Nedanstående är en gästartikel i form av en intervju med den ukrainske veteranen Orest, författad av bloggläsaren Carl. Formattering av texten pågår, men det tar tid, jag publicerar oformatterat så länge, vet inte om jag hinner göra klart detta idag.
”Själv var jag lugn. Jag intalade mig själv att jag inte skulle dö idag. Jag skulle dö när jag var typ 85 år gammal av att jag hade sex, i ett fritt Ukraina, och inte av att någon
ryssjävel skickade en granat i mitt huvud.”
Den värsta mardrömmen blev verklighet för Orest, en familjefar, anställd på ett
svenskt bolag i Kiev den 24:e februari 2022. Allt han hade byggt upp riskerade nu att
förstöras, alternativt hamna i ryska händer. Under några kvällar våren 2024
intervjuades Orest av sin svenske kollega, läsaren Carl. Vi får följa Orest under
upptakten till kriget, försvaret av Kiev och omvandlingen från familjefar till soldat
och slutligen utbildningsledare. Vi får också en inblick i hur det var att växa upp i
Ukraina under Sovjettiden, hur det är att leva i Kiev idag, samt Orests
framtidsutsikter för Ukraina och Ryssland. Slutligen bjuds vi på lite tips om hur vi
själva kan förbereda oss.
Precis som många läsare här på bloggen, funderar Carl över vad vi kan göra för att
stödja Ukraina samt hur vi kan förbereda oss om Ryssland får för sig att försöka
avancera västerut, mot Baltikum, Finland och Sverige. Carls farfar stred mot ryssarna
under det finska vinterkriget, och det som länge kändes som ytterst osannolikt är det
inte längre. Historien tenderar att upprepa sig.
STOCKHOLM, HÖSTEN 1939
Hösten var på väg att gå över till vinter och min farfar, då 25 år gammal, satt framför
transistorradion i sin studentlya på Södermalm i Stockholm. Andra världskriget hade
inletts några månader tidigare och alla tecken pekade i fel riktning. När skulle Hitler
vända blickarna norrut, och när skulle Stalin fortsätta västerut? Estland, Lettland och
Litauen hade redan tvingats tillåta sovjetiska militärbaser på sitt territorium och Stalin hade kommit med orimliga krav på Finland.
Innan soluppgången den 30e november vaknade finländare av artillerield, samtidigt
som sovjetiska trupper gick över den finska gränsen vid Karelska näset, norr om sjön
Ladoga och vid Petsamo. Senare på eftermiddagen flög sovjetiskt bombflyg över
Helsingfors och inledde en bombkampanj. Kriget var ett faktum och Finlands
president Kyösti Kallio utfärdade följande krigsförklaring:
”För tryggande av rikets försvar och för vidmakthållande av rättsordningen, förklaras
republiken Finland i krigstillstånd.”
Farfar, då fortfarande en ung man utan varken fru eller barn, rös till när han hörde
orden uttalas på radio. Redan där och då bestämde han sig dock för att Finlands sak
var hans sak. De ryska soldaterna skulle inte tillåtas göra samma sak som Hitlers
armé lyckats med på den europeiska kontinenten. Ryssarna skulle tryckas tillbaka!
SKÅNE, VINTERN 2025
Jag kan verkligen förstå varför min farfar bestämde sig för att lämna tryggheten i
Sverige för att bekämpa ryssarna i Finland, men för egen del har det hittills stannat
vid ekonomisk hjälp samt att i sociala sammanhang försöka lyfta fram Ukraina och
att det faktiskt fortfarande råder fullt krig där. Utan att framstå som en
domedagsprofet har jag även försökt argumentera för att det som sker i Ukraina även
kan hända i Sverige. Gemene man i Sverige verkar inte förstå detta. Vi är
fredsskadade.
Trots att jag inte ens var född när Hitlers soldater tilläts åka tåg genom Sverige, för
att ansluta till ockupationsstyrkan i Norge, skäms jag. Att vi dessutom transporterade
järnmalm till tyskarna, nödvändigt för att deras krigsindustri skulle kunna blomstra,
gjorde inte saken bättre. Jämfört med då har Sverige och vi svenskar visserligen
anledning att hålla huvudet lite högre, men jag vet att vi fortfarande kan göra väldigt
mycket mer, inte minst när vi nu är med i Nato. Inget av det vi som land, och
individer, byggt upp, betyder något om Ryssland förstör det.
Vad kan vi då göra om vi inte åker ner till Ukraina för att strida eller hjälpa till
på annat sätt?
Att donera pengar till de som lägger sin tid och själ på att stötta Ukraina är ett
alternativ som känns självklart. Likaså att försöka påverka våra politiker. Precis som
denna blogg ofta uppmanar oss till, kan man även genom att klicka på och läsa
artiklar i traditionella medier om kriget, så att tidningarna förstår att det finns ett
intresse. Att sprida information och berättelser från Ukraina är vår förbannade plikt.
Hjältarna som på olika sätt kämpar mot det imperialistiska Ryssland måste förstå att
de inte är ensamma och deras berättelser får inte falla i glömska.
Här följer mitt lilla bidrag, utdrag ur samtal som jag och min kollega Orest (figurerat
namn) på ett svenskt företag, hade under några kvällar under tidig vår 2024. Hans
vardag var, innan den fullskaliga invasionen, väldigt lik min egen, och säkert många
av er som läser denna blogg. Han hade familj, ett ”vanligt” jobb, framtidsutsikter, och
bodde i ett mestadels fritt och säkert land. Allt skulle dock förändras den 24:e februari 2022.
/Carl
KIEV, TIDIGT PÅ MORGONEN, 24 FEBRUARI 2022
“Pappa, vad är det som händer?”
Orest hade sovit väldigt oroligt den senaste tiden och när yngsta sonen väckte honom visste han först inte om han drömde eller om han var vaken. Snart uppfattade han dock ljudet av explosioner, reste sig snabbt ur sängen och drog upp rullgardinen. I fjärran kunde han se ljusblixtar som vittnade om raketanfallen som inletts. Det var
inte jättenära, men heller inte långt bort. Det rådde inget tvivel om vad det var han
såg och hörde.
“Det är ryssjävlarna, vi måste dra härifrån!”
Familjen, bestående av hans fru och två pojkar, gick snabbt och beslutsamt upp ur
sina sängar. Alla visste vad de skulle göra. Väskorna med det nödvändigaste
(stridsväst, hjälm, bälte, ”med kit”) var redan packade. Likaså de viktigaste
personliga ägodelarna. Bensindunkarna var fyllda. Vapenskåpet tömdes på både
vapen och ammunition och alla hjälptes åt med att packa in i bilen. Pulsen var hög
men de lyckades ändå behålla tillräckligt lugn för att inte glömma något. Mindre än
30 minuter senare satt alla i bilen på väg västerut. De flesta som försökte lämna Kiev
denna dag misslyckades.
UPPVÄXT
Orest föddes i mitten av 1970-talet i västra Ukraina, när landet var en del av
Sovjetunionen. Trots att levnadsstandarden var betydligt lägre under barndomen i det ockuperade kommunistiska landet Ukraina än idag, hade han det inte dåligt. Känslan av att landet var ockuperat var inte alls lika tydlig som i till exempel Östtyskland, där ryska soldater patrullerade öppet.
