Väx upp, inte alla småföretagare som kan leva på företagandet

Att vara artist är att vara företagare. Det är något som verkar trilla bort i fildelnings- och IPRED-debatten.

Det är långt ifrån alla småföretagare som kan leva på sin verksamhet. Kulturarbetare är inget undantag, även om det enligt kulturarbetarna själva tydligen är en rättighet att alla artister skall kunna leva på sitt skapande.

Tittar man på enskilda näringsidkare, enskilda firmor, så är det avdragsgillt att gå med förlust de fem första åren. Man får alltså kvitta förlust i näringsverksamheten mot inkomst av tjänst i fem hela år. Skatteverket förväntar sig alltså att det kan ta upp till fem år att visa vinst, och att man under tiden behöver jobba med något annat.

Men har man konstnärlig verksamhet som verksamhet, så begränsas inte avdragsmöjligheten till fem år. Då får man kvitta underskott mot inkomst av tjänst hur länge man vill. Skatteverket förutsätter alltså att konstnärlig verksamhet aldrig går med vinst, eller att det kommer återkommande perioder då kreatören måste ha ett vanligt jobb för att kunna försörja sig.

I själva verket är det få artister, kulturarbetare, kreatörer som kan leva heltid på sitt skapande. Precis som alla andra småföretagare. Skapandet blir en extrainkomst vid sidan av en anställning.

Och det här har inte med fildelande att göra, utan det är den bistra verkligheten för 100 000-tals svenska småföretagare. IPRED eller andra förbud mot fildelning förändrar inte detta. Det spelar ingen roll hur fantastiskt begåvad någon kulturarbetare är, liksom andra företagare kan inte alla gå med vinst eller försörja sig heltid på företagandet. Den stora tjuven är inte fildelare, utan staten via skatten. Fast den håller väl artisterna tyst om, eftersom de alla mer eller mindre får pengar från staten, om inte annat när de uppträder i SVT. Och går det tillräckligt bra, så flyr de landet eller sätter inkomsterna i ett utländsk bolag.

Skall artister alltså ha en särbehandling, där de via olika organisationer skall få leka polis för att de är sura över att de inte kan leva på sitt företagande? Polislekandet ändrar ändå ingenting, eftersom mediakonsumenterna inte får mer pengar att konsumera media för bara för att de slutar fildela. Dessutom lär det knappast vara de små, nya kreatörernas verk som organisationerna skall räddas, utan de stora.

Skall vanliga småföretagare få polisrättigheter att slå till mot svartarbete som konkurrerar? Skall småföretagare få polisrättigheter att slå till mot billigare utländska tillverkare? I de fallen handlar det om konkurrenter som tjänar pengar, den vanlige fildelaren tjänar inga pengar på fildelning. De som tjänar pengarna är bredbandsleverantörer mfl. Ingen som reagerar på att musikbolaget SonyBMG jagar fildelare samtidigt som Sony och SonyEricsson tillverkar MP3-spelare? Snacka om att skjuta sig själv i foten.

Ett stopp för fildelning vore egentligen bra. Då skulle ungdomar konsumera betydligt mindre media, och artisters och filmers fantastiska hypade dragningskraft skulle minska. Vi kanske skulle kunna bli av med artistfokuseringen i kvällspressen, slippa ha löpsedlar med vad den och den artisten gjort, slippa ha artister som leker proffstyckare i media, slippa ha klädmärken och prylar brandade med artistnamn.

Kanske skulle rent av ungdomarna börja läsa böcker istället för att hänga framför nedladdad skräpunderhållning eller sluta lyssna på skräpmusik? Ungdomar kanske skulle skaffa sig realistiska utbildningar istället för att söka till mediagymnasium. Och framför allt så kanske ungdomar skulle få realistiska förväntningar på att det skulle vara lönsamt att vara artist. Vi kanske skulle få ungdomar att bli ingenjörer och skapa jobb och tillväxt istället för att bli artister och riskera hamna i ett drogträsk?

Storfräsarartister som skriver debattartiklar och oroar sig över att de inte tjänar lika många miljoner som de önskar, t ex Per Gessle, är inte representativa för de flesta artister i Sverige. Det är en väldigt liten klick som tjänar de stora pengarna. Men på dem låter det som att det är en självklar rättighet att bli miljonär bara för att man är artist. Enligt ovan så hjälper redan Skatteverket och staten till genom att låta artister få dra av sina förluster mot inkomst av tjänst.

I övrigt finns det ju inte så få statligt finansierade bidragstagare bland de kända namn som skriver upprörda debattartiklar och oroar sig för en förlorad generation av kreatörer. Varenda skådespelare som någon gång stått på en teaterscen är en bidragstagare. Varenda artist eller skådis som någonsin visat sitt ansikte i SVT har också fått statlig finansiering.

Nej, de riktiga artisterna är de som tjänar lite extra på att spela på kvällar och helger, vanligt folk som gör det för att de älskar musik och älskar att spela. Inte för att de älskar att spela in en skiva och sedan sitta inlåst i sin Ferrari eller sitt lyxhus och räkna pengarna.

Av tiotusentals småföretagare så får långt ifrån alla någonsin chansen att kunna leva på sitt företag. Där skiljer sig inte artister mot något annat. Bara för att Gessle kan håva in miljoner så betyder det inte att ens en promille av alla som vill detta någonsin kan göra det. Så har det alltid varit. Oavsett fildelning.

Och en del av de som skrivit under debattartikeln till försvar för det rättsosäkra och integritetskränkande IPRED-förslaget, t ex Colin Nutley, fildelas inte alls. Hans senaste film Angel fildelas lika lite som någon gick och såg den på bio. Dvs inte alls. Inte konstigt att han är sur. Dåliga och ointressanta filmer där Helena Bergström regisserats av sin man går det tretton på dussinet av. Det är knappast fildelarnas fel att ingen vill se dem.

Samtidigt är det bara att konstatera att det finns artister, t ex Timbuktu, som tagit sig fram under fildelningseran och blivit något ändå, och som förstår vad fildelning innebär.

Att bli en lyckad företagare bygger på många år av hårt arbete och uppoffringar. Det finns tusentals företagare som jobbar 60-80 timmar i veckan, samtidigt som barnen får ha trasiga kläder, allt för att förverkliga sin dröm om det egna företaget. Kulturarbete är ingen gräddfil det heller. Väx upp. Man kan ju börja med att lära sig kundvård. Timbuktu klarar av det.

Tänk vad fantastiskt om alla hade rätten att leva heltid på sin hobby, något som tydligen miljonkronorsartisterna tycker borde vara en självklarhet.

Det finns en stor poäng till att göra om bidragstagande, statlig finansiering och artister. Den återkommer jag till i ett senare inlägg.