Dags för lite trams. Det är ändå lördag.
Bonnier/DN uppmärksammar att den i Sverige så hånade symfonirocken blivit så gammal att den nu uppmärksammas i P4. Inget för ungdomar längre alltså. Kort utredning om nomenklaturen här. Utomlands kallas symfonirock för progressive rock, men progg har i Sverige blivit liktydligt med folk på vänsterkanten som hellre än bra (Wiehe och några tull undantaget) sjunger om hur mycket de hatar kapitalet (“Doing the omoralisk schlagerfestivaaaal”).
Men nu pratar vi inte det härliga amatörernas afton i Sverige på 1970-talet, utan progressiv rock. (Inflikning, kanske skall man kalla självförläggande författare som undertecknad för progglitteratur, hellre än bra och utan stöd av De Stora Bolagen?)
Som 70-talist så kom jag förstås sent in i genren. Progg(ressive rock) är för mig Marillion, Pink Floyd och rent av Dire Straits, iaf i högform på plattan Love over Gold (1982). Utmärkande enligt mig är långa låtar, rent av symfoniskt tematiska sk konceptskivor, som helst framförs som en oavbruten svit live, t ex Pink Floyds The Wall (1979) eller Marillions (gamla Marillion med Fish som sångar och textförfattare, inte de senaste decenniernas Marillion) magnum opus Misplaced Childhood (1985).
Sådan här musik är förstås helt körd att spelas i sin avsedda helhet i radion även om alla förstås har hört Another Brick in the Wall Part II som singel, eller kanske även Kayleigh från Misplaced Childhood. Så musikstilen har alltid fått jobba i uppförsbacke. Vem vill spela låtar på 10+ minuter i radion? Dessutom tappar ju ungdomarna intresset efter tre minuter och tolv sekunder.
Dire Straits magnum opus är förstås inledande låten Telegraph Road (14:20) från Love over Gold. YouTube sätter ju en gräns på tio minuter på videos, så det får bli två från en liveupptagen från Hammersmith Odeo 1983.
Dire Straits kunde förstås ibland flippa ur och bara fortsätta jamma. Det sägs att det längsta framförandet av låten landade på över 30 minuter, men oftast kapas den rent av ner lite från albumversionen till 12 minuter.
Annat är det med Marillions baksida på sin första EP, låten Grendel, även här från Hammersmith Odeon och 1983. Till skillnad mot Dire Straits så framförde Marillion oftast den låten längre live än på skiva. Fast de slutade spela den typ 1983-1984 för att inte kallas ett “knights and goblins or dungeons and dragons band”.
Men när sångaren Fish (en fd skogshuggarjätte på nästan två meter) mot slutet av låten iklädd en mask symboliserande Grendel lyfter upp en stackars pojke ur publiken (statist?) och stilistiskt börjar slita honom i stycken för att sedan ta av sig masken och visa människan bakom så är det stort. För att inte tala om texten som jag inte lägger ut här.
Just låtarnas längd gör det ju möjligt att faktiskt berätta något med texten, vilket både sker i Grendel såväl som Telegraph Road.
Ah, 80-talet. Kolla frisyrerna, kläderna. Vad kan man säga?
Så orkar dagens unga med lång musik? Kanske. Sveriges största band Kent glimmar ibland till med proggressiv musik. Albumversionen av 747 är 7:47 lång, men singelversionen som rent av kallas ngt i stil med P3 remix är förstås kortare och är även vad bandet dristar sig till att framföra på scenen. Att bara jamma loss tröttar tydligen ut dagens publik. Samma är det med deras låt En timme, en minut som är 8:12 på skiva, men framförts live på kanske fyra minuter. Sista låten på albument Hagnesta Hill, Visslaren, är också 7:47 lång, men hur kort den är live låter jag vara osagt.
Fast motexemplet är Kents anthem numera Mannen i den vita hatten (16 år senare), som faktiskt framförs i längre version live än på skiva, med ett axplock av extra verser att vraka från.
