Blogrannen Magnus Ernström på Morgonsur har i sedvanlig mästerlig slagkraftighet sammanfattat hela Sveriges problem och landar i att Sverige inte finns, för det finns ingen idé med varför Sverige existerar som land – det finns inte längre någon gemensam idé som motiverar landets existens.
Detta står att läsa om i två inlägg (första och andra), som gör denna infallsvinkel utifrån varför vi inte kan göra något åt de som reser från Sverige för att mörda, våldta och etniskt rensa i IS namn. Det finns helt enkelt inte något land att integreras i, det finns inga svenska värderingar att ta till sig. I själva verket är Sverige världens mest extrema land där indviden är allt och tron på en djupare mening är absolut inget enligt World Values Survey.
Från första inlägget:
“Enligt min mening går det inte att integrera någon i ett land som saknar en autentisk stolthet, en grundläggande idé om vad landet är och står för. Ett sådant land blir helt enkelt inte attraktivt. Och det är här Sveriges problem ligger; jag har själv levt i Sverige i 46 år, men går numera bet på att definiera några grundläggande svenska värderingar. Något jag i alla fall börjat inse är att det sannolikt inte längre finns några värden som Sveriges befolkning som kollektiv är så genuint stolta över och tror så starkt på att man vore beredd att på allvar riskera livet för att skydda dem.”
Den nya statsreligionen får inte heller något fotfäste, och nu har till och med Försvarsmakten tillsatt politiska kommissarier på alla förband för att tillse den rätta ideologiska statstron.
Ernström fortsätter i andra inlägget:
“Att döma av de dagliga löpsedlarna som beskriver hur stora delar av befolkningen obstruerar och saboterar i frågorna tycks man inte direkt ha valt de lägst hängande frukterna att bygga en framtida genuin nationell stolthet kring.”
I slutändan verkar det enda man i Sverige kan enas om är att Sverige är “ett land och ett samhällssystem som inte förtjänar annat än förakt”.
Kort sagt finns det ingen mening med Sverige alls längre. Utan gemensamma idéer, mål eller mening, inte ens bevarandet av Sverige, kan landet lika gärna upplösas. Sverige är bara en geografisk yta, som man naturligtvis kan välja att bosätta sig på, men några gemensamma värderingar att ställa upp på existerar inte längre, annat än lokalt som runt Nytorget på Södermalm eller i Möllevången i Malmö.
81 kommentarer
haha bra satir
Om det vore så väl ändå, att det var satir alltså.
Snarare känns det väl så att "man" verkligen inte delar de värdringar som politiker och media försöker trycka ner i halsen på oss.
De värderingarna som var grunden till att vårt samhälle nådde sin höjdpunkt för ett par årtionden sedan, inte ligger som grund för det misslyckade experimentet som pågår nu.
Såna här situationer har man ju historiskt sett löst genom ett lagom stort krig med ett lämpligt grannland…
Ett annat alternativ är ju att de som känner så här, helt enkelt tar pick och pack och flyttar någon annanstans istället.
Rätt. Och det borde vara det budskap man meddelade IS-krigare eller vem som helst som har en dragning åt folkmördarhållet istället för att diskutera "jobb och trygghet" – och mötas av ännu mer förakt. Vem skulle inte har respekt för ett sådant land?
En tredje lösning är inbördeskrig.
När landet i 10-20 år slitits sönder av inkompatibla visioner om vad det var, drabbade det USA på 1860-talet och var antagligen även en framträdande del av vårt eget "birth of a nation"-inbördeskrig, turerna kring Kalmarunionen från Engelbrekt till Gustav Vasa.
@klarsynth, det kräver nog viss analys angående vart majoriteten ligger, även givet socialdemokratisk moral.
Tänk om det är du som borde flytta? 😮
Och likadant låter det i precis vartenda postmodernistiskt land i världen. Släpp nationalismen och kom med i matchen istället. Gårdagens värld finns bara i historieböckerna.
"släpp nationalismen" – högst korkat yttrande. För det första behövs nationalstaterna som autonoma administrativa enheter ända tills vi fått en stark världsregering och jag ser inte att du förespråkar någon sådan. För det andra kommer gemenskapskänslan inte automatiskt för att man raderar nationalstaten. Folk kommer vara lika värderingsvilsna och solipsistiska (eller reaktionära) i alla fall.
Frågan är ju snarare vad det innebär att vara en svensk nationalist.
Man är knappast först och främst nationalist. Däremot är ett mått av nationalism alldeles nödvändig i en värld utan en världsregering och inte bara i en sådan. Det är inte konstigare att slå vakt om Sverige än att slå vakt om Lidingö eller Säffle. Var och en har ett ansvar att ta hand om sig själv och sina närmaste så länge det inte skadar andra excessivt.
Till och med DI förespråkade i början av året i en ledare "en demokratisk och inklusiv nationalism"
Om du är så handfallen att du inte klarar att skaffa dig egna värderingar utan behöver tydlig direktion från staten så kan du ju flytta till Ryssland eller Nordkorea. 🙂
Du begriper uppenbarligen inte att Morgonsur efterlyser sammanhållande ideer och värderingar. Det går inte att bygga ett land eller en värld på liberal individualism, allra minst i i en värld utan en sammanhållande regering. Det blir bara kaos av det. Och undergång.
