Krigets färger – obligatorisk läsning om varför rysk militär inte får släppas över Östersjön

12.7K

“På vår front finns det inget broderskap. Remarque ljög.” – Arkadij Babtjenko, Krigets färger

Har ni ännu inte läst Arkadij Babtjenkos självbiografi från första och andra Tjetjenienkriget, Krigets färger (Adlibris 171:- inbunden, 40:- pocket tillfälligt slut, e-bok 83:-), gör det. Speciellt om ni ingår i svenskt totalförsvar och behöver motivation till varför rysk trupp aldrig kan tillåtas beträda svensk mark. Det är en bok om den pennalism, de övergrepp och den våldkultur och totala avsaknad av minsta respekt för krigets lagar som existerar inom ryska armén – både arvet från strax efter Sovjetunionens fall och som finns kvar alltjämt idag.

Väldisciplinerade ryska poliser och militärer har hand om säkerheten vid ryska flottans dag i S:t Petersburg i somras, här strax framför platsen där president Putin ska framträda. Vid tillfället intog man bara formation skithög, och ägnar sig inte åt att misshandla eller våldta varandra, och eftersom man befinner sig i Rysslands kulturella huvudstad plundrar, skövlar, misshandlar, lemlästar, torterar, våldtar och mördar man inte heller civilbefolkningen.

Ersatz förlags översättning av Arkadij Babtjenkos Krigets färger är en vackert skriven bok, men en avgrundsdjup studie i ren och skär ondska och hur det ryska värnpliktssystemet fungerar, samt vad det gör med soldaterna. Som jag har bloggat om många gånger förut så slåss en rysk soldat inte för Moderlandet eller för att han är rädd för fienden, utan att han är livrädd för sina tavaritj (kamrater) och officerare. Den svage är ett offer och det är den starkes rätt att ta för sig i rysk kultur, och ingenstans är detta tydligare än intern i militären.

Så till den grad att han ber på sina bara knän om att bli skickad till fronten istället för att stanna kvar hemma i “tryggheten” på regementet, där misshandel, tortyr och våldtäkter inte bara är vardagsmat, utan daglig behandling. Även från officerare upp till regementschefen.

Babtjenkos militära karriär som tvångsinkallad värnpliktig började som signalist. Någon grundläggande soldatutbildning fanns inte och han sköt två gånger under utbildning, medan månader spenderades liggande på mage lärande sig morsekod med rysk pedagogik. Gjorde man fel fick man njurslag eller njursparkar uppifrån av undervisande officer.

Sedan ska man överleva på logementet. Hackordningen är stenhård. De äldsta soldaterna misshandlar alla, de som är mitt emellan misshandlar “andarna”, dvs rekryterna. Ingen får slå tillbaka, utan man ska bara ta den dagliga misshandeln. Ingen tjänstgör på ett regemente nära sin hemort, för då deserterar man redan första dagen. Istället skickas man tvärs över halva landet för att inte ha möjlighet att fly från plågoandarna. Helst ska det inte heller finnas en enda soldat från samma stad, så man inte känner någon samhörighet och trygghet, utan är helt utlämnad åt våldsstrukturen på regementet.

Officerskåren är inte bättre. Högre officerare misshandlar kompanibefälen, som misshandlar plutoncheferna, som misshandlar soldaterna.

Sedan har vi det allra mest tabu, så känsligt att Babtjenko bara nämner det en gång, sedan han som föraktad signalist misshandlats svårt av soldater ett spaningskompani och de går vidare med förslaget att våldta honom. Där går i boken en gräns och Babtjenko tar en glasskärva från det fönster han just kastats genom och gör sig redo att försvara sig. Istället får han bokstavligen kompanistryk intill dödens gräns. Den ende officeren värdig ledarskap, Babtjenkos fänrik, dyker dock upp efter några dagar och misshandlar i sin tur den ledande spaningssoldaten till hitre gränsen om döden så att Babtjenko får några dagars frist att läka.

Babtjenko i sin tur bönar och ber att få bli skickat till köttkvarnen i första Tjetjenienkriget, för pennalismen, de antydda våldtäkterna och övergreppen är oftast mindre allvarliga när alla är beväpnade, även om de inte försvinner helt.

Samtidigt vågar ingen ta minsta initiativ, eftersom misshandeln kommer på köpet. När ett infanterikompani grupperar sig för tätt under en framryckning och kan räkna med att få indirekt eld på sig sker följande:

“Vi vänder inte bort blickarna från infanterikompaniet. Här är det ingen som talar om för någon annan vad han ska göra. Varje initiativ bestraffas. […] Salvan som är avsedd för kompaniet är redan på väg från Grozny. Redan första granaten slår ner mittibland leden, ett par man vrider sig på marken och reser sig inte igen.”

Kriget är förstås oresonligt och helt avhumaniserade efter månader av intern misshandel fortsätter man i samma stil mot fienden och civilbefolkningen. Fienden uppför sig ungefär som IS – våldtar, mördar, tar slavar, torterar och hittar på mer eller mindre utstuderade sätt att döda krigsfångar, så bägge sidor kör med samma stil.

I en by samlar de ryska trupperna man ihop alla män, kastrerar dem och sedan mördar dem, eftersom tjetjenerna hade kastrerat en bunt krigsfångar och sedan korsfäst dem. Inte osannolikt hade rysk trupp gjort detta ändå.

