C MUST om Ryssland och det ryska hotet

Nedan följer en transkribering av chefen militära underrättelsetjänsten Must Thomas Nilssons dragning om Ryssland ombord på HMS Carlskrona under Almedalsveckan.

Transkriberingen har gjorts med MacWhisper och den svenska språkmodellen Swedish, som tränats på Sveriges Radios arkiv, och ska klara Mustchefens skånska. Jag har inte gått igenom texten manuellt och letat efter fel, men de flesta brukar gå att räkna ut om de förekommer.

Transkriberingen börjar här och inleds efter öppningen kring Irankonflikten när fokus sedan blir på det ryska hotet. Jag har inte med frågestunden efteråt. Seminariet titulerat Hybridkrigföring och rysk förmågeuppbyggnad – hoten mot Sverige och våra allierade finns även att se på Youtube, för er som föredrar det före text.

Dragningen innehåller mycket tydligt klarspråk att läsa och en del av det är fetstilat.

Transkribering nedan

Det paradoxala, på gränsen till det cyniska, är ju att
ett fullskaligt krig i samband med Rysslands attack mot Ukraina
försvinner och blir numera en liten notis
där den kanske största drönarattacken
med stupade civila offer i Ukraina
sjunker undan i nyhetsrapportering och annat.
Men allvaret i den krisen
och en del annat som pågår är ju alltjämt närvarande.
Men om man tittar på de externa hoten
och det som vi fortsatt gör bedömningen
som har den allra största påverkan
på säkerheten i vårt närområde
så är det alltjämt Ryssland.
Vår bedömning kring Ryssland ligger fast.
Vi står stadigt i det vi har sagt under en längre tid
när det gäller Ryssland.
Vi vet att Ryssland tydligt anser sig
och kompenserar att man befinner sig i en
strategisk konflikt med väst.
Vi är en del av väst.
Vi har blivit ännu mer en del av väst
för drygt ett år sedan
när vi blev en del av Nato.
Grunden för den konflikten
det är ju den ryska synen på sin omvärld
och de ryska krav som ställs ut.
Bland annat av Putin 2007
i ett av sina tre
man återkom i december 2021
med en kravlista som riktades till
EU och NATO-länder
med långtgående ryska krav
som vittnar om en rysk vilja att dramatiskt
förändra säkerhetsordningen
så som vi historiskt
i modern tid känner den i vår del av världen.
Det skulle ge Ryssland
om så skulle bli fallet
enligt den ryska målsättningen
skulle ge Ryssland inflytande
och några av de mest grundläggande delar
i suveräna staters självbestämmande.
På grund av dessa krav
och sedan den länge etablerade ryska hållningen
så är vi helt på det klara med
att det råder vad vi kallar en Rysslandskris.
En Rysslandskris som är strukturell
den är systematisk
och den är långvarig.
Det finns inga täcken på
vi löser den i vår generation.
Det är någonting, det är en fortbedömning
som vi kommer att skicka vidare
till våra barn
och eventuellt barnbarn.
Denna konflikt, den utspelar sig
för tillfället som en storskalig
rysk aggression mot Ukraina.
Den utspelar sig också
genom en rysk icke-linjär krigföring
mot EU och NATO-länder
i syfte att destabilisera och försvaga oss.
Våra samhällen
och organisationer såsom NATO och EU.
Jag kommer att säga något
om de här två aspekterna
samt också något om de bredare hoten
mot vårt samhälle och totalförsvaret.
Jag börjar med den militära hotbilden
som för oss är tydlig.
Ryssland har gång på gång visat att man är beredd
att använda militärt våld
för att nå sina politiska mål.
Vi har sett det i
Tjetjenien,
Georgien,
i Ukraina från 2014
och framförallt sedan den 24 februari 2022.
I Ukraina har Ryssland hittills förlorat
hundratusentals dödade och sårade.
Detta har inte avsträckt landets ledning.