Mannen i den vita hatten har dessutom klara proggressiva inslag, utan tydlig melodi eller refräng och öppnar dessutom arenarockmässigt bombastiskt, i brist på sämre nomenklatur. Fast skall det vara riktigt progressivt så skall nog liveuppförandet av en låt vara mer än 10 minuter långt. Skärpning, Kent. Mindre YouTube-anpassning, tack.
Så kanske finns det hopp för ungdomarna? Kanske orkar de med lång musik ändå? Men i P3 finns det inte plats för män i vita hattar. Och kanske är det bara Kent som är så stora att de idag kan kosta på sig att vara lite progressiva? Å andra sidan gör Kent ju precis vad de har lust med, skivbolaget bara tackar och tar emot.
Nej, kort, lättsmält så dagens människor inte tappar fokus och byter bort från reklamradiokanalen, stänger av MTV och går och gör något produktivt istället. Hemska tanke.
Skall lägga ut en spellista över vilka låtar jag lyssnat på när jag skrev Midvintermörker någon dag. Ovanstående låtar finns förstås med, undantaget Another Brick in the Wall part II, som inte kändes relevant. Finns för ämnet mer passande låtar från den skivan, t ex In the Flesh mfl. Men ett antal Marillionlåtar är med där, som Hotel Hobbies (till prologen), Slainthe Math, White Russian, The Last Straw, White Feather, Fugazi, sviten Blinde Curve (I saw a war widow in a launderette washing the memories from her husbands clothes […] I see convoys curbcrawling West German autobahns, trying to pick up a war […] heroes in black plastic body bags under nations flags), Forgotten Sons mfl, men även lite mer mainstream proggressiv rock som Phil Collins passande In the air tonight… Återkommer med komplett spellista vid ett annat tillfälle.
Lågoddsarfråga: Vilken ej här nämnd låt till sista delkapitlet av epilogen?
Tillägg: En fråga om kondition? Är dagens artister så oträndade att de inte kan framföra en låt som Grendel i 18+ minuter eller ens Telegraph Road på 12-14 minuter utan paus? Är det helt enkelt en konditionsfråga? Å andra sidan kan ju en koncert hålla på i någon timme eller två, så lite skall man väl klara av?
44 kommentarer
Otippat. Inte din musiksmak, jag nästan förväntade mig detta, utan inlägget.
Lördag.
Palla. Orka inte lyssna igenom.
Gillar Eleganten från vidderna. Hans låtar spelades aldrig i DDR-radion. Kommer aldrig förlåta sombisarna för det. Samt att de la ner Tio i topp.
"Orka inte lyssna igenom."
I rest my case.
Kul! Progressiv rock ligger mig mycket varmt om hjärtat så nog finns det hopp för oss ungdomar alltid. 🙂 Close to the Edge av Yes, Thick as a Brick av Jethro Tull (i princip en enda lång låt, en "kort" liveversion finns här: http://www.youtube.com/watch?v=toHlMD50eYY … Ian Anderson är en riktig performer!) och In the Court of the Crimson King av King Crimson är några favoriter.
Pink Floyd är ett kapitel för sig och har skapat otroligt mycket bra musik. Man ska inte nöja sig med endast The Dark Side of the Moon och The Wall utan det finns betydligt mer att utforska. Atom Heart Mother, Meddle (Echoes!), Wish You Were Here och Animals är härliga album. Finns mycket lyssningsvärt bland icke nämnda album också.
Måste även slå ett slag för kanadensiska Rush , deras album Hemispheres och Moving Pictures går inte av för hackor.
Sant. Utelämnade av ngn anledning Pink Floyds Shine on you crazy diamond från Wish you were here, som väl i sin helhet är 26 minuter lång. Och framförts live på uppåt iaf 20 minuter.
http://en.wikipedia.org/wiki/Shine_On_You_Crazy_Diamond
http://www.youtube.com/watch?v=6nzIKAhNTW0
Wow! Cornucopia? – ett Marillionfan. Sedär.
