Gästartikeln: Techfronten i Ukraina

4.3K

Författaren Andreas Flodström driver Beetroot AB (https://beetroot.co/) och Beetroot Academy AB (https://beetrootacademy.com/) med huvuddelen av sin verksamhet inom IT konsuling samt Techutbildning baserad i Ukraina sedan starten 2012. 

Många läsare här på Cornucopia undrar säkert hur det är att driva verksamhet på plats i Ukraina under det fullskaliga kriget. 2013-2014 gav en liten “försmak” av detta då vi var på plats både under värdighetsrevolutionen (Euromaidan) och i Odesa under perioden när Ryssland inledde kriget 2014. Länk till tidigare gästartikel från Maj 2014. (https://cornucopia.se/2014/05/gastinlagg-svensk-rapport-fran-odessa/)

2014-2022

När Ryssland startade kriget 2014 bodde jag och min medgrundare Gustav Henman i Odesa. Ryssland genomförde en rad destabiliserande åtgärder där under 2014-2015 och när Krym ockuperades satte vi oss ner med våra medarbetare och arbetade igenom en detaljerad beredskapsplan på individnivå. Då vi bara var 15 medarbetare vid tiden så det gick ganska fort att gå igenom listor på vem som hade vilken “trigger point” för eventuell evakuering, vilka anhöriga som skulle med, samt upprätta en logistikplan, som i princip gick ut på att vi skulle få med alla samt kritiskt utrustning i en buss som vi förbokat. Denna plan behövde aldrig genomföras.

Kriget fanns 2014-2022 alltid med i bakgrunden, ibland mer, ibland mindre, men den påverkade inte vardagen nämnvärt för de allra flesta Ukrainare under perioden 2016-2022, förutom de som var direkt drabbade av ockupationen eller involverade i landets försvar. Den ukrainska techsektorn hade en enorm utveckling under denna period med 20%+ tillväxt årligen och man blev det kanske ledande centret för tech kompetens i Europa och inte minst för USA som största exportmarknad för Ukrainsk tech-kompetens. Tech sektorn var en viktig ingrediens i Ukrainas ekonomi och transformation som land, och gav också en möjlighet för Ukrainare att göra en snabb klassresa med relativt höga löner. Vi växte vår IT-konsult verksamhet till drygt 500 medarbetare främst inom programmering och design och leverer tjänster till kunder i 25 länder. 98% av våra medarbetare var baserade i Ukraina med 8 kontor utspridda över landet. 

2014 startade vi Beetroot Academy, som ett svar på “vad vi kan göra från vår position för att hjälpa Ukraina”. Vi öppnade 19 lokala akademier i främst medelstora städer, och valde aktivt och tidigt att satsa på frontnära städer såsom Kramatorsk (2016), Mariupol (2017) och Kherson (2018). Akademin kom att växa till att utbilda över 5% av landets nya IT specialister varje år (13000+ personer totalt idag), och så mycket som 30%+ av specialisterna i icke ockuperade delen av Donbass fram till det fullskaliga kriget. 2019 öppnades Beetroot Hub i Mariupol i samarbete med staden. En plats med tusentals besökare av olika events och utbildningsinsatser inom tech och entreprenörskap, en insats för att bidra till transformationen av denna industristad – som verkligen var i förändring fram till februari 2022. Vlodymyr Zelenskyj besökte oss två gånger under 2021, det var prioriterat att frontnära städer skulle ha en positiv utveckling, vilket Mariupol också hade i allra högsta grad under åren innan den fullskaliga invasionen. 

Upptakten till den 24:e feb 2022

Vi följde självklart rapporteringen med en växande oro, och vi uppdaterade en ganska gedigen kontinuitetsplan utifall att det värsta skulle hända. T ex, elförsörjning och internetalternativ, utskrivna instruktioner på kontoren om vi skulle förlora kontakten, olika kommunikationskanaler för nödsituationer för varje stad, mat, vatten, kontanter och sovmöjligheter på kontoren, förflyttning av servrar och viss kritiskt utrustning, instruktioner för “emergency bags”, tankade bilar och preliminära evakueringsplaner. Vi erbjöd även omlokalisering till västra Ukraina eller partners i Moldavien och Bulgarien månaden före krigsutbrottet.