Istället är man beredd att fortsätta slåss
trots kostnader som vi i vårt samhälle,
vår kultur, kan ha svårt att förutsäga.
skulle vara acceptabla.
Även om den ryska allmänheten inte helt förstår syftet
med kriget i Ukraina,
så finns det ett utbrett stöd
för att Ryssland ska ha en ställning som stormakt.
Det är en populär del i Putins politik,
som sannolikt kommer att fortsätta drivas
även av en efterträdare till Putin,
när tid för en sådan är inne.
Dessa är de viktigaste
avtalspunkterna för ryskt agerande.
De har inte förändrats av det faktum att man nu för samtal med USA
om ländernas bilaterala relation
och läget i Ukraina.
Även om Ryssland stundtals signalerar en annan hållning
som del i vad vi brukar kalla ett förhandlingsläge.
Vi måste räkna med ett Ryssland
som vill fortsätta dominera Ukraina,
kuva befolkningen och diktera vilka
form på landet.
Om Ryssland inte lyckas
att få kontroll eller dominans över Ukraina,
ska landet åtminstone reduceras till en buffertzon
mot EU och NATO.
Man vill behålla de ukrainska områden
som man ockuperar.
Allt västerländskt stöd till Ukraina
ska upphöra.
Zelenskyj ska avsättas
och Ukraina ska stängas ute
från europeiska och transatlantiska samarbeten
och institutioner.
Om Ryssland skulle få sin vilja igenom
och kan skörda frukterna
av sin militära aggression,
så får det naturligtvis enorma
konsekvenser för Ukraina.
Men det innebär även
konsekvenser för oss.
Ett stillestånd på ryska villkor
skulle även bekräfta
att Ryssland kan uppnå
expansiva politiska val
genom användandet av storskaligt
militärt våld.
Att detta innebär
stora risker för framtiden
är för mig uppenbart.
Dessutom skulle
ett stillestånd och en eventuell
uppluckring av landets internationella
och ekonomiska isolering
innebära att landets
mycket, idag,
mycket ansträngda ekonomi
skulle få ett utrymme att återhämta sig.
Ryssland har samtidigt
ställt om sitt samhälle
och sin ekonomi för att stödja kriget.
Det militärindustriella komplexet
driver nu
den ryska ekonomin.
De närmaste åren måste denna sektor
fortsätta gå på högvarv.
Den dag den ryska krigsmaterielen
inte längre går åt
på slagfältet än Ukraina
kan man börja
fylla upp de förband och de förråd
som har tömts med kriget
och rusta för framtida konflikter.
Styrkor från Ukraina skulle kunna omfördelas
och förstärka ryska förmågor
i vårt närområde.
Om ett vapen
sker på ryska villkor
och dessutom följs av lättare sanktioner
skulle det innebära
förbättrade förutsättningar för Ryssland
att återskapa och stärka sin militära förmåga.
Vilket kommer att påverka säkerheten
och styrkeförhållandet i vårt närområde.
Parallellt
med den här militära hotbilden
som jag just har beskrivit
så måste vi även kunna hantera
den hybrida eller den icke-liggära
ryska krigföringen som pågår.
Den icke-linjära krigföringen handlar inte om en snällare form av krigföring.
Genom att skada eller försvaga viktiga samhällsfunktioner
och förstärka befintliga splittringar och problem
vill man destabilisera och splittra våra samhällen
och våra allianser och samarbeten.
Ju mer kraft vi tvingas lägga på att motverka exempelvis inre splittring
desto mindre kraft och uppmärksamhet finns kvar
att rikta mot strategiska
utmaningar.
Med den ryska världssynen
där allt är ett nollsummespel
är detta ett sätt att nå
mål utan att man behöver strida för.
Det ryska agerandet
har blivit mer riskbenäget
med planering och genomförande av sabotage
mot bland annat strategisk infrastruktur,
mordplaner
mot näringslivsföreträdare
exempelvis i Tyskland,
attentat mot industrier
och brandfarliga procenter
som har skickats ombord på civila traktflygplan.
