det.
Nu när jag tänker på saken förvånar jag faktiskt mig själv med min optimism: Mitt oreflekterade normalcyniska ryggmärgssvar skulle ha varit typ “Ha! Kan det missförstås, så är det klart att det kommer att missförstås!” Men… Nä, så dumma är inte dagens ungdom. Den egna Avkomman är visserligen finlands-, inte rikssvensk, men det jag har sett av honom och hans generationskamrater… De är minst lika bra människor som vi någonsin var. Och int’ kan nu rikssvenska ungar vara så mycket sämre än finlandssvenska… 😉
Vad “riskaptit” bör och inte bör betyda har ju förklarats flera gånger i denna tråd, så det finns exempel på att det går att förklara i ett par meningar eller stycken. Och vi torde väl kunna utgå från att denna förståelse av begreppet är (eller åtminstone är på väg att bli) den förhärskande inom försvarsmakten? Och där finns ju (tack vare de många långa åren av “evig fred”, heh) pedagogisk kompetens. Så det känns faktiskt väldigt mycket som att försvaret kommer att klara av att förklara det för kidsen så de begriper.
Pratades det överhuvudtaget inget om cyberförsvaret?
Angående flyg och djuppenetration: om det som Lars tänker mest handlar om träning (eftersom man tydligt hade den kapaciteten 1991, och för den delen innan 2010), så kan man ju starkt rekommendera att lägga om inte allt så i alla fall väldigt mycket krut på just detta. Iraks enorma krigsmakt blev utplånad på mycket kort tid, med försumbara förluster för koalitionen i Gulfkriget. NATO har tekniskt bättre stridsflyg, bättre piloter, bättre vapen, bättre radarsystem, bättre taktisk doktrin och dessutom mångdubbelt fler plan än Ryssland. Jag har inte sett något specifikt i drönarkrigföringen som kontrar detta övertag, och heller inget i Rysslands arsenal av stridsflyg eller luftvärn. Snarare har gapet mellan NATO och Ryssland växt. Är det primärt en övningsfråga att komma tillbaks till en kapacitet man hade under kalla kriget så får man väl se till att öva i så fall, för det är helt klart NATOs största styrka i ett kommande krig.
Angående krigare som ledare är det absolut både och. Eisenhower som nämndes var ju ett utmärkt exempel på en icke-stridis som visade sig vara en fantastisk general. Patton kan man ytterligare nyansera med att han visserligen var en mycket skicklig taktiker, men både Eisenhower och hans kollegor ansåg att han svag på ett mer strategiskt plan och att han var helt inkapabel att samarbeta med andra enheter och befälhavare och att bry sig om deras situation. Patton hade varit fullständigt värdelös om han varit högre upp i befälskedjan.
En annan “krigare” som jag tänker på är William Robertson som blev fältmarskalk och överbefälhavare (Chief of the Imperial General Staff) för brittiska armén under första världskriget. Han gick från menig till fältmarskalk, den ende som någonsin gjort det, och hade stridserfarenhet som underofficer i Indien, men inget som officer. Hans historiska eftermäle är blandat i att han var en skicklig administratör och god ledare, men kanske inte något strategiskt geni och definitivt inte en general vid fronten. Jag tänker på honom eftersom ytterst, ytterst få svenska officerare lär ha erfarenhet av faktisk strid och särskilt inte som officerare som lett förband och absolut inte i strid med likbördiga motståndare. Det man kan fråga sig då är dels hur mycket och på vilket sätt stridserfarenhet egentligen påverkar en officer, samt hur relevant sådan stridserfarenhet är om den skett i ett helt annat sammanhang.
Ska man gå längre tillbaks så hade Sherman ingen fält- eller stridserfarenhet när han inkallades från reserven, befordrades från kapten till överste och ledde en brigad vid slaget vid Bull Run 1861. Tillskillnad från många av sina övermodiga kollegor och överordnade, varav de flesta hade stridit i Mexiko, så underskattade han inte motståndet. Hans brigad var en av få som gjorde väl ifrån sig i det närmast katastrofala nederlaget. Det var sen Shermans organisatoriska färdigheter som civil företagsledare som var hans stora fördel när han blev en av den moderna manöverkrigföringens fäder. Han var absolut inte en “krigare”, men utan tvekan en av de bästa generalerna i hela kriget, inte bara strategiskt utan även i fält.
