Gästartikel: Evakuering av sårade i Donbas

5.8K

Nedanstående är en gästartikel av Lena Wilderäng.

I tidigare gästartiklar skrev jag om transporten av en ambulans åt OperationAid från Sverige till Ukraina, samt om humanitär hjälp och volontärsarbete.

Jag har rapporterat från Ukraina en hel del under de senaste 2,5 åren och nu var det dags igen. Den här gången har jag efter flera dialoger med OperationAid kommit överens om att jag sticker ut och hjälper till med deras arbete på plats, specifikt ambulansprojektet. De har också ett projekt gällande hjälp till utsatta barn i Ukraina, samt ett nytt projekt om beredskap som heter CrisisPrep, men just ambulansverksamheten ligger mig allra närmast om hjärtat. Syftet med att arbeta tillsammans med dem var att se hur de jobbar med projektet, hur det ser ut på plats, hur situationen är för de skadade, vilka utmaningar den ukrainska sjukvården har, och hur dessa utmaningar hanteras av samhället (och civilsamhället specifikt).

Eftersom jag har språket, är van vid att köra blåljus, samt har relevant utbildning (bl a nyligen gått TECC) och intresse för akut omhändertagande av patienter, så har jag fått uppgiften att köra ambulansen under evakuering av sårade. Jag skulle utgå från Kramatorsk, och köra dem som blivit sårade vid olika delar av närliggande fronten. Jag funderade ganska länge kring riskbilden kontra nytta, eftersom det är aktivitet som är långt ifrån säker. Dock vägde behovet av insyn och rapportering upp de eventuella riskerna som fanns. Det som också vägde in väldigt starkt är vikten av hands-on erfarenheter under rådande omständigheter. Jag föreläser och debatterar rätt mycket nuförtiden kring beredskap för kris och krig, inte minst för Räddningstjänsten och sjukvården. Nu har jag både arbetat ihop med brandmän på plats i Ukraina och haft mycket samarbete med och insyn i sjukvården. Men det gäller att hålla de praktiska kunskaperna aktuella.

Evakuering av militärt skadade är uppdelad på flera etapper, på ukrainska kallas de för ”vingar”. Första evakueringsvinge är från omedelbara platsen där personen blev skadad, till någon slags temporär samlingsplats. Det här genomförs av samma enhet som den sårade tillhör – man släpper inte fram någon annan där, man blir utskjuten med drönare. Man hinner inte göra särskilt mycket för den skadade – en tourniquet på sin höjd. Placeringen av uppsamlingsplatsen är taktisk, ofta i en skog skyddat från drönarinsyn, upp till 2-3 km ifrån omedelbara stridslinjen. Platsen är temporär och ändras ofta.  För att evakuera den sårade använder man egna fordon, inte minst 4WD-bilar, fyrhjulingar, bårar mm. I värsta fall kan man behöva bära personen hela vägen. Kan den sårade gå själv så skickas de iväg bara. Det finns ett flertal sådana punkter längs med fronten så sårade från olika enheter blandas upp redan där.

Förut, innan drönare började användas brett, så såg detta annorlunda ut. Då var artilleriet största problemet, men man visste att de behövde två minuter för att ladda om. Det betydde att man hade exakt två minuter för att hämta skadade, och sjukvårdare kunde rycka ut för att göra just detta. Drönarna gör att faran är konstant – du kan inte komma undan.

Den andra evakueringsvingen är från uppsamlingspunkt till stabiliseringspunkt. Här sker den första sållningen mellan de sårade. Lättare fall kan behöva vänta längre, de som är i akut behov av hjälp för att överleva prioriteras så klart. Oftast behöver de vänta in på natten. Det kan hända (bla som direkt konsekvens av väntetiden) att det även finns avlidna på uppsamlingspunkten – de väntar också på transport, mer om det sedan. Ibland hinner man dock inte sålla utan lastar allt man kommer åt och drar. Det är viktigt att hålla farten – dels för att inte hamna i eld, och dels för att spaningsdrönare inte ska hinna uppfatta för långa stopp och dra slutsatser om var uppsamlingspunkten finns.

