Nordea

Nordeagate kan ses som positiv, då det kan ses som indikativt på hur mycket skattebetalarna kommer få betala när den svenska finanskrisen drar igång i den spruckna bostadsbubblans och kollapsade svenska ekonomins spår framöver. Vi pratar om åtminstone 80 miljarder kronor per storbank i skattefinansierat kapitaltillskott.

Skattebetalarna är bankernas egen bankomat. Behöver man pengar är det bara att ta ut.

Nu handlar Nordeas potentiellt 80 miljarder kronor om riskbaserat eget kapital, som i teorin ska täcka upp de sannolika kreditförlusterna hos företagskunderna. Givet att dessa ekonomiska modeller är korrekta (ja, jag vet, jag är på skämthumör idag) så bör alltså Nordea göra kreditförluster på 80 miljarder.

Man kan vänta sig att övriga svenska storbanker gör det samma.

Sedan har tydligen Nordea med svenska myndigheters inrådan flyttat hem utländsk utlåning till Sverige, så svenska skattebetalare ska rädda Nordea när utländska företag i andra länder går i konkurs. 

Vi ska alltså även betala för att rädda bankens förluster utomlands. Man får ju tänka på att det är bra för Sverige att det finns företag utomlands.

Nu finns det förstås även privatsidan, men erfarenheten från 90-talskrisen är att det blir mycket små kreditförluster bland hushållen. Hushållen kan trots allt inte gå i konkurs utan skulderna är personliga och för alltid. Det är bara för banken att vägra bevilja skuldsanering och låta obetalda räntor ticka på med ränta på ränta, så blir det rent av bokföringsmässigt en vinst. Att hushållet sedan i åratal, rent av för alltid kommer ha en krossad ekonomi och betala allt de har till banken är ju inte bankens problem. Så länge det inte blir några kreditförluster som ska bokföras.

SEB, Nordea, Swedbank och Handelsbanken kan väl schablonmässigt sägas behöva 4*80=320 GSEK.

Nu är det inte säkert att bankerna ska räddas via skattebetalarnas skattepengar. Alternativet är bail ins, som gäller allasystemkritiska banker, vilket numera inkluderar de fyra ovan plus Danske Bank. Då ska fortfarande 320 GSEK (plus Danske) tas från skattebetalarna, men bara skattebetalare som har pengar på konto hos dessa banker. 

Vi pratar om cirka 10% av BNP.

Detta handlar bara om primärinsättningar i bankerna via nyemissioner. Därtill ska förstås skattebetalarna betala för alla arbetslösa, sjukskrivna utbrända, försörjningsstöd (“socialbidrag”) etc i den kommande finanskrisens spår. Plus i form av arbetslöshet, kraschade bostadspriser mm.

Vad den faktiska notan slutligen landar på när 15 års skuldfest ska betalas återstår att se. 1000 miljarder fördelat över några år?

Som just återvänd från Island kan jag åtminstone rapportera att Island, med plats 13 på Human Development Index återhämtat sig utmärkt från sin finanskris. Trots allt har de en egen valuta och ett säreget och unikt land där den försvagade valutan fått turistindustrin att blomstra. Fast jag vill inte veta vad det kostade innan valutan kraschade, för Island är inte billigt – ett 2- eller 3-stjärnigt sunkigt hotell på vischan i den isländska outbacken kostar som ett 4- eller 5-stjärnigt hotell runt Centralstationen i Stockholm.

Sverige ligger på plats 14 i HDI, dvs är ett sämre land att leva i på Island. Men med Maslovs nya behovstrappa – laddning, Internet, mat etc, så är min slutsats att när HDI inkluderar Internet så bör Sverige gå förbi Island, då mobiltäckningen minst sagt lämnar en del att önska. Fick till och med GPRS med en prick vid ett tillfälle. Visste inte ens att ren GPRS fortfarande existerade i sinnevärlden, utan att E(dge) var den sämsta uppkopplingen som erbjöds. Dock, GPRS är bättre än normaltillståndet ingen täckning alls när man uppe i molnen navigerar en grusväg över ett bergspass på Islands största väg, väg 1, som alltså trots #13 HDI sträckvis är grus. Komplett med lösgående får.

Så med egen valuta och en stark exportindustri kommer säkerligen den svenska ekonomin återigen resa sig, men med lite andra ägare av bankerna.

Men tills dess – var beredd att stoppa in 320 miljarder kronor i de svenska storbankerna. Kom dock ihåg att detta bara är för att täcka upp riskjusterade sannolika kreditförluster. I verkligheten behövs ytterligare tillskott för att bygga upp nytt eget kapital i bankerna och inte bara för att täcka teoretiska kreditförluster.