Egna värderingar har jag uttryckt i ett par gästinlägg här hos Cornu. Jag tänkte posta en kommentar med en länk alldeles strax.
Den som inte har tittat på mitt värderingstänkande som jag uttryckt ett par gånger i gästinlägg hos Cornu kan gärna göra det. Det är ingen nationalism jag formulerar, utan ett försök att tänka i många nivåer, där nationen alldeles självklart också är en viktig del, åtminstone tills vi fått en stark världsregering, vilket säkert kan dröja väldigt länge.
Adressen till det senare inlägget är http://cornucopia.cornubot.se/2014/12/gastinlagg-en-politik-for-det-goda.html
Det goda livsflödet
Vi behöver ett alternativ både till liberal individualism och till socialism och andra skitideologier, inklusive tvivelaktiga värdefilosofier som hedonism. Det är det jag har utvecklat. Jag tror att mina teorier är alldeles korrekta och att de kan ge oss större möjligheter att stå upp för oss själva, Sverige och människosläktet.
Att bygga en nation på gemensamt släktskap är mycket bättre än att försöka bygga det på en viss uppsättning värderingar. Det blir mer fritt och mindre totalitärt då.
Ja, det är den omvärdering av alla värden som kommer att frambringa övermänniskan. Åtminstone enligt Nietzsche. Sen vet jag inte riktigt om de där sugrörsarmade skäggen i SoFo ser ut som övermänniskor när de klagar på vinster i välfärden medan de lämnar barnen på det privata genusdagiset. Då ser de mer ut som dogmatiska apolloniker.
Han den där Morgonsur har fel som vanligt, för övrigt. Det är klart att svenskar i gemen helt naturligt till stor del omfattar västerländska värden och visst finns det unikt svenska värderingar som reflekteras i vår implementerade politik. Att ekonomiska stöd är individuella och inte familjebaserade t ex, är ganska unikt och en följd av vårt kulturarv. Problemet ligger väl snarare i den politiska implementeringen av värdena. Men i vilket tidevarv har det inte funnits en ideologisk klyfta mellan styret och folket? Vasa enade Sverige, sen kom han dragande med suspekta protestantidéer som han skulle tvinga på folket vilket resulterade i inbördeskrig. Sen dess har det väl typ hållit på så där, ungefär. För tillfället är det inte Luther som är poppis i maktens korridorer utan nåt postmodernt genusrunkande men principen är ju densamma.
Sen kan man ju komma med ett eller annat undantag där en maktmänniska agerat stick i stäv med nordeuropeiska värden men en svala gör ju ingen sommar, liksom.
Här kan ni får er en utmärkt redogörelse för vad det innebär att vara svensk:
https://www.youtube.com/watch?v=e1OLCng78CM
Det finns många värderingar/egenskaper som vi kan samlas runt. Jag tycker se mig två mycket utpräglade nationella sådana:
1) Vårt enorma mindervärdeskomplex som nation där allt vi gör är fel eller sämre än andra.
2) Vårt enorma ego som nation där allt vi gör är bäst.
Tycker man att dessa inte är förenliga så kan man bara titta på våra politiska företrädare där de skickligare kan säga både ja och nej samtidigt, och verkligen mena det. Det är inte för inte som cable leaks skrev något om svenskarna i EU som tidvis är otroligt pragmatiska men emellanåt kan få hela processen att tvärstanna. Och vilket annat land har lovat att anamma EURO men parkerat på handikapparkeringen utanför ERM, på obestämd tid dessutom, och verkligen menar det?
Sverige är helt klart unikt och bäst i världen på allting, även på att vara sämst.
Fast det blir ett stort problem när samma ultramoderna svensk med glöd försvarar en genusagenda, men inte är beredd att lyfta ett finger för att försvara exempelvis yttrandefriheten, utan tvärtom, gärna begränsar den.
Svenskar har någon slags överprogrammerad pragmatism. Den är ibland bra i näringslivet, det går fort att tänka nytt, men den är inte bra i ett längre värderingsperspektiv. Jag tycker det märktes mycket efter Charlie Hebdoattacken; många tyckte det var hemst, men ville gärna tulla lite på yttrandefriheten för att kompromissa lite med dårarna. Man är inte beredd att slåss för det samhälle vi har, men om någon ställer sig ivägen för någon nymodighet, då jävlar.
Usch, men jag är helt enig med Ben Dover om att det är perversa idéer om att fabricera en ny människa, avskalad allt som gör henne till människa, som ligger bakom detta i dubbel bemärkelse gränslösa experiment.
Gränslöshet är verktyget, och förespråkarna har en förståelse för människan på en Stalins nivå.
Life will defeat you.
Så här skrev Thomas Gur i Svd 2011 angående Sveriges ensamma extrema placering längst uppe till höger på kartan:
"Att flytta Sverige nedåt på denna skala, låter sig inte göras på några generationer. Motmedlet under tiden är att vara medveten om att politiska tjurrusningar och extrem rationalism är grundläggande element i svensk offentlig kultur, och att man bör ta det försiktigt med att alltid löpa linan ut, oavsett vansinnesnivå."