Stabiliseringspunkter (”stabpunkt” i folkmun, har inget med svenska/engelska ”stab” att göra) har något bättre förutsättningar att stabilisera den sårade. Placeringen förblir helst samma över tid, så att sjukvårdspersonalen har en möjlighet att organisera upp punkten efter sina förutsättningar och behov. Här räcker det inte med skyl, det krävs skydd för både patienternas och personalens skull. Ganska ofta placeras de i källare i någon närliggande ort. Beroende på vad som händer med frontlinjen så kan de vara mer eller mindre utsatta. Zjenja, sjukvårdaren jag får jobba med, berättar att en av stabpunkterna hon är verksam vid är bara 2 km ifrån ryssen, man ser dem därifrån. I vanliga fall kan det var 5-15 km från omedelbara fronten vilket ofta tar 20-30 minuter med casevac.

Casevac-bilarna är ofta utrustade med utrustning för att upptäcka eller störa ut drönare, men det är dyrt och inte 100% säkert. Jag har sett en sådan bil som istället är utrustad med en samling ikoner med olika ortodoxa helgon. ”Anti-dron!” pekar föraren Sasja och skrattar. Han är medic och evakuerar skadade som en del av sitt uppdrag. När vi åker med honom kör han säkert 150 genom terrängen och vi flyger som vantar runt i bilen, det finns förstås inga bälten. Jag ber de ortodoxa helgonen om att inte dö just precis här. Det är, som jag sagt tidigare, störst risk att skadas just i trafiken när man är här. De skadade brukar lastas på flaket, det finns liksom inte några andra sätt – det viktigaste är att man lämnar området där det är farligast just nu.

Stabpunkter kan se olika ut beroende på resurser och läget. Vissa ser ut som knarkarkvart och saknas det mesta. Andra är mer välförsedda och välorganiserade. Tanken är att de sårade inte ska spendera mer tid där än vad som krävs för att stabilisera patienten och förbereda den för transport. Men ibland kan evakueringarna ta väldigt lång tid. Allt beror på taktiska läget på de olika vingarna. Det kan dramatiskt förvärra läget för de sårade, speciellt med tanke på de begränsade resurserna härute.

Alla stabpunkter ligger inte i källare. På många ställen på södra fronten, längs Dnipro, så finns det inga källare överhuvudtaget. Så fort du börjar gräva så vattenfylls det. Då tvingas man jobba på ett helt annat sätt, mindre säkert för både patienter och personal. Jag får se bilder på kompakta värn med plats för en medic och en patient. Man transporterar patienterna dit på handdragen bårkärra, sänker ner båren och så får personalen göra sin magi. Sedan kommer ett fordon och plockar upp dem ur dessa hål. Jag har inga anledningar att tro att det är rent och torrt där, speciellt efter ösregnet som har i flera dagar dragit igenom Ukraina. Om staden Kramatorsk blev översvämmad, och i Pokrovsk så vältes det träd, skadades tak och slets ner elledningar som konsekvens av åskstormarna med vind, regn och hagel – hur blev läget därute i fält? Men vem hör dem klaga?

Tredje evakueringsvingen tar den sårade från stabpunkt till brigadsjukhuset. Man kan vätska upp patienten under vägen, men inte så mycket mer. Ofta är det ca en timme ifrån omedelbara fronten eller längre – i praktiken blir det ett par mil. Där blir patienterna ordentligt undersökta, tvättade och bandagerade.

Den fjärde evakueringsvingen är mellan brigadsjukhuset och ett kvalificerat sjukhus med möjligheter för specialistvård. Här kan det bli lite vart som helst beroende på vad som behöver göras, och hur allvarligt det är. Ibland kan folk hamna väldigt långt från fronten – t ex i Kyiv eller Lviv. Den här transporten kan ta många timmar och kräver kvalificerade sjukvårdare som monitorerar patienterna. I de flesta fall går det bra, men ibland sker det oväntade. En bit splitter börjar vandra i kroppen, såret börjar blöda. Någon får försenade symptom på grund av skallskada. Det har hänt att folk får problem med hjärtat. Det gäller att fånga upp det snabbt och lägga om rutten till närmaste sjukhus.

