Gästartikel: Lyckad tredje leverans av utryckningsfordon till Ukraina

4.1K

Nedanstående är en gästartikel skriven av den professionella äventyraren och brandmannen Lena Wilderäng adrenalena.se, tillika bloggarens fru.

Nu har jag varit nere vid Ukraina två gånger på kort tid. Nedanstående text är en rapport om de här vändorna. Det har alltså transporterats ner tre ambulanser, en brandbil och en rullstolsbuss för evakuering av svårt sjuka. Den första transporten är beskriven här. Den andra vändan är kort beskriven här. Nu kommer en längre rapport om andra och tredje vändan. Tacklistan över sponsorer finner ni längst ner – utan er hade det inte kunnat genomföras.

Första resan gick väldigt smidigt. Det enda problemet som uppstod var ett bekymmer med ett av däcken ungefär halvvägs till färjan. Första verkstaden som fick samtalet svarade med att det är bara att glömma att fixa något sånt, finns inte en ledig tid förrän nästa vecka, alla ska ju byta till sommardäcken … men nästa verkstad förstod direkt vad det här handlade om. En ambulans på väg till Ukraina, med tajt marginal till färjan. De tog emot bilen direkt, gjorde klart jobbet på nolltid och snart så rullade bilen vidare som om ingenting hade hänt. Thomas, som körde ner bilen från Hälsingland, hann med tåget tillbaka. Kvar blev Roger, och jag själv klev ombord som chaufför. Vi rullade vidare mot färjan och hann till och med sladda in på Lidl och köpa loss kött- och fiskkonserver, nötter och proteinbars att lasta i bilen.

Ambulansen skickades mot norra Donetsk. Var den befinner sig just nu är förstås inget jag vill sprida. Men chauffören som körde den dit har kommit fram, och har skickat några bilder. Tourniqueterna, blodstoppande förbanden och resten av utrustningen kommer kunna användas på plats och rädda liv där de behövs. De tackar så mycket för att ambulansen har just trippelaxel, så många liv som den kan rädda i rådande förhållanden.

Med den andra omgången bilar blev det lite mer äventyr. T ex när vi hade bekymmer med att komma av färjan i Polen. Eller när en av bilarna gick motorstopp precis på polska gränsen mot Ukraina.

En särskild plats bland mina minnen fick färden genom Stockholm. Vi hade tankat förnyelsebar diesel hos Energifabriken i Värtahamnen, och skulle ta oss till Nynäshamn. Men en trafikolycka satte igen länken mot väg 73, så vi var tvungna att köra genom centrala stan. En manuellt växlad Scanialastbil från 1989 är inte kanske det smidigaste fordonet att föra fram på de smala gatorna på Norrmalm och Östermalm, dessutom i rusningstrafik och under tidspress eftersom vi redan var sena till färjan. Men det gick bra. Tack vare att vi hade komradios som vi fick låna av StjärnaFyrkant, så slapp jag köra in i Klaratunneln som är 3 meter hög, med brandbilen som är 3,20 …

Vi hann till färjan med 7 minuters marginal, de höll på att stänga allting eftersom färjan skulle strax kasta loss. Men väl ombord hade vi gott om tid för att hänga, snacka och planera. De flesta chaufförerna hade träffat varandra, då de redan har gjort ett par vändor till Syrien. Samtliga sex chaufförer (två per bil) kom från olika blåljusyrken. Några var FN-veteraner. Yrkesanekdoterna flödade. Vi hade med oss två journalister på resan, och de fick möjligheten att göra intervjuer. Det blev återigen en lastbilsmiddag, med massvis med kött och polska specialiteter – bland annat olika sorters sill. Under överfarten fick vi även komma upp på bryggan och hälsa på kaptenen Gabriel och hans personal. Riktigt kul!

Här gick vi även igenom vad som gällde under resan, och hur vi skulle agera ifall skarpa situationer skulle uppstå. På en av tidigare vändorna till Syrien fick gänget stanna och hjälpa till under jordbävningen i Turkiet. Att rädda liv är det viktigaste, leveransen kan alltid vänta en liten stund.

När vi väl kom av färjan återstod den långa körsträckan mot Ukraina. Vår ETA sköts på hela tiden pga köerna, och även på grund av den något lägre farten som brandbilen kunde hålla. Jag passade på att märka upp insidan av bilarna med ukrainska skyltar och instruktioner – de svenska skyltarna gör ingen nytta i Ukraina. Bilarna hade även pyntats med svenska och ukrainska flaggor, klistermärken med ”Slava Ukraini”, samt dekaler med texten ”Fria Ukraina”. 

Sista biten rullade vi i mörkret. Vi visste att det skulle vara köer in på gränsen, men eftersom våra kontakter (inklusive räddningstjänsten från Charkiv) redan väntade på oss på andra sidan gränsen så kunde vi blåsa förbi det mesta. För varje kontrollpunkt med polska polisen fick jag berätta vad vårt ärende var, och efter ett tag så släpptes vi fram. Förutom på sista kontrollpunkten.

