Det påtalades att man inte kan bedöma och ge betyg för förmågan att arbeta i grupp via nationella prov. Samtidigt kan man konstatera att grupparbete är viktigt, då det på ett utmärkt sätt speglar hus det svenska samhället fungerar.
Grupparbete kan förstås vara kvar i skolan, även om betyg enbart sätts utifrån centralt rättade nationella prov.
Grupparbeten är nämligen perfekta speglar av hela Sverige.
Om vi antar att fem elever ingår i ett grupparbete, så är min erfarenhet att en person gör allt produktivt arbete, en fjäskar för läraren och tar på sig äran, och övriga tre gör ingenting, men får utan egen insats de fulla frukterna av grupparbetet.
Och så ser Sverige ut.
En person jobbar i ett skapande privat näringsliv. En person är skattepengdiare och anställd inom kommun, landsting eller stat, eller privat, men jobbar mot kommun landsting eller stat, och får som myndighetsperson äran för att landet fungerar. Övriga tre jobbar inte, utan lever på en kombination av bidrag, pension, socialförsäkringar, studiemedel eller på sina föräldrar.
Så grupparbete är bra, då det fostrar eleverna i hur vuxenlivet ser ut. 80% lever på övriga 20% och deras produktiva arbete, som genererar grunden för skatteintäkter och välståndet.
Av just denna anledning avskyr jag grupparbeten, eftersom jag alltid var den där som gjorde allt arbete. Det handlar inte om en oförmåga att jobba i grupp, utan om en ovilja att behöva göra allt arbete, men bara få 20% av äran. Men att övriga 80% älskar grupparbeten ter sig självklart. Inte för att de kan jobba i grupp, utan för att de slipper jobba.
Kort sagt är grupparbete i skolan meningslöst.
Förmågan att smita från arbetsuppgifterna och att 20% gör åtminstone 80% av arbetet finns sedan kvar i arbetslivet, speciellt på skattepengdiande arbetsplatser. I teorin kan man alltså på många myndigheter och institutioner sparka 70-80% av de anställda, utan att verksamheten påverkas.
61 kommentarer
Samma här. Jag var i princip genom hela min skolgång från lågstadie till kandidatexamen (ja, universiteten har också dille på grupparbeten) den som ensam gjorde allt i grupparbeten och fick se de andra ta åt sig ära utan att göra ett skit. På min institution på universitetet ska tom kandidatuppsatser (ev magister och andra högre nivåer också) skrivas i grupp (!) med samma dynamik. Jag fick kämpa stenhårt och tom ljuga för att få "undantag" att skriva min kandidatuppsats själv.
I våra grupparbeten på högskolan kunde gruppen meddela läraren om någon inte uppfyllde de arbetsuppgifter gruppen tilldelat denna person och när resultatet av gruppens arbete presenterades för läraren delades ett antal betygspoäng ut som gruppen sedan fick fördela på individnivå så som de tyckte förtjänades enligt individuella prestationer. Gruppen hade i det stadiet även makt att underkänna den som inte uppfyllt något av sina tilldelade kriterier från gruppen och lägga fram detta till läraren som nästan uteslutande lyssnade på gruppens mening då det alltid flaggades för problem tidigt. Detta system funkade utmärkt enligt mig själv och borde kanske appliceras mer i arbetslivet.
Låter som upplagt för mobbning och utfrysning, där majoriteten kan rösta på att ta alla poängen själva och underkänna minoriteten.
I början av varje arbete gjorde alla klart för varandra på vilken nivå man ville lägga sig, exempelvis skulle jag kunna säga att jag nöjde mig med godkänt och tog därför bara på mig en uppgift av tre möjliga. Det kanske finns risk för mobbning och utfrysning men det var inget jag märkte av..kanske för att jag inte råkade tillhöra de utfrysta om de fanns eller för att vi var ärliga och öppna mot varandra med god kommunikation i grupperna. Grupperna var alltid på ungefär fem personer. Om detta är en perfekt form för att lära ut samarbeten som gynnade de drivna samtidigt som man tog kraft av andra vet jag inte men det var iallafall så vi gjorde för att minska problemet med att en individ gör allt medans alla andra slackar.
det är ingen större nyhet att dom som är på "rätt" sida aldrig sett några mobbnigstendenser,
samt vilken skadlig inverkan en högljudd karismatisk ledare kan ha för ett grupparbete där alla ska ventilera och argumentera för sina åsikter
@Cornu
Upplagt för att 80% av gruppen skall rösta ut den som gjort arbetet…
Fast i ditt exempel med skolarbete så är det ju hittepåresultatet "betyg" i olika nivåer som ska uppnås. På en arbetsplats så ska det ju jobbas till man nått det gemensamma målet. Känns inte så troligt att det skulle accepteras i arbetslivet att jag var tydlig från början med att jag var nöjd med att bara göra en tredjedel av min arbetsdel och att de andra fick dela upp resterande mellan sig.
