Artikeln innehåller annonslänkar för Bokus och Adlibris
Dags för lite fredagsmys. Krigshistoriepoddens Rysslands militära fuck-ups (Bokus 69:- till 269:- SEK, Adlibris 68:- till 269:- SEK, annonslänkar)är utmärkt roande läsning. Gemensamt med Wilhelm Agrells Moskvas spioner (Bokus 169:- till 256:- SEK, Adlibris 148:- till 269:- SEK, annonslänkar) är att de befriande nog förutsätter omfattande förkunskaper, så man som redan påläst slipper långa tragglingar av grunderna och modern eller inte fullt så modern historia.
Agrell är förstås legendarisk, men kvaliteten på boken Moskvas spioner, som jag till slut fått tiden att läsa, når inte samma höjder som andra verk av en av Sveriges ledande experter på säkerhetspolitisk historia och underrättelsetjänst, t ex Sprickor i järnridån. Boken är befriande fri från att repetera sådant man redan vet, men känns också som den skyndar förbi viktiga steg. Kapitlet om storspionen Wennerström nämner inte ett ord om hur han avslöjades och hur svenskt kontraspionage fattade misstankar, och där får t ex Norges Treholt mer utrymme. Den andre storspionen Bergling nämns bara vid efternamn en gång i introduktionen och de modernare tidernas spionage mot Sverige hoppas i princip helt över. Kanske för att det ska bli (blivit?) en bok separat om 1980-talet och senare, men det känns inte som att man fick hela bilden.
Däremot är det förstås intressant med kanske lite mer okända fall som det ryska täcknamnet och illegalisten Klara mfl fall från runt andra världskriget.
Ibland är förkunskapskraven en nackdel som när boken kommer in på det svenska stödet och floppen kring de baltiska skogsbröderna, vilket Sprickor i järnridån går in på i detalj. Det känns ren av som två helt olika versioner av samma förlopp, vilket väcker frågor om vad som egentligen hände när den sovjetiska underrättelsetjänsten drog ner på den svenska infiltrationen av Baltikum under den sovjetiska ockupationen.
För övrigt lite rena faktauppgifter om enbart den sovjetiska militära underrättelsetjäntsens närverk av agenter i Sverige under andra världskriget: Sju agentgrupper, 8 – 10 självständiga agenter och tre gripna agenter. OCh det är enbart GRU, tillkommer på den tiden NKVD, idag är det GRU och SVR. Tål att funderas på hur stor infiltrationen är i Sverige idag och hur lite vi idag, likt då, avslöjar iaf publikt. Bara enskilda agenter greps under andra världskriget och de flesta avslöjades inte, inte ens de hela agentgrupperna.
Även Rysslands militära fuck-ups förutsätter befriande nog att man har förkunskaper och sparar därför inte på krutet utan kastar sig på poddens mycket raljanta och underhållande vis oss rakt in i den ryska och sovjetiska historien av fuck-ups. Ska man summera så har Ryssland egentligen inte vunnit några krig alls och andra världskriget på Östfronten var ett under av ineffektivitet, där Operation Bagration möjligen kan anses vara hyfsat lyckad. Annars är allt bara rysk propaganda och snigelfarten i framryckningarna i Ukraina är en gammal och kär rysk tradition från både första och andra världskriget mfl konflikter. Fast i Ukraina går det ännu långsammare.
Boken visar hur Rysslands krig egentligen är de samma och utspelar sig på samma vis, såväl idag 2025 (boken skrevs 2023) som 1915, och att det enda Ryssland har på sin sida är att man har gott om folk och att man skiter i egna förluster.
Boken är strålande underhållning och för slaviska lyssnar av podden så är den väl obligatorisk läsning. Även vi andra (jag lyssnar aldrig på poddar) har nog stor glädje av boken, som dessutom har föredömligt hög bandbredd med sida upp och ner med information och sällan någon informationstom utfyllnad. Vill man förstå kriget i Ukraina och den ryska krigförande förmågan, eller snarare frånvaron av dito, så rekommenderas boken.
Du hittar böckerna Rysslands militära fuck-ups på Bokus 69:- till 269:- SEK (annonslänk) eller Adlibris 68:- till 269:- SEK (annonslänk), respektive Moskvas spioner på Bokus 169:- till 256:- SEK (annonslänk) eller Adlibris 148:- till 269:- SEK (annonslänk).
För övrigt ryktas det att eventuellt kanske kommer Lena och jag sitta i Krigshistoriepodden med anledning av vår nya bok Ge aldrig upp som redan nu gå att förbeställa hos Bokus som signerad (annonslänk). Den släpps annars den 20:e september. Vi får se om Mondial förlag kan mata inspelningen med vätska och proteiner nog, och om det därmed riskerar bli ett sextimmarsavsnitt till Krigshistoriepodden. Risken finns, men normalt folk har väl arbetstider så vi får se.
Härnäst blir det någon skönlitteratur för min del – läser varannan fackbok, varannan skön. För övrigt var jag tvungen att göra en mindre omorganisering av biblioteket pga att utrymmet för fackböcker inom försvar, säkerhetspolitik, underrättelsetjänst, Ukraina, Ryssland och krigshistoria blivit fullt efter sommarens lästa böcker. Blev en hylla till genom att koncentrera folianter till en separat hylla där GRRM:s stora bilderböcker fick bli ryggar istället för framsidor.
