Folkpartiet vill spränga hamnen i Slite

Rosévinsveckan i Visby lider mot sitt slut och jag har generellt försökt undvika att kommentera denna klubb för inbördes beundran och ömsesidiga ryggdunk. Däremot kom det ett interssant uttalande från (fp):s försvarspolitiske talesman Allan Widman. Han vill nämligen göra den ryskbyggda RoRo-hamnen i Slite sprängbar (Public Service/SVT). Vilket är helt meningslös retorik när man tittar på vad Ryssland har för stående amfibiekapacitet i Östersjön.

Att den av Nordstream-konsortiet byggda hamnen i Slite saknar sprängtunnlar för snabb demolering vid invasionshot är ingen nyhet. Jag skrev om det redan i mars 2011. Det är förstås rätt intressant att hamnen byggts av ett ryskt företag, och alltså är perfekt för den som med lite mer konventionella transporter snabbt vill landsätta fordon på Gotland. Samtidigt står och faller inte Gotlands försvar med detta. Rysk amfibiekapacitet och marina invasionsstyrkor är så omfattande att de kan lyfta fler stridsvagnar till Gotland inom några timmar än vad hela svenska försvaret i teorin och på papper ska ha förbandssatt år 2019.

I min roman Midvintermörker använder man dock främst, undantaget fyra Ropuchor, ett civilt RoRo-fartyg, för att göra saker lite mer spännande. Några självuppoffrande gotländska fiskare försöker blockera hamnen med fiskebåtar, vilket knappast skulle vara ett hinder – bara att borda och segla eller bogsera undan, om det inte vore för att ett lägre ryskt befäl löser situationen lite för ivrigt och ambitiöst.

Men det spelar i verkligheten ingen roll om man spränger hamnen eller ej. Med fyra Ropuchor kan Ryssland landsätta 40 stridsvagnar och 800 soldater från marininfanteriet i Baltijsk på någon lämplig strand på Gotland, alternativt 48 stridsfordon och 1400 soldater. Vidare har man två snabba Zubr-svävare som kan landsätta totalt sex stridsvagnar, 20 stridsfordon och 280 marininfanterister, eller 1000 marininfanterister utan fordon. Sedan har man åtminstone tre snabba landstigningsfartyg av Dugong-klassen i Östersjön, vilket ger ytterligare nio stridsvagnar eller femton stridsfordon och ett ospecificerat antal marininfanterister. Det stora landstigningsfartyget Ivan Gren blir också klart i år, och lyfter 13 stridsvagnar eller 36 stridsfordon, och minst 300 marininfanterister. I praktiken kommer förstås en del stridsfordon istället vara understödsfordon, inklusive bandhaubitsar eller ledningsfordon.

Detta bara med stående förband i Östersjön på en enda vända. 

Summerar man denna (m)ycket låga nivå blir det en kombination av 68 stridsvagnar, 119 stridsfordon och 2700 marininfanterister. Ryska jagare och andra örlogsfartyg i Östersjön har dessutom kapacitet till att ge direkt artilleristöd. Till detta har man en luftlandsättningsdivision i Pskov, och på fler vändor kan man multiplicera mängden lyft materiel till Gotland. Marininfanteribrigaden i Baltijsk ska ha några timmars marschberedskap året runt, liksom luftlandsättningsdivisionen i Pskov, och i teorin kan ryssen stå på Gotland inom några timmar. Luftlandsättning på Gotland är mycket enkel, det är bara att flyga in och landa på den av luftvärn oförsvarade Visby flygplats. Det svenska flygvapnets incidentberedskap skulle inte ens hinna lyfta, och om man upptäcker transportplanen i tid och lyfter för identifiering, så lyfter svensk incidentberedskap endast beväpnade med automatkanoner och en sådan luftlandsättning skulle eskorteras av fullt beväpnat stridsflyg, och dessutom skyddas av ryskt strategiskt luftvärn i Kaliningrad, som täcker Gotland, såväl som F 17 Kallinge. Processen med incidentberedskapen, om Ryssland försöker sig på detta under de åtta timmar per dag incidentberedskapen är bemannad, skulle bli väldigt kort.

Kraftsamlar man från andra flottor än Östersjöflottan, t ex under förevändning av en större övning, så kan man lyfta 10 000 man på en vända. Framöver kan vi också riskera få se en Mistralklassens amfibieplattform med fler attackhelikoptrar i Östersjön, men med nu endast två planerade är det mindre sannolikt att Mistralskepp baseras permanent i Östersjön, utan det lutar mot Stilla Havsflottan och Norra  flottan eller Svarta Havs-flottan för de två som faktiskt kommer byggas.