Hmm fast kanske ändå. Beror ju på hur man gör liknelsen. Skulle jag jobba deltid så är det ju en sådan överenskommelse, och då har jag sagt att jag nöjer mig med mindre pengar.
Är och snubblar på tankar runt medborgarlön i det här också, men kommer inte riktigt fram. Får se om jag återkommer 🙂
@morr
Givetvis är det bara Wally i Dilbert som är öppen med att han bara slackar runt. I verkligheten så är det snarare så att man inte säger det rakt ut att man bara tänker göra en tredjedel av sin del utan man bara gör inte mer – arbetsbördan hamnar då hos andra som har mer ambition att uppnå det gemensamma målet.
Jo, fast Pers skolmodell byggde ju på att öppenheten skulle göra det acceptabelt i utbyte mot en mindre belöning.
@morr
Njae, jag tycker inte öppenhet var en komponent i modellen utan att man helt enkelt lät gruppen dela på belöningen på det sätt man fann lämpligt – det liknar demokrati där man gemensamt beslutar hur frukterna av totala arbetet skall fördelas.
Problemet med det demokratiska inslaget i exemplet som cornu målade upp är att de som har slackata runt kan komma överens om att belöningen skall delas lika mellan de 4 som inte bidragit och låta den som gjort jobbet stå utan belöning (eller beslutar att dela belöningen lika så den som utför arbetet får en liten morrot).
Kunde under ingen vara
Fick och därför egen skara
– och av egna får var ullen
Rent spontant kom jag att tänka på denna Runebergsdikt.
Måste ju göra reklam för kollegans son.
Har funnit att grupparbete endast är ett problem i socialistiskt top-down form, där läraren/ansvarige på måfå eller från någon modell satt samman grupperna. Då uppstår fenomenet du beskriver (även om man såklart ibland har tur).
Grupper sammansatta av fria individer som ingår i gruppen av fritt val har jag aldrig upplevt som problematiska. Snarare kan man då i samtalet och i arbetsfördelningen klara av och prestera betydligt mer än vad man skulle klarat på egen hand. Men detta är såklart bara anekdotisk bevisföring och behöver inte stämma för någon annan än mig.
Å andra sidan lär sig eleverna då inte hur det funkar ute i verkligheten – det är väl rätt vanligt att big boss "på måfå eller från någon modell" sätter ihop grupperna.
Kanske skulle vara lärorikt att göra på olika sätt så eleverna ser vad som funkar eller inte funkar? Låta någon elev styra upp det hela och efter egen modell sätta ihop grupperna?
Känner igen mig. Vår klass släpade en kille som talade mycket dålig svenska och bara var helt passiv genom hela universitetets alla grupparbeten. "Nu får ni ta han" hörde man någon gång.
Min son (som kommer från en flergenerationers företagarfamilj) kom och berättade att de gjorde ett grupparbete kring att starta företag i skolan. Men han hade hamnat med tre tjejer som bestämt att företaget skulle sälja hästsaker så de satt och pratade hästsaker och min son vara bara jobbig när han ville arbeta med den riktiga uppgiften.
Visst har man varit med i grupper där en person drar hundlasset. Det har ömsom varit jag ömsom någon annan. Jag har också varit med i grupper där alla jobbar för det gemensamma målet.
Men jag tror inte man ska fästa för mycket vikt vid detta, dels beror det på om uppgiften kan parallelliseras eller om det är en uppgift som inte tillåter parallellt arbete. Gruppdynamiken är också väldigt viktig. Om de personer som kan göra jobbet inte är villiga att inkludera alla andra på deras villkor utan kör sitt eget race utan att involvera dem andra.