Berätta, var du rädd för ryssarna när du var barn?
“Nej, inte direkt rädd. Som barn tänkte jag inte så mycket på det. En vän som växte
upp i Östtyskland har berättat om våldtäkterna som utfördes i stor skala på de tyska
kvinnorna och flickorna där. Jag eller de i min närhet upplevde inte något sådant. Det
fanns visserligen en militärbas nära där jag växte upp, men de flesta av soldaterna var ukrainare. Endast de högst rankade officerarna var ryssar.”
“Jag pratade ukrainska, det är mitt modersmål. Men i skolan tvingades vi såklart läsa
ryska och vi fick lära oss om Rysslands historia, eller snarare den ryska versionen av
historien. Ryssarna tillsatte alla höga positioner i samhället och för att få någon hög
position var det ryska språket ett krav. För att få riktigt höga positioner var ryskt
ursprung en förutsättning. Egentligen bestod Sovjetunionen av Moskva och en massa kolonier, där alla tillgångar togs i beslag och samlades i Moskva. Allt styrdes ifrån huvudstaden. Samtidigt var det skillnad mellan oss i Ukraina och till exempel
Östtyskland. Vi ansågs nog stå betydligt högre i rang än de gamla fascisterna från
Tyskland.”
Jo, jag antar att detsamma trots allt gäller lite fortfarande, att ukrainare står
lite högre i rang än till exempel svenskar? Ryssar och ukrainare är, i alla fall, lite
mer av ett broderfolk.
“Jo, det stämmer nog. Fast med tanke på hur Ryssland behandlar Ukraina nu kan
man ju verkligen undra. Men det spelar inte så stor roll tror jag. Allt som inte är
Ryssland, eller Moskva, anses stå lägre.”
Hur tror du att ryssarna hade behandlat svenskarna i ett krig?
“Det tror jag inte att du vill veta. Men ett av problemen är att Ryssland inte ser
människoliv som något värdefullt, framför allt inte de som inte räknas som ryssar. I
och för sig inte heller de som är ryssar. Det är en liten grupp människor som har all
makt, och egentligen bara en människa, den lilla tsaren. Jag skulle vilja dra en
parallell till 1932-1933 då det rådde extrem hungersnöd i Ukraina och Ryssland
tvingade ukrainare att jobba i kollektiva jordbruk, i princip som slavar. Många
skickades till Sibirien. Många dödades eller skickades till fängelse för att de tagit
några brödbitar eller lite vete. Stalin rensade ut miljontals människor utanför
Moskva.”
“General Zhukov, en av de mest kända under andra världskriget, var tydlig med hur
han såg på människor. Han menade att ryska kvinnor kommer föda nya barn, nya
människor. Alltså behöver man inte bry sig om människorna mer än man behöver bry
sig om artillerigranater. Man kan bara tillverka nya. Det är samma tankesätt idag i
kriget i Ukraina. Men vi ukrainare glömmer inte.”
UPPTAKTEN TILL KRIGET
Hur var tiden innan kriget, jag menar månaderna och veckorna före?
“Helt ärligt trodde jag inte att Ryssland skulle attackera. Även fast CIA, amerikanska
och europeiska politiker hävdade att det skulle ske. Samtidigt hävdade våra politiker
att det inte skulle ske, att vi inte behövde oroa oss, att det inte fanns någon anledning till panik. Den före detta presidenten i Ukraina, Porosjenko, ville att det ukrainska parlamentet skulle öka finansieringen till försvaret, men politikerna tyckte det var vettigare att lägga pengar på att tex bygga vägar. Men samtidigt, kriget låg i luften.”
På vilket sätt kände man att kriget låg i luften?
Alltså, alla pratade om att det inte skulle ske. Men jag tror det kändes lite som 1939.
Folk var stressade. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva det. Kanske som att
bågsträngen var spänd. Alla visste att det kunde bli krig närsomhelst. Det var ju bara
att titta på rapporterna om truppförflyttningar runt Ukrainas gräns, i Belarus och i
Ryssland.
Hur hanterade du denna oro och stress?
“Det var en allmän oro som inte gick att prata sig bort ifrån. Jag gick till skjutbanan.
Det hade jag i och för sig gjort de senaste tio åren. Mina barn följde med ibland.
Även min fru. Det var så vi förberedde oss. Fast det är ju en väldigt stor skillnad att
skjuta på en skjutbana när ingen skjuter tillbaka… Men det ger såklart något. Man lär
sig hur vapnet fungerar, hur man ska hantera det.”
“Fast det som verkligen gjorde skillnad var att jag tränade med en frivilliggrupp. Det
startade ungefär sex månader innan den fullskaliga invasionen. Vi lärde oss hur man
skulle agera i grupp, hur man bryter sig in i en byggnad. Taktisk medicin. Sådana
saker. Så det förberedde mig verkligen för kriget.”
Hur fungerade träningen du fick och hur organiserades den?
“Den var privat organiserad, av volontärgrupper. Instruktörerna hade tidigare krigat på östfronten, en del ända sedan 2014. De insåg att Ryssland var på väg att invadera hela Ukraina, så de drog ihop folk för att lära dem vad de behövde kunna för att stå emot ryssarna. Ju fler som visste detta, desto bättre.”
Mycket bra initiativ! Klarsynt såklart. I Sverige har vi hemvärnet, men inget
motsvarande i dagsläget.
“Ja, och det är precis detta som krävs om man ska stå emot en stor invasion. Som jag nämnde tidigare, är det väldigt bra om man tränat tillsammans med en grupp man
känner sig trygg med. I Ukraina startade vi detta ungefär ett år innan den fullskaliga
invasionen. Det kallades territorialförsvaret, så det var inte en del av det traditionella
försvaret. Tanken var att man skulle vara stationerad nära där man bodde och skydda
tilltänkta mål. Dock fungerade det inte så. Folk från territorialförsvaret skickades till
fronten redan dag ett.”
Ok, jag förstår. Detsamma lär ske i Sverige om vi blir invaderade, för vi har inte
tillräckligt med folk. Man prioriterar var folk behövs mest.
“Jo, det blir ju så. Men, tillbaka till vad jag trodde skulle ske. Jag vill verkligen
poängtera att detta inte är det första kriget mellan Ryssland och Ukraina. Vi har haft
många konflikter med Ryssland genom åren. Det ligger i vårt DNA att vara
misstänksamma mot Ryssland. Vi hade ju också sett hur de agerade i Tjetjenien två
gånger, samt vad de gjorde i Georgien. Ryssland ser Ukraina som en del av det ryska
imperiet. Så det var knappast att vi trodde att Ryssland skulle vara en fredlig och
mysig granne. För oss var det bara en fråga om NÄR Ryssland skulle invadera oss,
inte OM. Det skulle kanske dröja dagar, månader, till och med år, men förr eller
senare skulle det ske. Den lille tsaren har varit tydlig med sina mål. Han vill återskapa
Sovjetunionen. Han vill inte se Ukraina lyckas, att vi ska vara ett ekonomiskt
utvecklat och välmående land. Jag ser Ryssland som ett virus, som förökar sig. Som
en amöba som behöver äta av sina grannländer. Genom att fokusera på att ta över
andra länder skiftar fokus från deras egna problem. Jag har tidigare rest en del i
Ryssland med jobbet, och på landsbygden är det riktigt torftigt. Folk har inte rinnande vatten i sina hus, de saknar gas, toalett och sådana saker.”