Intensiteten av dessa aktiviteter ökar
ju närmare de ryska gränserna vi kommer.
Hitintills har våra allierade, exempelvis i Polen, Tyskland
och de baltiska staterna
är de som har drabbats mest.
Men vi i Sverige måste alltid utgå från att
samma typ av sabotageverksamhet
som har använts mot våra allierade
även kan riktas mot oss.
Om och när den ryska
intentionen finns.
Länder som hotar oss genom denna typ av
åtgärd kan dra på sitt samhälles
samlade resurser och verktyg.
I det ryska fallet handlar det inte bara
om egna förmågor.
Man samarbetar också med den organiserade
brottsligheten och kriminella
i vit bemärkelse
för att nå detta syfte.
Samtidigt som vi tar in
och tar höjd för detta hot
så måste vi hålla huvudet kallt
och fokusera på vår plan
och våra åtgärder.
En effekt av hybridåtgärderna
är osäkerheten kring händelser.
Att vårt fokus splittras
och vi lägger resurser på fel saker.
Vi måste skapa oss en klar bild av vad det är som pågår.
Jag har talat om de här två hotlinjerna.
Den militära hotet och den ickelinjära krigföringen
och hur ett stillestånd skulle kunna påverka läget i vårt närområde
Jag vill också passa på att säga någonting om hur vi ser på Rysslands möjligheter att öka sin militära förmåga framöver.
En fråga som sysselsätter många runt omkring i världen.
Hur denna ryska förmågetillväxt kommer att arta sig är en central fråga.
För det första bör man konstatera att Ryssland har tillgänglig militär förmåga redan idag.
Också i vårt närområde.
Ryssland har bland annat förmåga med sina kärnvapen, med sin järnbekämpning, flyg och marinstridskrafter
och man kan genomföra operationer genom sina underrättelsetjänster och genom cyber och specialförband.
Den ryska förmågan för att kunna göra mer omfattande operationer med markförband
är däremot begränsad så länge kriget i Ukraina pågår med nuvarande intensitet.
Men Ryssland har vidtagit åtgärder för att på sikt kunna öka förmågan längs gränsen mot Kroatien.
Exempelvis har man beslutat om nya militära enheter som ska fyllas med personal och materiel så snart som möjligt.
Det är dessa enheter som skulle kunna fyllas upp i ett läge med vapenstillstånd.
Då Rysslands förluster minskar och då möjligheten finns att omdisponera trupp och materiel
i frontområdena i Ukraina.
Det innebär inte att Ryssland vid ett vapenstillestånd omedelbart kan genomföra militära operationer i någon större skala.
Man har fortfarande begränsningar avseende framförallt markmateriel.
Men genom en omdisponering av rysk trupp mot gränsen till AK-länderna
skulle det kunna utgöra en kraftfull utmaning, inte minst i kombination med andra
spridaktiviteter och hotfull retorik.
Exakt hur den mer långsiktiga upprustningen kommer att arta sig
är svårt att förutsäga med ett taktiskt.
Och vi behöver ta höjd på vissa osäkerheter och olika utfallsområden i vår egen uppbyggnad.
Vi måste ha ett kontinuerligt fokus på hot och risker och på säkerhet.
Den ryska förmågan till uppbyggnad är fortsatt mycket beroende av landets
relationer till omvärlden utvecklar sig.
Exempelvis, i vilken utsträckning kan Ryssland få tillgång till avancerade komponenter
och åter börja exportera olja och gas, fritt från sanktioner och begränsningar?
Den ryska återuppbyggnaden kommer inte att syfta till att återskapa den ryska krigsmakt som fanns innan kriget.
Målsättningen kommer vara att omsätta de lärdomar som man har dragit från slagfältet
med fokus på drönarförmåga, luftförsvar och järnbekämpning i de nya förbanden.