Cornu, du glömmer en sak och det är grupparbetenas fostran att lära ungdomar att samarbeta och våga fatta beslut. Har haft förmånen att arbeta i Sverige, Norge, Ungern, Frankrike och Holland och ska svenskarna lyckas framöver må man fortsätta att 1) Våga fatta beslut så långt nere i hierarkin som möjligt, tror att grupparbeten lär ungdomar att våga ta ansvar 2) samarbete mellan olika parter och att gruppen har samma mål. Sen att du klagar på att 20% gör arbetet medna 80% free-reedar men om verkligheten ser så ut är det ju bra att man lär sig det från dag 1?
Jag har sett exempel på hur svensk förmåga till grupparbete varit en kritisk framgångsfaktor (för mindre företag i mjukvarubranchen), där man sparkat kontinentaleuropeisk arsle.
Självklart fungerar grupparbeten i grundskolan rätt illa, men man måste börja någonstans och på gymnasiet upplevde jag att det funkade bra, säkert tack vare både träning och en lättnad av att plötsligt få jobba i en grupp där alla bidrog, och på (tekniskt) universitet ännu bättre. Visst hörde man om vissa nyutexaminerade på Ericsson som inte lärt sig dela upp arbetsuppgifterna och satt och programmerade bredvid varandra där en hanterade musen och den andre tangentbordet, men det sågs ner på och jag har svårt att tro att sådan fick pågå särskilt länge.
I grundskolan är klasserna generellt för diversifierade kompetens- och begåvningsmässigt, för att grupparbeten ska fungera. Ju högre upp i utbildning desto mer homogen begåvning och kompetens, iaf förr. Bäst är det sedan på privata arbetsplatser, där begåvningsnivån är ganska jämn.
Och nej, i arbetslivet händer det inte att en städerska ska göra ett grupparbete med en disputerad doktor i teknisk fysik, så nej, man behöver inte lära sig grupparbeta över begåvnings- och kompetensgränserna.
Grupparbeta? Kanske inte. Men det finns ju gott om t ex civilingenjörer som arbetsleder och samarbetar med yrkesutbildade snickare o dyl.
Cornucopia, du har så klart rätt i att grupparbeten på grundskolan har en stor inneboende potential för dysfunktionalitet, minst sagt. När jag tänkte tillbaka tänkte jag mig att jag nog trots allt lärde mig en del om samarbete som jag sedan hade nytta av på gymnasiet, men det är såklart möjligt att det positiva jag lärde mig med råge uppvägs av skadan det gjorde att så många i klassen lärde sig hur man slipper göra jobbet.
Problemet är väl där att grupparbetet inte är så omfattande att det behöver olika kompetenser. Tar vi grupparbetet att bygga ett hus så blir det ju endel som ritar huset, någon som räknar och någon som bygger osv (och ja du hittar säkert en och annan i gruppen som inte tillför något vettigt, men det är så det fungerar i verkligheten), grupparbete där folk med olika kompetens samarbetar mao.
Ser tillbaka med viss längtan på grupparbetena på högstadiet, för på den tiden gjorde man bara 100% av arbetet. På universitetsnivå så är min bedömning att min arbetsinsats ökade med 20% för varje gruppmedlem som tillkom. D.v.s. Det var ungefär dubbelt så mycket arbete för mig att göra när jag arbetade i en grupp av 5-6, som om jag hade jobbat ensam.
Ja generellt förväntas det ett mer omfattande resultat om man är fler som "arbetar".
Jag minns ett grupparbete på universitetet där det var en (i en grupp av tre) inte hade bidragit med ett skvatt. Det var tämligen uppenbart vid presentationen då hön endast förklarade triviala delar, och lyckades dessutom peta in en hel del fel.
Professorn såg givetvis hur det låg till på lång väg. Han förklarade vilket intryck han fått och bad vederbörande förklara vilka bitar hön bidragit med. Det blev bara svamlande svar.
Vederbörande ombads då på en minut förklara några av arbetest grundstenar/kärnor. Totalt misslyckande. Hön var inte i närheten av att förstå vad vi andra ens gjort.
Underbart rättvist tänkte jag! Ända tills jag fick höra att vi blev godkända alla tre. Institutionen var i behov av pengar och tydligen står bistånden i propertion till antalet godkända studenter. Dock overifierad uppgift.