Ja, tyvärr verkar Ryssland och ryssarna fortsätta med sina imperialistiska
drömmar, samtidigt som stora delar av landet är ekonomiskt underutvecklat.
Men tillbaka till vad du trodde skulle ske, du har ju berättat om att du snackat
med chefen på vårt gemensamma företag om vilka regler som gällde, så du hade
ju ändå starka misstankar om att det kunde bli krig väldigt snart.
“Som sagt, jag trodde inte att det skulle ske, inte just då, men ja, två veckor innan
massinvasionen inleddes frågade jag faktiskt min chef om de skulle betala min lön
om det blev krig och jag skulle strida. Det fanns en lag som sade att arbetsgivare
skulle betala någon form av medellön under 12 månader. Min chef kollade med
ledningen och de bekräftade att så var fallet, något jag är mycket tacksam över. Ett
orosmoln var ur vägen.”
FLYKTEN FRÅN KIEV
När familjen startade bilen och Google Maps framgick det att resan till Orests bror
skulle ta 1h5min. För varje minut som gick ökade dock den föreslagna restiden.
Trafiken tilltog, men på grund av en tidig start lyckades de komma ut ur staden och
anlända till huset väster om Kiev med endast en timmes försening. Mindre väl
förberedda familjer fastnade dock i bilköerna ut från staden och de flesta kom aldrig
iväg denna dag. Många fick lämna sina bilar på motorvägen och gå tillbaka till sina
hem.
Kände ni er säkra när ni var framme hos din bror?
“Nej, knappast. Alla var jättenervösa. Vi satt som på nålar och vi visste inte om
ryssarna skulle ta sig åt vårt håll. Det kändes inte som det bästa stället att vara på. Inte alls. Det var strider bara ca 20 km bort. Planen var att ta sig ännu längre bort, till
västra Ukraina, där mina föräldrar bor, långt bort från Kiev. Fast inte denna dag.
Vad gjorde ni? Jag kan bara föreställa mig. Personligen hade jag väldigt svårt
att koncentrera mig på någonting den dagen, och jag befann mig betydligt
längre bort från striderna, i ett tryggt land.”
“Vi var väldigt, väldigt, VÄLDIGT nervösa hela tiden. Vi kollade på nyheterna, på
internet. Jag skrev till alla jag kände, alla utlänningar också, för att berätta vad som
skedde. Och jag bad mina vänner att försöka prata med ryssar om att stoppa
invasionen. Min första tanke handlade nog om hur jag kunde påverka vad som skedde.”
“Jag tjatade på mina utländska kollegor och vänner om att de skulle kontakta sina
politiker och andra beslutsfattare. De måste göra något för att stoppa invasionen!”
FÖRSVARET AV KIEV
“Nästa morgon läste jag att ryssarna var nära Kiev, eller att de kanske redan var i
Kiev. Min första tanke var att det var kört. Vi har ingen chans. Om vi förlorar Kiev tar
de hela Ukraina. Så jag beslutade mig för att packa tillbaka all stridsutrustning i bilen.”
“Min fru frågade mig vad jag höll på med. Jag berättade att jag skulle tillbaka till
Kiev för att ansluta till militären. Hon började gråta. “Du lämnar mig med två barn.
Vad ska vi göra? Ska du inte skydda din familj?” Jag svarade att om inte jag åker
tillbaka för att göra motstånd, vem skulle då göra det? Jag hade iofs ingen militär
erfarenhet. Jag menar, jag hade aldrig gjort militärtjänstgöring. Men jag kunde skjuta
och jag hade gjort min träning med de frivilliga. Så jag kunde i alla fall något. Jag
hade min bössa. Jag hade ammo. Jag hade militär utrustning. Nu var ryssarna nära
Kiev. Jag var tvungen att försvara staden.”
“Min fru grät men hon förstod att hon inte kunde påverka mig, så hon frågade hur
länge jag skulle vara borta. Jag svarade “3 dagar, kanske 5, eller en vecka”. Helt ärligt trodde jag dock inte på det själv. Jag trodde att alla som försvarade Kiev skulle dö. Det var antingen vinna över ryssarna eller dö. Det var väldigt, väldigt obehagligt,
men vi hade inget val, inget alternativ.”
Jag förstår, men samtidigt måste tanken slagit dig att du aldrig med skulle träffa
din fru och dina barn?
“Ja, absolut, så var det, men min fru bestämde sig för att åka med mig tillbaka mot
Kiev så att hon därefter kunde köra tillbaka med bilen. Sagt och gjort, vi hoppade in i
bilen och jag körde i 140-150 km/h, i riktning mot explosionerna. Samtidigt ringde
jag mina gamla polare som jag tränat med och de berättade var de befann sig och att
jag kunde ansluta närsomhelst. Jag svarade att jag var på väg och att i skulle ses om
en och en halv timme.”
“På mötesplatsen möttes jag av en lång kö av minst 500 personer och den fylldes
ständigt på av fler som tänkte som jag. Även om uppgiften kändes övermäktig hade
vi alla bestämt oss för att vi inte skulle ge upp utan en riktig fight. Ryssarna skulle få
det jävligt jobbigt. Eftersom jag kände killarna som organiserade motståndet behövde jag inte köa, så jag gick in genom en sidodörr. Det var så allt började.”
Ja, herregud. Två dagar tidigare hade du gått och lagt dig i din säng, för att gå
till jobbet nästa dag och nu stod du där med ditt vapen och var beredd att
bekämpa en fiende som under alla år framställts som näst intill oövervinnelig.
Innan vi fortsätter måste jag dock bara fråga en sak, kopplat till vapenlicens i
Ukraina. Hur funkar det? Du har nämnt för mig att du hade en egen AR-15.
Hur fick du tag i den?
“I Ukraina kan du köpa ett eget gevär. Du kan till och med ha ett 50-kalibergevär.
Pistoler är dock inte tillåtna. Jag köpte en AR-15 och 1200 5.56-patroner. Jag var
förberedd. De andra, som inte hade egna vapen och ammo, fick AK-47or och 200
patroner. De gjorde någon enkel koll innan de lämnade ut vapen, men ärligt talat var
det nog inte så mycket med den kollen. Någon dag senare, när ryssjävlarna kommit
ännu närmare Kiev, körde man omkring med skåpbilar fyllda med vapen och ammo.
Vemsomhelst fick ett vapen. Man ville bara ha så många som möjligt som försvarade
staden från en invasion.”
När du säger vem som helst, jag antar att det inte var barn som fick vapen?