Överhuvudtaget så har amerikanska inbördeskriget och de båda världskrigen många exempel på skrivbordsgeneraler, reservofficerare och rena civilister utan tidigare strids- och fälterfarenhet som gjorde mycket bra ifrån sig som generaler både i fält och annars.. Stridserfarenhet är delvis ett lotteri, och att använda det som det viktigaste urvalet för befordran låter dumt i mina öron.
Högkvarteret borde åtminstone inte motarbeta officerare som har gjort utlandstjänst i riktiga krig (eller befinner sig där). I Överste Henriksson bok “När Balkan brann!” kan man läsa om sånt.
Den boken borde vara obligatorisk läsning på ledarskapsutbildningen. Henriksson är inte nådig mot dåvarande statsminister som hade en tendens att försöka detaljstyra verksamheten – med ungefär samma resultat som under andra världskriget.
Det finns en aspekt som kanske är mindre tydlig, men likväl viktig om man vill avgöra hur bra en viss befälhavare varit och det är skillnaden mellan en chef och en ledare. En chef tillsätts av sina överordnade, men en ledare utses av sina underlydande. Resultatet kan vara samma, men att ge ordern “gå dit” är raka motsatsen till att säga “följ mig”.
Framgångsrika ledare tenderar att komma från de som lett förband i praktiken, medan chefer kommer ur stabsorganisationen. Befordran borde i första hand ske utifrån praktisk förbandsledningsförmåga, inte från att ha gått vissa kurser. De högsta graderna bör bara gå att nå för de som gått den långa vägen och rena stabsråttor ska ha en begränsning på både vilken grad de kan nå och vilken position de kan få inom organisationen. Det innebär också att det blir en naturlig begränsning i hur många höga officerare det finns. Det behövs inte mer än en överste per brigad och en generalmajor per division. Sedan behövs det heller inte mer än en generallöjtnant per kår o.s.v.
Precis, det är ju en annan grej och egentligen mer relevant skulle jag nog säga. Jag vänder mig dock mot att stabsofficerare skulle vara meningslösa: stabssystemet och framförallt generalsstaber var ju en enormt betydelsefull militär innovation som är svår att överskatta.
Jag säger inte att de är meningslösa, utan att de har en helt annan funktion. De ska stödja chefen administrativt och planeringsmässigt. Föreslå åtgärder och (beroende på bakgrund) vara expert inom sin funktion, men inte besluta eller leda.
Visar inte “panikköpen” av helikopter 16 och AK M4 att försvarets inköpare är fullt kapabla att gå utanför ramarna när det krisar?
Problemet är väl att vi har en massa motsägelsefulla krav. Vi vill handla blixtsnabbt från hyllan, men samtidigt ha kvar industri i landet/norden/europa.
När budgeten ökar, som nu, har vi inte en motsats medan att handla det som finns på hyllan just nu och driva utveckling av nya produkter och produktionslinjer. Vi har haft det, t.ex. köpa artilleri från hyllan eller utveckla Archer.
Vad gäller hkp 16 var det väl snarare politiken som sade åt inköpsorganisationen att de inte fick ha några krav utan skulle köpa direkt från hyllan?
Kommer bara ihåg att det gick snabbt som tusan så din minnesbild är säkert rätt. Även påfyllnaden förra året verkar ju ha gått väldigt smidigt.
Men 2011 var väl Reinfelts tid? Och alla kommentatorer verkar ju vara överens om hur usel han var för försvaret 🙄.
Inte bara för försvaret, han misslyckades med en hel del och har på senare år även misslyckats med bollsparkarförbundet.
Men för försvaret var han bara matadoren, Persson var den som gjorde banderiljärernas och pikadorernas jobb.
NATO är ju fint, men om vi fortsätter dalta med fienden så kommer fler demokratier hamna i gråsonen och sätta sig på tvären (Ungern med flera)
Vi borde därför fortsätta utveckla JEF (Joint Expeditionary Force) parallellt med NATO. Detta sker säkert, men jag hör mindre om det nu.
Sedan borde Sverige och Polen införskaffa kärnvapen. Med förmågan att nå St Petersburg och Moskva. Känns som ett kostnadseffektivt politiskt skydd. Medans vi all vet att det inte har något större militärstrategisk roll på slagfältet.
Efter Ryssarnas fiasko i Ukraina tror jag dom kommer se på det som gick bättre för dem.
Gröna män på Krim 2014.
Vi måste ha förmågan (Beredskapspolisen stavas det) att slå mot 1000 gröna män och några tusen köpta yrkeskriminella, dessa kommer dyka upp helt plötsligt och kommer förstås inte ges möjlighet för oss att fjärrbekämpa över Östersjön.