Sjukvårdaren Zjenja som jag får jobba ihop med har jag träffat tidigare – hon var med OperationAid på Almedalen och visade taktiskt omhändertagande av skadade vid fronten där de hade sitt tält. OperationAid (och hon!) är där även i år, kom gärna förbi och säg hej till henne, och tacka henne för det hon gör. Hon hade ingen sjukvårdsutbildning innan, utan var en affärskvinna med eget företag, och sysslade professionellt med konst. Men hon såg vilket enormt behov det blev när fullskaliga ockupationskriget bröt ut, och började gå olika kurser (vilket hon fortsätter med hela tiden, för att bli så bra som möjligt på det hon gör). Hon jobbar på 2a och 3e evakueringsvingen, och praktiserar ibland som sjukvårdare på stabpunkt. Förut jobbade hon även på 1a, men det var innan drönarna kom.

Det finns ingen chans för mig att jobba på 2a eller 3e utan kontrakt med ukrainska försvaret. Men den 4e evakueringsvingen är också viktig, och utmanande på sitt sätt. Under varje evakuering är det flera patienter i ambulansen – belastningen gör att man måste vara effektiv. Vanligtvis är det en liggande som får plats, och resten får vara sittande (stabiliserade patienter med icke-livshotande skador). Alternativt är alla sittande, och då får man sätta några stycken på båren om det kniper. Zjenja berättar att de hade rekord på 14 sittande…

Enligt föreskrifter ska det vara en chaufför och två sjukvårdare. Men även här får verkligheten diktera nya regler. Två personer per bil får räcka, men bägge får vara sjukvårdare – så om det uppstår en akut situation så får man stanna bilen och kliva in bak. Nu när jag kunde agera chaufför fick jag Zjenja med mig som sjukvårdare, och en till som kunde både agera sjukvårdare och fotograf. Det är klart att det är viktigt för OperationAid att filma det hela och det får man ställa upp på.

Dagarna fick se ut så att vi bodde i Kramatorsk, och mötte upp dagligen för nya evakueringar. Vanligtvis kör de varannan dag för att säkerställa dygnsvila, men nu var jag där en så pass kort tid att det fick bli undantag.

Ambulansen rapporterar in sin kapacitet, och får sedan ett antal sårade att hämta. Varje sårad har ett formulär som fyllts i för hand, som ska lämnas över till nästa sjukhus. Inga digitala journaler här inte… Sedan lastas de in (de allra flesta passar på att ta en cigg innan de kliver in), och sedan kör vi iväg. Vissa ska till Pavlograd, men de allra flesta hamnar på olika sjukhus i Dnipro.

Väntetiden för att hämta sårade kan bli lång beroende på läget idag. Precis framför oss lastas det ut sårade ur en Tarpan Honker. De hanteras kärvt men snabbt. Splitterskador, brännskador. Vi funderar om någon av dem ska med oss. Tydligen inte.

Varje evakuering är olika. Någon gång är det en person med rygg- och nackskada, och jag ryser i hela kroppen när jag försöker sakta manövrera genom potthålen (som blir större och fler just precis utanför sjukhusen, ironiskt nog). En har benskada och är gipsad, men envisas med att hoppa runt istället för att bli upplyft. Ett imponerande upphopp i själva ambulansen, säkert en meter upp, på ett ben – och grabben är inte direkt en tunnis, utan en riktig kossack med både höjd och bredd. En äldre farbror kommer in med ögonskada. Han tränade upp nya… lyckligtvis med airsoft-vapen. En n00b missade att säkra och han fick en salva rakt i ögat. Och så fortsätter det… en blandning av stridsrelaterade skador med allt annat som hör kriget till.