Mot detta finns några stackars hemvärnsmän, med en bataljon bestående av två hemvärnskompanier och ett insatskompani, som kan föra mer kvalificerad infanteristrid. Verkligt försvar av Gotland är ca 100 insatssoldater utan tunga vapen, som kan tvingas möta 68 stridsvagnar, något tusental marininfanterister, understödda av attackhelikoptrar från Ivan Gren. Eller som (m)oderat försvarsretorik kallar det – en (m)ycket låg nivå. På de svenska trupperna.

De 14 svenska stridsvagnar som ska förrådsställas på Gotland saknar allt, inklusive personal, underhållsförband, bränsle och TOLO etc, som inte placeras på Gotland. Det finns inte längre någon infrastruktur för att hantera stridsvagnar på Gotland. Stridsvagnarna utgör i princip bara ett förråd att sätta en kryssningsrobot i. Utan TOLO (tankning och laddningsomgång) är dessa rätt meningslösa och lär kvadda varenda bensinmack de försöker köra in till för att tanka, speciellt om cisternerna råkar ligga under asfalt som stridsvagnarna kör över… Fast förrådsställda i malpåse utan bränsle kan de inte ens lämna förrådet, så det blir väl att tanka diesel med fyrtioåtta dunkar och sedan pumpa upp trycket i motorn, starta, hoppas att dunkdieseln räcker till en bensinmack som klarar en 55 ton tung stridsvagn osv osv. Av just denna anledning har man med sig TOLO på den svenska motövningen i Midvintermörker.

Totalt har svenska försvaret på pappret 45 stridsvagnar förbandssatta år 2019, men inte på Gotland. Rysk kapacitet att i idag Östersjön lyfta stridsvagnar på en enda vända är alltså större än svenska arméns samlade tre stridsvagnskompanier år 2019. Svensk militär kapacitet att flytta stridsvagnar till Gotland är i princip noll och civila fartyg utan skydd och utan motmedel skulle behöva upphandlas och chartras. Då svenska Visby-klassens korvetter saknar luftvärn kan de inte heller agera eskorter till sådana civila fartyg, även om Visby-klassen har motmedel för eget bruk (på pappret iaf), så en svensk undsättning av Gotland till sjöss skulle vara utan eskort. Vi har visserligen hyfsat med transporthelikoptrar, men de lyfter inga stridsvagnar och våra Hercules-plan blir allt mer stående på backen på grund av reservdelsbrist och kan inte lyfta stridsfordon 90, än mindre en stridsvagn. Vår andel i tre C-17 Globemaster hos NATO:s Heavy Airlift Wing i Papa kan visserligen lyfta både stridsvagnar (en i taget) och stridsfordon (två åt gången tror jag), men i ett läge där Ryssland står på Gotland är det högst tveksamt att Sverige är det land som får tillgång till dessa tre C-17 och att flyga in dem rakt in mot en av fienden tagen flygplats i Visby tror jag inte NATO eller ens piloterna går med på. Kort sagt så har vi ingen kapacitet att undsätta Gotland med tunga förband – vi kan lyfta vår 7:e lätta bataljon med helikopter och vi kan skicka ut vår amfibiebataljon (singularis) oeskorterat med stridsbåtar, men detta är lätta infanteriförband, om än mer kvalificerade än hemvärnet. Men en sådan undsättning skulle garanterat kosta stora svenska förluster, med många sänkta stridsbåtar och transporthelikoptrar på Östersjönds botten. Dessutom ska vare sig 7:e bataljonen eller amfibiebataljonen vara fullt bemannade förrän 2019 och det är högst tveksamt att man ens är det då, med tanke på hur rekryteringen går.

Det är behjärtansvärt att Allan Widman vill kunna spränga hamnen i Slite, men det hindrar inte rysk amfibiekapacitet från att med kort varsel landstiga på Gotland, om de mot förmodan skulle ha lust till detta. Det är bara meningslös retorik från folkpartiets sida, sila mygg och svälja kameler. Förr hade man mineringar, kustrobotar och kustartilleri som kunde stoppat något sådant här. Idag är allt som behövs för att landstiga en badstrand.

Man får hoppas att ryssen åtminstone kommer under Almedalsveckan. Det vore en välgärning, för ovanstående svenska försvar av Gotland är vad våra politiker ger oss för 42 miljarder SEK om året. Ett hundra infanterister, som får föra strid på ett sätt man gjorde under andra världskriget mot en kvalificerad, välutrustad och välövad fiende med utrustning och taktik från 2010-talet. Förhoppningsvis har det gotländska hemvärnet utrustats med vita flaggor.

Bloggrannen Wiseman uppmärksammar att ÖB nu gjort en helomvändning och anser att Gotland kan försvaras och att den som säger något annat sitter kvar i Kalla Kriget. ÖB har antagligen fått ett erbjudande han inte kan säga nej till – upprepa försvarsminister Anders Borgs försvarspolitiske taleshenna Enströms retorik, eller bli av med jobbet (Schibsted/SvD).