“Nej, såklart inte barn. Ingen under 27 tvingas till fronten. Du kan göra militärtjänst
från 18 års ålder men om du är ung hamnar du inte vid fronten, om du inte vill då
såklart.”
Ok, jag förstår. Vad var det för människor som samlades för att försvara staden?
“Oj, det var alla möjliga. Men det var enorma folksamlingar. Jag såg allt ifrån mer
eller mindre uteliggare, som var fulla, till kontorsråttor med glasögon. Det var många
som knappast var några elitmilitärer, som inte hade en aning om hur man hanterade
ett vapen.”
Ok, jag förstår att i ett gerillakrig i stadsmiljö krävs det inte så mycket mer än
en kille med ett vapen för att kunna göra mycket skada på en invasionsstyrka,
men det låter ändå lite flummigt. Kunde man bara få ett vapen och sedan gå
iväg och göra vad man ville?
“Ja, och nej. Det fanns egentligen två alternativ. Antingen gick du med i det
organiserade försvaret, med utbildad personal, och skrev ett kontrakt. Så var det för
de flesta. Men en del fick bara ett vapen på gatan och kunde köra sitt eget race,
försvara sin trappuppgång eller vad de nu ville göra. Allt hade behövts om ryssarna
hade kommit in ordentligt i staden.”
Hur är det idag? Jag antar att vapenkontroll inte fungerar särskilt bra och att
det finns vapen lite varsomhelst, av förklarliga och nödvändiga anledningar?
“Ja, det finns garanterat massor med vapen, ammo och sprängämnen hemma hos folk. Det är oftast soldater som tagit med sig hem när de varit på permission. Jag har ibland fått frågan om jag behöver något mer, men jag har sagt nej.”
“Dock finns det såklart en anledning till varför folk vill ha detta hemma. Och faktum
är att vi inte ser några problem med detta. Det begås färre brott idag än det gjordes
innan den fullskaliga invasionen.”
Vad hände med de som gick med i det organiserade försvaret?
“Normalt hade de gått igenom medicinska tester etc men nu var det att folk fick sina
vapen och lite ammo och sedan hoppade de på bussar för att skickas till fronten.
Ingen utbildning, ingen medicinsk undersökning. Ingenting. Det var bara att fightas.”
Det låter såklart galet, men samtidigt, vad hade varit alternativet?
“Exakt, jag tror att det var helt rätt strategi ändå. Där och då handlade det om att få
ihop så många människor som möjligt för att stoppa invasionen. Vi behövde alla vi
kunde få.”
Rimligt. Hur var det med tyngre vapen, som pansarskott?
“Vi hade sådana redan den 25:e. Ca tre månader innan invasionen började USA
skicka NLAWs och andra liknande vapen. Vi hade många vapen. Det var inget
problem. Vi var förberedda för stadsstrid.”
Ok, så vad hände där de första dagarna? Patrullerade ni gatorna, eller?
“Ja, vi var dels nere på gatorna, men också mycket uppe på högre byggnader. Vi
försökte se om några ryska militärkolonner var på väg. Det var en mardröm. Du vet,
jag var en helt vanlig kille. Hade en bra lön och levde ett bra liv.”
Absolut, jag tror att jag förstår. Det är som om jag ikväll vaknar upp av
explosioner och i övermorgon ger mig ut för att försvara min stad mot ryssarna.
Helt sjukt att föreställa sig detta, i ett europeiskt land på 2020-talet.
“Ja, det var en stor omställning. Det var verkligen ingen lyxtillvaro. Maten var kass.
Jag kom till militären med jeans och en tunn jacka. Fick sova på betonggolv. Vi
jobbade i shift, tre timmar åt gången. Tre timmars jobb. Tre timmars vila. Dag ut och
dag in. Men det var inte mycket till vila. Man försökte sova lite, äta lite. Sedan blev
man såklart påverkad av allt som hände. Man lyssnade på allt. Helt plötsligt fick man
flytta på sig. Fast ärligt talat hade jag tur som inte hamnade på en av de där bussarna mot fronten. De fightades dag ett. Jag var lite längre bak inledningsvis.
Vad var din roll? En sådan här operation måste vara komplicerad. Det är
många människor. Alla kan inte bara springa omkring, eller hur?
“Nej, men vi var en grupp som kände varandra. Vi hade tränat tillsammans. Inte
jättemycket, men ändå. Det var guld värt att vara tillsammans med ett gäng som
kände varandra. Om det är något tips jag kan ge er i Sverige så är det att bilda små
team i förväg. Fundera över vilka du ska vara med om det värsta händer. Om alla vet
sina roller i förväg blir det mycket, mycket enklare. Jag hade tur på det sättet.”
“Men ärligt talat, det var kaos i Kiev, framför allt med kommunikationen. Mobilnätet
funkade. Vi hade el. Men ändå. Jag såg minst två fall av ”friendly fire” första veckan.
Och det var många, många fler fall. Det var många som trodde att det var ryssar som
kom, och så sköt man.”
“Min vän dog den 28:e februari. Han bad först om att få åka hem för att hämta något
och tog med sitt vapen. På vägen hem blev han stoppad av ett gäng som skyddade sitt kvarter. De var inte militärer, men när de såg att han hade ett vapen sköt de honom. De trodde att han var en ryss. Tyvärr var det mycket sånt som hände.”
“Ryssarna körde sin propaganda också. Det fanns telegram-kanaler, Viber- och
Whatsappgrupper som infiltrerades av ryssar. Man hittade på saker som att en
ambulans blivit kapad, att ryssar tagit på sig ambulanskläder och var på väg i en viss
riktning. Självklart händer det saker då. En ambulans körde i full fart förbi en
vägspärr och vid nästa vägspärr sköt man sönder den, för att man trodde på
propagandan. Man pepprade den med skott. En ukrainsk soldat sårades svårt och
sjukvårdspersonalen också. Det var inga ryssar i ambulansen.”
“Det var verkligen kaos, men ändå någon form av organiserat kaos. Det fanns många
tjuvar också och en del ryssar som infiltrerat Kiev innan invasionen. De skapade en
del oreda, men de flesta oskadliggjordes.”
“I början sade man på TV att det var ryska specialförband som försökte ta sig till
regeringskvarteren och det stämde säkert, men vi lyckades göra oss av med kräken.
Jag var dock inte nära de kvarteren, så jag stötte inte på några. Själv tillhörde jag anti-terrorist-plutonen så vi letade efter förrädare och ryssar, men på andra platser.”
FRÅN SOLDAT TILL UTBILDNINGSLEDARE
Om vi går tillbaka till de första dagarna under invasionen. Stötte du på några
ryssar då?
“Inte de första dagarna, men sedan förflyttades vi närmare fronten, i ett samhälle nära Kiev, mot Belarus. Vi stannade där under ungefär en månad. Emellanåt utsattes vi av tung artilleribeskjutning. Det var väldigt intensivt. Och ibland var det lugnt. Till slut lämnade ju ryssarna området och då återvände jag till Kiev. Eftersom jag blivit
skadad under beskjutningen fokuserade jag på att utbilda andra soldater i stället för
att strida själv.”
Ok, var det bara nya rekryter utan tidigare erfarenhet eller var det blandat?
