Dominikanska Republiken

Artikeln innehåller hänvisningslänkar för Starlink.

Efter Jost Van Dyke på BVI blev det dags för passagen förbi amerikanska USVI och Puerto Rico ute på öppet hav genom södra spetsen på Bermudatriangeln. Med väldigt gynnsam vind klockade katamaranen minst fjorton knop som mest genom sarragassotången. Lite foton nedan.

Vi kastade loss från Jost Van Dyke innan gryningen för att fånga maximalt av de kommande två dygnens vind och fick en fantastisk soluppgång när solen väl bröt upp över horisonten och över bergen på BVI:s Jost Van Dyke och Tortola. Det är rent av svårt att välja foton.

Vi inledde med storsegel och genua och satte minst sagt fart. Som högst noterade jag 14.2 knop SOG (speed over ground) även om vi mestadels låg mellan elva och tretton knop. Det gällde förstås att passa på vinden då genuan inte är byggd för över 20 knop apparent vind, så bästa fotot på knopmätaren blev 13.1 knop.

För att få en liten uppfattning om farten en Outremer 45 kan prestera så kan ni titta på den här filmen jag lade upp på Bluesky, som kanske lite bättre illustrerar det hela.

Efter några timmar fick vi gå över från genua till focken då det blåste för mycket, då båten var overpowered som skepparen N uttryc kte och fick väl nöja oss med att fortsätta runt 11 knop.

Själv har jag inte seglat någon nattpassage förr, medan det är vardagsmat för Lena eller N. Lena har trots allt både korsat Atlanten och Stilla Havet, och N har också förstås korsat Atlanten, medan det längsta jag korsat har varit Skagerack Smögen – Skagen eller Lofoten till Bodö och i det första fallet är det knappt att man inte ser land.

Nu var vi istället i utsjö i Bermudatriangeln så vi såg varken USVI eller Puerto Rico, långt utanför amerikanskt territorialvatten även om vi hörde US Coast Guard på VHF:en med några standardutrop då och då.

Som barn växte jag upp med alla berättelser om försvunna fartyg och flygplan i Bermudatriangeln och nu var jag själv där. Ganska snart började slöjorna av saragassotång dyka upp som löfte om att vi nu gick in på okänt vatten. Here be dragons. Film på lite saragassotång upplagd här på Bluesky.

För N och Lena var förstås en passage från BVI till Dominikanska republiken med en natt till sjöss ingenting, även om det var Bermudatriangeln.

AIS:en visade att vi var ensamma, både via mottagaren ombord och via Marine Traffic. En enda annan seglare syntes utanför Puerto Ricos kust, men höll sig utanför det som enligt definitionen var Bermudatriangeln, och det fanns inga andra fartyg vare sig frakt, kryssningsfartyg eller annat.

En skarp kontrast mot BVI med alla sina charterkattor.

Till slut uppenbarade sig något i skymingen bortom horisonten, som på AIS var uppmärkt som en bogserbåt men uppenbarligen inte var det. På en karta över Bermudatriangeln stod det Davy Jones Locker på platsen.

Lite analysarbete landade i att det förmodligen var en containerpråm på väg från Puerto Rico till Bermudas, dragen av en bogserbåt, även om vi aldrig lyckades få visuell observation på den senare. Eller så var Den Flygande Holländaren inte intresserad av oss den här gången.

Solen gick ner fort och vi hade än så länge kunnat navigera runt regnovädren, eller snarare haft tur då vi gick rakt på.

Med mörkret mojnade vinden också något och färden fortsatte i natten i runt åtta knop. Lite svårt att ta vettiga foton dock, då båten inte direkt låg stilla för lång exponeringstid. Vinden kantrade även över, men focken är självslående så inget större problem.

Vi lämnade ju BVI på söndag morgon, så det var lagom att blogga söndagens Ukrainaartikel där vid sjutiden, men på måndagen så fick jag skriva ekonomiartikeln i mörkret ute i Bermudatriangeln runt klockan 02 – 03, och sedan Ukrainaartikeln i soluppgången. Bortsett från 25:- SEK per GB och lite instabilt underlag med ökad felfrekvens på tangentbordet är det som att sitta hemma och Starlink fungerar enormt smidigt och felfritt. Lite högre latens, men inget man direkt märker eftersom jag inte spelar datorspel online (eller alls pga tidsbrist – finns tid läser jag hellre en bok). Lena hade något videomöte online också, men där märks inte latensen av. 39 ms är trots allt under hälften av en tiondels sekund eller var nu gränsen för noterbar latens vid samtal ligger.

Jag missade foton på bra soluppgång på grund av mulet, men fick iaf lite morgonsol på moln i bild. Överlevde i alla fall Bermudatriangeln och försvann inte spårlöst. Än.