Med det önskas fortsatt härligt fredagsmys i sommarvärmen, då vi här hemma har 21.8º C ute just nu.
19 kommentarer
Fullt medhåll på Rysslands militära fuck-ups, den andra har jag inte hunnit läsa
Jag har ännu inte läst Wilhelm Agrells Moskvas spioner, men det väcker en fråga hos mig: nämns personer som Pierre Schori – som i vissa arkiv pekas ut under kodnamnet ”Zeta” – eller den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman?
Med tanke på deras roller i svensk utrikespolitik under kalla kriget känns det som att de skulle kunna vara relevanta i en sådan skildring. Kanske finns de med – eller så är det en del av historien som fortfarande väntar på en mer grundlig granskning. Eller så skyddar partiboken dessa ännu?
Som sagt, knappt något om 1980-talet. Sverker Åström nämns dock vid namn för sin täta vänskap med Wennerström, men det hela utvecklas inte mer. Wikipedia ger mer info om det hela än Agrells bok, vilket visar på bristerna i boken. Enligt Wikipedia utreddes han på 1960-talet för att vara sovjetisk spion, men man kunde aldrig bevisa det. Åström kan lika gärna vara Zeta.
I övrigt har jag träffat Schori av en slump och han är nog lite missförstådd, förmodligen bara lite naivt svensk socialdemokrat, dvs en sådan som tror gott om allt och alla tills motbevisad. Han här nog motbevisad om Ryssland nu. Han tackade Lena och mig för vårt arbete.
I övrigt kan prospekts eller rekryteringsobjekt tilldelas kodnamn utan att man lyckats med en rekrytering, utan t ex bara lyckats få ut information genom så kallade legala handlingar som vanliga officiella diplomatiska möten. En del källor kan vara källor omedvetet för att de är klantiga och pratar lite för mycket, inte för att de är aktiva spioner.
Vad gäller Hirdman så är han Moskvas man, men han har uppenbarligen inte gjort något brottsligt.
Dröm, har velat höra dig i krigshistoriepodden länge
#evig ära
Medeltung bandmatad Kulspruta
Menar… bloggardjäveln
Mina två mediala knark.
Krigshistoriepodden varje måndag
Cornucopia varje dag.
Dröm, har velat höra dig i krigshistoriepodden länge
Schori är betydligt mer än en naiv svensk socialdemokrat. Skulle mer beskriva honom som en svensk Arne Treholt. Pierre Schori var under 1980-talet positiv till en rysk invasion av Polen. Men i dag är han säkert trevlig, luften gick väl ur honom samtidigt som vi gick med i NATO.
Örnen, Solstickan och Getingen var svenska diplomater i Moskva på 1940-talet som spionerade för Sovjet. I mitten av 1960-talet blev Stig Wennerström (Örnen) avslöjad medan Rolf Sohlman (Solstickan) och Sverker Åström (Getingen) slapp undan med omplacering.
Kan starkt rekommendera följande bok, inte enbart för ämnet Palme utan även gällande den KGB infiltration som fanns i UD och samhället.
https://www.bokus.com/bok/9789198858181/palme-omvarderad-dagbok-fran-ud-och-mordet-pa-sveriges-statsminister/
Jag vill inte rakt ut säga att han har fel, men mitt intryck av Theutenberg är att han emellanåt borde vila lite på hanen och inte vara fullt så kategorisk.
Ibland vill folk väldigt mycket att en del saker ska vara sanna.
Visst, men helt ute och cyklar är han inte. Schori har aldrig gjort något som ligger i Sveriges intresse.
I vissa kretsar är det obligatoriskt att hata Palme, oavsett om det är på goda grunder eller inte.
Palme var en konstig person, med mycket politisk fingerspitzengefühl. Han kunde därför gå i demonstrationståg mot USA militära kommunismbekämpning i Syöstasein samtidigt som han såg till att kontakterna mellan det svenska försvaret och Pentagon hölls starka. Det förra hjälpte hans parti att behålla makten medan det senare såg till att Sverige skyddades mot Ryssland.
Säg det i kör: Ett regelrätt clusterfuck
Och nynna Benny Hill musiken!
Soviet under WW2 sköt väl sönder allt med artilleri och stridsvagn innan infanteriet tog förluster. Är siffran 80000 förlorade stridsvagnar sann?
Finns det ingen ny som vill undresöka stasi kopplingar? Var väl 10 år sedan den svenska utredningen stoppades (av borgerlig regering?). Uppgifterna finns väl kvar i Tyskland.
Nja, som sagt Sovjet förlorade väl 10-20 stridsvagnar per tysk stridsvagn. Det är sovjetisk förfalskad historieskrivning som broderar ut lite om den ryska storheten. Segraren skriver historien, och VK2-historien i Sovjet skrevs av de som inte Stalin rensade ut och mördade. Verkligheten var köttvågor.
Jag vet inte hur muséet i Kiev är nuförtiden, men före invationen handlade det om Det Stora Fosterländska Kriget, och då fanns det fint målade tavlor som visade just köttvågorna med soldater beväpnade med spadar som attackerade tyskarna (och vann, såklart).
Den stora frågan är ju
Får de in allas vår älskade Konrad i det hela?