“Det var väldigt blandat. Vissa hade ingen erfarenhet. Andra hade krigat under
många år, ibland sedan 2014. De hade dock mestadels suttit i skyttegravar och den
erfarenheten hade de inte så mycket nytta av. Vi lärde dem saker som hur man bryter
sig in i en byggnad, hur man säkrar en trappa, hur man strider i grupp, hur man
kommunicerar, hur man skjuter från en byggnad, sådana saker. Jag tränade även
drönarpiloter, hur de kan agera på slagfältet.”
Hur lärde du dig detta själv?
“Alltså, jag hade skjutit under mer än tio år och sedan hade jag tränat ganska
intensivt under minst sex månader innan invasionen. En annan sak vi tränade på var
akutsjukvård. Folk glömmer sånt också, så repetition är viktigt. Man måste veta hur
man ska stoppa en blödning tex.”
Jag förstår. Drönare verkar ju mer eller mindre revolutionerat slagfältet. Vad
var det för folk som blev drönarpiloter?
“Ja, drönare är extremt viktiga, inte minst för att få helikopterperspektiv. Och numera
också för att attackera med. Du behöver dock fortfarande artilleri och annat. De som
först blev drönarpiloter var helt civila, sådana som hade filmat på bröllop och
liknande. Du kunde flyga drönare men hade ingen aning om hur man organiserar ett
militärt försvar eller anfall.”
I krig antar jag att man inte fokuserar så mycket på obekväma arbetstider, Ob-
tillägg och annat som man kan unna sig under fred? Hur mycket jobbade du?
“Haha, nej det är lite andra referensramar. Jag jobbade i princip hela tiden. Sju dagar
i veckan.”
Så du träffade inte din familj under denna tid?
“Nej, min familj var inte i Kiev. De var hos min bror i en vecka och sedan tog de sig
västerut, till mina föräldrar i västra Ukraina. Vi talades vid i telefon, men vi träffades
inte.”
Hur var livet i Kiev när ryssarna hade lämnat?
“Alltså, det var fortfarande rätt galet. En massa soldater på gatorna. Många hade
lämnat staden så det var inte många bilar på gatorna eller folk överhuvudtaget. Det
fanns värme, el och internet, fast elen var begränsad till vissa tider. Och så var det
utegångsförbud från klockan 22 på kvällen till klockan 7 på morgonen. Trots allt detta fanns det mat i butikerna, vilket ofta var gratis för soldaterna.
Var sov du under denna tid? Antar att du inte längre sov på betonggolv?
“Nej, nu sov jag i hus som var under uppbyggnad.”
Men sedan var det såklart fortfarande terrorbombningar?
“Ja, och så är det ju fortfarande. Ryssarna skickar iranska drönare, kryssningsrobotar
och annat skit.”
Vad hände med dina rekryter? Har du fortfarande kontakt med dem?
“Efter ungefär en månads träning skickades de till fronten. Jag har kontakt med vissa
i chattgrupper. En del lever såklart inte längre. Ibland skickar jag pengar.”
Hur kom det sig att du blev lärare istället för soldat?
“Tre anledningar egentligen. Först och främst blev jag skadad under en artilleriattack
så jag fick en svår hjärnskakning. För det andra var jag 47 år, och för det tredje
behövdes det lärare.”
Berätta mer om skadan. Vad hände?
“Första gången var vi väldigt nära fronten. Vi höll på att gräva skyttevärn och helt
plötsligt hörde jag ett vinande ljud. Det var från vårt eget raketartilleri. Det kändes
såklart bra att vi skickade eld mot ryssarna, men om man befinner sig nära artilleriet
betyder det också att man är i riskzonen att få artilleri tillbaka. Detta hände såklart en stund senare. Vi försökte sprida ut oss och ligga lågt, huvud mot huvud. Två av mina gubbar var i ett skogsparti precis i närheten när de såg en drönare alldeles ovanför dem. Den försvann snabbt och 10-20 sekunder senare landade tre granater i närheten, varav en av dem alldeles bredvid, vid den ena killens ben. De andra två granaterna exploderade en liten bit bort, men eftersom killarna var nedgrävda klarade de sig ok från dessa explosioner. Den som landade närmast exploderade dock aldrig. Det var en jävla tur, för om den hade exploderat hade båda varit döda. Hade den träffat utan att explodera hade träffen i sig skadat eller dödat vederbörande bara av den kinetiska energin.”
“En annan av mina gubbar sprang upp ur skyttevärnet för att försöka släcka branden
som uppstod efter explosionen och då träffade en ny granat väldigt nära honom så
han fick splitter i huvudet. Han överlevde inte.”
“Vi satt i värnet och hoppades på det bästa. En del grät. Några fick panik. Andra hade
det ännu värre och kramade varandra. Själv var jag lugn. Jag intalade mig själv att jag
inte skulle dö idag. Jag skulle dö när jag var typ 85 år gammal av att jag hade sex, i
ett fritt Ukraina, och inte av att någon ryssjävel skickade en granat i mitt huvud. Så
jag snackade med gubbarna och försökte övertyga dem om samma sak. Det funkade
ok. Det var ”bara” en av oss som dog den dagen.”
Jag är verkligen imponerad av hur du lyckades hantera detta. Själv har jag läst
en del psykologi och det finns teorier om hur man kan hantera ett helt
vardagligt liv (utan krig) men detta är ju extremt.
“Ja, men det bästa sättet att hantera den värsta tänkbara situationen är att inte försöka
hantera den. Inte tänka för mycket på vad som faktiskt händer och kan hända.”
Låter rimligt. Lite som citatet från Game of Thrones (sorry för en
populärkulturell referens): ”What do we say to the God of death? Not today”.
“Haha, exakt.”
Du berättade för mig att du drabbats av ”shell shocks”. Vad hände och vad har
det fått för konsekvenser?
“Ja, jag har varit alldeles för nära tunga explosioner alldeles för ofta. Man blir
förvirrad av det. När man drabbas akut vet man inte var man är, var ens trupp är, vad
som händer. Det är som att man är full, som en boxare som fått en hård smäll mot
huvudet. Sedan kan man ha ljud i öronen under veckor eller månader framöver. Det
susar och du har svårt att sova. Har du otur kan hjärtat stanna av tryckvågen. Det är
inget jag rekommenderar.”
Nej, fy fan. Hur har du det idag då?
“Jag är fortfarande påverkad. När jag först hamnade i trygghet var det riktigt jobbigt.
Jag förstod mentalt att jag inte behövde oroa mig men likväl kände jag en konstant
oro. Jag var tvungen att hela tiden påminna mig om att det var lugnt, men stressnivån
var ändå hög.
PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom) antar jag?”
Ja, ett skolboksexempel antar jag.
Verkligen. När du säger att du hamnade i trygghet, vad menar du då?
“När ryssarna lämnade Kiev-området fokuserade jag på att utbilda soldater i stället
för att vara operativ själv. Det gjorde jag under ett drygt år innan jag återvände till
mitt ”vanliga” civila jobb.”
Ok, vad fick dig att återgå till det civila?
