Ukraina: Ryskt raff i Ilskij bombat – allt farligare för volontärer i östra Ukraina

@MICKEUPPSALA – Beklagar lättjan att inte skriva ut vad som stod i inlägget som jag länkade till. Men det var mycket text och jag hade inte riktigt tiden då att skriva längre än vad jag gjorde. Nu har jag dock tagit mig tid att försöka sammanfatta vad inlägget handlade om. Inte alldeles enkelt då det handlar om den ryska gasexporten som politisk medel i de ryska ambitioner gentemot Ukraina och Europa.

Så här sammanfattar efter bästa förmåga och med egna ord vad FB inlägget handlar om:

Ukraina var tidigare en av Sovjetunionens största producenter av naturgas. Produktionen nådde sin höjdpunkt under 1970-talet men minskade därefter i relativ betydelse när de mycket större och billigare gasfälten i västra Sibirien byggdes ut. Detta medförde ett ökande beroende av den gas som producerades i Ryssland, ett beroende som Ukraina i stor utsträckning ärvde vid Sovjetunionens upplösning 1991. Ukraina blev då både en av Gazproms största kunder och det viktigaste transitlandet för rysk gasexport till Europa.

Naturgasen blev ett viktigt instrument för politiskt inflytande, där Ryssland genom prissättning, leveransvillkor och skuldregleringar kunde påverka sina grannländers ekonomi och politik. Ukrainas självständighet innebar samtidigt en snabb omställning från sovjetisk planekonomi till marknadsekonomi. Statliga företag privatiserades i snabb takt medan lagstiftningen fortfarande var ofullständig, myndigheterna svaga och redan etablerade informella nätverk skapade goda förutsättningar för omfattande korruption.

Kontrollen över gashandeln blev därför en central faktor i det politiska beslutsfattandet. Pavlo Lazarenko, premiärminister 1996–1997, blev en av de viktigaste personerna bakom ett system där gränsen mellan statlig makt och privata affärsintressen blev allt svårare att skilja åt. Julija Tymosjenko, som senare blev premiärminister efter den orangea revolutionen 2004, var tidigare en nära medarbetare till Lazarenko (som efter att ha lämnat Ukraina åtalades och dömdes Lazarenko i USA för bland annat penningtvätt, bedrägeri och utpressningsrelaterade brott).

Den orangea revolutionen och Ukrainas ambition att närma sig väst genom EU och NATO bidrog till kraftigt försämrade relationer med Ryssland. Samtidigt påskyndades Rysslands övergång till att ta ut marknadspriser för naturgas, vilket innebar att Ukraina inte längre kunde räkna med de kraftigt rabatterade priser som gällt under stora delar av 1990-talet. Ryssland krävde dessutom att Ukraina skulle reglera äldre skulder och acceptera nya leveransvillkor, där Ukraina bland annat förband sig att årligen köpa en bestämd minsta mängd rysk gas. Detta gjorde landet ekonomiskt sårbart även om energiförbrukningen minskade eller Ukraina försökte reducera sitt beroende av rysk gas.

Ukraina var vid denna tid fortfarande navet för den ryska gasexporten till Europa. När förhandlingarna mellan Gazprom och Ukraina bröt samman vid årsskiftet 2008–2009 stoppades gasleveranserna, vilket ledde till omfattande störningar även i flera europeiska länder. Gasstoppen stärkte samtidigt Rysslands argument för att bygga Nord Stream genom att framställa transitvägen via Ukraina som osäker och bidrog därmed till att öka det politiska stödet för alternativa exportvägar.

För att lösa den akuta krisen slöt Julija Tymosjenko ett nytt tioårigt gasavtal mellan Ryssland och Ukraina. Avtalet utsattes för hård kritik och kom senare att ligga till grund för att hon 2011, efter att Viktor Janukovytj tillträtt som president året innan, åtalades och dömdes till fängelse för att ha överskridit sina befogenheter. Åtalet och domen kritiserades av EU och USA, som betraktade processen som ett exempel på selektiv rättsskipning mot politiska motståndare.

Avtalet innebar emellertid också en viktig förändring genom att de mellanhandsbolag som under många år gjort gashandeln ogenomskinlig avskaffades. Därmed minskade utrymmet för korruption och de stora vinster som tidigare tillfallit ett begränsat antal oligarker. Samtidigt kvarstod de ekonomiskt ofördelaktiga villkoren i gasavtalet, vilket fortsatte att skapa betydande ekonomiska problem för Ukraina.

I april 2010 undertecknade Viktor Janukovytj det så kallade Charkivavtalet med Ryssland. Avtalet innebar att priset på den ryska gasen sänktes i utbyte mot att Rysslands arrende för flottbasen i Sevastopol förlängdes från 2017 till 2042, med möjlighet till ytterligare fem års förlängning.

Samtidigt fortsatte Ryssland genom byggandet och den senare driftsättningen av Nord Stream att minska sitt beroende av de ukrainska gasledningarna, eftersom en växande del av gasexporten kunde skickas direkt till Västeuropa utan att passera Ukraina. Denna utveckling bidrog till att ytterligare förändra maktbalansen till Ukrainas nackdel. Ukraina förblev beroende av rysk gas samtidigt som beroendeförhållandet mellan länderna blev allt mer asymmetriskt i takt med att Ryssland blev mindre beroende av Ukraina som transitland. Detta gav successivt Ryssland ett allt större handlingsutrymme gentemot Ukraina.

Majdanrevolutionen och Viktor Janukovytjs flykt från Ukraina 2014, följd av Rysslands annektering av Krym och det militära stödet till väpnade separatister i Donbas, kom som en chock för många som inte följt utvecklingen i Ukraina. I själva verket var händelserna snarare kulmen på en längre process där energi, politik och affärsintressen under mer än två årtionden hade flätats samman. Ett fåtal personer hade kunnat bygga upp enorma förmögenheter samtidigt som den ukrainska staten gång på gång tvingats fatta beslut under hård ekonomisk press.

Mot denna bakgrund kan den ryska politiken och gasavtalet från 2009 ses som delar av en längre utveckling där energi, ekonomi, korruption och geopolitik successivt vävdes samman på ett sätt som ökade Rysslands möjligheter att använda gasexporten som ett politiskt påtryckningsmedel gentemot Ukraina och, indirekt, även andra länder i Europa.