Och låt oss inte förledas att tro att det är enbart Ukraina som är innovativa och lär sig av slagfältet i Ukraina.
Ryssland gör det på exakt samma sätt.
Uppbyggnaden kommer att fylla på de nya förbandsstrukturer som man inrättat i det här området,
som inte fanns innan krigsutbrottet och som syftar till att hantera de
realiteter som Sverige och Finlands medlemskap i Nato uttryckt.
Att fokus bland annat kommer att ligga i vår region är naturligt,
givet dess stora betydelse för den haltande ryska ekonomin
med transitering av olja och gas genom Östersjön.
Och de centrala ryska konflikterna
som finns på Nordkant.
Det finns således en militärstrategisk logik
för Ryssland att bygga upp sina militära förmågor i vårt arbete.
Deras avsikter i detta avseende är tydliga och kommunicerade
och praktiska förberedelser pågår.
Vi måste alltså räkna med att detta läge med allvarliga hot mot vår säkerhet
kommer att bestå.
Det riskerar dessutom att förvärras efterhand som Ryssland i en verklighet
med ambitioner att öka den militära förmågan i våra områden.
Sverige måste agera och det tillsammans med våra allierade.
Framtiden är inte ödesbestämd.
Våra motståndare tittar mer på vad vi gör än lyssnar på vad vi säger.
Men det finns en uppenbar fara i rysk våld
och det vore ett misstag att tro att tillfällig begränsning i den ryska förmågan
i vår region ger oss ett andrum eller ett fönster.
I synnerhet när den ryska försvarsindustrin går på dubbla.
Vi på Must följer den ryska förmågeutvecklingen noga
för att säkerställa att vi kan möta den med våra egna förmågor
i den svenska försvarsmakten.
Syftet med vår snabba förmågeutveckling
är att se till att Ryssland inte uppfattar
att det finns just ett fönster eller en möjlighet
att agera mot oss eller våra allierade.
Det ska finnas en sådan
militär förmåga och så robusta samhällen i väst
att Ryssland inte vid något tillfälle
ska kunna förvänta sig att vinna
på att eskalera eller skapa ytterligare konflikt.
Ett trovärdigt försvar utgör grunden för avskräckning.
De ökade satsningar som krävs för detta
kommer att vara det huvudsakliga temat
vid Nato-toppmötet som påbörjas i Haag idag.
För att detta ska lyckas så vill jag peka på tre konkreta aspekter
på säkerheten för Sverige och våra allierade.
För det första, det är tydligt att Europas länder
behöver ha ett större ansvar på sin egen säkerhet
och väsentligt öka sin försvarsförmåga.
Sverige har som land redan startat en stor rörelse
i stärkandet av totalförsvaret och vår militära förmåga.
Jag skulle alltså vilja hävda att vi…
har påbörjat någonting och vi gör en hel del rätt saker.
Men vi måste fortsätta att öka både ambition och tempo.
För det andra, vi ska fortsätta med integration i Nato
och bidra till en starkare allians.
Jämte militär förmåga är alliansens enighet och försvarsvilja
centrala delkomponenter i en stark allians.
För det tredje, att vi fortsätter stödja Ukraina
och håller trycket uppe mot Ryssland.
Exempelvis genom sanktioner.
Trycket på Ryssland påverkar både deras omedelbara krigföring i Ukraina
och kommer dessutom att försvåra och fördröja
Rysslands återtagande av militär förmåga.
Inte minst gäller det de mer avancerade delarna av rysk återuppbyggnad.
Slutligen vill jag säga någonting om vår verksamhet
och om hur säkerhetsläget påverkar vår verksamhet.
Som jag har nämnt så arbetar vi ständigt med att öka vår förmåga.
Vi tittar på och förbättrar och utvecklar våra metoder.
Och vi måste, precis som alla övriga delar av Försvarsmakten,
säkerställa vår robusthet.
