Gästartikel: En brandbil och en ambulans till Ukraina, rapport från senaste vändan

5.1K

Nedanstående är en gästartikel av Swedish Rescuers och Lena Wilderäng, tillika bloggarens fru.

Swedish Rescuers har kört en ny leverans till Ukraina. Den här gången har vi köpt loss en brandbil från Hudiksvalls kommun, och en jättefin ambulans av en privatperson, en läsare som gick med på att sälja den för ändamålet. Räddningstjänsten i Charkiv skickade även en förfrågan gällande transportbilar, så vi ordnade en ledningsbuss som skulle täcka det behovet. Kriget dundrar på Ukraina så behovet av fordon och utrustning är enormt, och vi jobbar ständigt med att försöka ordna fram det.

Alla bilar köptes för sponsrade pengar, från företag och privatpersoner – se tacklista nedan. Samma gäller utrustning. En hel del är donerad av olika aktörer, vilket har varit fantastiskt. Den här gången hade vi till och med möjlighet att skicka med hydrauliska verktyg till Räddningstjänsten!

Vid varje bilköp är det viktigt att få alla papper i ordning så att exporten kan ske på rätt sätt. Registreringsbeviset måste finnas med, och stå på rätt person. Tyvärr tar det lite tid att få regbeviset. Om ägarbytet sker online eller via en app, så kan det ta upp cirka tre, upp till fem arbetsdagar. Det finns inget annat sätt, inte ens om jag kör till Transportstyrelsens kontor och bankar på deras dörr – beskedet är att jag ska vackert sitta hemma och vänta på pappersdokumentet. Det blir ännu värre om det var en organisation som ägde bilen. Då går det inte att genomföra ägarbytet online, och alla papper måste skickas in fysiskt. Då kan det ta upp till tio arbetsdagar. Helt obegripligt i dessa digitala tider. Till och med i Ukraina har de digitala regbevis. En app infördes som ett av Zelenskis utvecklingsinitiativ, och alla ukrainare har nu sina pass, körkort och andra viktiga dokument digitalt. Tanken med detta var att minska byråkratin och därmed korruptionen, men visst är det även praktiskt och tidsbesparande. Här ligger Sverige i lä.

Charaden med regbeviset gjorde att resan inte kunde genomföras direkt efter midsommar som det var planerat. Istället fick det bli mitt i juli, direkt efter Almedalen. Jag kom hem mest för att byta packning, och körde iväg dagen därpå. Ledningsbussen stod redan hemma. Jag hade gärna velat titta igenom bilen ordentligt, eller ännu hellre lämna den på en verkstad för kontroll, men det fanns ingen logistisk möjlighet till det. Det fick sina konsekvenser tyvärr.

De andra bilarna befann sig norröver, där teamet från Swedish Rescuers utrustade dem. Det har blivit flera beställningar från alla möjliga leverantörer i Sverige och i världen: allt från grävspadar till röjningsteamet, till hydrauliska verktyg. Vi har även fått en hel del utrustning skänkt, vilket är fantastiskt. Ambulansen var helt tom när den köptes, så även den utrustades för uppgiften. Samtliga bilar skulle med samma färja, och vi skulle köra konvoj genom Polen och en bit in i Ukraina. Sedan skulle brandbilen och ledningsbussen mot Charkiv, medan ambulansen skulle tjänstgöra vid fronten längre söderut.

Första fordonet som började krångla var brandbilen. Det fick bli ett oplanerat stopp hos Scania som hjälpte med att analysera läget. Bilen kunde rulla vidare utan några problem. Men nu var det mycket tajtare med tid till färjan.

Efter färjan blev det flera andra bekymmer. Ambulansen tappade oljetrycket, vilket också åtgärdades och den kunde köras vidare. Men det kunde inte ledningsbussen. Ett av hjullagren sjöng (ganska bokstavligen) på sista versen och behövde bytas ut. Under en helg är det inte lätt att få tag på reservdelar och personal, men vi hade tur. En bilmekaniker som specialiserade sig på veteranbilar kunde ta emot oss och hjälpa oss på rekordtid. Vi lastade ut allting som var i bussen och omfördelade det mellan brandbilen och ambulansen.

Medan vi väntade på att ledningsbussen kunde bli klar tog vi en promenad till ett kafé som hade öppet, och fyllde på energidepåerna. Jag tog ut zloty för att kunna betala mekanikern, samt hryvni för eventuella utlägg i Ukraina. Brandbilen rullade sakta vidare, och ambulansen väntade kvar ifall reparationen inte skulle lyckas.