Politiska tjurrusningar, ja det har vi sett alldeles för mycket av på sistone.
Det är inte föraktligt att försöka vara rationell. Problemet är att vi är ganska korkade apor som sällan lyckas ta in mer än väldigt begränsade delar av verkligheten. Men Reinfeldtarna, Lööfskorna, Sahlinskorna, Fridolinarna och vad de heter tror ju på fullt allvar att de är kloka trots att de bara är korkade babianer som fattar nada.
När svensken vill vara Charlie, men samtidigt tulla på yttrandefriheten för att "kompromissa med dårarna", eller stänga bibliotek för föreläsningar, inte för att man uttryckligen är emot yttrandefrihet, utan därför att det kan bli våldsamma uppträden av gatstensvänstern, då är det en speciell svensk som talar – den aldrig ordentligt förborgerligade och sockentingskonsensusskadade landbon, som istället för konstitutionella principer enbart har pragmatisk korngröt mellan öronen och i största allmänhet huvudet i en säck potatis.
Tyvärr är det denna skara sist anlända från gnällbältets förtryckande bruksvärldar till den stora staden, som under 1900-talet har skaffat sig all makt i riket och som inte minst utmärks just därav att han som en lallande lämmeldåre alltid är först att med fanatisk brist på eftertanke anamma det nya bara för att det inte är gammalt; samt till följd av sitt förakt för historien inte begriper att ibland måste man både spilla blod och riskera oskyldigas hälsa för att försvara principer.
Har han läst Centerns partiprogram?
Skämt åsido, vill man veta vad den bärande svenska idén genom århundradena är, bör man läsa Lars Trägårdhs bok "Är svensken människa?". Månne har denna bärande idé gått såväl ISIS-krigarna som hr Morgonsur förbi, men i så fall har de endast sig själva att skylla.
Nejdå. Jag är själv en produkt av det samhälle som i generationer samtidigt har vårdat en stark stat och en stark individ. Även om det där med "stat" aldrig har slagit riktigt lika bra i Hälsingland, där jag kommer ifrån. Cornucopia? drar nog mina iakttagelser ett varv mer än jag, och det är viktigt att påpeka att hela min utgångspunkt i min betraktelse är svårigheten för människor fostrade i andra kulturers anda att ta till sig både goda och dåliga "nedärvda svenska självklarheter" som alla i det officiella Sverige förnekar att de ens finns.
Arvet av ett starkt, opartiskt tjänstemannaideal (som den moderna politiken tycks göra allt för att erodera) och den starka viljan att både vilja "vara sig själv för en stund" och samtidigt kunna enas och stå fast i gemenskap när och om det behövs vore väl något att bygga på. Jag kan inte se att det är exkluderande. Men det är förstås inte kravlöst.
Bondsk sturighet?
Det finns inga bönder längre.
Då så, då får jag hålla med Morgonsur. Det finns något att bygga på – det gäller bara att faktiskt göra det också.
Eftersom jag befinner mig i arbetsledande ställning tycker jag mig ana att problemet ligger i samma sak som man ofta möter på arbetsplatser.
När nånting ska genomföras så klagas och gnälls det på att det inte finns en plan, en filosofi eller en riktlinje för hur det ska göras. Det ska finnas handböcker för precis allt, eftersom folk är så jävla rädda för att göra fel. I själva verket är det ofta ganska uppenbart hur saker och ting ska göras och svenskar är ju inte direkt underutbildade heller. Vuxna människor med högskoleexamina skulle rimligtvis kunna genomföra både det ena och det andra, men icke, för man är rädd att stå med skulden ifall det inte blir så bra.
Det är precis samma här, på nationell skala. Ingen vill ta i de här integrationsproblemen för att man är rädd att få kritik, och då tror att det inte finns nån svenskhet eller nån kultur att lära ut. Precis som i arbetslivet är det en helt felaktig uppfattning.
Jag får citera en gammal luttrad arbetsledare på ett av våra stora byggföretag:
"Jaså, har du gjort fel? Det betyder i alla fall att du gjort nånting".
Jag skulle vilja se samma filosofi tillämpad på integrationspolitiken. Beröringsskräck leder till prokrastinering, som leder till att problemen bara växer och cementeras. Det är bara att ta tag i detta, gärna igår.
Eller för att citera InfR SkPlut eller vilken bok det nu var:
"Uraktlåtenhet att ta beslut ligger oftast gruppchefen till last".
Morgonsur: "Arvet av ett starkt, opartiskt tjänstemannaideal (som den moderna politiken tycks göra allt för att erodera) och den starka viljan att både vilja "vara sig själv för en stund" och samtidigt kunna enas och stå fast i gemenskap när och om det behövs vore väl något att bygga på."