Skadorna jag fått. Jag var på flera läkarundersökningar och fick ett frikort.
Jag förstår. Var din familj tillbaka i Kiev vid det här laget?
“Ja, de återvände under hösten 2022.”
Hur höll du kontakten med dem medan de var iväg?
“Via telefonen, men vi träffades inte under drygt sex månader.”
LIVET I KIEV IDAG
Nu då, hur är läget i Kiev? Känns det tryggt?
“Tryggt vet jag inte. Allt är relativt, men jag är inte rädd. För en dryg månad sedan
träffade i och för sig en raket 150 meter bort från vårt hus. Några fönster krossades av
tryckvågen. Närmare än så har vi aldrig varit.”
Vad sjukt! Hur kändes det?
- Helt ärligt blir man ganska van. Det var inte hela raketen som exploderade så nära.
Vårt luftvärn lyckades skada raketen så den största explosionen skedde ca 800 meter
från vårt hus. Jag vet inte om vi hade tur eller otur. Jag tänker inte så. Jag tänker att vi
överlevde och det var bra.
I Sverige tror många att kriget sker i de östra delarna och sedan kommer det
sporadiska attacker mot Kiev och andra delar av Ukraina men att det mesta
skjuts ner. - Det stämmer delvis men en del går såklart igenom luftförsvaret. Fem kilometer från
mina föräldrars hus i västra Ukraina finns en militärbas och där skedde en gigantisk
explosion för några månader sedan. Fönsterna på mina föräldrars hus krossades så det
måste ha varit en extrem explosion.
Galet. Ryssarna träffar såklart sina mål ibland, så måste det vara. Och sedan
berättar man inte om detta för att hjälpa ryssarna. - Exakt, det är del av informationskriget. Men ryssarna har också hackat
övervakningskameror för att följa trupprörelser. Det finns exempel på bensinmackar
som hackats och sedan har man bombat bensinmacken när man upptäckt soldater och
militärfordon där.
Ok, såklart en stor nackdel med att övervakningskameror… - Ja, det är en risk helt klart.
Något mer positivt, det verkar som att luftvärnet är bättre nu. Vad säger du? - Ja, mycket bättre. I början av kriget var det mycket mer som gick igenom. Sedan
tror jag att man använder elektronisk störningsutrustning. Jag märker det genom att
GPS-trackern i min bil flippar ut när det är varning för raketer. Helt plötsligt får jag
meddelanden om att min bil inte längre befinner sig inom geo-staketet.
Logiskt. Men för att sammanfatta läget så är det bättre i Kiev, men långt ifrån
bra. Vad gör att du stannar i Ukraina? Hade du kunnat lämna? Får du lämna? - Ja, det är ju krig. Jag får lämna. Jag har varit utomlands två gånger sedan den
fullskaliga invasionen. Men det är mitt land, min stad. Jag har mitt liv här. Min äldsta
son studerar i Polen, men att flytta dit är inget alternativ. Då hade jag behövt lära mig
polska, hitta någonstans att bo och allt praktiskt. Det är inte så lätt att bara dra. Jag
och min fru har båda jobb i Kiev. Det funkar.
Jag förstår. Jag hade inte heller velat lämna Sverige och allt man har byggt upp
här.
FRAMTIDEN FÖR UKRAINA OCH RYSSLAND
Tror du att Ryssland kommer göra ett nytt försök att inta Kiev? - Det beror på. Får vi fortsatt stöd från Europa och USA? Kommer Kina, Nordkorea
och Iran fortsätta att stödja Ryssland? Kommer Ukraina gå med i EU? I Nato? Svårt
att säga såklart, men det är smart att läsa lite historia. Ryssland tenderar inte att nöja
sig med ett misslyckande. Titta vad som hände i Tjetjenien. Dels förberedde de sig
bättre militärt andra gången, men sedan lyckades de även muta politiker i Tjetjenien.
Något liknande kan potentiellt hända här. Det är därför extremt viktigt att
sanktionerna är kvar även om Ryssland skulle lämna tillbaka allt de tagit inklusive
Krim. De ska inte ges någon möjlighet att bygga igen.
Jag håller helt med. Ett starkt Ryssland är ett farligt Ryssland. Samtidigt, om vi
återigen ska titta på historien, så drabbades Tyskland hårt efter första
världskriget. Det bidrog till revanschlustan som senare ledde till andra
världskriget. - Det är sant, men vi har sett hur det gick efter Sovjetunionens upplösning 1991.
George Bush ville att Ukraina skulle tillhöra Ryssland, så länge vi hade kärnvapen.
Han försökte övertala oss. Varför? För att han hellre hade en jättestor, full rysk björn
än ett flertal mindre hundar. Det är lättare att övertala och påverka en stor björn. Men
min vision efter kriget är att Ryssland som vi känner det inte längre ska finnas. Jag
hoppas att det delas upp ytterligare, även om det skulle innebära fler länder med
kärnvapen. Jag tror att det är enda sättet för en långvarig fred.
Intressant tanke, jag har också tänkt i dessa banor. - Ja, för ett stort och starkt Ryssland med alla dessa intäkter från råvaror kommer
alltid vara ett stort hot. De har en härskarmentalitet. Om man jämför med tex
Saudiarabien, som också tjänar äckligt mycket pengar på naturresurser (olja), så
investerar de sina pengar, bygger gratis boenden till sina medborgare och liknande.
Nu säger jag inte att Saudi är något drömland, verkligen inte, men de är inget hot mot
världsfreden som Ryssland. Ryssarna vill vara en stormakt. De har ambitioner att
härska i världen. De vill bli tillfrågade om tillstånd från omvärlden, inte tvärtom. Det
är en maffiastat. Precis som maffian kan Ryssland tvinga andra länder att
få ”beskydd”. Ett Ryssland som är uppdelat kommer inte ha den möjligheten, och om
naturtillgångarna delas upp i flera länder kan inte varje land ha en så hög
militärbudget.
Ja, det hade såklart varit idealt, samt att Ukraina var med i Nato. - Exakt. Då hade situationen såklart varit helt annorlunda. Jag är övertygad om att
ryssarna är rädda. De är rädda för Europa. Rädda för USA. Rädda för den
västerländska teknologin, som visat sig vara överlägsen den ryska. Men eftersom de
inte bryr sig om sina medborgare kan de skicka in enorma mängder kanonmat.
Kvantitet är en kvalitet i sig. Ryska kvinnor kan bara föda fler soldater. Det är så de
ser på det. Och sedan är det fattiga ryssar som skickas till Ukraina. Det finns många
sådana, som har problem med skulder, dricker för mycket och är mer eller mindre
utslagna. De har en möjlighet att dra till Ukraina för att tjäna pengar, mer pengar än
de hade kunnat tjäna på andra ställen och dessutom har de en möjlighet att klättra på
den sociala trappan. Från lodis till en militär. Tyvärr är det lockande för många.
Sedan är såklart risken stor att de aldrig kommer tillbaka. - I Europa värderar man människoliv. Man har bra vapen och vill undvika döda
soldater, men det går inte att undvika. Ryssarna bryr sig inte. De har en dålig
militärmakt, men de är villiga att dö. Det är en extremt stor skillnad.