Det tog inte många timmar innan bussen var klar, och vi körde ut på motorvägen och gasade på. Plötsligt pep det till i bussen, en varningslampa tändes och vi började tappa fart. Det var bara att vända. En snabb genomgång visade att det var turbon som hade pajat. Då var det inte något som kunde fixas samma dag. Vi var tvungna att lämna kvar ledningsbussen och dra iväg i ambulansen istället. Bussen fick bli med i nästa vända.

Nu var ambulansen tämligen fullpackad. Två extrachaufförer trängdes på säten bak i bilen, bredvid sina reseryggsäckar och en massa lådor och påsar med utrustning. Utöver ordinarie ambulansutrustning hade vi beställt kompletteringar utifrån önskemål från mottagaren. Sedan har vi fått en massa saker och ting donerade från olika håll. Vissa grejer skulle följa med ambulansen, annat skulle lämnas av på ett sjukhus eller ges bort till behövande befolkning. Det var inte bara förbandsmaterial, utan saker som tvättsvampar, vitaminer, näringsdryck, och så vidare. Någon hade tagit saker rakt ur reahyllan. Två snygga och dyra förpackningar med medel mot håravfall för män blev med. Jag visste inte vad jag skulle göra med dem – att överlämna dem till sjukvårdare kändes lite oseriöst. Att ge bort dem till andra behövande kanske också var problematiskt, någon skulle till och med kunna ta illa upp. Och att slänga saker som någon har donerat kändes också sådär. Till slut så blev de kvar i bilen. Kanske är det någon sjukvårdspersonal som inte bara mår dåligt över kriget utan även oroar sig över sin begynnande flint som kommer få extra glädje i livet, vem vet.

Utöver det har vi även köpt en hel del mat och fördelat det mellan bilarna. Det har blivit bättre med mattillgången nu än i början av kriget, men det är alltid bra att ha. Dels kan det fördelas bland de behövande, äldre och sjuka. Dels kan det sparas till vintern, då situationen garanterat kommer bli sämre. När jag lastade upp innehållet i den överfyllda kundvagnen på kassabandet på Lidl såg jag ut som en nyfrälst prepper. Köttkonserver, nötter, choklad, energidryck, korv, ljus, förstaförbandskit… Jag reflekterade över hur humanitär hjälp till krigsdrabbade områden mycket riktigt överlappar innehållet i mångas preppingförråd. Något som är en bristvara i Ukraina är vattenreningsutrustning. Nu under sommaren är rent vatten en bristvara. Den som har gjort sin läxa eller till och med har läst boken känner igen början på tre-regeln; du överlever tre veckor utan mat men endast tre dagar utan vatten. Vi köpte in vattenreningstabletter i mängder, efter önskemål av lokala befolkningen.

Vägen genom Polen fortskred som planerat. Vi körde på och stannade endast till för att byta av föraren samtidigt som vi tankade, gick på toa och tryckte i oss det som polska mackar hade att bjuda på. Sortimentet brukar bestå av korv i olika smak och kaliber, men vissa ställen har pizzor, burgare och till och med polska pierogi, kokta dumplings med fyllning av kött, kål eller färskost. Jag brukar rekommendera att testa dem åtminstone en gång – det är en klassisk östeuropeisk ”comfort food”. Kanske inte något som kvalar in på topp tio av världens delikatessmaträtter, men det handlar snarare om en autentisk östeuropeisk upplevelse. Som en kärv men go babusjka som ger dig en kärlekskram inifrån magsäcken.

Ett sista tankstopp toppade upp alla tankar och dunkar, och vi rullade in mot gränsen när kvällen blev till natt. Lastbilsköerna var inte längre lika långa. Några lastbilar stod kvar, och blev omkörda på den trånga vägen vilket orsakade lite trafikkaos då mestadels tung trafik i båda riktningar fick samsas om en enda fil. Vi körde direkt till gränsen utan att stå i köerna – sedan ett tag sedan hade reglerna ändrats, så att bilar som körde humanitär hjälp fick komma förbi kön.

Den här gången var det dock totalt stopp. Den unge gränsvakten förklarade på polska att vi ska ställa oss längst bak i lastbilskön. Det var underligt då vi inte hade något att förtulla, plus att vi var ”humanitarian”. Han vägrade diskutera saken. Han vägrade även prata engelska, och var märkbart irriterad. Alla mina argument, inklusive att jag redan har gjort det här X antal gånger, att vi alltid fick gå före kö, att räddningstjänstpersonal från Charkiv står i detta nu och väntar på oss, att det existerar regler angående humanitär hjälp – allt var för döva öron, det var som att prata med en sandsäck. Han sa att hans chef förbjöd honom att släppa fram några som helst humanitära transporter, förutom lastbilar med bristvaror som mjölk och ost. Det lät befängt. Bränderna i Charkiv kan knappast släckas med mjölk. Men beskedet var fortfarande att vi skulle längst bak i lastbilskön.