Med mildare vindar i Monapassagen och kursomläggning söderut mot enda marinan på östra och nordösta Dominikanska Republiken och enda möjligheten att checka in i landet åkte gennakern upp (gennaker = genua som parat sig med med en spinnaker och fått ett bastardbarn) och vi kunde se den överexploaterade kusten runt Punta Cana med sina säkert hundratals all inclusivehotell.

Men ankomsten, incheckningen och övernattningen i marinan är värd en separat artikel. Att få besök av den militära underrättelsetjänsten är trots allt en ny upplevelse.

Vi landade på Punta Cana på eftermiddagen och tog in på hotell inför taxiresa till Santo Domingo och flyg över till BVI för anslutning till N:s katamaran. Lite foton och observationer nedan.

Att ordna en enkel övernattning i Punta Cana på kort varsel pga omläggningen av seglingen till att mönstra på i Roadtown på BVI istället visade sig inte vara det enklaste. I princip fanns det bara hela villor eller lägenheter att hyra för hutlösa summor, alternativt all inclusive hotell utan alternativ att bara ta rum. Det fick således bli det senare även om vi anlände sent och det bara var möjlighet till middag och då endast på bufférestaurangen, och sedan frukost på morgonen innan två timmars taxi till Santo Domingos flygplats.

Resorten var dessutom mygginfesterad och det kryllade av myggor inne på rummet från början, så det var väl måttligt roande. Stranden stängdes ner med mörkrets inbrott, liksom poolerna, så något bad blev det inte heller. Poolerna var dessutom ouppvärmda vid test av temperaturen och pga mulet väder iskalla för dagen.

Å andra sidan är det så Lena och jag reser – vi har aldrig eller iaf sällan tid att stanna mer än en natt på samma plats och så blev det även denna gång. Fem länder och tre länder med övernattning, och aldrig på samma ställe.

Vi ryckte i frukostdörren på morgonen och tog en Uber för att åka i två timmar till Santo Domingos flygplats. Detta för att de enda flighterna till BVI ifrån Punta Cana gick via USA – antingen Puerto Rico eller rent av Miami – och pga hur USA behandlar turister och kastar dem i ICE:s koncentrationsläger på obestämd tid utan rättegång eller möjlighet till kontakt med omvärlden och genomsöker datorer och telefoner var det inte ett alternativ.

En Uber i två timmar mestadels på motorväg visade sig kosta ca 900:- SEK. Transporter på Dominikanska Republiken visade sig vara väldigt prisvärda, men det återkommer vi till i en senare artikel.

De här delarna av Dominikanska Republiken är enormt exploaterade. All strand är övertagna av all inclusive hotell, undantaget små passager där det är naturreservat eller man ännu inte hunnit bygga. Även motorvägen till Santo Domingo gjorde att det hela kändes ganska västerländskt och med hög levnadsstandard, men senare under resan skulle vi konfronteras med verkligheten att detta är en turistfasad, långt bort från verkligheten för många eller de flesta boende i republiken.

I övrigt så gillar man farthinder på Dominikanska Republiken. Uppenbarligen har man upptäckt att det på något vis förbättrar en trafiksäkerhet där hälften av trafiken är motorcyklar utan hjälm, dräkter eller ryggskenor, likt man ser i många U-länder.

Flyget till BVI var inte så mycket att säga om, annat än att byråkratin i republiken är massiv. Vi behöve visa pass sju gånger för att kunna lämna, och eftersom vi gått den elektroniska kön vid ankomsten saknade vi inresestämpel i våra pass, vilket gjorde att vi stoppades vid ett tillfälle vid en manuell kontroll och under en stund inte verkade få lämna eftersom vi uppenbarligen hade smitit in i landet då vi saknade inresestämpel, utan processen fick backa till ett steg med elektroniska system för att dubbelkolla att vi kommit in i landet legitimt.

Dominikanska Republiken är extremt noggranna med att särskilt inte ta emot några människor från grannlandet Haiti på den gemensamma ön Hispaniola. Det råder mer eller mindre öppen rasism mot haitierna, och man vill undvika den utveckling som skett på Turks & Caicos med världens högsta mordfrekvens ca 70x så hög som Sverige eller US Virgin Islands med 45x Sveriges frekvens. Haiti har bara 40x Sveriges mordfrekvens. Även amerikanska Bahamas har drabbats när knarksmugglingen och kriminella har dolt sig i flyktingströmmarna från Haiti, och har väl ca 30x Sveriges mordfrekvens. Dominikanska Republiken har dock 26x Sveriges mordfrekvens trots frånvaron av flytkingar från Haiti, men det märks kanske inte i de inneslutna all inclusive hotellen. Ärligt talat märkte vi det inte heller senare när vi lämnade allt vad turiststråk hette, men det kan finnas anledningar till det som bloggen återkommer till i en senare artikel.