Länge sen uttrycket ” vill man leva i fred, ska man rusta för krig” kändes lika aktuellt. Tyvärr.
Släpp kärnvapnen. Det finns inte en snöbolls chans i helvetet att Sverige skulle gå den vägen nu.
Kärnvapen är nog att glömma, men beredskap att snabbt vingklippa gröna element måste till.
Nuvarande fredstida lagar måste vara anpassade för att snabbt kunna slå till resolut emot “gröna frihets medborgare” och ta dem i förvar och emotsätter de sig detta är det vapenmakt som gäller.
Bör kommuniceras tydligt och praktiseras hårt vid första tillfälle för att visa att vi är beredda att agera.
Lagrum har vi nog redan, däremot kan statens ambition att tillämpa dem framåtlutat fortfarande uppvisa en del brister.
Utredningen gällande polisen är riktigt tokig och det förstår de flesta inom myndigheten. Det känns nästan som ett beställningsjobb från myndigheten själva då man insett att utbildningsinsatsen dvs grundläggande taktiskt uppträdande med mera skulle kosta enormt i tid och pengar. Och givetvis ny utrustning. Och redan för 5-6 år sedan började man planera för detta och prata om att man skulle dra igång. I takt med att inget hände kändes det som att man själva förhalade det. Men låter bra att utredningen verkar död. Givetvis ska polisen vara kombatanter och givetvis skall förmågan kring detta höjas.
Det är inte det enda området inom vilket det synes som om polismyndigheten och dess chefer obstruerar verksamheten och driver en egen agenda. Det är inte bara inom Försvarsmakten det kan vara en poäng att sparka alla generaler och tillsätta nya nerifrån den praktiska verksamheten. Yttre tjänst är motsvarigheten till fältförband medan kriminalverksamheten är mer att likna vid stabsråttor.
“utrustning som skulle få de flesta svenska soldater och befäl att bli gröna av avund.”
Det kanske är ett ba sätt att få fler att bli green eyed boys? 😉
“Sverige kommer utsättas för fjärrbekämpning av Ryssland och det behövs ett territoriellt luftvärn som skyddar de kritiska civila målen konstaterade en person.”
Vi behöver nog ballistiska robotar med MIRV också, för att slå ut viktiga mål djupt inne i Ryssland. Vi ska fortsätta att ha strategin att anfall är bästa försvar.
Instämmer helt, Danmark satsar på långräckviddiga robotar, det anser jag måste vara en vital del av våra försvarssatsningar – massiv motanfallsförmåga.
@LW,
Din slutkläm tycker jag om. Den ger intrycket att rätt många viljor är samstämmiga och drar åt samma (rätt?) håll.
Hur var after work-lokalen? Var den RÖS-skyddad? 🙂
Måsfågel om/på det..
Kolla in smileyn. Jag förväntade mig inget svar på den frågan …
Mycket intressant.
Vi får hoppas att Ukraina hjälper oss om (när) vi i väst blir anfallna. Å andra sidan tycks Ryzzland redan vara i hybridkrig med oss.
Jag tror vi ligger skitdåligt till om de slår ut el och internet. Många kommer stå helt handfallna. Tur man har bra grannar, som påtalat = en viktig grej i prepping 🙂
Svårt att bedöma hur allvarligt menat förslaget att sparka samtliga generaler var. Men det var säkert en bra utgångspunkt för debatt.
Fakta är att samtliga officerare i Försvarsmakten är utbildade och fostrade i en miljö som starkt präglats av konstanta neddragningar av organisation och verksamhet. Nedrustning och besparing har dominerat den politiska styrningen av myndigheten. Man har förtjänstfullt utvecklat expertis för att krympa försvaret in i ständigt mindre ramar och framgång inom detta gebit har systematiskt premierats.
I vilken omfattning det utgör en god grund för att leda ett försvar som snabbt ska växa och inom nära framtid kunna – inom ramen för Natos avskräckning och försvar – bedriva strid i samtlga domäner tål verkligen att diskuteras i små grupper…
Visserligen annektotiskt men efter att ha jobbat som konsult i olika projekt åt FMV i 20 år skulle jag säga att det inte främst är generaler på FM som är problemet utan FMVs oförmåga att behålla kompetent och erfaren personal på nyckelpositioner. Från att i början av 2000-talet ha haft erfarna (läs gamla) människor, inte sällan gamla officerare, som “förstått problemet” och sedan löst det är det nu en ganska stor samling unga personer skolade i diverse ISO-standards för system arkitektur och kvalitetssäkring. Det har lett till mer och mer processtungt arbete där den projektledare på FMV som producerat flest dokument enligt mallarna är den som får befordran, inte den som fick effekt i slutändan.