Jag gick och pratade med lastbilschaufförerna längst fram. De hade stått i två dygn. När de hörde vad som pågick så sa de att vi gärna fick gå före dem – två bilar hit eller dit spelade ingen roll efter två dagars och två nätters väntan. De var ukrainare och bara glada att någon skickar blåljusfordon för att hjälpa deras land.

Jag gick tillbaka till den sure gränsvaktspojken och förklarade att vi släpptes fram. Han sa att det var omöjligt. Jag bad honom att komma med och få bevis på det genom att prata med lastbilschaffisarna. Det blev ett tvärt nej, och ytterligare ett besked om att rulla tillbaka längst bak i kön. Ingen fick släppa fram oss. Det var inte diskutabelt.

Detta gick som sagt emot alla regler som har funnits på det här stället förut. Det var mycket frustrerande. Vårt team av chaufförer hade inte möjligheten att stanna i två extra dagar. Folk har sina familjer, sina ordinarie jobb, jour och allt möjligt. Alla vi gör detta ideellt, på vår egen fritid. Och personalen från Räddningstjänsten i Charkiv kan inte rädda liv när de står och väntar på att ta emot bilar. Själva resan från Charkiv tar 15-20 timmar enkel väg, sedan är det alltid lite väntetid. Men två extra dygn skulle vara extremt svårt för dem – det skulle vara mission fail.

Vi vände bilarna och rullade sakta tillbaka. Jag vägrade dock acceptera beslutet. Det fanns några olika sätt att hantera situationen, och jag började med att eskalera. Plötsligt hade vi polsk blåljuseskort till gränsen, och plötsligt fanns det mycket riktigt en snabbkö för humanitära transporter. Vi delade kön med några bussar. Det är en del folk som ska in i landet. De stod utanför bussen och väntade, rökte, talade lågmält eller sov på sina platser. Kön rullade väldigt sakta. Vi försökte få lite sömn, vissa lyckades bättre än andra. Jag tror inte att jag hann somna till någon gång. När solen gick upp så var vi i Ingenmansland, mellan Polen och Ukraina. Sedan gick det förvånansvärt snabbt, och vi vinkades in.

En snabb paus och orientering, så alla vet vad som gäller om det blir en skarp situation. Vi är ju i ett land där det pågår krig. Sedan rullar vi in mot landet, förbi långa köer på lastbilar och bussar som ska korsa från andra sidan.

Ukraina är enormt vackert. Det är en skillnad direkt när vi kör förbi gränsen. Sedan vet jag att det bara är en liten del av landet, centrala Ukraina är en annan sak, södra Ukraina är helt annorlunda. Städerna skiljer sig mycket från landsbygden. Så det är svårt att fånga det på bild, och det är svårt att förklara hur vackert det är. Samt svårt att fatta att någon kan bedriva krig mot det här vackra, lugna.

I Lviv möttes vi upp av Räddningstjänsten från Charkiv, med varma kramar och några vänskapsgåvor. Det var som att återse kära familjemedlemmar. De är alltid så otroligt goa. Sedan mötte vi även en person som hämtade ambulansen och skulle köra det mot fronten. Han har haft en kort permission i samband med hämtningen av ambulansen och hade möjlighet att hälsa på sin familj. Full av lugn berättade han om livet vid fronten. “Antingen så vänjer du dig. Eller inte. Och då antingen flyr de eller dör”. Ambulansen hade en lång väg framför sig. Det vi inte visste just då var att två (!) punkteringar skulle inträffa på vägen, och det skulle lösas med lokala förmågor senare.

Slutdestinationen för ambulansen kallades av dem för “helvetet”. Där går det åt väldigt mycket fordon. Och folk.

Räddningstjänsten från Charkiv berättade om hur de hade det, med foton och filmer från Charkiv. Det är svårt att med ord beskriva vad de får utstå, dagligen. De har börjat skita i att missilerna flyger rakt över huvuden på dem när de jobbar. En av chaufförerna berättade att han bodde i den mest bombade delen av stan. Bara två gator ifrån honom är det inte hus längre, utan ruiner rakt av. Han sätter på hörlurar när han cyklar till jobbet för att inte störas av beskjutningarna. Och där står de, gjorda av kött och blod, och bjuder oss på kakor med ukrainska färger och mönster. Det är otroligt att ha sådana kollegor.