Men fokus efter de inledande kapitlens stridskildringar är på de interna övergreppen inom ryska armén.

I en scen blir några “pansarvärnssoldater” (snedöversättning av armored fighting vehicle då dessa fordon kallas pansarvärnsfordon igenom boken – armored=pansar fighting=slåss (felaktigt mot)/värna vehicle=fordon) på bataljonen avslöjade att ha köpt vodka av lokalbefolkningen i utbyte mot patroner. Bataljonschefen radar upp bataljonen och visar hur det ska gå till.

“Bataljonschefen griper en av dem kring strupen med vänsterhanden och slår honom hårt på näsan. Soldatens huvud kastas ända bak till skulderbladen, det hörs ett knak, blodet sprutar. […] Han sparkar på kropparna så att det knakar i dem, soldaterna vrider sig som maskar, försöker skydda magen, njurarna. Men det är omöjligt med bakbundna händer, sparkarna bara fortsätter att hagla över dem, den ena efter den andra. En spark träffar halsen, killen kippar efter andan men får ingen luft. […] En ingenjörsofficer och Lisitsyn ställer en av dem på benen, lyfter honom i armarna och lägger snaran runt händerna. Sedan drar de i repet tills fötterna svävar några centimeter över marken. […] Soldaterna hänger hela dagen och halva natten. […] Schakalerna ställer två Tapikapparater på asfalten under röret och ansluter elledningarna till pansarvärnskillarnas hälar. […] Soldaten i röret börjar spritta, han genomfars av krampryckningar. […] Han sätter på en av de upphängda killarna en skottsäker väst och skjuter honom i bröstet med sin pistol.”

Till sist efter misshandel och tortyr, kastas soldaterna ut till tjetjenerna, som förmodas fortsätta tortyren innan de mördar soldaterna och de två blir aldrig sedda igen.

I slutändan börjar förstås Babtjenko själv misshandla rekryter och nykomlingar, precis i den anda han själv fått utstå.

“Skönt att det inte är jag idag. Det har gått fyra år sedan dess och ingenting har förändrats i den här armén och om tio gånger fyra år kommer fortfarande inget ha förändrats.”

Boken publicerades först 2007 och ovanstående mening ska absolut ses utifrån erfarenheten under 2000-talet.

Har då problemen med pennalismen inom ryska försvaret upphört. Nej. Problemen finns kvar och har rent av stämplats som en statshemlighet sedan 2015 av president Putin. Det är förbjudet att rapportera om pennalismen, tortyren, övergreppen, våldtäkterna, utpressningen och de tillhörande självmorden. Ni kan läsa lite om våldtäkterna och sexslaveriet i ryska armén här – det börjar med misshandel och sedan inspelad våldtäkt, som används som utpressning för att tvinga soldaten att prostituera sig. Och detta i det homofoba Ryssland.

Som svensk kan man under inga omständigheter tillåta att rysk trupp någonsin får fotfäste på svensk mark och kan alltså aldrig släppas över Östersjön. De kommer plundra, våldta, mörda och tortera allt som rör sig, inklusive civilbefolkningen och varandra. Öststaterna vet vad det är som gäller och har därför gått med i Nato – för att aldrig mer ha rysk trupp på sin mark, inte ens i fredstid. Civilbefolkningen kan glömma allt vad krigets lagar heter när ryska militären trampar in. 

En bra början för de som fortfarande hyllar den ryska diktaturen och “ryska traditionella värdering” är att läsa Krigets färger, eller om man som totalförsvarsdeltagande behöver lite motivation. En tröst är att det enda ryska militären har är rädsla för varandra, en enorm numerär och total avsaknad av rädsla för egna förluster. Dessvärre uppbackade av kärnvapen. Några vidare soldater är de alltså inte, vilket också vittnesmål från det ryska kriget i Ukraina bekräftar. Dessvärre tror regimen på sin egen propaganda om den egna storheten.

Babtjenko är numera journalist och skriver här lite om läget i diktaturen 2015. Han sägs dock fortfarande vara i livet. Kanske för att han från Tjetjenien har tillräckligt med våldskapital för att freda sig fysiskt?

Ni hittar Krigets färger på Adlibris för 171:- inbunden, 40:- pocket, dock tillfälligt slut, e-bok 83:-. Behöver ni en motivering till varför Sverige måste kunna försvara sig mot Ryssland och varför det inte går att samarbeta med en diktatur där man endast förstår styrka och våld, och all form av eftergifter är ett tecken på svaghet och en inbjudan till mer överträdelser.

Man får hoppas att den kommande nya Om kriget kommer-foldern, som ska gå ut till hushållen utelämnar det där med krigets lagar och folkrätten. För när ryska militären kommer gäller bara våldets lag och den starkes rätt.

En annan reflektion är att scenerna från regementet och första Tjejtenienkriget bara är några få år efter Sovjetunionens fall. Det här är den stolta sovjetiska armén som skulle krossa Nato i Europa, men i verkligheten var man totalt omotiverade, dåligt utbildade, obefintligt tränade och saknade all form av moral. Men man hade gott om ammunition och brydde sig inte det minsta om egna förluster, vare sig internt eller orsakade av fienden.

Ogillade du pennalismen i Guillous bok Ondskan ska du förstås inte lära Krigets färger. Ondskan framstår som en svensk feel good-roman i jämförelse.