Sen har jag genom åren inte haft så mycket att göra med generaler (konsulter ska bara sitta på sin kammare och jobba), men de få jag stött på de senaste åren tycker jag ändå har haft driv till förändring och en vilja att utmana processer och formalia för att få effekt. Men i de fallen har det näst intill alltid dykt upp någon från FMV som stillsamt påpekat problemen med den önskan som framförts. När det sedan dragits vidare har det alltid funnits någon regel/process/formalia som stannat av arbetet. Inte helt avbrutit det, men begravt det i dokumentformalia.
De jag däremot har stött på i större utsträckning är en hel del driva överstelöjtnanter som förstår vad som behöver göras, har passion för att det ska göras och ett driv att kämpa emot det klister som FMVs (och till del även FMs) processer och formalia innebär. När en överstelöjtnant slår näven i bordet så hårt att FMVs projektledare nästan faller av stolen men sen kan följa upp det med ett varför och ett hur vi borde göra det som måste göras så finns det hopp.
Sen finns det en gnutta hopp, tycker att även FMV har börjat anställa mer “visionärer” och “doers” den senaste tiden, så pråmen håller sakta men säkert kanske på att ändra riktning.
Jo, Det kallas ju Försenade Materiel Verket.. Har varit med på både bra och dåliga införanden av mtrl-system.
Jag får lite känslan av att man är en ammunitionshämtare i Isandlwana (https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Isandlwana) och att Trängfuriren meddelar mig att eftersom jag inte har rätt blankett så kan jag inte få ut ammunition-och när jag väl får en ammunitionslåda så har den, den tidens nya uppfinning -skruvad försegling- men, då jag inte fått någon skruvmejsel tilldelad (pga bristande tilldelning och/eller utbildning) så är det bara att vända sig om och ta emot spjuten med min kropp…
“Från att i början av 2000-talet ha haft erfarna (läs gamla) människor, inte sällan gamla officerare, som “förstått problemet” och sedan löst det är det nu en ganska stor samling unga personer skolade i diverse ISO-standards för system arkitektur och kvalitetssäkring. Det har lett till mer och mer processtungt arbete där den projektledare på FMV som producerat flest dokument enligt mallarna är den som får befordran, inte den som fick effekt i slutändan.”
Mitt jobb har en liknande situation förutom detaljen om ålder. Det är en väldigt stor kravmassa som måste uppfyllas innan utveckling får börjas. Sedan ägnas majoriteten av utvecklingstiden åt att säkerställa regelefterlevnad, innan det kan fokuseras på effektmålet de sista kvarvarande procenten av total arbetsinsats. Otroligt många protokoll, processer, organisationskrav och annat som äter upp all tid och energi.
Omställningen som Ukraina gjort är remarkabel. Vi behöver en liknande i Sverige rakt igenom allt offentligt. Nu sitter det väldigt kunnig och ivrig personal som vill rikets bästa med händerna bundna bakom ryggen på grund av alla krav och processer som först måste tillgodoses. Släpp oss fria.
Det som är slående är avsaknad av brådska… det enda landet som mobiliserar är den ryska krigsförbrytarnationen, de styrande kan inte överleva utan en stående konflikt med väst-vilket innebär att de kommer fortsätta på inslagen väg. I Sverige så motarbetar byråkratin och dess försvarare en höjd beredskap och en bättre effekt-vi måste höja tröskeln och det måste få kosta-för det priset är ändå lägre än att försöka hinna ikapp i en utbruten konflikt.
Hur kan den fredstida byråkratin få tillåtas styra våra krigsförband?
Men..
Historien visar att den enda som mobiliserat i tid är angriparen-aldrig de som blir angripna, sedan är det en tävlan om att komma ikapp och förbi.
Kalle 11 byggde ett så pass starkt försvar att han aldrig behövde använda det.
…Efter lund
En smärre nackdel med konferensformatet är att makthavare/myndighetschefer som inte gillar framförda synpunkter tenderar att antingen avfärda dem som anonymt skvaller eller börja med häxprocesser. Jag har tyvärr egna erfarenheter av hur det kan gå till inom FM när förändring ska genomföras.