Nja jag menade nog mer baserat på samma mängd totalt arbete 🙂
Det extra arbetet tillkom när man var tvungen att för sina kamrater förklara det de varit för lata för att läsa i boken etc och därmed missförstått ämnet i princip helt och hållet. Mycket tid har gått åt åt att helt enkelt debattera vad en mening betyder, p.g.a. kamraters låga läsförståelse. På högstadiet hade den gruppen människor vetten att bara sitta tysta och inte störa.
Det värsta med grupparbeten i skolan var att lyssna på idiotiska förslag från tyckare i gruppen som inget fattade, typ (-"Aaaa men kan vi'nte baaa gööra sååå hääär baaaa?"). Kan det vara en del av dem som är politiker i dag…?
Grupparbete är ett utmärkt sätt att visa att alla är lika (begåvade). Motståndet mot att låta elever med särskild begåvning gå i elitskolor (utom när det gäller idrott förstås) är för mig bevis nog. Att samhället behöver föregångsmän för sin fortlevnad inser man inte – ingen får vara bättre än någon annan!
Först grupparbete som Cornu beskriver, sen ska någon presentera det inför övriga klassen och vi måste lyssna på de andra gruppernas presentation, och sen är lektionen slut, läraren behöver egentligen bara starta upp grupparbetet och lektionen leder sig själv.
Hatade den skiten djupt, gav ingenting utom insikten att vi alla är väldigt väldigt olika…
Jag gjorde en kurs där presentationen var individuell men man fick hjälpa varann om man ville och det var alltid någon som var sämre på matte eller att läsa det kunde vara språkproblem ect ect,. så de flesta arbetade i grupp eller två och två sedan gick gruppen igenom samtligas svårigheter och delade erfarenheter. Resultatet var kanon men samarbetet föddes ur en form av desperation av att misslyckas och lojalitet.
Men vid senare studier har det visat sig att den som tar kommando oftast får axla ledarhund ansvaret och då är det i gruppsamarbeten som inte är av fria val utan ihopsatta av en lärare och då kommer flockmentaliteten fram.
Nu försöker jag vara först på bollen för annars får jag vänta och bli rastlös och får inget gjort.
Den mycket ambitíöse moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid preseneterar idag på SvD sin egen teori om vad den svenska skolan behöver för att komma ikapp omvärlden. Med mer gaming på skoltid skulle nivån på den svenska undervisningen rusa i höjden! Han menar naturligtvis pedagogiska spel och inte vanliga …eh….andra spel.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/datorspel-hor-hemma-i-undervisningen_3454638.svd
Nulli secundus
Mer av samma sort, med andra ord. Skolan räddning är inte mer elevstyrning, eller mer av typen gör-något-vad-du-vill-som-är-roligt. De gymnasielärare och rektorer jag talat med, vilka arbetar på högpresterande skolor, är av precis motsatt uppfattning, hur vi ska komma till rätta med de bristande matte och språkkunskaperna, dvs mindre dator och mer traditionell undervisning.
…speciellt i låg- och mellanstadiet där ju själva grunden läggs.
Visst fungerar grupparbeten dåligt i många fall. Men det finns också gånger när det fungerar inte bara bra utan riktigt bra, där gruppen som helhet blir mycket större än summan av delarna. För att detta "flyt" skall uppstå krävs rätt mix av personligheter. Vi introverta INTP-typer fixar definitivt inte sånt på egen hand, även om vi kan vara nyttiga gruppmedlemmar trots vår inåtvändhet om mixen är rätt.
Men en absolut grundförutsättning för ett bra grupparbete är förstås att medlemmarnas motivation och vilja att bidra ligger på ungefär samma (inte nödvändigtvis höga, men åtminstone inte obefintliga) nivå. Att vissa i gruppen vill mycket mindre än andra är ett bombsäkert sätt att förstöra samarbetet.
Hur som helst så finns det definitivt ett värde i att bedriva en del arbeten i gruppform i skolan. Det är en viktig erfarenhet att lära sig jobba på det sättet och få en aning om vad som gör att det funkar eller inte funkar. Därmed inte sagt att det inte är alldeles för mycket av sånt i skolan i dag. På min tid var det ganska lagom, tyckte jag, men det verkar ha ökat mycket sedan dess.