Vi måste räkna med att den motståndare kommer att försöka störa
eller slå oss mot vår verksamhet, vår organisation,
som en del av den icke-linjära krigföringen
och i den händelseområde vi är i.
För att möta hoten har vi sedan lång tid fördjupat vårt samarbete
med FRA och SÄPO.
Och vi har nu ett mycket nära operativt samarbete.
Det fungerar mycket väl, men vi ser ändå inom alla tre myndigheterna
utrymme för att fortsätta vår utveckling
och hoten och omvärlden ställer krav på detta.
Jag välkomnar därför de centrala
budskap som den nyss avslutade underrättelseutredningen
redovisar i sitt betänkande till regeringen den 13 juni.
De centrala budskapen är att det krävs ytterligare ambitionshöjningar
inom hela det svenska underrättelse och säkerhetstjänstsamhället
för att möta de hot som riktas mot Sverige idag och i framtiden.
Det finns flera förslag i utredningen
som är mycket väl värda för regeringen att överväga
att det införs.
I ett läge när vi, så som statsministern sa,
hur folket försvarsfår på arv senast i Sälen.
Det är inte krig, men det råder inte heller fred.
Detta är det läget och den situationen
som vi på Must och Försvarsmakten verkar i varje dag.
Jag är mycket stolt över de anställda vid Must
och de insatser som görs dagligen
för att bygga ett säkrare Sverige än en osäker omvärld.
Tack så mycket för i dag.
Tack, tack så mycket för det.
Jag tänkte passa på att inleda med en fråga.
Sen ska jag släppa ordet fritt.
Eller i alla fall, mina kollegor här
kommer gå runt med mikrofon så att ni får ställa era frågor.
Men jag tänker, nu har vi olika representanter
för säkert både näringsliv, organisationer
och myndigheter i tältet.
Hur tycker du att de ska tänka kring det här med
hybridkrigföring och icke-linjära hot eller krigföring?
Det kan ju så att säga drabba även dem.
Ja, i högsta grad.
Det var lite det jag var inne på.
Den ryska icke-linjära krigföringen
som riktar sig mot hela vårt samhälle,
kritiska samhällsfunktioner
och väldigt lite privat sektor.
Allt för att nå de här övergripande strategiska målen.
Det måste man nog bli utkortad till var man än är.
Jag brukar ibland säga att
om man sysslar med militär verksamhet
så har man från dag ett lärt sig
att man kan bli en måltavla
på motståndarens aktiviteter och verksamhet.
Det är någonting som vi måste acceptera
att vi i samhället, vad vi än gör,
kan bli en måltavla.
Är det cyberoperationer?
Är det infiltration?
Är det stöld?
Är det sabotage?
Eller vad det nu är?
Och hur gör man då för att motverka det?
Kunskap är ju ett bra vapen.
Men det räcker kanske inte, men det är en bra start.
Jag skulle vilja säga att
om man inte har gjort det så bör man göra en enkel analys
över vilka skyddsvärden man gör i min verksamhet.
Vem skulle vilja påverka dem?
Och hur skulle jag kunna skydda dem på bästa sätt?
Det är en ganska bra
Och sysslar man med verksamhet som faller under säkerhetsskyddslagstiftningen
så riskerar man att ha en lagbok i huvudet också.
Man förföljer den om den är riktigt säker.
För där står alla de här sakerna beskrivna.
Och man kan göra det även om man inte har verksamhet
och kanske enligt lagen faller där.
Man kan ju ha ansvar för alla väldigt kritisk verksamhet.
Och om inte annat brukar jag säga till privata sektorn också.
Jag var på en övning här på Almedalen och pratade om säker innovation.
Och då sa jag att det är ett land som har levt på uppfinningar, innovation
och individer som gjort fantastiska insatser.
Det vore ju bra tråkigt om man kommer på något excellent.
Och sen är det en elak konkurrens som stjäl där.
Det kommer man nog inte ha någonstans, det är därför vi står.
Så det finns inga skäl, men analys och plan
för hur man ska hantera hotet