Men ärligt talat så var det inte lätt att mobilisera teamet kring detta eventuella storkrig som de flesta inte alls trodde skulle komma: “vi har ju hört det där förr”, “så dumma är inte ens ryssarna, vi skulle ju slåss”. En vecka före den fullskaliga invasionen var det mer engagemang på vårt stormöte om vår kommande skidresa planerad den 24:e februari än det där eventuella kriget. När det väl kom, så var mobiliseringen dock fullständig. 

Kvällen den 23:e efter att precis ha varit med på länk i Aktuellt, fick jag ett samtal från en amerikansk vän där han kryptiskt förklarade att det nog var klokt att sätta väckarklockan för “it’s gonna rain tonight, you better be ready”. 

24:e feb och framåt

Med väckarklockan på 04 låg jag kvar i sängen och lyssnade på Zelenskyjs korta videoinspelning från tidigare under natten och därefter Putins tal om “specialoperationen” live. Strax efter fylldes nyhetskanalerna av rapporter “explosioner i Odesa, Kyiv, Mariupol etc”. Jag väckte då min fru, och ringde runt till våra contingency ansvariga i respektive stad (8 städer vid tiden) och vi fick snabbt igång ett gruppvideosamtal. En del i våra evakueringsplaner var att så många som möjligt skulle ta sig till Ivano-Frankivsk, där vi befann oss inför den kommande skidresan som vi trots allt inte hade ställt in i förväg, vi tänkte att om det händer är det bättre att de flesta av våra medarbetare är i Karpaterna. Mitt under detta samtal, som sker i en lägenhet på 11:e våningen, ser jag två raketer som träffar flygplatsen längre bort, vänder på min laptop och säger “jag vet inte om vår plan är så bra”. Flyglarmet går och precis efter samtalet säger min fru, som var gravid vid tiden, “jag tror att mitt pass är i Kyiv”. Stressnivå: hög. 

En timme senare var vi nere på kontoret och hade stormöte för alla som kunde ansluta (de allra flesta faktiskt), en första yrvaken fråga från någon i teamet blev “är skidresan inställd nu?”, det var den, men vissa medarbetare kunde använda sina biljetter för evakuering  och delar av vårt team från Mariupol var redan på tåget västerut. En av våra medarbetare med viss militär utbildning (som senare mobiliserades) hjälpte till att ge lite lugnande instruktioner, vi gick igenom huvudpunkterna i vår plan men konstaterade också att det till stor del blir improvisation som gäller. Jag lät meddela att alla bolagets resurser finns tillgängliga utan någon godkännandeprocess för allt som gäller folks säkerhet, detta kan ha varit avgörande i vissa fall då enormt många svåra beslut togs fort de kommande dygnen. Vid det läget trodde jag inte att vi skulle ha något bolag kvar, och det kändes inte heller som en prioritet vid tidpunkten. Vi betalade också ut alla löner till medarbetarna med 2 veckors förskott och bad våra kunder att om möjligt betala utestående fakturor i förtid för att underlätta, de flesta gjorde det.

En utmaning jag minns, är att myndigheterna vädjade till folk om att sitta kvar hemma och inte drabbas av panik, medan mycket tydde på att det kanske inte var supersäkert att vara kvar i t ex Mariupol och Kharkiv, eller Kyiv för den delen. Vår position var att vi försöker hjälpa alla som vill lämna efter allra bästa förmåga, men i slutändan så fattar varje person sitt eget beslut. Till exempel vädjade jag till några av våra kvinnliga medarbetare i Mariupol att lämna staden under de första dagarna, men svaret blev “detta är vår stad, vi stannar till slutet”.

