Gästartikel: Rapport från arbetet med ambulanser och brandbil till Ukraina

Nedanstående är skrivet av bloggarens fru, den professionella äventyraren Lena Wilderäng. Det är en uppföljning på tidigare insamling av pengar till ambulanser och en brandbil till Ukraina. En ambulans har skickats redan tidigare.

Responsen på förfrågningen till sponsring har varit enorm, och kostnaderna för bilarna och utrustningen täcktes fort. Jag har varit tvungen till att tacka nej till väldigt många förfrågningar. Om det kommer nya möjligheter att köpa loss ambulanser eller brandbilar och skicka dem till Ukraina så återkommer jag förstås. Just nu fokuserar jag på de bilarna som finns.

Ambulanserna och brandbilen köptes loss och blev registrerade på mig som privatperson. Samtliga bilar hade gåtts igenom, mindre fel har åtgärdats – annars var de i bra skick. Redan här skulle jag kunna börja tacka alla som var inblandade, men jag sparar tacklistan till efter att uppdraget har blivit slutfört.

Nästa steg har varit att utrusta bilarna och fylla dem med det som mottagarna behöver allra mest akut. Detta sker efter listor som hade kommunicerats av ukrainska aktörer (räddningstjänst, ambulanspersonal, sjukhus och volontärer på plats). Det har även kommit hjälp från kontakter i Sverige som har stor kompetens inom området. Inköpslistorna har varit gedigna, även där har det varit samarbete med flera leverantörer. Bl a har vi fått tag på mängder av tourniquéer och hemostatiska förband, vilket är inte jättelätt. Samtidigt måste leverantörerna av sådan utrustning ofta bakgrundskolla köparen, så att grejerna inte skickas till Ryssland.

En hel del utrustning skänktes, donerades och sponsrades av olika aktörer. När vi är helt klara kommer jag publicera en lista på alla parter som har varit involverade i detta. Ni som vet att ni har bidragit till detta ska ha hjärtliga tack – era insatser och er hjälp räddar liv.

Jag skriver inte mycket om resan i detalj, för att inte riskera bekymmer – som sagt så är inte alla bilar på slutdestinationen ännu. Generellt sett är det två chaufförer per bil. Resan innefattar färja, och för min del så har det varit en helt ny upplevelse att rulla ombord som en lastbilschaufför i stället för vanlig passagerare. Många nya lärdomar och skratt har det varit i alla fall.

På de polska vägarna syns det att det pågår ett krig i närheten. Dels så rullar det mängder av bilar som är märkta med olika versioner av blågula ”Help for Ukraine”. Dels fanns det militärtransporter. Och sedan finns det ambulanser från hela världen. Ambulanser från Tyskland, Norge och Israel körs mot gränsen – det värmde enormt att vara i gott sällskap.

Överlämningsprocessen för bilarna på gränsen mellan Polen och Ukraina förtjänar ett eget inlägg. Även detta kommer när uppdraget är klart. Bilarna blir i praktiken exporterade, och inte längre registrerade i Sverige. För att kunna göra detta krävs en hel del pappersarbete, bl a inbjudan från rätt part i Ukraina. Det finns några dokument i mitt ägo nu som jag nog kommer rama in och hänga på väggen.

När allt omkring en rasar ihop, och kriget brinner, så är det viktigt att försöka behålla någon slags normalitet, för att återfå en känsla av kontroll. Och det är klart att byråkratin är en av de sakerna som kan utgöra normaliteten. Den som är bekant med östeuropeiskt pappersarbete vet nog vad jag pratar om. Det hela går lite förenklat ut på att visa pass (och andra papper), vänta, bli utskälld, och få olika stämplar. I olika konstellationer, och av olika personer. Det gäller att inte ha bråttom. Under tiden gäller det att ta in känslan av postsovjetiskt ingenmansland, gränsen mellan krig och fred. Vysotsky skrev låten ”Ingenmansland” (1965, och hans odödliga whiskyröst ekade i mina öron när jag andades in den mörka, oroliga luften spetsad med rök från gränsvakternas cigg. Här får ni en lättsammare version, översatt till svenska.

Det gör ont att prata med ukrainare som är mottagningspart. Jag vill försöka förmedla stödet som har kommit in från så många håll i Sverige. Att svenskarna stödjer Ukraina, och hoppas för fred. Men det är inget som går att uttala. För att ukrainska folket behöver inte bekräftelse, lyckönskningar eller ryggdunk. Det är inte tankar och böner de behöver, och inte heller uttalanden om hopp om fred. De behöver hjälp med att rädda sin befolkning från ryssens krig. Det handlar om luftrum. Det handlar om att stoppa blodiga bombningar, våldtäkter och tortyr. Det handlar om barn i katakomberna i Azovstahl som bara drömmer om att se solen, medan deras chanser att överleva försvinner med varje minut. Mina klena önskningar smakade bittert. Besvikelsen är enorm över att världen inte gör mer. Och detta på bekostnad av vanliga, fredliga människor som skadas, tvingas på flykt, dör.

Själv kan jag försöka hjälpa till att samordna leveransen av några ambulanser, men kanske inte något större. Nog måste det finnas folk som har makten att hjälpa mer. Det krävs mod, men så är det med det mesta som skapar skillnad. Jag hade önskat att makthavarna såg ögonen på den som inte längre klarar av att gråta, hos någon som inte vet om de ser nästa dagen gry eller om de blir beskjutna och dödade av ryssar, ödet som har drabbat så många ambulanser och flyktingtransporter på sin mission att rädda liv.

Samtidigt har jag sällan sett så många fantastiska människor sluta upp och hjälpa varandra. Jag är uppriktigt tacksam för att ha fått dela det här projektet med personer som har gjort mer än vad som skulle kunnat förväntas, på alla sätt och vis. Projektet har vuxit och handlar om något större. Ser fram emot att berätta i detalj senare. Det kommer även journalistreportage.

Vi hörs framöver!

/Lena Wilderäng, adrenalena.se