Utveckla gärna hur att alltid göra allt arbete i en grupp inte handlar om en oförmåga att arbeta i grupp.
Tack eva dahlgnr jag undrade om inte någon skulle komma med en lite avvikande åsikt. Har själv också funderat om möjligen en del av de grupper där någon fått eller tar ledningen kanske utbildar en och annan duglig chef. Kommer inte ihåg att vi hade så mycket grupparbeten förrän efter gymnasiet och då var det mest laborationer men sedan på kurser på jobb var det mängder av korta grupparbeten där jag minns att vi skulle vid något tillfälle bygga torn av plastmuggar och tejp. Vet inre om jag lärde något särskilt av just det arbetet men syftet sades vara att lära oss samarbeta. Kanske fanns vilobehov för kursledningen istället? Men brainstorming i skilda grupper gav faktiskt några goda resultat.
Vänliga hälsningar
Nanotec
eva:
Jag tror inte det finns någon motsättning i det hela, många som kommenterar här är nog helt enkelt oförmögna att arbeta i grupp. Men det betyder inte att grupparbete i skolan är bra eller att man lär sig nåt. För i skolan är det ingen som LÄR EN HUR MAN ARBETAR I GRUPP, man blir bara ihopfösta med en grupp slumpmässigt utvalda individer och given en luddigt definierad uppgift.
Det enda jag lärt mig av att arbeta i grupp (och det är faktiskt en viktig lärdom för mig) är att spridningen på intelligens, kunskap och ambition är enorm. Jag utgår idag inte ifrån att min medmänniska kan läsa och förstå en enkel instruktion, eller bryr sig om att resultatet ska bli bra, osv. Den insikten minskar helt klart friktionerna.
Grupparbete är den dåliga pedagogens räddning – lektionstimmen går men hur blir det med kunskaperna?
En god pedagog är en person som kan fånga elevernas intresse. En dålig pedagog delar ut uppgifterna till ett grupparbete.
Grupparbete i skolan faller till att börja med pladask i orealism. Inget framtida jobb kommer ha helt platt organisation, förutom om man blir parkbänksalkoholist. För att ens få ett uns realism borde man slumpa fram en projektledare per projekt, med befogenhet att avsätta folk ur projektet men samtidigt få ta smällen om det går åt helvete.
Offentlig byråkrati tycks numera vara väldigt platt…
Detta stämmer med mina erfarenheter. Jag var alltid den som gjorde allt jobb, även på universitetsnivå i de många fall. Och alla andra verkade förstås fullkomligt älska grupparbeten av samma anledning.
Brukar läsa bloggen på grund av intressanta inlägg om bostadsmarknaden, skuldsättning och läget borta hos grannen i öster. Blev uppriktigt sagt förvånad när det dyker upp ett politiskt inlägg skrivet på högstadiesvenska med "draget-ur-röven"-statistik och argumentation på samma nivå.
Kan visserligen hålla med om att grupparbeten i grundskolan ofta kändes som enmansarbeten med publik men parallellerna till dagens samhälle är häpnadsväckande bristfälliga.
Många frågor väcks. Här är några:
1. Var kommer siffrorna ifrån?
2. När, var och hur får en kommun-, landstings- eller statsanställd äran för något?
3. Vad menas med en "skattepengdiande" person?
4. Är det värre att vara det än någon som utför en tjänst som du betalar kontant (t.ex. om du hyrde en privat nanny istället för att betala barnomsorg via skatten)?
5. Vilka 70-80% av t.ex. en kommunledning bör man göra sig av med?
6. Vad är det egentligen för Sverige du bor i? Jag känner inte igen mig…
1. T ex SCB. Siffrorna är dock avrundade till hela 20%. 4.6 miljoner personer av 9.5 miljoner personer i Sverige är sysselsatta. Det avrundade jag till grupparbetets 5 personer till att 2 av 5 är sysselsatta.
Av dessa jobbar majoriteten privat, men en stor del av de som har en privat anställning är i själva verket leverantörer till stat, landsting och kommun. För att särskilja de som inte lever på skattepengar delade jag därmed upp de 2 som faktiskt jobbar i 1 som producerar och 1 som lever på skattepengar.
2. Fråga våra politiker. De hävdar ju att det är de som räddar Sverige. Liksom diverse tjänstemän hos kommuner och myndigheter, som bestämt hävdar att de är samhällsbärare.