En gissning:
Ett problem kan vara att detta starka, opartiska tjänstemannaideal av nutidssvensken betraktas som 'preussiskt' (även om denne inte längre vet vad Preussen var eller var det var beläget, eller ens om det faktiskt är preussiskt – det spelar mindre roll) och känns då för poststrukturalisten som minnet av en ond dröm man kämpar för att glömma. Preussiskt betyder ju att det är pliktmedvetet, objektivt och gammaldags och därför självklart nazistiskt och ondskefullt…
Jämför bara det enligt nutidssvensken särskilt ondskefulla uttalandet: "Jag lydde bara order". För den pliktmedvetne och opartiske tjänstemannen, som gör skillnad på formell roll och privatperson, är ju denna förklaring bara det mest självklara i världen!
@Ben Dover, jag hör åtminstone lite varningsklockor över beskrivningen. Arbetsledare är antingen ansvariga för processbeskrivningar, alternativt ansvariga för att delegera detta ansvar. Det är inte det minsta ovanligt att arbetsledaren faller in i något slags tredje icke-alternativ, med konsekvensen att vi får en ohygglig asymmetri mellan kontroll och ansvar.
Det är milt sagt jättedåligt när det inträffar. Har däremot ansvaret korrekt delegerats bör du se dig om efter bättre arbetskraft (tex sluta sourca från low cost countries).
Den ända vägledning man behöver är "skada inte andra"
Nej, det är det definitivt inte.
Propaganda av socialisttyp.
Det låter ju bra i teorin Tore men det blir svårt att genomföra praktiskt… T.o.m. fredsälskande Gandhi orsakade skada och död åt miljontals spermier varje dag!
Förvisso saknar vi intelligenta värderingssystem och ideer i det här landet (även om tyckareliten inbillar sig annat) men det är inte ett specifikt svenskt problem, utan ett globalt problem.
Tillhörighet och identifiering har väl bara förändrats. Samhörighet och tillhörighet med familj, vänner, jobbet, grannskapet osv…. tror jag många är beredda att slåss för! För kung och fosterland, no chance. Jag tror många gillar Sverige, men uppenbarligen gillar de franska Rivieran också… så i valet, om än orealistiskt, slåss för Sverige, eller flytta till Rivieran med familjen och bo och jobba där… så väljer svensken det senare. (jag raljerar lite förstås, men ni fattar poängen hoppas jag)
Varför tror du att känslan för Sverige skulle ta mer stryk än känslan för de andra enheterna du talar om?
Feminismen som statsreligion är en intressant ide
Inte bara att alla militära förband ska vara försedda med en politruk det finns även krav på att alla företag ska upprätta en jämställdhetsplan. Sedan lär det finnas krav på att all forskningsverksamhet har ett genusperspektiv (Är det sant? Skall man definiera kvantfysiken i genustermer?).
Sedan utbildas ett speciellt prästerskap i form av genusvetare
Tänk om en annan ideologi skulle upprättas som statsideologi, t ex kristendomen. Hur skulle det se ut?
– Alla militära förband skall ha en fältpräst
– Alla företag måste upprätta en plan över hur de ska få de anställda att omfatta den sanna läran
– All forskning måste ha ett kristet perspektiv
osv.
Som religion så tycker jag att feminismen är rätt torftig. Ingen förklaring till varför vi är här (För att bli jämställda?). Ingen förklaring av hur vi ska försonas med varandra (Genom att bli jämställda?) Inga riktlinjer för hur vi ska uppträda (Jämställt)
…"Möllevången i Malmö", eller på ljugarbänken på Himmelska Fridens Torg i Holmsund!
Sverige är extremt-långt ut på en skala där frihet och tillit till samhället ligger.
Det kan vara värt att notera att dess motsats-ofrihet och skepticism mot samhället är utmärkande från länder som vi får in nya innevånare ifrån.
Yes! Men det finns alltså en bärande svensk grundidé.
Att folk som kommer från andra delar av världen inte fattar eller tar del av det är alltså ett rent praktiskt genomförandeproblem och inte ett teoretiskt-filosofiskt problem.
Viktig skillnad där.
Att kalla det ett "praktiskt genomförandeproblem" låter som yttrat av en högre chef som slänger över omöjliga uppgifter till en mellanchef.
Faktum är att det bristande tilliten är mera smittsam än tilliten, och dominerar den.
Regioner av stor tillit kan expandera genom exempel och kan assimilera små reioner av bristande tillit/parasitism. Men över något tröskelvärde dominerar hökarna duvorna.
Finns matematiskt simulerat i någon artikel jag inte minns just nu, samt beskrivet av Robert Putnam.
Så, jo, det är i högsta rad ett teoretiskt-filosofiskt problem, närmare bestämt matematiskt.
Matematik tillämpad inom socialpsykologi.
OT har det där fnasket i Kreml nu (igen) lovat att inom två veckor rycka tillbaka det tunga artilleriet. Hur han nu kan göra det, eftersom artilleriet inte är ryskt. Merkl verkar sunt skeptisk, tydligen korsade ryska stridsvagnar gränsen just när avtalet skrevs på.
För att understryka att det bara är en bit papper till, så att säga.
"…det sannolikt inte längre finns några värden som Sveriges befolkning som kollektiv är så genuint stolta över och tror så starkt på att man vore beredd att på allvar riskera livet för att skydda dem"
Här har Morgonsur rätt, och det är också skälet till nedrustningen av försvaret, och inga konspirationsteorier – motivationen har runnit ut som sanden i timglaset.