De berättade om tidigare bilarna som de har fått. De är fortfarande supernöjda, och använder fordonen hela tiden. Den gula flygplatsbrandbilen kommer målas om till rött. Den tjänstgör i Charkivs mest beskjutna område, eftersom den har mest vattenkapacitet. Det finns inga fungerande brandposter i den delen av staden, allt är sönderbombat.

De berättade också om mineringarna. Som det ser ut nu kommer det ta ungefär tio år att röja allting. De hoppas att kunna köpa en specialdrönare som gör det enklare och mycket säkrare för personalen att minröja. Men den kostar väldigt mycket. Jag har lovat kontakta leverantören och diskutera priset, samt försöka dra ihop en insamling. Om någon är intresserad av att bidra till drönaren (eller till transporterna i övrigt) är jag kontaktbar på [email protected]. Ibland tar det dock lång tid innan jag svarar, pga jour, jobb eller att jag är i Ukraina. Men all hjälp uppskattas.

På tillbakavägen fastnade vi i passkön. Det drog ut rejält på tiden och vissa i teamet riskerade missa flyg om det inte lossnade snart. Men dörren till passkontrollen var låst och personalen verkade inte vara intresserade av att hjälpa en växande kö av folk som önskade komma in i Polen. Vi fick dock oväntad hjälp av några polacker som tillämpade ett högkonfrontativt angreppssätt på problemet. Det fungerade, mot förmodan. Kön började flytta på sig och jag lärde mig flera nya anatomiska benämningar på polska. Det är magiskt hur det kan bli ibland – jag var nästan säker på att de istället skulle bli gripna och för evigt hamna i någon slags limbo mellan Ukraina och EU.

Vi tog en kort debriefingstund innan teamet gick skilda vägar. Vi åt av kakorna som vi fick, och pratade lite om upplevelsen. Om uppgivenheten vid gränsen, om glädjen vid bilöverlämningen, om vad vi kände. Vi satt en stund för oss själva. Sedan såg vi att det fanns några amerikanska militärer som också var på resande fot. Det fanns en militärflygplats där de tydligen hade tjänstgjort och var snart på väg hem. Vi bjöd dem på ukrainska kakor och berättade lite kort om vår resa. Fem minuter senare stod de framför vårt bord med öl som de ville bjuda oss på! De skakade hand med oss och tackade oss för det vi gjorde. Den där kalla ölen smakade fantastiskt gott.

Och jag kom hem. Även den här gången bara för att byta packning, jag hann inte ens sova. Däremot hann jag hämta upp förbandsmateriel som skulle med på nästa vändan. Sedan drog jag direkt till Marstrand där jag även i år sommarvikarierar som brandman. Hann med första duschen på fyra dagar innan jag gick på. Och fick faktiskt sova ut – det var lugnt trots högsäsong.

Nu strax är det dags för en ny runda. All hjälp behövs, så gå in på Swedish Rescuers och swisha på, eller maila mig för större gåvor.

Den här gången hade vi med oss Moa som dokumenterade resan, här finns det en film som visar stora och små ögonblick. Följ gärna vårt konto på Insta!

Tack till:

Alla som var med på den här rundan, körde bilarna, mekade och inte minst dokumenterade resan: Roger Westerlund, Moa Westerlund, Thomas Erdelyi, Tommy Källgren, Emil Enqvist. Och tack till era familjer för stöd och förståelse. Stort tack till alla som hjälpte till med som inte kunde följa med på den här vändan, er hjälp är ovärderlig.

Tack till er som har sponsrat bilarna och utrustningen:

Topcontent.com

Juristfirman Urban Wiman AB

Domanski Ortopedi AB

Matts

Vemot Consulting AB

Energifabriken

Björn Bragée (Arga Doktorn) och Britt Bragée, Olle Sundin, Noël G, och flera andra privatpersoner som inte vill nämnas här. Tack till er alla för generöst stöd!

Stort tack till alla som har swishat! Ni gör en enorm skillnad.

Kronans Apotek i Skene, Kinna och Sätila för donationer

Röda Korset i Malmö för donation av sjukvårdsmateriel

Norrhälsinge Räddningstjänst

Räddningstjänsten Ljusdal

Ambulansproduktion AB

Scania Hudiksvall

Pandrol AB

Parknert AB

Stort tack till alla som har hjälpt i stort och smått. Fortsätt med det! Vi gör det här tillsammans.