3. En vars inkomst kommer från skattepengar, inklusive anställda i stat, landsting och kommun, samt privat anställda underleverantörer till dessa.
4. Ja.
5. 70-80% är helt meningslösa i en kommunledning, ja. Vilka är väl upp till respektive kommun. Om du däremot gått ut högstadiet så borde du förstå meningen "teorin kan man alltså på många myndigheter och institutioner sparka 70-80% av de anställda", "många" betyder här alltså inte "alla".
6. Nej, du visar ju upp grov okunskap om t ex hur få som faktiskt jobbar i Sverige. Så det är nog samma Sverige.
I övrigt kan noteras att 4.6/9.5 är ungefär 0.48, vilket vid avrundning till närmaste 20% landar på 40%. Utifall du även har problem med matematiken här.
1. Så du likställer de som inte bidrar till grupparbetet med de i samhället som inte arbetar? Det inkluderar då t.ex. de ca 2 miljoner under 18 år och de ca 1.7 miljoner som är över 65. Om du istället hade räknat på de som är i s.k. arbetsför ålder (visst kan man jobba innan 18, men för sakens skull räknar jag inte dessa) så får du en sysselsättning på ca 80%.
2. Återigen: När, var och hur får en kommun-, landstings- eller statsanställd äran för något? "De hävdar ju" är inget vettigt svar. Du faller ner i högstadieargument igen.
4. Följdfråga: Varför?
5. Tänkte ändå att du hade en tanke kring yrkesroller som är mindre viktiga men du kanske menar att det är mer individbaserat? Intressant med tanke på hur kategorisk du är när det gäller vilka som är skattepengdiande.
6. När visade jag okunskap om hur många som jobbar? Jag litar fullt och fast på att uppgifterna från SCB är korrekta. Hur du sedan tolkar SCBs uppgifter är det jag vänder mig mot.
För övrigt betvivlar jag att du är rätt man att försöka läxa upp mig inom ämnet matematik.
Många intressanta kommentarer…
Att dra hela lasset, som tycks vara den vanligaste erfarenheten, har utan tvekan varit en god erfarenhet! Annars hade väl ingen varit på denna blogg och kollat…
De flesta här hör troligen till dem som drev grupparbetet framåt.
Den som smörade för läraren bryr sig icke om denna bloggs problem…
Och de andra tre, som bara hängde med, sysslar med fotboll… (Ursäkta, nu var jag kategorisk)
Som pensionär har man upplevt hela efterkrigstidens skola.
Folkskola-realskola-läroverk….
Enkelt, lättfattligt och konsekvent….
Realmatten var ungefär som gymnasiematten senare…
Bokstavbetygen var kunskapsrelsterade.
Nationella prov fanns på realskolan och studenten…
Sedan infördes flumskolan.
Relativa betyg….
Relativt blev det…
Jag gick en kurs som tjugofemårig på en lantbruksskola och vi skulle ha relativa betyg…
Tjugo stycken tävlingsinriktade tjugofemåriga killar…
Vilda makter.
Först höll vi på att strypa läraren som informerade oss.
Ty vi insåg att någon trevlig samvaro därmed var utesluten!
Nu gällde det att sänka de andra….
Hälften gav upp direkt och ägnade sig åt umgänge, sprit och spel…
Vi andra slogs med näbbar och klor…
Sedan försvann de relativa betygen…
Tack och lov.
Nu kan ungarna åter samarbeta utan att förlora på det…
Vad som saknas är nog tävlingsgnistan, kanske…
Att locka fram den idag då främst jämställdhet och genus gäller, ungefär som flumskolans vänsterideal på sjuttiotalet, är nog inte så lätt…
De ungdomar som fattar behöver ingen morot i skolan, men de andra som inte riktigt förstår behöver någon morot….
Kanske att den moroten redan är framme i dagens skola?….
Det är gärna så att problemet är redan löst när det har blivit uppmärksammat….