Men i ett krig mellan Ryssland och Europa, tror du inte att Europa hade
förändrats och insett vad som krävs för att vinna ett krig, att det inte går att
undvika förluster? - Jo, det hade såklart förändrats. När det är krig förändras allt. Det som var viktigt
tidigare är inte längre viktigt. Ditt hus, som du kämpat för så länge, kan förstöras på
en minut. Då blir det mindre viktigt.
Ja, fullt förståeligt. Det finns såklart fördelar med att ändra inställning. Finns
det något positivt som har hänt dig i samband med kriget? - Jo, men det tror jag ändå. Jag är mindre rädd för saker och ting idag än tidigare. Det
låter kanske konstigt, men så är det. Jag var förberedd, och då var jag mindre rädd.
Det är samma sak nu. Och jag lever. Det är inget jag tar för givet längre. Utan kriget
hade min son inte börjat plugga i Polen, och det är ytterligare en bra sak. Vad mer?
Hm, när jag kom tillbaka till min familj förändrades saker och ting också till det
bättre tycker jag. Man hade saknat varandra så mycket och när man väl träffades igen
var det en starkare kärlek på något sätt. Jag bryr mig mindre om småsaker nu. Helt
klart. Och så uppskattar jag småsaker mer också, som att vi har en vattentoalett, bara
en sådan sak.
Jag förstår. Det är ju sånt man försöker intala sig att man ska tänka på utan att
man drabbats av något hemskt, men det känns svårt. Jag läser ibland om folk
som varit nära döden och som förändrats till det bättre. Optimalt hade jag velat
bli en bättre människa utan att drabbas av något skit. - Haha, ja. Men så funkar människor tror jag. En annan sak är att jag träffat
fantastiska människor och relationerna jag byggt med dessa kommer bestå.
Det kan jag verkligen relatera till och något som är positivt för Ukraina är väl
också att världen fått upp ögonen för vilka hjältar ni faktiskt är. Personligen har
jag verkligen insett detta och det kommer jag alltid ha med mig. Jag tror att
många i Europa känner samma sak. Vi har en enorm tacksamhetsskuld till er
för att ni inte bara skyddar ert eget land, utan faktiskt också Europa. På samma
sätt som vi ska vara väldigt tacksamma mot främst USA som skickade sina unga
män till Europa för att stoppa Hitler. - Jag håller med, och samtidigt är vi också väldigt tacksamma för all hjälp vi får. Jag
säger till alla att det inte är något vi ska ta för givet. Ni är inte skyldiga oss någonting.
Och alla pengar som pumpas in, de trollas inte fram. Det är pengar som hade kunnat
användas till annat. Ni hade kunnat bygga dagis, skolor, ålderdomshem, sänka skatten,
vad som helst. Alla ukrainare förstår inte det. De undrar ibland varför väst inte ger
ännu mer. Men det är viktigt att förstå att ni inte är skyldiga oss något. Genom att
investera 3-4 % av den amerikanska försvarsbudgeten, har vi förstört halva den ryska
militärmakten. Vi skyddar också resten av Europa. Allt det är sant, men vi måste
också vara tacksamma.
Visserligen sant, men era uppoffringar är på en helt annan nivå och jag hade
gärna sett att väst hade gjort mycket mer. Förhoppningsvis blir det så. Det är ni
värda. Samtidigt är det såklart en risk i en demokrati att folk börjar fundera
över varför vi ska lägga så mycket pengar på ett annat land. Folk tenderar att
vara sig själva närmast och om deras privatekonomi drabbas negativt av att
pengar skickas till Ukraina, kan viljan att stötta på sikt påverkas. Men jag
hoppas, och tror, att detta trots allt är större än så, att folk kommer stötta så
länge som det krävs. - Ja, för om man slutar betala pengar till sitt eget försvar kommer man till slut få
betala till Ryssland istället. Det är inte svårare än så.
Exakt. Alla länder har en armé. Antingen en egen eller någon annans. Om du vill
ha fred, förbered dig för krig… - Ja, det är väldigt sant och där har tyvärr Ukraina misslyckats. Vi borde ha förberett
oss mer redan 2014, när Krim invaderades. Men då var det bara 48 % av ukrainarna
som var för ett Nato-medlemskap, medan 32 % var Nato-motståndare. Resten hade
ingen klar uppfattning. Man trodde att vi skulle kunna vara som Schweiz, dansa runt i
regnet och vara neutrala. Schweiz har dock ett helt annat utgångsläge, och framför
allt helt andra grannar. Ukraina har fantastisk jord och fantastiska människor. Vi har i
princip allt, förutom en trevlig granne. Vår granne är värsta tänkbara och det enda
man kan göra med en sådan granne är att vara stark som fan så att denna granne inte
får för sig att hitta på något. - Ryssland är som ett rovdjur som letar efter svagheter. Svagheter utnyttjas. Många
ukrainare har varit naiva. Man har inte förstått skillnaden mellan att prata ryska och
ukrainska. Nu är det dock väldigt tydligt. Ryska är angriparens språk. Det är inget
man vill tala. Tidigare var 80 % av kyrkorna i Ukraina ryska, med ryska präster, men
nu är det betydligt färre, uppskattningsvis 30-40 % istället. Så vi håller gradvis på att
montera ner det ryska och bygga det ukrainska. Bort med rysk kultur, ryskt språk,
rysk religion, rysk TV. Förr trodde man att det bara var trevligt med rysk kultur, men
det är propaganda och används av den ryska staten, krigsfilmer där ryssarna
framställs som goda och där ryska poliser är trevliga. Folk gick på det för de hade sett
det sedan barnsben. Man har framhävt rysk kultur som något fint, och ryssar som ett
kulturellt och intelligent folk, men det är en extrem missuppfattning. Ryssar är inte
intelligenta, de är brutala och otrevliga människor. Generellt. De behandlar inte
människor som människor, utan som kött som kan utnyttjas.
Jag håller med och jag har också påverkats av denna propaganda. Efter att ha
läst mycket om Ryssland har jag dock förstått att det är som du säger. Det är ett
obehagligt uppvaknande. Jag tänkte i min enfald att ryssarna, vid ett eventuellt
krig, skulle följa krigets lagar, undvika civila förluster, sjukhus, skolor etc. Det
är tyvärr tvärt om.
Ja, och det finns många naiva människor, på Krim till exempel. De stannade även
efter invasionen, för de tänkte att kriget skulle gå över snabbt, och sedan efter fem år
skulle alla vara vänner igen. Men ryssarna funkar inte så. Initialt fick folk behålla
sina lägenheter, men sedan började man dra åt tumskruvarna. Det började med att
man gick runt och frågade vilken nationalitet folk hade. ”Ukrainare? Ok, ukrainare
kan inte äga lägenheter.” Vad gör folk då? Tar ett ryskt pass. Perfekt, nu får de behålla
sina lägenheter. Jättebra, fram tills ryssarna knackar på nästa gång. Nu när de har ett
ryskt pass skickas de i stället till fronten för att kriga mot sina egentligen landsmän,
ukrainarna. Folk som tänkte att de inte skulle bry sig om politik och bara leva ett
lugnt liv med ryssarna insåg att det inte funkade. Problemet var att det var för sent.