Istället har vi fått en modern variant av stalinismen, en ytlig, psykopatisk, tro att man genom att ändra de fysiska omständigheterna (riva gränserna framför allt) kan skapa en NY MÄNNISKA och maximera produktionen.
Som om människan levde av kinesiska smartfånar allenast. Som om självrespekt och autonomi inte var grundläggande mänskliga behov, utan element som skall bankas ut när den "Fördomsfulle vite mannen" skall omformas till Den Nya Människan. Som om det som gagnade MÅLET var mera sant än sanningen, och genuint sanningssökande (som på Flashback) förföljs.
Life will defeat you.
Svensken skulle gå i döden för att slippa gå i döden.
Det är dock ytterst mänskligt. Däremot kanske det tar sig olika uttryck i olika kulturer. Andra kulturer har fördelen att tro på ett liv efter detta istället, och gör helt bizarra saker för att uppnå nån slags andevärld efter döden. I Sverige tror vi inte på att bygga upp nån slags kosmologisk kreditvärdighet i andra dimensioner (vilket är vettigt) så då får vi satsa på jordelivet istället.
De som verkligen går i döden för att slippa gå i döden förresten, är ju preppers.
Svenskar har i allmänhet en mycket naiv bild över hur världen fungerar. Man har liten förståelse för att våra värderingar faktiskt varken är allmängilltiga eller unniversiella. Det är såklart en farlig inställning i en allt mer globaliserad värld. Tyvärr kan vi inte göra världen till Sverige.
Vi lever i ett hycklar samhälle, bra speglat i våra sociala forum, Facebook och Flashback. I Facebook en förljugen tillrätta lagd självbild som horar för "likes", medan Flashback rinner av undertryckt hat och ilska som slår i blind frustration.
Hur ska vi kunna vara stolta över oss själva då vi inte vågar vissa upp våra misslyckanden för våra vänner? Och hur ska vi kunna hantera våra tankar och farhågor om vi förväntas trycka ned dom i skoskaften till dom pyser ut annonymt som illa luktande smogg?
Ryssen gör sig dock inte besvär, finns fortfarande en sak som förenar 😉
Tvärtom skulle jag vilja säga, svenskar är beresta och vet att andra delar av världen fungerar annorlunda. De som är mest naiva är säkert de som reser minst. En somalier vet säkert mindre om Sverige än vad en svensk vet om Somalia.
Frustrationen på Flashback är dock inte blind, utan drivs framåt mot större kunskaper.
Det finns en "Need for cognition" bakom Flashbacks vokabulär som är fullständigt antitetisk till Facebooks "Need for conformity".
Att "känna till" och förstå är inte riktigt samma sak. De flesta Svenskar känner till döden, men saknar förmodligen den djupare förståele som många Somalier har. Svenskar är naiva, inte okunniga.
@viktualiebroder
Jag är vänn av Flashback, det är en nödvändig ventil och har även ett värde bortom ventilens.
Här en aktuell Flashbacktråd i vilken trådskaparen ehuru nationalist uttrycker sin tilltagande "svenskfobi" (relevant för den här tråden):
https://www.flashback.org/t2518350
Jag förstår Morgonsurs frustration, och jag delar den, de flesta i min bekantskapskrets delar den. Men samtidigt, eftersom många av oss faktiskt delar frustrationen tror jag att Morgonsur faktiskt har fel i den supernegativa ton han har. Jag tror inte vi är "körda".
Däremot har vi ett problem med att det publika Sverige, media och politiker, inte delar samma bild och vision av Sverige som medborgarna. Eller ja, problemet är väl att det inte finns några visioner alls, förutom hos SD och extremvänstern, och när det gäller extremvänstern så har man tillgång till stora megafoner (som tex AB´s kultursidor) men budskapet skulle kunna vara skrivet på swahili, så främmande är det för de flesta Svenssons.
Att allianspartierna och S inte har visioner kan ju förklaras med att de helt enkelt är "färdiga". Samhällsbygget som Socialdemokratin hade som vision en gång i tiden är ju klart. Det är bara förvaltning kvar. Huruvida de gör ett bra eller dåligt jobb kan man , och bör man diskutera. Men valen i modern tid har ju handlat om procentsatser i skattetrycket snarare än vilken värld man vill ha. När medborgarna nu börjar uppleva problem med det än det ena än det andra, som flyktingfrågan och säkerhetspolitiken, så står förvaltarna handfallna. De kan på sin höjd göra små regleringar i penningkranarna, men det arkitektarbete som krävs, det vågar de sig inte på.
Sverige behöver helt enkelt ett stambyte och en moderniserad fasad. 50-talshuset som ändå förvaltats rätt bra sedan det blev färdigt, behöver en rejäl renovering. Utmaningen är att de boende behöver enthusiasmeras och motiveras.