Begåvning kommer i många olika former och människor som är socialt handikappade kommer alltid att ha svårt att samarbeta med andra. Min personliga erfarenhet av grupparbeten är att i de flesta fall där en person gör "majoriteten av arbetet" ligger orsaken i att personen i fråga är så svår att samarbeta med att de övriga gruppmedlemmar ger upp och låter hen köra sitt eget race, viket också innebär att vederbörande genomför majoriteten av det praktiska arbetet. De övriga "smiter" inte från jobbet för att de är lata utan för att de inser att det enda sättet att få ngt gjort överhuvudtaget är att låta "stjärnan" arbeta solo. Annars går all energi ut på oändlig tjafs och argumentationer fram och tillbaka medan tiden går och man stampar på stället.
Enligt min mening, det som utmärker en bra gruppledare är förmågan att snabbt känna igen andra gruppmedlemmarnas styrkor och svagheter samt viljan att ta "executive action" och strukturera upp arbetsflödet samt fördela arbetsuppgifterna utifrån varje gruppmedlems talang och kapacitet. Själv möter jag denna ledarstil oftare hos kvinnor än hos män. Dessutom brukar kvinnor, enligt min erfarenhet, vara mer tålmodiga och duktigare på att manövrera "the lone hero" än män. Så kanske beror din svartsynta inställning till teamwork att du har inte blivit bossad tillräckligt ofta av kompetenta tjejer?
Nej.
Dessutom lärs det inte ut i skolan hur man ska arbeta i grupp. Grupparbete ska alltid utföras i någon form av demokratisk platt organisation, utan ledare, vilket inte är hur grupparbete fungerar i arbetslivet. Meningslös övning alltså.
Som föreslagits ovan bör istället grupparbete utföras med en av gruppmedlemmarna som ledare, med makt att sparka ut folk ur gruppen om de inte sköter sina uppgifter med bravur. Det är så grupparbete fungerar i verkligheten – om du inte lever upp till övrigas prestationsnivå, så får du sparken. Om du inte jobbar som skattepengdiare, förstås.
Sparken, eller omplaceras till annan tjänst mer passande din kompetensprofil.
Att sätta samman en massa skolbarn för att via trial and error lära sig prestera i grupp är vidrigt.
På ingenjörsutbildning på flera universitet lärs det ut hur en grupp ska fungera, med ledare, projektplanering, milstolpar, arbetsfördelning, etc. De projekt som sedan görs i grupp blir betydligt bättre än enskilda arbeten. Och givetvis ska handledaren för ett gemensamt arbete fråga vem som gjort vad – eller så ska det stå tydligt i rapporten – och det hela ska betygssättas individuellt. Det är ju fullständigt självklart och innebär att den som inte bidragit blir underkänd och den som bidragit betydligt ner än övriga för högre betyg. Brukar aldrig innebära problem att fastställa vem som gjort vad för det vet gruppmedlemmarna alldeles utmärkt väl.
Det är först på ingenjörsutbildningen som du utbildas, din tidigare "utbildning" (dagis, förskola, grundskola, gymnasium) har ej varit utbildning utan förvaring.
Kollektiv samverkan och gemensam prestation på den kvalificerade arbetsplatsen fungerar som ett utbildnings-grupparbete.
Det större scope't – samhället – fungerar som ett förvarings-grupparbete.
En tankevurpa. Skolan går, till skillnad från arbetslivet, inte ut på att producera någonting. Skolan går ut på att lära sig, resultatet av grupparbetet är egentligen oväsentligt. Förutom att lära sig teamwork, vilket "the lone hero" inte lär sig utanför skolan eftersom vederbörande inte idrottar, ffa. inte idrottar i lagidrotter utanför skolan, lär man sig av varandra. Inte bara ren kunskap, utan även hur man angriper problem för att lösa dem.
Måste vara svårt för barnet att lära sig något om grupparbete då det i skolans regi varken erbjuds teori eller att aktiviteten speglar verkligheten.
Men så är det också som du själv säger. Eleven måste engageras i aktiviteter utanför skolans gränser om denne faktiskt vill utbilda sig.
@500 procent
Jo, men resultatet är inte oväsentligt eftersom det innebär en feedback på ifall grupparbetet fungerat. Mycket av lärande bygger ju på att man provar på, ser hur det gick och försöker dra lärdom av det. Sen upprepapr man det hela – det dumma här är när man riskerar att tvingas prova samma sak igen och förvänta sig annat resultat.
Finns det inte någon som gjort en seriös utvärdering av grupparbeten på grundskolan.
Om det går att mäta problemlösningsförmåga så kanske man kan mäta samarbetsförmåga.