Jag förstår hur folk tänker, men alla har ett ansvar. Ryssar är ett härskarfolk, eller de
vill vara det. Får de chansen kommer de utnyttja det. Det gäller att inte ge dem
chansen. Ukraina kommer inte ge dem chansen. Slava Ukraini!
KORT UPPDATERING, VINTERN 2025
Läget i Kiev är relativt oförändrat. Missilangrepp sker fortfarande och Ryssland gör
sitt bästa för att göra livet hemskt för ukrainarna. Fler strömavbrott väntas. Jag har
bland annat diskuterat frågan kring JAS 39 Gripen och där var Orests svar följande: - Vi har fått F16 – bra! Varför kan vi inte ha både F16 och Gripen?
Vi har också diskuterat framtiden och hur en potentiell fred kan se ut. Där är Orest väldigt tydlig kring kraven:
- Sanktioner tas inte bort förrän Ryssland betalar för alla kostnader de har orsakat.
- Amerikanska militärbaser på ukrainskt territorium.
- Ukraina går med i Nato.
Speciellt lyfter han fram fortsatta sanktioner som fullkomligt nödvändiga. På sikt
kommer de leda till att Ryssland blir bankrutt, vilket omöjliggör fortsatt krig.
Orest vill också rekommendera följande film:
https://archive.org/details/youtube-gvAyykRvPBo
Den prisbelönta dokumentären “20 Days in Mariupol” följer Chernov när han och
hans ukrainska AP-kollegor blir instängda i den belägrade staden Mariupol, och
kämpar för att fortsätta sitt arbete med att dokumentera grymheterna under den ryska
invasionen.
SLUTLIGEN, ORESTS TIPS FÖR OSS I SVERIGE
En del kan verka extrema för en befolkning som inte varit i krig under mer än 200 år,
men detta är likväl hans tips. (Betänk, detta är en vanlig familjefar som har levt i ett
land i krig under ca tre års tid).
Det allra viktigaste – Var förberedd! Ju sämre förberedd du är, desto obehagligare
kommer det kännas om det värsta händer och desto sämre kommer du må. En positiv
inställning är viktig, men det hänger också samman med att vara förberedd. Så
förbered dig själv, din familj och din omgivning.
Råden är följande: - Träna dig själv och din familj. Min yngsta son lärde sig skjuta 22LR-gevär från 7
års ålder. - Gå taktisk stridsträning samt lär dig hur minor och sprängämnen fungerar (så att du
vet vad du ska göra om du ser en landmina eller en sträckt fisketråd med en granat
vid ena änden). - Lär dig första hjälpen i krigsmiljö. Det är nödvändigt för att överleva och rädda liv
att till exempel kunna stoppa en blödning. - Köp skyddsutrustning till dig och din partner. Topp-kvalitet skottsäker väst och
hjälm (6th grade), medicinskt kit (minst 3 CAT per person), stridsbälte, varma kläder,
kängor, radio. - Köp vapen och ammunition. 1000-1200 patroner räcker. Jag kom till militären med
min Colt 223 och 1200 patroner, samt 10 AR-15-magasin, medan andra fick 200
patroner och dåliga västar. - Se till att alla pengar inte är på samma ställe. Ha kontanter, guld och annat som har
ett faktiskt värde. (Jag rekommenderar USD och GDP i stället för Euro). - Packa en krisryggsäck, så att du snabbt kan lämna vid behov. Om kriget kommer
blir det kaos och du kommer inte kunna lämna din stad. - Ha en plan på vad du ska göra om det händer, hur du ska förflytta dig, hur du ska
få tag på dina barn och andra som kan vara på annan plats. - Ha människor som kan hjälpa dig. Ni kan förflytta er tillsammans eller strida
tillsammans, men låt dem inte försinka dig. - Ha minst 100 liter bensin i dunkar. Använd dessa dunkar för att tanka bilen
emellanåt och byt därmed ut bensinen. - Ha inte pengar på banken, utan ha dem hemma.
Återigen, förbered dig. Då blir du mindre stressad. Så länge du vet att du gjort allt för
att förbereda dig, kommer det kännas bättre. Sedan är det bara att hoppas på det bästa.
Förresten, jag glömde en sak: Ha sex kontinuerligt! Och verka inte paranoid inför din
fru.
19 kommentarer
Ära åt Ukraina
D2U!
Jäkla bra förslag, 500 spänn till drönare från mig!!
Just D2U brukar mina sporadiska donationer gå till!
Om det ändå skall redigeras:
1939 lär farfar ha lyssnat på en rörradio, inte en transistorradio.
Tack för berättelsen!
Det kunde ha varit jag, det kunde ha varit du, det kunde ha varit vi som fått varsin automatkarbin med 200 patroner och lastat på en minibuss för färd till fronten.
Död åt ryssdjävlarna!
Tack för att ni skriver ner och berättar om hur det är, på riktigt. Det är ingen film.
Vissa bastukvällar brukade morfar faktiskt berätta detaljerat om hur det var att strida mot ryzzjävlarna i Finland. Inget har ändrats! Det går helt enkelt inte att lita på ryzzen.
“En ryzz är en ryzz, även om du stekar han i smör” f..f… va jag älskar Finland i dessa tider.
Utrustningen som nämn är mycket dyr. Kanske vore bra om Sverige kunde göra stora inköp centralt och sälja med subvention till peppers.
Fast då gnäller någon på att civila får skyddsvästar. Och det där med AR-15 skall vi bara inte tala om.
Men bra att han nämnde det där med trafikkaoset
Jag misstänker att en bra cykel med kärra blir hårdvaluta i en kris. Två cyklar med varsin kärra går att spänna en presenning över.
Tack för artikeln! Mycket intressant läsning.
Bra skrivet och bra tips, tack👍🏻
Tack för denna artikel. Det var verkligen en ögonöppnare. Vi är väldigt naiva här i Sverige har jag en känsla av.
Tack Carl, för en mycket intressant och lärorik intervju/artikel.
Jag delar omvärldsbevakning med min man och vi är aningen gamla för att vara spjutspetsar i något försvar. Han 63, jag 50 med ahstma och dålig kondition. Däremot får man ju göra det bästa med det vi har. Skjuta kommer vi att lära oss inom kort, odla gör vi på vårat jordbruk och grannar och vänner kommer vi att samarbeta med.
Nytt är att vi efter att ha läst din text kommer att engagera oss i hemvärnet för att få en kontakt med människor i vår omgivning att träna strid med. Det har varit en tröskel som känts lite extrem, men som iallafall vi kommer att börja öva på.
Återigen tack.
+1
Ja fy fan. Va säger man.
Kämp på.
Mycket intressant, särskilt med råden på slutet.
Var köper man bästa hjälmen och skyddsvästen?
Tack för berättelsen!
Tack, Carl och Orest!
Slava Ukraini!
Bra artikel. Fick mig att skicka in ansökan till Hemvärnet på en gång.