Där blev vi omdirigerade längst bak i första kön. Ingen argumentation fungerade, så det var bara att vänta. Natten blev längre och vi tröttare, men det var ingenting mot brandmännen från Charkiv som väntade på andra sidan. De hade kört hela dagen, genom farliga områden, till råga på allt var det flyglarm i hela Ukraina just den dagen. Att låta dem vänta långt in på natten sved rätt rejält. 

Sakta, sakta rullade vi fram. Men väl därframme fick vi besked av gränsvakten att ställa oss bak i kön igen! Han var väl trött och grinig, eller så hade han något emot brandbilar. Jag vet inte. Men just i den sekunden kom hans chef in och vinkade fram oss, till hans uppriktiga förvåning.

Fast så lätt var det inte. Redan när vi nådde passkontroll stötte vi på patrull. Brandbilen skulle backas, vägas, och köras in till förtullning trots att vi inte hade något att förtulla. Nåja. Att backa snäv slalom med tung lastbil klockan tre på natten framför en massa gränspoliser är ju också ett härligt tidsfördriv.

Vi rullade sakta framåt genom ett system av bommar och grindar. För varje grind var vi tvungna att övertyga, övertala, fixa, fylla i papper, få stämplar, visa pass, och vänta en massa. Det var som någon slags sjukt escape rum eller datorspel. SVT-journalisten lät kameran rulla, och en del av det har hamnat i reportaget.

När vi väl hade passerat polska gränsen och rullade in i ingenmanslandet mellan Polen och Ukraina så var det inte längre helt mörkt. Himlen började ljusna framför oss. Mycket jobb återstod – alla papper skulle göras i ordning. Vänta, visa pass, få stämplar. I olika följd och konstellationer. Olika personer gav olika direktiv, och jag fann mig plötsligt i att bli utskälld av en ukrainsk gränsvakt genom gängets komradio. Å andra sidan gjorde personalen sitt bästa för att samarbeta. Problemet var att de inte alltid kände till rutinerna själva. Till slut hade vi alla papper i ordning.

Ambulansen och rullstolsbussen skulle hämtas först på morgonen, eftersom utegångsförbudet gjorde att chaufförerna inte kunde röra sig fritt. Räddningstjänsten slapp däremot förbudet, men kunde inte korsa in på ingenmansland eftersom de var uniformerade med gradbeteckningar och allt – och då får man inte korsa landets gräns hur som helst.

Detta betydde att jag och Roger behövde köra in i Ukraina för att lämna över bilen. Vi vinkades in av beväpnade män. En stor röd skylt stod riktad till ryssarna: ”Vi är på vår mark. Och ni kommer vara i den.” Bilar stod parkerade, folk stod och väntade, några tält stod uppsatta med humanitär hjälp. Ett annat upplyste om telefonjour för utländska soldater. De som var inne i tältet ville inte bli fotograferade.

Och där stod representanterna från Charkivs räddningstjänst. Det blev handskakningar, kramar, glädjetårar och ännu fler kramar. De påminde att all blåljuspersonal i världen är en och samma familj, vi är syskon allihop och vi gör vårt jobb tillsammans. Det blev tacktal – och rundvisning av bilen, förstås. Räddningstjänstpersonalen som skulle köra hem bilen var lyriska. De förklarade uppriktigt vad de tyckte om fordonet, att det var oerhört häftigt. Själv skämdes jag nästan över att lämna över en gammal bil utan fullständig ordinarie utrustning. Vi hade fått tag på det vi fick tag på. Men grabbarna var stjärnögda. Deras bilar (de som finns kvar efter bombningarna) är ju som de är.

Vi lovade dyrt och heligt att komma tillbaka och hälsa på dem när kriget är över och det har blivit seger för Ukraina. Gänget oroade sig över hur det kommer gå för svenskarna och hur vi tar oss hem. Ironiskt, då det återstod en lång och farlig resa för dem själva. De berättade att vistelsen i västra Ukraina var för dem som i en annan värld. Det skjuts inte, det är inga konstanta explosioner.

Känslorna var starka, och blandade. Jag vet att de här människorna har varit med om saker som ingen människa ska uppleva. Många inom räddningstjänsten har kollapsat mentalt efter att ha jobbat flera dygn i streck, i över två månader nu. De åker på utryckningar i splitterskydd. De bevittnar fruktansvärda saker, och blir utsatta för dem. De berättade om att en brandstation blev bombad nyligen, och personalen blev skadad. Bara dagen innan hade tre personer dött i minröjning. Det är ofattbart vad de här personerna får genomgå. Det är ofattbart, det här kriget.

Brandbilen är nu på slutdestinationen, och de är enormt nöjda. De hälsar att den är i säkra händer, och tackar så oerhört.

Rullstolsbussen kommer användas nära Kyjiv, för att kunna evakuera sjuka, funktionsvarierade och äldre. Och den tredje ambulansen skickas till neonatalen nära Charkiv. Den har utrustats med en liten kuvös, och kommer rädda små små liv.