Jag tror att en mätning skulle visa att grundskolans grupparbeten är meningslösa.
Kanske därför har många skolor slutat med grupparbeten. Istället görs samma övningar som individuellt arbete. Det kallas då forskning. Jag forskar på Norge, sa en glad mellanstadieelev till mig. Forskningen gick ut på att kopiera text från ett uppslagsverk. Alltså samma aktivitet som vi
på 70-talet gjorde som grupparbete.
Åter ett feltänkt. Man kan inte starta en forskarutbildning när man är 10 år.
Däremot är det bekvämt för läraren. Inga förberedelser krävs. Barnen får sitta stilla i timmar med en uppslagsbok och kopiera text.
"En person jobbar i ett skapande privat näringsliv. En person är skattepengdiare och anställd inom kommun, landsting eller stat, eller privat, men jobbar mot kommun landsting eller stat, och får som myndighetsperson äran för att landet fungerar. Övriga tre jobbar inte, utan lever på en kombination av bidrag, pension, socialförsäkringar, studiemedel eller på sina föräldrar."
Det värsta nyliberala trams jag sett. Huruvida du jobbar i privat eller offentlig sektor har inget att göra med om ditt arbete i reella termer är nyttigt eller ej. Fondförvaltare flyttar bara pengar fram och tillbaka och skulle kunna ersättas med en yuccapalm. Försäljare av "billigare" telefonabbonemang producerar bara dålig stämning, hur mycket privatanställda de än är. Medan det finns många exempel på jobb i skattefinanserad sektor som är fullständigt nödvändiga för att samhället ska fungera, allt från sjukvård till vägunderhåll. Jag trodde den här retoriken med "närande" och "tärande" sektor skrotats efter 80-t.
Det är lite drygt 50% av befolkningen som lönearbetar vid varje givet tillfälle, att jämställa det maskande elever är ju dock fullständigt stolligt då det handlar om personer som HAR (pensionärer) arbetat, SKA (studerande), är det tänkt i alla fall, arbeta eller VILL MEN INTE FÅR (arbetslösa) arbeta.
" I teorin kan man alltså på många myndigheter och institutioner sparka 70-80% av de anställda, utan att verksamheten påverkas."
Dylika teorier var populära när man ändå var tvungen att skära ned under 90-t, i praktiken finns det dock inte mkt som stödjer det. När man försöker nå samma resultat med färre anställda blir det sämre kvalitet, mer stress eller både och. I.o.f.s. är det ju inte så ovanligt med "tomma jobb" som David Graeber har studerat, men det är koncentrerat i vissa sektorer och yrkeskategorier, i princip sådana där arbetsuppgifterna är väldigt abstrakta och svåra att förstå vad resultatet ens är tänkt att vara för en utomstående. Främst jobb i offentliga och privata byråkratier av olika sorter, men i en praktisk verksamhet är det rent trams att man skulle kunna sparka 70-80%.
"Av just denna anledning avskyr jag grupparbeten, eftersom jag alltid var den där som gjorde allt arbete"
Märkligt att alla verkar minnas sin skoltid på samma sätt, det är ingen som säger sig tillhöra de 80%…
På min tid fanns knappt grupparbeten i grundskolan/gymnasiet, men när jag har gjort det på högskolenivå har det ur den synvinkeln, arbetsfördelningen, alltid funkat bra, däremot var själva uppgifterna påverkade av den allmänna nivåsänkningen på högskolan. Mycket forskning är ju trots allt "grupparbeten" dvs du ser att studierna har flera författare.
http://www.atgardslandet.se
@Jon W
Den som jobbar i privat sektor (såvida man inte har ett fascistoit sammhälle) kräver att det finns någon som finner det lönt att betala ens lön – det betyder (per definition) att arbetet är nyttigt (för den som betalar). Fondförvaltare må kunna ersättas av en yuccapalm, men isf har du ju en lysande affärside där du kan dra in pengar utan att behöva arbeta (en yuccapalm bör vara en ganska blygsam investering som inte utgör samma kostnad som en anställd) – det är bara till att casha in…
Offentligt anställda får sina löner finansierade under tvångsmässiga former och det är inte per automatik nödvändigt att de tillför något (dvs de kan kosta mer än den nytta de utgör – det är förvisso sant att de gör nytta, men frågan är om den är tillräcklig).