Efter uppsamling på lokala kontoret så tog jag och min fru beslutet att lämna Ivano-Frankivsk och åka i riktning mot Moldavien för att se om vi kunde komma över gränsen utan hennes pass innan karavanen av bilar från Kyiv anlände. Resan skedde under konstanta samtal till medarbetare och andra, men rullade på som vanligt förutom långa köer till bensinmackarna. Vi hade sett till att alltid ha en välfylld bensintank sista månaden vilket var till hjälp nu. På gränsen lyckades vi snacka oss igenom med hjälp av en Moldavisk advokat på telefon och genom att hävda att min fru ville söka asyl i Moldavien vilket de inte var så sugna på (hon kunde blivit en av de första) och helt enkelt vände ryggen mot oss så att vi kunde passera. Senare godkändes andra ID handlingar och problemet var därmed löst för vidare resa, passet hämtade vi senare i april efter slaget om Kyiv. Ca kl 17 var vi på plats hos ett av våra partnerbolags kontor enligt överenskommelse sedan tidigare. Cirka 20 medarbetare från främst Odesa kom att ansluta sig. Det kändes inte alls bra att vara i Moldavien med de flesta av våra medarbetare i Ukraina, men objektivt så kunde vi stötta med högre kapacitet från Chisinau, och det gjorde vi också dygnet runt under de kommande dagarna och veckorna. Dagen efter var jag tillbaka vid gränsen för att hämta upp en kvinnlig medarbetare med två små barn som fått lämna sin make på andra sidan gränsen. En generell reflektion är att de medarbetare som tagit sig till säkrare platser i eller utanför Ukraina under de första dagarna och veckorna också var de som hade mest kapacitet att stötta övriga. Om man inte deltar direkt i striderna eller ger annan kritiskt stöttning på plats, så kan man i många fall göra mer nytta från en plats där bomberna inte faller.  

De kommande dagarna skedde extremt mycket, och minnesbilderna kan delvis ha blivit suddiga och eventuellt i oordning då det inte sovs så mycket under perioden. En oerhörd mängd information, kommunikation och snabba beslut är iaf något jag minns. Vi har en kultur av decentraliserade beslut i bolaget, och många beslut togs på eget bevåg, många viktiga beslut, vissa kanske livsavgörande. T ex saker som att vårt HR-team satte upp en ringkedja för att checka in med våra medarbetare, ett gigantiskt kalkylblad med status för alla 500+ medarbetare som en av våra utvecklare på eget initiativ senare automatiserade till stor del med ett script så att HR teamet kunde ringa bara de som inte checkat in av någon anledning. Vi fick också mycket stöd och förståelse från våra kunder under detta kritiska inledningsskede.

80 procent av våra medarbetare lämnade sina hem under krigets första dagar och veckor. Våra kontor omvandlades till shelters med mer än 300 personer som bott på våra kontor under någon period, denna möjlighet finns än idag vid eventuella problem med el/värme etc. De första dagarna hade vi en konstant videolänk öppen, och redan på lördagen den 26:e feb började frågor komma om “jag är i säkerhet, kan jag jobba?”. Vi insåg att ett fungerande bolag som levererar till sina kunder och bidrar ekonomiskt är en otroligt viktig del i ett lands motståndskraft. De första 2 veckorna av kriget klarade vi av att leverera till ca 80% av vår normala kapacitet, samtidigt som en majoritet av medarbetarna flyr sina hem, och parallellt kämpar för sitt land på olika sätt.  

Frågor från vänner utanför Ukraina om “hur vi kan hjälpa till” strömmade in, samtidigt som väldigt många spontana initiativ för att stötta kampen sattes i rörelse av våra medarbetare och vårt nätverk. Vi insåg att vi hade en bra position att hjälpa till och den 28:e februari lanserade vi vår egen Aid Fund (https://beetroot.co/aid-for-ukraine/) där vi kunde använda vårt team, nätverk, och struktur för att effektivt organisera och distribuera stöd till lämpliga gräsrotsorganisationer. Det fortsätter vi med än idag, samlat in drygt 5 MSEK, stöttat 162 initiativ och ca 14 000 personer. Alla pengarna går oavkortat (minus det banken tar) till gräsrotsrörelserna i vårt egna nätverk i Ukraina, utan en massa byråkrati. Vi “seedfinansierar” för att sedan se vilka initiativ som verkar göra bäst nytta för pengarna och utökar sedan stödet till dem. I början var det mycket fokus på akuta behov såsom evakueringar, mediciner och shelters. Idag är det större fokus på olika stödinsatser mot barn samt även en del fokus på återuppbyggnad som pågår parallellt hela tiden.

Den nya vardagen

Från mitten av mars 2022 och fram till idag har vi, liksom de flesta ukrainska techbolag, kunnat hålla vår leverans uppe till 100%. Det är möjligt tack vare motståndskraften hos ukrainarna, men också att Ukraina förblir ett funktionellt land bortom frontlinjen och ockupationen. Blir det strömavbrott och internet krånglar så sätter man igång generatorn och sin Statlink, går flyglarmet så tar man med sin laptop ner i källaren och fortsätter där, allt detta har blivit rutin i vardagen. Jag sitter i en liten by utanför Ivano-Frankivsk när jag skriver detta, och kan konstatera att det sitter en och annan Starlink monterad på hönshusen redo vid behov. 