Karibien är inte ett paradis, åtminstone inte för den som inte har pengar att betala för säkerhet med, men Turks and Caicos är ett extremt exempel som gått från Sveriges skandinaviska och vanliga europeiska nivå till värst i världen på sex år – en helt extrem utveckling. Då var det landet ett lyxparadis för miljardärer innan.

En lärdom här är kanske att man inte likt USA gjort och gör ska strunta i vad som pågår på ens bakgård. Då kan det bli som på USVI oavsett vad Trump säger om “terrible what is happening in Sweden” – USA:s territorium USVI har alltså världens näst högsta mordfrekvens och 45x så hög som Sveriges och Trump har mage att ösa galla över Sverige. Fastlands-USA har för övrigt nästan 6x så hög mordfrekvens som Sverige och det trots legalisering av knark som påstås vara en universallösning på alla problem enligt knarkisarna.

BVI bör tilläggas är ett paradis i jämförelse med USVI och de andra önationerna i området med bara 8x Sveriges mordfrekens, även om t ex förra årets februaris franska Guadeloupe är lugnare med USA-nivå på morden. Tryggast är nog Martinique med bara 2.5x svensk frekvens eller Aruba med knappt 2x men Aruba (och olistade Saba) är nederländska välskötta kommuner som lika gärna kunde legat i Europa.

Den som oroar sig över att röra sig i en svensk förort bör inte åka på semester till Karibien, vilket visar att det man inte vet något om tror man är harmlöst.

Dominikanska Republikens paranoia skulle visa sig igen med nya nivåer vid återkomsten med katamaran senare.

På BVI var det enklare med gränskontrollen och bara två passkontroller för att komma in i landet, även om man körde på island time, vilket var genomgående på BVI. Alltså att saker får ta den tid det tar och det är inte så bråttom.

Det finns väl i princip en väg runt huvudön Tortola och här var det U-landsstatus på Vägen, men en utmärkt taxichaufför. Ingen Uber dock, och endast kontant betalning, vilket fick lösas med ett stopp vid en bankomat på vägen tills vi nådde marinan i Roadtown för upphämtning av N med hans dinge. Vi möttes också av fiskande svarta pelikaner, vilket finns på en film här.

Road Town är basen för Moorings charterkatamaraner för segling i de här delarna av Karibien på Lovartöarna på Mindre Antillerna, eller Leeward Islands om man så vill. Själva har vi den enorma förmånen att kunna segla gratis med N, som jag seglat med tre gånger, och Lena sju eller åtta gånger. Att hyra en katta från Moorings kostar typ 1 500 – 2 500 om dagen. Amerikanska dollar alltså, och ännu mer om man ska ha en skipper ombord likt N. Men N uppskattar sällskap av beprövade seglare som han vet går att umgås med, och Lena är därtill en extremt rutinerad seglare, inklusive här i Karibien som rent av ibland kan få betalt för att segla under de här förhållandena. Själv gör jag som jag blir tillsagd.

Helt gratis blir det förstås inte, eftersom vi måste betala för flyget dit och hem, men i jämförelse med 2000 USD i båthyra per dygn känns det som en vinstaffär.

Efter en första vända till katamaranen, en Outremer 45 designad för segling istället för charterkomfort, för att lägga ifrån oss packningen, blev det retur till Road Town för resans enda proviantering på en mycket välsorterad stormarknad några hundra meter från marinan. Vi var inte de enda seglarna där. Även om lokalbefolkningen dominerade fanns det några tydligt solbrända och lämpligt klädda livsstilsseglare, plus en del fortfarande vita nyanlända charterturister.

Provianteringen visade sig hålla tills det var dags att mönstra av en vecka senare.

Fram tills mörkrets inbrott hade vi i alla fall tur med vädret. Så här års kommer ösregnen plötsligt i Karibien, och det dröjde tills sent på kvällen innan den första skuren.

I gryningen kom ett kryssningsfartyg in för att lägga till i Road Town och börja lasta av sina gäster för sina dagsutflykter på Tortola, tätt åtföljd av Moorings-kattor som skyndade sig in i marinan. Att missa avlämningstiden vid 10 eller 11 eller ngt kan kosta typ 100 USD per timme, och kattorna ska städas, servas, tankas och gås igenom innan nästa kund.

Det var åtminstone lördag, så jag behövde inte upp och jobba med bloggen förrän vid 07, eftersom det är okej att Ukrainaartikeln går ut runt lunch.

Värre är det på vardagarna, då jag pga fem timmars tidsskillnad går upp 02 på natten för att skriva morgonens ekonomiartikel, lägger mig igen vid 03, och sedan upp vid 07 igen, vilket gällde hela veckan, inklusive vid passagen tillbaka till Dominikanska Republiken.

Nästa artikel blir seglatsen från Road Town till legendariska Jost Van Dyke.