Jag känner mig inte särskilt negativ alls, faktiskt. Det svenska samhället är betydligt bättre än för säg, trettio år sedan, och jag lever själv ett gott liv. Men visst är jag frustrerad när inte ens ett beteende som IS får något jävlar anamma att vakna i det land jag uppbär en adress i. Det var just den tafattheten jag anser vara värd förakt – inte samhället som sådant. Jag tror faktiskt att även IS-resenärerna delar mitt förakt mot en sådan naivitet och brist på ryggrad. Man förväntar sig väl att någon ska reagera på att man mördar folk?
Nå, världen går inte under för att det svenska samhället redan upplever och kommer att uppleva en än mer orolig och i värsta fall våldsam tid innan saker och ting rekar till sig. För det gör de alltid. Världen går inte ens under om Sverige skulle upphöra som nation. Det har hänt förr, och det kommer att hända igen.
Men "kört" är det inte. Mina inlägg försöker snarast belysa hur det svenska samhället kan tänkas uppfattas av någon som lockas av IS, och det gör jag definitivt inte själv.
Dock tror jag det är en bra bit ner innan det studsar i botten och trenden vänder. Men det är ett problem för hela västvärlden – och som också kommer att drabba resten av planeten på ena eller andra sättet.
För egen del är jag inte det minsta orolig. Jag klarar mig alltid, och det gör min familj också. Men nog vore det trevligt att bo i ett land man kände för, och som åtminstone hade större ambitioner att vinna min – eller unga arga mäns som är nyfikna på IS – lojalitet än min kreditkortsleverantör har.
Jo, men det är det jag menar, jag har inte träffat någon i verkligheten som tycker det är en bra idé att ge ISIS-mördare jobb och hjälp. De flesta blir istället väldigt blodtörstiga när saken kommer på tal. Det visar väl om inte annat vilket gap det finns mellan den styrande eliten och deras undersåtar. Eller i alla fall de undersåtar som jag känner.
De som sitter och ska styra över oss vet inte vilka vi är, och det är nog problemet – vilket förklarar det rekordlåga förtroendet för dem hos folket.
Vad som måste ske är att förnuftets röst måste få höras högre, i media och på bloggar, och där bidrar ju du redan, och det tackar jag för!
Elit och elit… Tror mer att den politiska processen sorterar bort alla konservativa, eftersom politik i grunden handlar om förändring. Politikerna är mycket mer progressiva än medelsvensson, och tycker därmed att beredskapsjobb är en bra medicin mot IS.
Progressiva? Vetefan. Ett krav som många nog har på politiker och hela statsapparaten är nog att den ska stå för nån slags principer. Att ge beredskapsjobb till krigsförbrytare är kanske faktiskt rent pragmatiskt inte helt idiotiskt, men det är ingen som kan säga att det är principfast. Är det inte däri upprördheten ligger?
Den socialistiska enpartistaten har i 70 år fostrat en likriktad folkmassa där varje individ strävar efter att på mest konfliktundvikande sätt rätta sig i den konformiska ideologins sociala struktur av rädsla för utanförskapets högst reella och kalla utanförskap. När generation efter generation indoktrineras med jantelagens politiska förtryck som medel finns det helt enkelt ingen erfarenhet att stå upp för sig själv kvar, den är demografiskt utraderad.
Nu ska man ju inte vara dum och tro att det inte fanns positiva delar med det hela då man fick en jämn nivå på kunskap vilken kunde fostras antingen i industrin eller på kontor tjänande samma industri, och detta blev man stormrik på då inga andra Europeiska nationalstater var funktionella vid tiden och utgjorde ingen konkurrens.
Enhet skapade man enkelt genom allmän värnplikt och höga skatter då alla bidrog blev gruppen självkontrollerande redan från skolstart och vidare implementerad mot den gemensamma fienden.
Dock blev det ett abrupt slut på festen när den eviga freden kom tågande med stormsteg och det lilla men effektiva militärindustriella komplexet löste upp sig av nödvändighet, dock kvarstod det viljelösa identitetslösa biologiska kapitalet som innan så käckt varit fogliga i att visa sin individuella styrka genom att hålla sig i gruppen. Men nu utan pappa staten som kan säga åt hur att tänka och total förvirring uppstod när de nu skulle göra sitt avtryck i den dynamiska globala ekonomin.
Ny propaganda således, men invånarna mindes det gamla vi och ville inte rätta sig i ledet och blev stingsliga oavsett vad man försökte med och nu uppstod maktvakuum.
Då makthavarna likaledes endast hade erfarenhet av att dela ut kollektiva floskler slog man knut på sig själv när man försökte återta initiativet från de bångstyriga medborgarna och återinföra enpartistaten men nu utan det våldsmonopol man själv nedmonterat och paniken är nu total.
Processen påskyndades av de nyanlända medborgarna som köpte det ledarlösa landets reklamblad om det förlovade landet men fann sig lika vilsna som ursprungsbefolkningen i en imploderande omvärld där karta och kompass nu blivit värdelösa då polerna nu skiftat dramatiskt.
Den gamla geopolitiska antagonisten såg på det hela med stort nöje och insåg att här gräver man guld och kan styra och ställa som man vill efter som man själv ingalunda nedmonterat sina tidigare väletablerade påtryckningskanaler och passade på att göra förvirringen än mer påtaglig för att gynna deras ambitioner som globala härförare.