Varför är det så viktigt att fortsätta jobba? Techbranschen är troligen den del av Ukrainas ekonomi som påverkats minst, operativt sett, tack vare flexibiliteten som Covid lärde oss om inte annat. Den genererar stora skatteintäkter, och med relativt höga löner också möjlighet för individer att stötta ekonomiskt. Våra nödkanaler har organiskt övergått till donationskanaler för t ex drönare och annan utrustning till medarbetare eller personer i vårt nätverk från olika förband. Detta sker i princip dagligen, i snitt lägger våra medarbetare ca 15-20% av sina löner på denna typ av insamlingar vilket  innebär att uppskattningsvis ca 25-30 MSEK i direktstöd till armén från våra medarbetare sedan februari 2022. Då räknar vi inte med direktstöd från bolaget, skatter och effekter på ekonomin i stort etc, så ja, det är viktigt att jobba, och det är viktigt att fortsätta jobba med Ukrainska bolag. Jag uppfattar det som att situationen är liknande inom de flesta techbolag i landet.

Hur har det gått?

Alla våra medarbetare lever, men alla är drabbade på något sätt. Alla har förlorat någon eller något. 

14 av våra medarbetare är mobiliserade, ofta i tekniska roller, och vi räknar med att denna siffra kommer att öka något under 2024 genom den pågående mobiliseringen. Vi har kontinuerlig kontakt, hjälper med vad vi kan och stöttar deras familjer ekonomiskt. 14 personer av drygt 500 innan kriget kan tyckas lågt, en orsak till det är att vi har, en för techbranschen väldigt stor andel kvinnor bland våra medarbetare, närmare bestämt 49%. Intressant är också att en majoritet av våra studenter inom Beetroot Academy alltid har varit kvinnor, 64% sedan 2022.

Några medarbetare fastnade i Mariupol under hela mars månad 2022 och Rysslands folkmord, vi var rädda för det värsta, men fick tillslut kontakt och kunde ge instruktioner på sms om vad man ska säga och inte säga för att undgå det värsta i Rysslands s.k. “filtrering” som man behövde ta sig igenom för att fly genom Ryssland till Georgien. Vidrigt. Kontoret i Kharkiv fick tidigt fönstren förstörda och i princip alla medarbetarna har flyttat till andra städer. Vi fick igång ett nytt kontor i Lviv den 28:e februari. Vår Hub i Mariupol är i princip totalförstörd. Vi har fått videos från sommaren 2022 av en tidigare coworker som vid tiden var kvar i Mariupol, bild nedan. 

Medan 80% av medarbetarna lämnat sina hem under krigets första dagar och veckor, har en ganska stor andel valt att återvända, varje situation är individuell och varje beslut bör respekteras. Idag har vi en majoritet av våra medarbetare i Ukraina. Kvinnor kan åka in och ut, männen kan oftast inte det. Under krigets första månad satte vi upp kontor i Polen och Bulgarien, idag med en blandning av ukrainare och lokala medarbetare, och många många Ukrainare är utspridda i Europa, sedan 2024 har vi också utvecklingsteam i Vietnam. Beetroot Academy utbildar idag studenter från 30 olika länder och har lokal verksamhet i Polen, Rumänien, Moldavien,Kosovo och Sverige där vi utbildar dels ukrainska flyktingar, dels vem som helst som vill satsa på en karriär inom tech, och dels upskilling inom t ex Generativ AI för några av Sveriges största bolag. Man kan säga att vi exporterar erfarenheten och kunskapen från techutbildning i Ukraina till Sverige. 

2022 lyckades vi och techbranschen i stort i Ukraina, mot alla odds, att växa. Vår konsultverksamhet växte med ca 15% och Beetroot Academy växte med ca 30% – dvs under brinnande krig valde 3000+ Ukrainare att sätta sig ner och utbilda sig till ett nytt yrke hos oss, tala om motståndskraft.