Jag skulle kunna berätta en massa om resan tillbaka. Om en av chaufförerna som helt plötsligt stod vid gränsen med nerblodat huvud och ansikte. Om hur skjutsen till flyget slutade med blåljus och poliser som mötte upp den galna taxichauffören vid flygplatsen. Om hur det är att inte ha sovit en natt, knappt ätit, och bli utsatt för förseningarna på grund av luftrumsreglementet i Polen – transfermöjligheten höll på att stänga framför ögonen på folk som skulle försöka hinna hem till sina nära och kära. Men jag tror att jag stannar här.

Jag ska dock säga att det här är direkt beroendeframkallande och att jag så gärna gör det igen. Det hänger bara på att hitta fler ambulanser att skicka, men de kanske står någonstans och väntar på sitt öde? Vi har redan en brandbil i siktet.

När det kommer till ambulanser så krävs det att bilen är i bra skick, har kvar så mycket originalutrustning som möjligt, är till salu, samt är svenskreggad och befinner sig i Sverige. Med tanke på att jag gör det här på min fritid, och självklart på ideell basis, så har jag inte möjligheten att aktivt ringa och leta. Men jag vet att det bör stå bilar som har tagits ur bruk, men inte sålts vidare ännu. Det är de jag är ute efter. Jag har [email protected] ifall någon har ett konkret förslag.

Jag vill åter tacka alla som har varit involverade i det här projektet. Och jag vill vidarebefordra alla varmaste tack från mottagare, som på ukrainska tackar alla som har samlat in pengar, utrustning, och hjälpt till med att få bilarna till destinationen. Ni som hjälpt till kommer inte höra tacken från de vars liv räddas av de här bilarna, för när liv räddas så är det fokus på att utföra uppdraget, inte att berätta om varifrån bilen kommer och hur. Men ni får ta åt er ändå, och komma ihåg att er insats bidrar till att rädda liv i Ukraina, varje dag. 

Tack till:

Chaufförer: Roger Westerlund (2 vändor), Johan Hansson, Magnus Wilhelmsson, Niclas Mickelsson, Mikael Östling, samt Tomas Erdelyi. Tack även till er som hjälpte till att få tag på utrustning, packa och fixa.

Privatpersoner som har donerat pengar till projektet ska ha ett enormt tack. Det är väldigt många som har bidragit, och det blir svårt att lista alla, men ni vet vilka ni är – och det är det viktigaste. Ni gör skillnad!

De som gjorde det möjligt att köpa ut bilarna specifikt, via inlägget på bloggen är olika privatpersoner. Önskemålet från vissa har varit att förbli anonyma, eftersom vederbörande eventuellt skulle kunna kännas igen till namnet, och föredrar att inte ta cred här. Så blev det för flera stycken, men några går med på att nämnas i inlägget – som tex Håkan, stort tack! Tack till Peter och Olof, samt till Linus Blomberg och Cissi Wallin som kunde skjuta in resurser när kostnaderna för utrustning av bilarna drog iväg. Alla privata aktörer, nämnda och inte nämnda, ska ha ett stort hjärtligt tack!

Företagen som sponsrade med utrustning, pengar, resurser och hjälp under senaste två vändor:

Monitor ERP System
Strömtorpet AB
Trygga Hjälpen i Hudiksvall AB
Din Bil Hudiksvall
Scania Hudiksvall
Edström Pettersson Bygg AB
Thures Plåt
HSP Gripen
MittX AB
JO Sport
Västra Hamnen Lokaler AB
Avloppsteknik Hudiksvall AB
Välfärden och Sägen
WoodHolz Consult AB
Källekullen Psykologi AB
Nanodev
Stagefright AB 
Lager 157 Arninge för spons av 6 lådor med kläder
Lidl Arningen för att ni dubblade upp den köpta maten
ViTri som lät oss köpa in utrustning för inköpspriser
StjärnaFyrkant för lån av kommutrustning
Energifabriken för bränslet till samtliga bilar

Vill gärna tacka chaufförernas nära och kära för stöd, engagemang och hjälp. Bland andra: Lovisa och Linn som samlade ihop gåvor till Kyjiv. Det är fler som inte nämns här, tack för allt hjälp och för att gänget kunde komma loss. Ert stöd har varit ovärderligt.

Tack till bloggen Cornucopia? som gjorde insamlingen möjlig.
Tack till Nayif Yenigün Charity Project för samarbetet.

Tack till er som inte blev listade, men som bidrog ändå.

Journalisterna som följde med har publicerat rapporter, med både foto och video. Här kan ni hitta dem:

• Förberedelser (Ht) 
• Övergripande beskrivning av kommande resan (Ht)
• Resans start (SVT)
• Intervjuer med deltagare (SVT)
• Gränsöverfarten och motorstoppet (SVT) 
• Första delen av resan (Ht)  – fler rapporter (fyra totalt) återfinns där.

Vi är redan igång med nästa projekt. Information kommer.