När man inte har ordentliga mål att sträva efter leder det till hitte-på-problem och lösningar med liten verklighetsförankring och medhåll utanför ens egna kretsar. Det må ha startat på/i Söder/Söderort men kanske kan vi få en glimt av vad som komma skall, dramatiskt formulerat. Att den nationella känslan för Sverige som ett land och en gemenskap helt håller på att försvinna är det ingen tvekan om. En ytterst liten del av svenskarna känner till exempel någon gemenskap med de hippa genus-och miljöförespråkarna på Södermalm. Kanske kommer vi att få se en ökning av "regional nationalism" runt om i landet. Där lokala frågor blir av större vikt än något oidentifierbart och främmande som propageras från Sthlm. Dra paralleller till USA. Trots att patriotismen är framträdande finns också en form av regional patriotism med lokalt förankrade värderingar och misstänksamhet mot Washington DC på många platser. Förtroendet för de politiska partierna, framförallt partitopparna, sjunker. Ambitionerna för vår humanitära supermakt tycks inte ha några gränser (möjligtvis när det blir så fullt att de segregerade välbärgade områdena i huvudstaden också får sin del nyanlända), DÖ-överenskommelsen, majoriteten av riksdagspartiernas elit säljer ut sina väljare, försvaret är kört i botten, rättsväsendet och skolan är inte långt därifrån. Trots de grava problemen hörs bara diffust bladder om lösningar. Det enda gammelmedia helhjärtat verkar stödja är genus och miljösnack. Partierna, undantaget de längst ut på höger/vänsterskalan tycks endast bry sig om att vara kvar i rampljuset så länge som möjligt och lägger all sin energi åt röstmaximering och opinionsundersökningar. Allt i enlighet med nuvarande trånga åsiktskorridor. Debatterna det senaste valet var patetiska. SD säger "islam", V "privata vinster/rasism" och de övriga verkade tävla i om vem som kunde yttra ordet "jämnställdhet" flest gånger. Politiken i Sverige idag är på dagisnivå och partitopparna lekledarna. Jag tror att vi kommer att få höra flera röster höjas för ökat självstyre runt om i landet. Varför ska tex miljö-och immigrationspolitiken vara så väldigt landbyggdsfientlig och storstadsvänlig? I takt med att den regionala "nationalismen" blir starkare lär också samhället bli mer likt "klansamhällena". Man identifierar sig med de i sin by, stad, kommun, landskap framför landet som helhet.
En stor skillnad mellan Sverige och USA är att den västerländska kapitalismen i USA främst verkar vara konstruktiv (det mest hedervärda är att starta eget företag – bli sin egen boss) medan den i Sverige främst verkar vara konsumistisk (det viktigaste är att tjäna mycket pengar så att man kan köpa sig status).
Har hört påståendet att INGET av Sveriges 50 största företag är startat efter 1970 – och de få som startat företag som blivit stora (Skype/Minecraft) cashar innan redan inom några år genom att sälja ut helt till utlandet.
I den mån svensken tror på något så är det en i det närmaste självfinansierad välfärd där pengar liksom bara uppstår ur tomma intet ute hos företag och därför lika gärna egentligen kan sägas tillhöra staten.
Be dina arbetskamrater i fikarummet att nämna fem svenska ekonomibyggande företagsskapande hjältar och du blir i värsta fall utstirrad som en idiot – i bästa fall grunnar någon fram "Bert Karlsson?" efter fem minuter…
Otroligt vad alla är gnälliga.
Svenskarna har MYCKET att vara stolta över. Många i Syrien och andra länder skulle göra vad som helst för att få komma till detta icke- nationalistiska land.
Sverige har ett kulturhistoriskt arv, folkhemmet, social trygghet, yttrande frihet, demokrati och så vidare.
Allt är inte perfekt. Men ge gärna tips om vilken, mer nationalistisk och härlig stat man ska flytta till istället.
Jag skulle vilja påstå att alla våra nordiska grannländer är bättre alla dessa områden du nämner.
Det svenska folkhemmet är ett begrepp som knappt någon yngre ens kan förklara vad det är.
Det tar emot att säga det men jag näst intill skäms över att berätta för utlänska kollegor hur Sverige fungerar och hur ryggrads lösa mähän vi har blivit.
Rätt tragiskt när jag tänker på det.
Det enda vi kan är att vara en "humanitär stormakt".
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Med tillägget att vi den ”humanitära stormakten” sätter värdsrekord i att ta emot flyktringar men sen att vi inte kan ta hand om dem det verkar de flest skita i.
Vårt samhälle är och håller på att bli uppdelat i olika områden med svenskar i vissa och sen andra områden med invandrade ”svenskar” med massor av sociala problem.
Om ni känner någon som arbetar som patrullerande polis i Stockholm och vistas mycket i dessa problem områden be dem gärna beskriva hur det är där så får ni höra det från andra än politiker och vänstermedia vilka inte bor i dessa områden och inte vistas där i överhuvudtaget.
Problemet är ju just det, att vi har enormt mycket att vara stolta över men att vi kanske inte är det i särskilt stor utsträckning.