Och lyssnade du på nämnda Marillionlåtar när du skrev boken får jag faktiskt ta och läsa den ändå. Fish, den lönnfete tvåmetersjätten, är (var?) imponerande vig och uthållig under sina konserter, trots att man av intervjuer, reportage och låttexter att döma kunde tro att det låg lite sämre till med konditionen. 🙂
Ser gärna din kompletta spellista här!
/LC
Yes, Shine On You Crazy Diamond är ljuvlig! Dream Theaters Octavarium (som f.ö. kan stoltsera med sina 24 minuter) har tydliga influenser från den i sitt intro.
http://www.youtube.com/watch?v=LH_9lJxeiXg
Bra blogg bra musiksmak! 🙂
Kuriosa: Jag jobbade på Ljudpress här i Östersund mellan 1983-1994. Proggens näste för pressning av skivor. Vi pratar vinylskivor då det var det som var ljudbärarmediet på den tiden. Alla proggens storheter som Wiehe, Afzelius, Hoola Bandoola Band. Ebba Grön, Träd Gräs och Stenar, Blå Tåget mfl. pressades häruppe och distribuerades av SAM-distribution i Waxholm som var dåtidens distributörer av progg.
Sen kom 90-talet och alla skulle in på börsen och så även det anrika MNW (Musiknätet Waxholm) där de största proggbanden låg. In på börsen åkte de, sen blev de uppköpta av drakarna Sony som naturligtvis käkade upp lilla MNW och Ljudpress till frukost och allt lades ner häruppe. Man måste bara älska marknaden…;)
Så kan det gå!
Var för övrigt och såg Pink Föoyd i Köpenhamn 1989, jag hade tågluffat och skickade ett vykort från Grekland till min chef på Ljudpress och lät meddela att jag tog ut min 5:e semestervecka på resande fot. En lätt uppsträckning fick jag vid hemkomsten men det var det värt. Pink Floyd kunde man ju liksom inte missa.
Det var tider det…:)
Tror jag sett PF tre gånger live, en gång i ett ganska nytt Globen, och två ggr i Göteborg/Nya Ullevi. Fish splittrade av från Marillion efter sista Sverigebesöket, så det blev inget med det.
Kent är bäst när dom spelar korta låtar. Faktum är att njutningen (n) går mot oändligheten när (t)->0.
Vad proggressiv musik gäller så är Focus givet:
http://www.youtube.com/watch?v=g4ouPGGLI6Q
Men en som Cornucopia kan väl inte ha missat apokalyptiska konceptalbumet från Boeoes Kaelstigen: ”Tanum Teleport” ? Visserligen är längsta låten inte mer än 8:03, men albumet är ju tänkt som en helhet. Doftar lite Jarre ?
/Freddy
En låt under 5 minuter är knappt värd att lyssna på. Om en låt är bra vill man ju att den ska hålla på så länge som möjligt. Sant om Kent.
/18 år
Vilka kent-konserter minns du att du sett Cornu?
Viktigt att inte förglömma det tidiga Genesis. Selling England by the pound, The lamb lies down on Broadway och Trick of the tail är tre helt makalösa album i den proggresiva andan. Viktigt också att se albumen som helheter, inte bara att det är långa låtar.
Trevlig lördagskväll
Jonas
Och ni ungdomar har väl inte hört talas om vare sig Kinks. Led Zeppelin eller Santana antar jag.
/Morfar
18:50. Lysekil augusti 2002?
Dancing with the Moonlit Knight från Selling England by the pound.
http://www.youtube.com/watch?v=RdD6L4cKKU8
Roligast är att se en ung Peter Gabriel i 70-talsfrilla och unge Phil Collins.
Morfar
Fortsätter gärna med The Band, Neil Young, Gentle Giant, Greateful Dead, Jethro Tull…
/Jonas
För att ta iväg i tangentens riktning så rekommenderar jag boken Espedair Street av favoritförfattaren Ian Banks, en fiktiv berättelse som handlar om en ex-glamrockare som ser tillbaka på sitt liv, gissningsvis inspirerat av bl a The Who (min gissning).
http://www.bokus.com/bok/9780349102146/espedair-street/
Fast det är glamrock, inte proggresiv, men roande bok iaf.