Under tiden vi väntar på patienter tar Zjenja mig in på en kopp kaffe. Det ser ut som ett litet kafé på sjukhuset – med kontorsliknande kaffemaskin, kakor, godis, små mackor och annat. Men det är inte till salu, utan det är gratis för alla sårade – och för sjukvårdspersonalen. En fältpräst i 60-årsåldern basar över detta, och välkomnar oss med ett varmt leende. En sjuksköterska rusar förbi, fyller en plasttallrik med gofika, lägger en macka ovanpå och rusar vidare. Det är mycket jobb.

Fältprästens kollega, en mörkhårig kille med undercut och mustasch, är kanske trettio. Han är betydligt tystare och sitter ner i en av fällstolarna, redo att assistera.

”Nå, mina damer, vad för slags kaffe önskas det idag?” frågar den äldre. Han har redan hunnit överräcka ett gäng fältbiblar till Zjenja, följt av några vattenfasta psalmböcker i kreditkortsstorlek, utförda i taktiska färger. Tydligen något som går åt.

Jag önskar mig en latte, och han trycker på knappen och serverar mig pappersmuggen med glädje. Zjenja är skeptisk. ”Egentligen vill jag ha bara kaffe med mjölk. Men om vi nu ska vara såna… så tar jag en cappuccino, tack. Det är ju egentligen samma sak.”

”Är det verkligen det?” frågar den äldre leende.

”Ja, vad skulle det vara för jävla skillnad?” svarar Zjenja. Hon är inte så mycket för att linda in saker.

Han fortsätter le och vänder sig till sin yngre kollega. ”Upplys oss nu, vad är det för skillnad mellan cappuccino och kaffe med mjölk?”

Den yngre fältprästen tittar fromt upp. ”Den teoretiska eller faktiska skillnaden?”

Zjenja blir lite ställt. ”Den faktiska?”

”Cappuccino ska hålla mellan 150 och 180 ml, med förhållandet 1:1:1 mellan kaffe, mjölk och mjölkskum.” Han tystnar igen.

Jag ser hur hans militära uniform försvinner och hur han basar över en fläckfri skinande, hissande espressomaskin på ett kafé, med handgjorda italienska cannoli istället för billigt godis i en skål. Alla här är helt vanliga, normala människor med vanliga jobb. Det är bara det att deras land attackerades och de har inget annat val än att bli militärer, sjukvårdare, volontärer.

OperationAids projekt Healthcare innefattar 2 frontnära ambulanser i Kramatorsk/Dnipro med egen personal, ytterligare 3 frontnära ambulanser samt  2 civila ambulanser i Cherson med egen personal. De har även 3 casevacs med militär personal för mycket frontnära evakuering. Utöver evakuering av sårade har de levererat runt 40 ambulanser/casevacs/övriga fordon och tonvis med taktisk utrustning till andra sjukvårdare som behövt det.

Hela deras verksamhet bygger på stöd från företag och privatpersoner. Det är tack vare sådana insatser de kan fortsätta med leveranser, samt ha långsiktighet i sitt arbete genom att ha betald ukrainsk sjukvårdspersonal på plats. För 40k täcker man en ambulans (inkl bränsle och service) plus personal i en månad. Förhållandena sliter på både bilarna och personal. Det blir dyrt, men människoliv är ovärderliga.

Det viktigaste är att hjälpen matchar behoven och jag har verkligen sett bevis på att det gör det. Och behoven blir inte mindre. Ryssen ser sjukvården i Ukraina som ett prioriterat mål. Enligt OperationAids info så har det varit över 1200 attacker mot sjukvårdsinrättningar under bara ett år, och 1600 sjukhus och kliniker är just nu förstörda. Ukraina har lidit 16,4 miljarder dollar i sjukvårdsförluster bara 2023, och 1 av 5 ukrainare har svårt att få basal medicinsk vård (många avstår dessutom för att inte belasta sjukvården ytterligare – vilket skapar onödiga komplikationer). Det är alltid bra att stödja genom en lokal organisation. Om möjligt, se till att stödja så nära fronten det bara går.

Fler artiklar kommer, tack för att du läste.