Vill man flytta till en mer nationalistisk stat kan man flytta till Kosovo. De utropade självständighet utan att ha ett fungerande rättsväsende, utbildningsväsende, en enorm korruption, etc etc. I korthet har de inte ett piss att vara stolta över, deras land är ett skämt, men lik förbannat står de där och viftar med sina flaggor.
@Milda Webben: Men med världsrekord menar du Europeiska Unionen-rekord?
@motbok
Rekord för västvärlden kan vi till och med slå till med. Sverige tog emot fler flyktingar än länder som USA och Tyskland förra året.
Sen antar jag att du är ute efter att länder nära konflikthärdar, som tex Jordanien, har fler flyktingar. Det brukar vissa dra upp som ett exempel på att vår flyktingmottagning är som en fis i rymden mot vissa andra.
Visst, men de lever i temporära tältläger som sköts av FN och det finns inga långsiktiga lösningar för ett nytt liv i det nya landet. Det hela är temporärt. Att jämföra detta med Sveriges flyktingmottagning är meningslöst, såvida man inte anser att även vi ska bygga upp dylika tältläger istället för att försöka ge flyktingar som kommer hit en bra framtid.
Tror att det är makteliten och de som hörs mest i media som gör att svenskar i helhet inte längre vågar ha värderingar i vårt kulturarv.
Har hört många gånger då vissa individer vill stå upp för vårt kulturella arv och traditioner blir avklädda. Att vi som svenskar har ett arv med mat, husmanskost. Högtidsfirande som midsommar kräftskiva och allt därtill. Sport, musik, vardagsliv, pliktskyldighet och punktlighet och en massa annat.
Men allt det här är fult, fel och passar inte in i det nya Sverige. Man är rasistisk eller nationalistisk vilket bägge är lika illa och inget man vågar stå upp för. Bättre då att lägga ner och vi blir ett land utan traditioner och kulturarv. Lugnast så, men vart tog identiteten vägen.
Fast det där tror jag är lite överdrivet.
Det är ju inte så att vår rätt att äta surströmming, lutfisk eller köttbullar är hotad. Inte heller är rätten att ta en snaps eller två eller tre till sillen på midsommar hotad. Ingen har heller hotat med att ställa in midsommar.
Några dårpippipolitiker har velat plocka bort kungastatyer, andra dårpippipolitiker skäms över Linköpings flygplan och vill ta bort dem osv. Men dessa saknar stöd hos majoriteten av folket. Det är väl där skon klämmer.. de som har megafonen har åsikter som saknar motsvarighet hos folket.
Ett problem är polariseringen. Det som syns i media är endera "PK-fanatikerna". De som gillar olika så länge alla är lika. De mobbar brutalt ner alla som inte är konformister med R-ordet. Man är antingen en av dem eller Hitler, något överdrivet.
Eller så är man paranoid SD-nazist och tror att varenda jävel med utländskt namn är här för att stoppa Svenssons rätt till snaps till julskinkan, eller julskinka till snapsen. De förra får utrymmet för att de "äger" mediautrymmet så som skribenter på landets tidningar etc. De senare får nog mediautrymmet för att de gör sig så bra som avskräckande exempel.
Men till syvende og sidt så är det ju ingen mer än vi själva som lyckas stoppa oss från att bibehålla våra traditioner. De lever så länge vi som firar dem tycker att det är trevligt. Traditioner ska man också ha klart för sig, utvecklas, förloras, tillkommer och har så gjort genom historien. Matvanor ändras likaså. Det finns typ en tid före kåldolmar, och en tid efter.. just kåldolmen kan ju sägas ha ersatts av en annan turkisk specialitet.. kebaben. Dock tvivlar jag på att turkarna äter kebab med tunnbröd? Eller?
Kultur är inte kebab, köttbullar, snaps eller någon staty som står på ett torg.
Kultur är de värderingar och den moral som särpräglar ett folk.
Med tanke på de värderingar som härskar idag, självcentrering, moralisk relativism och social darwinism, så bör man noga överväga vad man önskar sig.
Rent teologiskt är dessa tre grundstenar basen i Church of Satan.
https://authenticmentoring.wordpress.com/2014/09/27/mark-passio-discusses-satanic-ideology-in-our-culture/
Sverige är det västland som kommit längst i att avveckla sig själv till förmån för en multikulturalistisk ideologisk utopi. Detta genom att villkorslöst anamma de kulturmarxistiska doktrinerna: feminism, värdegrund, kultur och värderelativism, poststrukturalism, socialkonstruktivism.
"I Sverige finns snart inget ”vi och dom”. Det skulle kunna vara någonting gott, om det inte var för att Sverige allt mer uppenbart saknar ett riktigt ”vi” överhuvudtaget. Snart är alla som lever i Sverige ”dom”. Och då är det inte konstigt att den tillit som är så nödvändig för ett blomstrande och framgångsrikt samhälle enligt World Values Survey sakta börjar avta i Sverige."
Jag är en av dem som Makten brukar anklaga för att skapa ett "vi och dom", men jag har onekligen upplevt mig själv som uteslutande ett "dom" ganska länge nu.