Tydligen inte The Who, från Wikipedia, men väl Pink Floyd och Fish/Marillion som inspiration.
"The band is loosely modelled on Pink Floyd or Fleetwood Mac although Banks has said, in a newspaper piece, that the character Weird was in part modeled on Fish, the ex-Marillion singer and lyricist. The music stories are very authentic, and are told with great verve. Sex, drugs and rock and roll are present on almost every page, sometimes all three at once. There is a tone of rock journalism in the parts of the book about Frozen Gold.
As Banks' first novel to eschew 'special effects', not being Gothic horror like The Wasp Factory, a literary mystery (Walking on Glass), or science fiction, most critics regard it as one of his most accessible works. The device of having an apparently successful and famous person being deeply unhappy (he mentions in the opening sentence that he was considering suicide) is lightly and effectively done. The happy ending is usually seen as either touching or trite, depending on the reader's taste.
Espedair Street is also a real street in Charleston, Paisley, where some of the significant events in the book take place."
Telegraph road från 2005 på tuben är inte heller så dålig.
Han blir bara bättre med åren. Jag tror Knopfler alltid kommer att förbli min största stjärna, fastnade 1985 och har väl aldrig upphört att vara fanatiskt imponerad.
Mår man dåligt och är låg, då ska man slå på sina favoriter.
Blev tvungen att sätta på Telegraph Road. Det går inte att undvika rysningar av textraderna:
And my radio says tonight it's gonna freeze
people driving home from the factories
there's six lanes of traffic
three lanes moving slow. . .
Man känner verkligen att nu börjar det gå utför för samhället, och höjdpunkten var en trafikstockning…
Även svensk progg gjorde mastodontlåtar med berättande text.
10 minuters leranimation av Blå tågets "På väg till koppargruvan"
http://www.vimeo.com/2387037
6:00 gör de upp med polisen, statsministern, bankdirektören, ärkebiskopen, LO pampen och direktören på jordbruksnämden.
Skulle sitta fint det!
Fast är man effektiv får man mycket sagt på 1:20
Eddie Meduza "Mera kärnkraft" med dagsaktuell video.
http://www.youtube.com/watch?v=MYhtg-UcZs8
Full längdaren på 4:11.
http://www.youtube.com/watch?v=PUeE3TrLqYQ
"När ändå ingen gör nått för å rädda vår miljö
Då kan vi lika gärna slösa tills vi alla dör
Mera kärnkraft!"
Jajjamen. Eddie äger. Han e fan bäst ju.
Jag gissar på att "Brothers in arms" lämpar sig till epilogen.
Marillion, tänka sig! Ett av mina favoritband från förr. Tyvärr förstördes mina vinyler i en brand men jag hade faktiskt nämnda EP + förstås Script for a Jester's Tear och Fugazi. Sedan flippade Fish ur helt med hjälp av acid.
Verkligen synd att du inte fått tillfälle att se Marillion (och när jag säger Marillion, menar jag Fish-eran). Deras konsert på Scandinavium 1987 var en oförglömlig upplevelse. Fish själv gjorde, 1998 tror jag, ett framträdande på Trädgår´n där han framförde flera gamla klassiker från marilliontiden. Vig som en gymnast, full av humor och bra publikkontakt om jag inte minns fel. Dilemmat med Marillion är att bestämma sig för vilken av alla låtar som är bäst, då den ena låten efter den andra ger upphov till "Ja, denna är bäst, nej, denna är nog bäst, nej, denna …". Men nånstans landar det i en extra svaghet för "clutching at straws", albumet.
"Where do we go from here …"
/LC – this world is totally fugazi
Lördagstrams är underskattat!
Själv hade (och i viss mån har) jag något mer elektroniska böjelser, men även inom den genren finns det en hel del ganska extensiva uppföranden. Jag väljer att exemplifiera med Mike Oldfield som länge, länge hade minst en låt i 20-minuters-häradet på varje platta.
http://www.youtube.com/watch?v=V8l5fthffiE&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=iJw_pu5_DbQ
http://www.dailymotion.com/video/x4nehw_mike-oldfield-platinum_music
Sedär, en halvtimme av era liv åt konsten! Vamos!