Trenden vände 2023 med en nedgång till ca 2021 års nivåer för branschen i stort och så även för oss. Det ser ut att ha stabiliserats något 2024 så här långt. Inget av detta handlar som sagt om oförmåga att leverera, tvärtom så finns det idag ca 80 000 Ukrainska techspecialister som söker jobb, dels pga den allmänna nedgången inom tech, men också pga att vissa, främst större bolag långt bort ifrån verkligheten i något styrelserum bedömer det som “för riskfyllt” att jobba med Ukrainska team, trots att de levererar till 100% oavsett situation och att risken som kund är obefintlig. Man kanske skriver på sin webbplats “vi stöttar Ukraina och har skänkt pengar till stora biståndsorganisationen X”, men glömmer att nämna att man har dragit in kontrakten som gav miljoner $ till den ukrainska ekonomin varje månad. Det finns såklart många exempel på motsatsen också, med bolag som gör ett aktivt val att satsa på Ukraina, jag tror att dessa bolag oftast är väldigt nöjda med sina val, har en stor uppsida framåt, och kanske också har lite bättre karma. Dessa bolag är ofta lite mindre, och mer entreprenörsdrivna, generellt.

Vi har idag drygt 400 medarbetare varav drygt 300 är baserade i Ukraina. 

Techbranschens roll

Techbranschen är kritisk för Ukraina, ekonomiskt som en av de bäst fungerande branscherna trots allt, men också i form av all den tekniska utveckling som sker. Jag känner personligen dussintals konstellationer av duktiga utvecklare som ägnar sin fritid eller heltid för olika innovationer inom drönarprogrammering, cybersäkerhet, informationskrigföring, AI och maskininlärning för försvarsändamål osv. Jag är helt övertygad om att kraften och kreativiteten i den Ukrainska techsektorn och samhället är avgörande för landets framtid. Som ett exempel är en av våra medarbetare tech lead på sin fritid för en app som kallas ePPO (https://play.google.com/store/apps/details?id=ua.quick.brpg.pathfinder&hl=en&gl=US&pli=1), ungefär e-luftförsvar. Där man med en enkel men smart app crowdsourcar information från privatpersoner till luftförsvaret. Den används aktivt av hundratusentals Ukrainare idag och hjälper luftförsvaret att skjuta ner både det ena och det andra.  

Jag skulle också säga att Ukraina idag ligger en bra bit före t ex Sverige när det gäller den digitala infrastrukturen för interaktion mellan privatpersoner, företag och staten. Vi har bland annat den fantastiska appen Diia (https://diia.gov.ua/) där de allra flesta myndighetsbestyr är samlat såsom t ex. Skattebetalning, bilregistrering, födelsecertifikat, covidcertifikat, skänka pengar till armén osv. Detta fanns i princip inte för 5 år sedan, och täcker nu i princip alla viktiga vardagsärenden. Detta underlättar också interaktionen med de miljoner Ukrainare som är utanför landet fortsatt ska fungera.

Det finns också ett väldigt nära samarbete mellan framförallt digitaliseringsministeriet och tech branschen med aktiv direktdialog mellan ministernivå och oss i branschen, nyckelpersonerna i detta ministerium kommer direkt från branschen och ett besök på deras avdelning i regeringsbyggnaden är lite som att besöka en startup, i stor kontrast till resten.  

Hur ser man på framtiden?

Det allmänna stämningsläget i Ukraina idag är att man mentalt har börjat landa i att detta kriget, tyvärr, kan komma att pågå länge till. Till stor del på grund av västvärldens oförmåga eller ovilja att leverera tillräckligt med stöd till Ukraina för att besegra Ryssland.

Man kämpar på, man går till jobbet om man har ett, man donerar lönen till armén eller familjemedlemmar som inte har ett jobb, man ägnar sig åt olika volontärsaktiviteter, man kanske sitter hemma i köket och monterar FPV drönare på kvällar och helger. Självklart är drygt två års krig slitsamt, men man har hittat en ny form av vardag, och man är beredd att kämpa vidare, för man har inga illusioner och man vet vad det är man slåss för, sin existens som folk och land. Man förstår, till skillnad från många ledare i väst, att Ryssland behöver besegras för att Ukraina och Europa ska få en hållbar fred och frihet, och man har liksom inget val annat än att jobba mot det målet, oavsett om det tar 2, 5 eller 10 år, och oavsett om man har tillräckligt stöd utifrån eller inte. 

Слава Україні!