Tyskland har bokstavligen byggt in sig i ryskt fossilgasberoende

Hm, jag tycker det här inlägget var ganska onyanserat; det ställs en del krav på Tyskland i sammanhanget som jag anser vara svåra att uppnå samtidigt:

– att ha en tungindustri som ska bl a producera (och exportera) vapen
– men såklart med en restriktiv lagstiftning som tar hänsyn till att man inte exportera i konfliktområden
– att ta sitt ansvar i reduktionen av klimatskadliga emissioner, samtidigt som man inte har tillgång till lika mycket förnybar energi som t ex Sverige
– att spela en ledande roll i att hålla Europa flytande ekonomiskt, men utan att uppfattas som dominerande (hur f*n det nu ska gå till)
– att vara mer utrikespolitiskt aktiv
– men såklart inte för mycket, för då blir grannländerna rädda för ett FÖR mäktigt Tyskland (se t ex diskussionen om reparationer till Polen som kommer upp med viss regelbundenhet i fredstider)
– att kunna försvara Natopartners, men gärna med en så liten armé som möjligt
– men att ändå ge vapen från sina hyfsat små förråd (innan kriget hade Tyskland t ex inte ens 300 huvudstridsvagnar, mindre än länder som Rumänien, Polen eller Bulgarien)
– och allt samtidigt som man visar känslighet för historien och det ofattbara eländet Tyskland orsakade i Europa och världen under andra världskriget

Hur ska allt detta gå ihop utan att göra avkall på någon av punkterna?
Jag vill vara tydligt i att jag absolut hålla med om Tysklands gasberoende – uppbyggandet av ett distributionsnät hade historiska skäl, men de sista 15 åren har man manövrerat sig in i en strategisk återvändsgränd, vilket också medges av tyska regeringen. Men låt oss inte heller glömma att resten av Europa (förutom delar av östra Europa) tyckte det var en ganska sweet deal att få billig rysk energi inte bara till Tyskland, utan även andra länder för att säkra sin konkurrenskraft.

Det här handlar inte bara om vad tyskarna är beredda att stå ut med för Ukrainas sak – viljan är nog stor både i befolkningen och regeringen, vilket inte minst visar sig i det finansiella stödet som strömmar till Ukraina från Tyskland – utan också om att inse att landet inte kan uppfylla alla ovan nämnda krav samtidigt.

Angående vidareexport av vapen från andra länder så kunde man såklart varit mindre byråkratisk, men det stämmer ju inte heller att Tyskland inte har godkänt några sådana alls. Samtidigt jobbar man på att gå igenom de stridsvagnar som Slovenien, Grekland och Tjeckien ska få som ersättning för sina ryska/sovjetiska stridsvagnar de har skickat till Ukraina. Och att man på sistone levererat mindre än i början av konflikten har den enkla anledningen att det nu handlar om mer komplicerade vapensystem än Stingerraketer, med hela den tekniska, logistiska och kunskapsmässiga råttsvansen detta innebär.

Borde man ha varit bättre förberedd? Kan landet göra mer, borde man prioritera annorlunda? Ja, det anser jag som tysk medborgare. Men vägen dit går inte via populistiska krav, utan en grundlig analys av hur varje land kan hjälpa på bästa sätt.