För ett antal år sedan deltog jag i en kurs i samband med att ett verksamhetsområde skulle förändras och överföras från ett vapenslag till ett annat. Dessa skiljde sig bl.a. åt genom hur gradbeteckningarna såg ut, utan att gå in på detaljer. Under kursen hade vi deltagare (vilka huvudsakligen kom från den övertagande delen) haft en del synpunkter på att kursledningen (vilka uteslutande kom från den överlämnande delen) inte riktigt hade greppat skillnaderna i organisation och praktisk verksamhet. Jag fick av övriga deltagare förtroendet att leda och sammanställa kursutvärderingen och för att sammanfatta blev det rejält dålig stämning när resultatet redovisades. Det började med att ansvariga slog ifrån sig men urartade relativt snabbt i häxjakt. Det gick inte till handgripligheter, men det blev ordentligt högljutt.
Blir väl lite of topic, men hur som helst.
Vad känner vi inför att “Den ryske affärsmannen Stanislav Aleschenko har nu börjat ett 600 kvadratmeter stort hus vid inloppet till den topphemliga Musköbasen i Stockholms skärgård”.
https://www.expressen.se/nyheter/sverige/ryska-miljonarens-jattehus-vid-hemlig-svensk-militarbas/
Jag tror det är nästan 100% sannolikhet för blixtnedslag där i ett skymningsläge…
Hehe jo det får man ju verkligen hoppas. Men det känns extremt frustrerande att detta tillåts att byggas i första läget. Dels över huvud taget, men speciellt i detta läge vi befinner oss i.
Det är så dags då. Värdet av fastigheten ligger i tiden fram till krigets början.
Apropå lagerhållning och produktion av drönare. En ”detalj” som jag saknar i diskussionen är utbildning och träning av drönarpiloter – i stor mängd. Även piloterna är (tyvärr) någon mån att betrakta som förbrukningsvara, precis som soldater i övrigt.
Ur min synvinkel är det mycket svårare att i skarpt läge åstadkomma en förmågehöjning på bredd vad gäller piloter – och dugliga chefer/taktiker. Det förband som över tid ska mätta ett område med drönare behöver stora mängder duglig personal.
Apropå lagerhållning och produktion av drönare. En ”detalj” som jag saknar i diskussionen är utbildning och träning av drönarpiloter – i stor mängd. Även piloterna är (tyvärr) någon mån att betrakta som förbrukningsvara, precis som soldater i övrigt.
Ur min synvinkel är det mycket svårare att i skarpt läge åstadkomma en förmågehöjning på bredd vad gäller piloter – och dugliga chefer/taktiker. Det förband som över tid ska mätta ett område med drönare behöver stora mängder duglig personal.
SE svar längre ner Hamnar oftast fel …
Tack för intressant rapport. En fundering jag på det här med drönare visavi flyg. Egentligen tror jag inte på att ställa de två mot varandra, men var ändå tvungen att göra en mycket amatörmässig kalkyl. En B2 kan leverera drygt 18 ton sprängverkan per anfall om detta sker med 80 st målstyrda MK82 JDAM. Kostnaden för ammunitionen uppgår då till sammanlagt $320 000. Att leverera samma sprängverkan med exempelvis Shaheder (det krävs 368 st) uppgår till $7 360 000 med en unit price om $20 000. Med en flight hour cost om $130 000 är det då möjligt att flyga B2:an i drygt 54 timmar innan det blir dyrare med B2 än att skicka Shahederna.
Fullt medveten om att denna uppställning har förmodligen fler brister än jag begriper, tycker jag ändå att det är intressant som perspektiv.
DEt gäller inte bara drönarpiloter där det inte verkar finnas en fungerande utbildning än . DET SOM VERKLGEN FÖRVÅNAR är att man inte höjt löner inom försvaret, börjat locka tillbaka de som lämnat till VPL utbildningen och tillåtit äldre anställda än idag . Vi har en utbildningsdeficit inte bara inom drönaranskaffning och utbildning . Se på strids piloterna som tagit ledigt eller slutat pga lön , placering och ändrade pensionsregler.
Det var väl extremt få av Amerikas generaler år 1941 som fanns kvar i tjänst 1944? Övergången från fred till krig är som nämnt helt omvälvande och en duglig befälhavare i fred är oftast inte duglig när det smäller. Och vice versa (Patton).
Tack för detta inlägg. Det gläder mig att vi finns folk som tänker lite utanför boxen. Fick en del svar på sånt som jag själv tänkt på.