/Skeptisk
Martin 21:29. Rätt och riktigt. "These mist colored mountains are home now for me, but my home was in the lowlands, and always will be"
Själv gillar jag förutom det som räknats upp här även det svenska symfoniska bandet Tribute, som hade sin tid på 1980-talet.
Tänker även på Iron Maidens (ja, jag vet, inte samma genre som DS, PF eller Marillion, men ändå tidstypiskt) The Rime of the Ancient Mariner. Härlig musik på sina drygt 13 minuter. Även det med marginal över nuvarande generations attention span.
Nämnas måste ju "Träd gräs och stenar". Man skulle absolut inte ha bråttom för att lyssna till deras ofta evighetslånga låtar.
Här en kortare variant från 1970 på 15 minuter av "Frihetsdans i D-moll"
http://www.youtube.com/watch?v=kbgUYMJ-WBo
Och "All along the watchtower"
http://www.youtube.com/watch?v=wrkCgwtNtE4
Inspelningen "är som den är", det lät säkert betydligt bättre egentligen. Men man får en uppfattning i varje fall.
Janne
Äntligen ett inlägg som jag orkade läsa igen utan att bli deppig – min röst går till:
http://www.youtube.com/watch?v=9eQgnrKcdGE&feature=related
Marillion–Ocean cloud
Polska banden Quidam och Riverside har fortsatt i Genesis och Pink Floyds anda. Fantastiskt bra! Och för oss som passerat 50+ är t ex följande DVD´s nästan nödvändiga i ett överlevnadskit:
Jeff Beck: Live at Ronnie Scott´s
Porcupine Tree: Anesthetize
Rush: Live in Rio
Riverside: Reality dream
David Gilmour: Live in Gdansk (värdigt avslut på Pink Floyd)
//cygnus
Har ar ett litet tips om ett relativt (naja) ungt symf-band – Archive.
http://www.youtube.com/watch?v=COjfRmGi4Rw
Inte sa lite Pink Floyd over det har men med finess. Pa plattan betydligt langre.
Stoffe
Ett tips till, men jag antar att alla Coruslasande symf-fans redan plockat upp att BBC4 dokumentaren fran forra julen Prog rock Britannia finns pa youtube. P4 i all ara men det stora ateruprattelsen borjade nog har. Ratt kul intervjuer.
http://www.youtube.com/watch?v=Rt6uWZpIiMY
Ngt som symf-fansen inte far missa ar, och kanske extra roligt for Kanada vannen Cornucopia, ar dokumentaren "Beyond the lighted stage" (sag den i Ottawa for ett ar sen). Rush subbarna framstar precis som sa nerdiga men trevliga som kan forvanta sig. Speciellt kul ar detaljerna fran deras turne med Kiss (basta kompisar men totalt olika syn pa groupies etc).
Stoffe
Nja, "Doing the omoralisk schlagerfestivaaaal" gjordes av Nationalteatern och de räknas ju till de som både var tekniskt kunniga musiker och som kunde skriva en hel del bra låtar.
"Hellre än bra" – banden som gick fjorton på dussinet är det få minns idag som inte var med när det begav sig.
Symfonirock för mig är: Ekseption, Cream, Sky m.fl.
Kent är väl inte Sveriges största band, Det måste väl ändå vara In Flames? Då In Flames även har slagit igenom i resten av världen
Själv lyssnar jag helst på lördag hela veckan!
/Guldkalle
Bästa film för IT folk, office space. PC load letter! Lagomt tramsig film 🙂
Inget nytt på bloggen idag. Förstår att det är söndagsstängt, det tar ju tid att lyssna igenom alla långa låtar.
Vad tycker ni om Jeff Wayne's War of the Worlds?
Den borde inte förbli outforskad. Inte länge sen jag upptäkte denna pärla själv.
// Kjell